LYRIK. ”Kort världshistoria med figurer har försett mig med en läsupplevelse som lär bli svår att skaka av sig, mycket tack vare Lundbergs mardrömslika bildspråk,” skriver Erik Bovin om Andreas Lundbergs aktuella diktbok.

Kort världshistoria med figurer av Andreas Lundberg
Modernista

Vi är duktiga på att stämpla människor. Är det inte något av en samhällssjuka, detta – hur vi fostras till att hysa en överdriven tilltro till kategoriers bergfasta giltighet? Sällan ifrågasätts vikten av indelningen av människor i kategorier som ”arbetsduglig”, ”oduglig”, ”frisk” eller ”sjuk”. Jag kommer att tänka på det när jag läser Andreas Lundberg. Efter att, i samhällets ögon, slutat fungera som människa förlöstes han som författare. 2015 blev han inlagd på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning. I denna slutna miljö släppte drygt femton års skrivkramp.

Han påbörjade nämligen det som kom att bli en prosatrilogi som med stor sannolikhet lär uppnå klassikerstatus. Försvagad men inte oduglig, alltså. En trilogi skriven inifrån den djupa depressionens helvete, här påvisas likväl att den som anses frisk inte har patent på skarpsynthet.

Storm i den pelare som bär, Ofarbar tystnad och Gerontion bildar en svit som, enligt förlaget, skildrar en resa från infernot till paradiset. Paralleller ska således dras till Dantes gudomliga trilogi. Jag läser den snarare som en rapport från helvetets olika grader av ensamhet, psykisk ohälsa, social utsatthet och fattigdom. När Lundberg nu debuterar som poet, med runt hundrafemtio dikter, är det svårt att tro att han någonsin lidit av skrivkramp.

Kort världshistoria med figurer är raka motsatsen till en skapelseberättelse. I denna dödsskrift skrivs en dödfödd värld fram där stenbarn återkommer som en bärande symbol. Eller lithopedion som det kallas, denna extremt sällsynta form av graviditetskomplikation som, enkelt uttryckt, innebär att fostret dör under en bukgraviditet men är för stort för att återupptas av kroppen. En reaktion uppstår där fostret förkalkas för att skydda kvinnan från förruttnelsen.

Dikterna gestaltar det som han, i förordet till trilogins pocketutgåva, beskriver som en ”okommunicerbar förtvivlan”. Poesi för melankoliker? Utan tvekan poesi präglad av en svartsyn som får Samuel Beckett att framstå som en muntergök. Några dikter är befriande nog kryddade med svart humor.

Författaren har skapat ett eget universum där skilda epoker och mytologiska världar förenas. I centrum står en walesisk skald och en saknad dotter. Jag lyssnar till Taliesins sånger, denne bard som även figurerar i keltisk mytologi som en mäktig gestalt med magiska förmågor. Inga trollformler i världen kan dock döva saknaden efter en dotter.

I annan dikt för fruktbarhets- och skördegudinnan Demeter talan. Även hon sörjer som bekant sin dotter. För ett ögonblick blir gudinnan mänsklig (det vill säga sårbar) när hon i ett utslag av förtvivlan och ursinne förbannar världen: ”Ingenting ska växa förrän jag får min dotter tillbaka.c

Även om Lundberg fabulerar och förstorar äger hans poesi en allmängiltig klangbotten. För vem har inte varit lamslagen av sorg och saknad?

Det är lätt att baxna inför författarens förmåga att göra skön poesi av det mest nattsvarta. Ta bara denna dikt, bländande vacker trots att den skildrar en oönskad varelses tillkomst (gissningsvis en demon):

”Det var alltså ett barn
och det slängdes ut med badvattnet

och barnet växte till sig därute i mörkret
Det levde på rötterna och smutsen
i världens sprickor

Det uppfostrades av skogens ekon
och fruktar ingenting alls

Det är ett barn som älskar floderna som torkar ut,
träden som förtvinar,
ett barn som älskar det skimrande sönderfallet
i hjärtat av dagen

blommor utan doft
dofter utan blomma

och nattens namn och avgrunder”

Tankarna förs till Birgitta Trotzig, även hon fick ju mörkret att skimra. De delar dessutom ett intresse för kristen mystik.

Skönhetsfläckar går att finna. Stundtals är det så bildtätt att det blir överlastat och samlingen hade troligen tjänat på en något hårdare textredigering.

Kort världshistoria med figurer har försett mig med en läsupplevelse som lär bli svår att skaka av sig, mycket tack vare Lundbergs mardrömslika bildspråk.

The post Dikter som får mörkret att skimra first appeared on Opulens.

PRISAD. Författaren och översättaren Andreas Lundberg får tidningen Vi:s litteraturpris, för romanen “Gerontion”. I motiveringen beskriver juryn boken som “nödvändig prosa” och kallar den “skimrande svart, brutalt rolig, levande”.

Lundberg debuterade 2016 med romanen “Storm i den pelare som bär” som följdes av “Ofarbar tystnad” 2019. Den tredje romanen “Gerontion” skildrar ett demensboende där berättarjaget har ett timvikariat.

”För mig har det alltid varit viktigt att skriva vackert även när jag skriver hemska saker. Även det fulaste kan skildras, utan att sentimentalisera, som vacker text. Det är min förhoppning i alla fall. Livet finns i styrkan hos de här bilderna, det är där som motpolen till det svarta ligger”, säger Andreas Lundberg i ett pressmeddelande.

Lundberg tilldelades också nyligen Aftonbladets litteraturpris 2021 för “Gerontion”.

Tidningen Vi:s litteraturpris har delats ut sedan 1947 och prissumman är på 50 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Andreas Lundberg får Vi:s litteraturpris first appeared on Opulens.

PRISAD. Aftonbladets litteraturpris 2021 går till Andreas Lundberg. Han tilldelas priset för att han med boken “Gerontion” fullbordade en “tre böcker lång infernovandring från en psykiatrisk avdelning till arbetsträning på ett demensboende”. Resultatet, skriver juryn i sin motivering, blir en “paradoxal form av självhjälpslitteratur, en bok där ljus sipprar in genom nedfällda persienner – hopp utvinns ur hopplösheten”.

Priset har delats ut sedan 1957 och ges “på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”. Bland de senaste årens mottagare finns Tove Folkesson, Sami Said, Lina Wolff och Axel Lindén.

TT Nyhetsbyrån

The post Han får Aftonbladets litteraturpris first appeared on Opulens.

FATTIGDOM. Den tränger in i porerna, förändrar hela livet. Det handlar inte enbart om svält, evig jakt efter mat för dagen. Livet deformeras i grunden, på alla möjliga, vidriga sätt, av fattigdomens grymhet. Crister Enander skriver om mannen från Transsylvanien som sover utomhus i ett prång vid Lunds domkyrka.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är en helt vanlig morgon i det söndervittrande Folkhemmet. Ruiner är vad som verkar återstå. Hösten är här på allvar. På himlen syns en kall måne, knappt halva skäran lyser ner på den lilla staden på slätten. En stad som jag kallar Lund och det är där jag lever och verkar. Bredvid mig på parkbänken på Stortorget sitter Petrus, för tillfället hemlös, trött och frusen.

Som jag tidigare har skrivit här i Opulens sover han om nätterna i en fönsternisch i Domkyrkan (se bild). Om en stund tänker jag gå, eller snarare linka med min krycka, bort till Mormors bageri, ett hederligt bageri med några små bord där jag sätter mig vissa morgnar. Det ligger vid busstorget så de har många busschaufförer och även taxichaufförer och människor på väg till arbetet bland sina kunder. Det är rejält, billigt och gott.

Nu, när Petrus plockar med sin ryggsäck, ser jag hur vita moln färgas röda som om de stod i brand av gryningssolen som ännu inte har letat sig upp på himlavalvet. Det är, trots allt, en ovanligt vacker gryning även om det nog drar ihop sig till regn. Och jag har redan hunnit skriva en bokrecension och nu sitter jag och skriver jag på min mobil. Det har Andreas Lundberg, min vän som dessutom är en lysande författare (aktuell med boken Ofarbar tystnad som ingen bör missa) lärt mig. Andreas Lundberg skrev en hel bok på en mobiltelefon när han var intagen på ett mentalsjukhus i Göteborg.

Om detta, och mycket annat, kan jag inte tala med Petrus. Mitt och hans språk räcker inte till. Ändå, det måste jag framhålla, är det märkligt hur mycket vi kan tala om och hur nära vänner vi håller på att bli med hjälp av småord, tecken och glosor vi lärt från varandra. Sedan en tid tillbaka har vi äntligen kunnat börja skratta tillsammans. Det är alltid av största vikt oss människor emellan.

Skratten, leendena; en känsla av samförstånd. Jag hoppas att jag får bjuda Petrus på kaffe och morgonmacka. Men det tror jag. Vi bestämde igår att träffas här mellan halv sju och sju nu på morgonen. Det blir inte första frukosten vi delar. Eftersom Petrus förstaspråk är ungerska tänker jag givetvis mycket på de långa perioder som jag bott och skrivit i Budapest. Om inte Petrus fryser ihjäl vid Domkyrkan där präster, kaplaner, diakoner ser honom lida och frysa vareviga dag utan att lyfta ett endaste finger för att hjälpa honom, trots Svenska kyrkans enorma rikedomar, så hoppas jag att Petrus som har sin dotter Petronella kvar i Transsylvanien – uppe i de mäktiga bergen – någon gång kan träffa henne i Budapest. Han har inte varit där på flera årtionden.

Fattigdom tränger in i porerna, förändrar hela livet. Det handlar inte enbart om svält, evig jakt efter mat för dagen. Livet deformeras i grunden, på alla möjliga, vidriga sätt, av fattigdomens grymhet.

Den senaste tiden har jag självfallet tänkt mycket på hur det är att tvingas leva på gränsen till misär, tätt intill död, undergång och sjukdomar utan att ha tillgång till vård eller läkare. Hotfull kyla, med tom mage och den livsfarliga matthet och orkeslöshet som ständigt hotar, och jag har då förstått att ingenting tär på och plågar – ja, hemsöker – Petrus mer än just oron för dottern.

Hon heter, som jag skrivit förr, Petronella. Hon är nyss fyllda tio år. Jag tror – på goda grunder – att hon tvingats bli alldeles för vuxen allt för tidigt i livet. När jag ringt till de transsylvaniska bergen och pratat lite med henne – hon läser engelska i skolan – pendlar hon, typiskt nog, mellan ett stort praktiskt allvar och en nästan överdriven fnittrighet. Hon försöker värna sin barndom.

Men för att kunna vara ett barn behöver hon hjälp. Vår hjälp. Hennes pappa Petrus gör allt, precis allt, som står i hans makt. Och sedan går han ändå, hur trött han än är, den extra milen för hennes skull. Bokstavligen. Ännu en runda för att leta tomburkar eller något som går att omsätta till pengar han sedan kan skicka till dottern och hennes mamma Maria.

Nu kommer det första regnet. Himlen öppnar sig i ett slag. Ösregn. Svarta tunga moln. Och en regnbåge som spänner över huvud och hus och taknockar. Naturens krafter är inte bara imponerande. De är vackra, de borde göra oss alla ödmjuka. Petrus och jag ställer oss under ett par träd, vi söker skydd så snabbt vi hinner. Regnet tilltar, vi går över till en port till handsk- och väskaffär.

Jag ser då hur det av solljuset bildas två parallella regnbågar. Något kaffe hinns inte med. Klockan åtta sjunger några unga människor Laudes – lovsång från medeltiden – inne i Domkyrkan. Akustiken är fantastisk, och förflutenhetens dörr öppnar sig. Tiden snurrar till inne i den medeltida Domkyrkan. Petrus gick iväg till Järnvägsstationen. Där står han varje morgon, i ur och skur, i helg och söcken lika. Några ger honom en slant varje dag. De har vant sig vid honom och hans vänliga och respektfulla sätt. Många blir säkerligen glada av att se honom stå där på väg till sina stressiga arbeten. Han ler mycket och ögonen är vänliga, fulla av omtänksamhet. Jag har fått för mig att han tar sin kristna tro på allvar.

Men just nu, när regnet öser ner, tänker jag på de senaste dagarna. Jag tar fram anteckningarna i mobilen. Dessutom vill jag även hänvisa till min krönika tidigare i veckan här i Opulens.

Tisdag

Vindbyarna hårda. Regnet vasst och kraftigt. Till och med några blixtar lös upp himlen tidigare ikväll. Rått, kallt. Blött. Ikväll sover Petrus i mitt kök. Som han lovat mig kom han fram och sade till när nätterna blir outhärdliga eller livshotande. Han har duschat och jag tror att han redan somnat. Madrass hade han fått av Ugglan, en kristen hjälporganisation, som jag tror tillhör Diakonin. De serverar frukost för fem kronor. För några år sedan gick jag dit ibland och hjälpte till lite grand. Bredde mackor, plockade fram tallrikar. Småpratade. Det brukade vara trevlig stämning. Efter att kaffet var serverat kom skratten sakta rullande. I brevlådan låg ett brev och väntade på Petrus, från Anne-Marie Ekman. Han blev ofantligt glad, jag tror att han även fick något att handla för. Men han visade mig ett annat kort, som han fått för många månader sedan, av personal på Arken, en kristen bokhandel nära Domkyrkan. Han lade korten, ordentligt i ett kuvert, i ytterfacket på sin ryggsäck. Jag har nog aldrig sett honom så glad. Och han bad mig framföra sitt varma tack. Alla jag bryr mig om är nog trygga, ligger varmt, är mätta. Jag känner ett lugn som jag välkomnar. Världen kan vara en vacker plats, livet värt att leva.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Onsdag

Petrus hade sovit mycket gott, bättre än på mycket länge, sade han. Även min nattsömn var ovanligt god, stärkande. Han skämtade när vi drack kaffe och menade att han var vakt mot alla hot. Måhända har han rätt. Det är en utomordentligt trevlig man. Tolv års skola och senare fjorton månaders rumänsk militärtjänstgöring – då inne i själva Bukarest. Petrus klagar aldrig, så i stället för att ondgöra sig (Ingen kan väl inbilla sig att det var en lätt tid i hans liv) framhåller han hur mycket praktiskt användbara kunskaper han kunde tillägna sig. Tidigt, efter två koppar kaffe, rullade han ihop sin madrass, och på min uppmaning sköt han in den under köksbordet. Även i natt kommer kylan och fukten. Efter morgonkaffet gav han sig ut till de mörka små gränderna och torgen här i den lilla staden på slätten. Han kallar det sitt arbete. Och han får påhugg här och där. Själv har jag hunnit skriva nästan två timmar. Solen har nyss nått taket och översta våningen på huset mitt emot. Det gamla gul-bruna teglet liksom glöder. Inbjudande. Nästan lockande. Och exakt där bodde August Strindberg flera gånger när huset var ett enkelt och trivsamt familjehotell. Ibland, tidiga och ensliga morgonstunder, intalar jag mig att han tittar ut på mig bakom rummets gardiner, och att han säkert mumlar något om att jag arbetar för litet och på tok för sakta.

The post Hemlös i Lund first appeared on Opulens.