FILMFAVORITER. Ingela Brovik tipsar om sevärda och viktiga filmer i början av sommarsäsongen.

”Ensamhet är ett av de största problemen i väst, farligt som cancer, men ni talar ju aldrig om det, varför?” Det säger den unge indiske mannen bosatt i London, till sin granne, där han bor med sina indiska föräldrar, men hon, den unga kvinnan svarar inte riktigt på hans fråga.

Repliken är hämtad ur filmen ”What´s Love Got to Do with it?” i regi av Shekhar Kapur. Det är en film om två familjer i London som är vänner och grannar och där frågan är om den unge mannen skall följa den indiska traditionen, att låta föräldrarna utse den kvinna som han skall gifta sig med, eller ej? Men det slutar inte där, utan granntjejen och han fortsätter att diskutera, ilsket och livfullt, i denna intressanta film som tar upp temat om kärlek gentemot ensamhet.

Många filmer på bio i början av sommarsäsongen, eller slutet av vårsäsongen, handlar om ensamhet, speciellt när ordet “love” finns i titeln. Till exempel ”Love Again” i regi av Jim Strouse, där en ung kvinnas pojkvän dött

i en trafikolycka. En annan ung man på jobbet är hela tiden ensam. Det är hans identitet som manifesteras om och om igen. Det blir som en satir över “The American Way of life” med jobb, pengar, familj… Här måste vänner ingripa och rätta till situationen.

Det handlar om människor som är ensamma tillsammans, precis som i många andra filmer vi kunnat se under vårsäsongen, till exempel ”Den blå kaftanen” i regi av Maryam Touzani, Marocko, om det äkta paret som lever och arbetar ihop men som ändå är totalt ensamma i denna en av årets hittills allra bästa filmer. Det är en film som är existentiell i sin egen stil och skildrar den marockanska världen på ett oväntat vis.

”Madeleine och taxichauffören” är en fransk film i regi av Christian Carion. Den skildrar ett ovanligt möte mellan den äldre damen Madeleine, 92 år gammal, utmärkt spelad av Line Rebaud som beställer en taxiresa av chauffören Charles. Han har trasslig ekonomi, problem med äktenskapet och har även blivit prickad som chaufför.

Det blir till en lång road-movie-liknande film som tar oss genom Paris. Vi får ta del av kvinnans dramatiska och sorgliga historia – en ensamhet som hon delar med sig av till chauffören. Orden skapar en väg framåt, i solidaritet mellan de två.

”Fader och soldat” är en fransk film i regi av Mathieu Vadepied. Den utspelas under första världskriget då många afrikanska män från franska kolonier i Nordafrika tvingades att bli soldater i franska armén och bekämpa tyska soldater. Huvudpersonen i filmen är en soldat vars unge son också tvingas ut i kriget och riskera livet.

De behandlas nästan som slavar i den franska armén. Det är en film som går in i krigets fasor med maximal autenticitet. Den framstår som en av de viktigaste filmerna som visats i år. Den skildrar som sagt första världskrigets bittra historia men visar också en för många okänd sida. Det faktum att så många i franska armén var afrikanska män, med order om att gå ut i krig och därmed sätta sina liv på spel.

Den här filmen påminner om en fransk film som jag såg på filmfestivalen i Cannes för några år sedan, ”Indigene” i regi av Rachid Bouchareb, som skildrade hur afrikanska män blev soldater i franska armén, med liknande villkor. Dagen efter filmvisningen stod franske presidenten på scenen i den gigantiska festivalbiografen och talade om att han sett filmen och att han skämdes för den franska hanteringen av afrikanska soldater. Han skulle nu ändra lagar och regler.

En film kan förändra världen.

I år, 2023, fyller Folkets Bio 50 år och firar det genom att visa klassiker på bio Panora i Malmö och alla andra biografer i Sverige. Panora väljer sina egna filmer, ibland annat dokumentärfilmer som nyligen dokumentärfilmen ”Free Angela Davis – And All Political Prisoners”. Det är en film om black power-rörelsen i USA. Den skildrar 1968 och hur afrikanamerikanska Angela Davis håller suveräna tal mot rasism och förtryck – och vinner kampen mot rasism i hemlandet och resten av världen. En film som förändrar perspektivet på då och nu.

The post Filmtips i början av sommaren first appeared on Opulens.

ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om nödvändigheten av vithetskritiska perspektiv inom humaniora.

Ingen har undgått kuppförsöket i Capitolium, Washington DC, och nästan ingen tycks heller vara särskild förvånad. Chockad, ja, men inte förvånad. Attackerna kan betraktas som en tydlig effekt av åratal av en aggressiv retorik från en folkvald politiker med total avsaknad av respekt för demokratins spelregler och insikt om vikten av en anständig debatt, som eldat upp redan hätska stämningar och triggat igång tillräckligt många till att gå från ord till handling. Det händer nu i USA, det lär hända i Europa, när nationalistiska krafter flyttar fram sina positioner. Krafter som drivs av en berättelse om en återgång till ett land som egentligen aldrig funnits. Trump skanderar “make America great again”, Ungerns premiärminister Viktor Orbán vill försvara “det kristna Europa” och Turkiets president Erdogan hyllar sitt lands “segerrika anfäders ära och heder”. I Sverige vill Jimmie Åkesson (SD) värna om “svenska traditioner”. Rasismen i dess politiska praktik baseras på kulturessentialism, i den svenska kontexten handlar det om vilka som tillåts ingå och vilka som exkluderas ur “svenskhet”. Samlingsbegreppet vithet handlar alltså inte primärt om hudfärg i första hand, utan om en ideologi som understöds av kulturella markörer.

Mot bakgrund av de nationalismens kraftfulla organisatoriska framväxt, normalisering i det offentliga samtalet och faktiska hot mot den liberala demokratin i västvärlden de senaste tio åren är det viktigare än någonsin att stärka de vithetskritiska perspektiven inom humaniora. Med anledning av detta ämnar jag i denna essä presentera en överblick över vithetskritikens framåtskridande inom akademin, dock inte – av praktiska skäl – som en total kartläggning.

Det nuvarande vithetskritiska forskningsläget varierar i olika kontinenter. I stora delar av Europa har kulturella yttringar skärskådats utifrån postkoloniala bevekelsegrunder, med tanke på att länder som Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike varit kolonialismens högborgar och vars koloniala arv fortfarande lever kvar. I den amerikanska vithetskritiska forskningen har rasism och kolonialitet varit starkt sammankopplade till den transatlantiska slavhandelns historia och dess avgrundsdjupa inverkan på framväxten av “drömmarnas land”, i form av rassegregation och diskriminering som upprätthållits via lagstiftningen.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer

I Sverige är det vithetskritiska fältet förhållandevis litet och haft en brokig utveckling, men vuxit i kraft de senaste 20 åren. Två av de mest inflytelserika teoretikerna i Sverige är Hynek Pallas och Tobias Hübinette, vars forskning riktat skarpa kritiska blickar gentemot Sveriges självbild. Pallas studerade förhållandet mellan svensk spelfilm, vithet och samhälle i sin avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, som blev den första svenska avhandling av sitt slag. Hübinette har bidragit med en omfattande textproduktion på temat “vithet”, varav det senaste exemplet är dennes och Catrin Lundströms antologi Vit melankoli, som belyser den svenska samtidens nostalgiska känslotillstånd av att ha “förlorat” ett vitt, hegemoniskt Sverige.

Att Sveriges nationella självbild hamnat i fokus för svensk vithetskritik beror enligt medievetaren Ylva Habel på två specifika faktorer: exceptionalism och presentism. Att Sverige ständigt betraktas som det goda undantaget, i och med landets anspråk på att framstå som rationella och som en humanitär stormakt i omvärldens ögon, och att man därtill på slentrian frikopplar svensk nutid från dess koloniala förflutna. I den mån det “funnits rasism” i Sverige har begreppet “rasism” tenderat att associeras till olika former av våldsbejakande extremism, påpekar idéhistorikern Andréaz Wasniowski. Förmodligen beror det till stor del på grund av att Sverige levt i fred sedan 1814 och har därmed inga visuella erfarenheter av territoriella konflikter med andra länder sedan dess. Även fastän det funnits exempelvis institutionaliserad antiziganism (rasism mot romer och resandefolket) har intentionerna bakom dessa ändå vanemässigt betraktats som så pass att “goda”, för att det svenska majoritetssamhället har “inte menat något illa”.

Denna svenska “neutralitetspolitiska” linje har dock alltmer ifrågasatts, bland annat med hjälp av vithetskritiska ingångar på befintlig historieskrivning och materialitet. Sedan millennieskiftet pågår ett paradigmskifte inom konst och humaniora i Sverige, då vithetskritiska studier börjat bli allt vanligare under de senaste 20 åren, i takt med att begrepp som exempelvis normkritik, tolkningsföreträde och intersektionalitet fått ett bredare utrymme både inom och utanför akademiska kontexter. Den ofta gemensamma grundläggande problembeskrivningen bottnar i att Sverige har ett kolonialt förflutet i alltifrån slavhandeln i Saint-Barthélemy till koloniseringen av mark i Sapmi som majoritetssamhället egentligen aldrig riktigt gjort upp med och som funnits okommenterad i bakgrunden även än idag.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer; samtliga är inte identiska med varandra, även om det finns likheter – något som beror på att samtliga har olika historiska kopplingar. Antisemitism handlar om majoritetssamhällets fientlighet gentemot det judiska folket, något som har sin grogrund i Bibeln. Afrofobi handlar om vitas kränkande behandlingar av svarta och har starka kopplingar till transatlantiska slavhandeln. Det finns inga motsvarande begrepp gällande rasismen som riktas mot samer och urfolk, men den typen av diskriminering brukar talas i termer av kolonialt förtryck.

Med grund i de olika rasismerna har olika antirasistiska perspektiv vuxit fram. Vithetskritiska teorier som formulerats av bland annat James Baldwin, Angela Davis och Toni Morrison kommer ursprungligen från en afroamerikansk tradition och fokuserar främst på idealiseringen av vita kroppars avbildning och dess platser i historiska sammanhang. Dekoloniserande teorier, bland annat av Vuokko Hirvonen, Sylvia Rivera Cusicanqui och Linda Tuhiwai Smith, kommer främst från urfolks filosofi, inte minst i Syd- och Latinamerika, och hävdar att kolonialismens logik inte enbart återfinns i det materiella, utan även i västvärldens anspråksfulla utblick gentemot omvärlden (något som i sin tur säger mer om västvärlden än om omvärlden). Det finns givetvis många fler tongivande profiler, till exempel Frantz Fanon, Edward Said, Gayatri Spivak, Richard Dyer, Theodore W. Allen, Ruth Frankenburg och David Roediger.

I Sverige har utöver Pallas, Hübinette, Habel och Wasniowski bland annat filmvetarna Rochelle Wright och Tommy Gustafsson studerat närmare på filmmediets avgörande betydelse med att stärka stereotypiseringar av etniska minoriteter under 1920-talet. Litteraturforskaren Therese Svensson har i sin forskning gjort dekoloniserande närläsningar av romaner av bland annat Ludvig Nordström, Karin Boye och Hjalmar Söderberg. I min filmvetenskapliga magisteruppsats undersökte jag förhållandet mellan vithetskritik och det audiovisuella mediet, med utgångspunkt i Stig Wessléns tre kortdokumentärer om samefolkets liv (som finns på filmarkivet.se). Senare i min masteruppsats fortsatte jag att studera två dansscener i två franskproducerade filmer: India Song (Marguerite Duras, 1975) och Beau Travail (Claire Denis, 1999), utifrån dekoloniserande perspektiv. Likheten med de utvalda scenerna i dessa filmer var att vita kroppar orienterade sig i ett postkolonialt tillstånd genom dansens rörelseschema i rum, något som i sin tur lämnade mångahanda tolkningsmöjligheter.

Av egen erfarenhet efter att ha djupdykt i vithetskritiska och dekoloniserande teorier och omsatt dessa i en metodologisk ingång i mina uppsatser kan jag berätta att det har både påmint mig om och lett till nya insikter, förklaringar och frågeställningar. Om vi inte ser samhällets historieskrivning med en dekoloniserande blick, så kommer vi heller aldrig att förstå vår egen samtid och än mindre påverka framtidens riktning. Det är i den insikten som det antirasistiska arbetet bör ha som grogrund.

The post Essä: Vithetskritik first appeared on Opulens.