ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.

Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts

Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.

En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.

Anneli Jordahls nya roman

Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.

Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.

Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.

Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.

Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.

Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.

Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria

Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.

Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.

En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.

Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna

Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.

Vikten av att göra motstånd

Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.

Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.

Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.

Anneli Jordahl låter perspektivet skifta

I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.

Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.

För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.           

The post Anneli Jordahl skriver starkt om mod och motstånd first appeared on Opulens.

ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

POLITIK. I dag firas Sveriges nationaldag. Med utgångspunkt i den dokumentära tv-serien ”Sverige och kriget” reder Lars Thulin ut begreppen beträffande Sveriges neutralitet under andra världskriget.

”Sverige och kriget”

Den med all rätt hyllade dokumentära tv-serien på SVT, ”Sverige och kriget” har setts av oerhört många. Och diskuterats och debatterats av nästan lika många. Den är en viktig historielektion och skälen är uppenbara.

Ett är att dessa dramatiska år formade bilden av Sverige, inom och utom det egna landet. Ett annat att det var bråttom att göra serien, för nu försvinner i rask takt de som har egna minnen av den tiden.

Skaparna av serien berättade i en intervju att ett tjugotal av de personer som skrivit in för att berätta egna minnen, dog under tiden från brevskrivandet till seriens premiär.

Den fråga som nog mest diskuteras är Sveriges eftergifter – att vi böjde oss för tyskarna med järnmalm till den tyska krigsindustrin och soldattransporter genom vårt land. Och att vi vägrade att med militära styrkor hjälpa våra grannländer. Allt i utbyte mot att vi inte blev anfallna. Detta tas också upp i olika delar av ”Sverige och kriget”.

Några punkter angående neutraliteten

Vad kan säga om denna ”feghet”? Det är både lätt och svårt att ha åsikter. Lätt för att ingen behöver känna sig trampad på tårna. De ansvariga har ju sedan länge gått ur tiden. Svårt av samma skäl – tuffa frågor, med hopp om ärliga förklaringar och resonemang, kan inte ställas.

Ändå finns punkter värda att ta upp. För skeenden ska diskuteras och värderas i efterhand, det är förutsättningen för att lära något av historien och därmed fatta bättre beslut nu och i framtiden. Samtidigt gäller talesättet att de bästa spelarna alltid sitter på läktarna. Och även sanningen att världen är enkel att förstå när man ser den i en backspegel.

Det är sålunda lätt att veta vad vi borde gjort. Efteråt, när vi vet vad som hände. Den lyxen är inte förunnad makthavare i en pågående krissituation utan facit. Då kan beslut bara fattas på de uppgifter som finns att tillgå i den stunden. Vilka sällan är heltäckande eller helt sanna. Ändå måste beslut tas. Att inte göra det blir också i praktiken aktiva beslut som kan få långtgående konsekvenser.

Den stora frågan angående Sverige och kriget

Så var Sverige, jämfört med andra länder i främst Norden, fegt under andra världskriget?

För att försöka svara på den frågan måste vi först inse att vi hade en unik ställning. I princip kunde vi välja om vi ville dras med i kriget eller inte. Eftergifter – vi skonades. Vägran att ge efter – stor risk för ockupation. Det läget gällde inte för Danmark, Finland och Norge. Och mig veterligen inte heller för något annat europeiskt land som Tyskland lade under sig. De blev anfallna, punkt slut.

Om någon anser att Sverige var fegt måste denne veta hur övriga länder i Norden agerat om de fått samma val som vi. Ingen kan i dag säga hur dessa våra grannar hade valt om de stått vid den korsvägen. Frågan är hypotetisk för det finns, mig veterligen, inga parallella verkligheter.

Samlingsregeringens valmöjligheter

Så vad stod vår samlingsregering inför? Följderna av en eftergift var ganska lätta att förutse. Det betydde i stort sett att livet fortsatte ungefär som vanligt. Valet av krig skulle kunna innebära att tiotusentals svenskar dödades, infrastruktur förstördes och att vi skulle regerats med järnhand av en nazistisk regim mer fasansfull än något som dittills skådats.

Detta fanns i vågskålen. Till skillnad från vad många debattörer tycks tro är det ganska sällan vi har bra och dåliga alternativ att välja mellan. Utan alltför ofta två dåliga. Då gäller att välja det minst dåliga.

Å andra sidan, Sverige var ett till ytan stort land med något som ändå liknade en krigsmakt. Att ockupera vårt land hade krävt avsevärda resurser från en angripare. Om vi hade valt krig hade Tyskland kanske fått mindre kraft till andra erövringståg och kriget slutat tidigare. Fast återigen, det fanns inga givna svar på den frågan 1940.

Ytterligare ett å andra sidan-argument är att med Sverige i neutral position blev landet en räddning för många som flydde från sina ockuperade länder. Det räddade många liv. Det hade inte skett vid en ockupation. Det är ytterligare en faktor i en knepig ekvation.

En personlig reflektion

Personligen tänker jag ibland på frågan i en filosofisk, egoistisk och kontrafaktisk mening. Min pappa förlades 1941, 19 år gammal, i Värmland med norska gränsen inom synhåll. Han beskrev senare sitt kompanis läge som kanonmat. Det var de som skulle mejas ner först om nazisterna valde att välla in över gränsen. Men nu kunde han och hans kamrater i stället i skydd av mörker och täta skogar hjälpa åtskilliga norrmän över gränsen.

Om Sveriges regering hade valt kriget hade min pappa förmodligen hört till de stupade. Då hade jag inte fötts tretton år senare. Tankegången är givetvis i det stora perspektivet helt irrelevant. Om jag inte fötts hade Sverige som nation ändå klarat sig hyfsat från 1954 och framåt. Men tanken finns ändå där.

Lärdomar att dra

Vad finns det då för lärdomar att dra av allt detta? Förmodligen att inget land någonsin mer ska behöva stå inför detta val. Fast för att det ska uppfyllas måste krig, även väpnad konflikt och ”militär specialoperation”, aldrig mer inträffa. Det är dessvärre en orealistisk förhoppning. Med tanke på dagens geopolitiska situation har vi inte lärt oss särskilt mycket.

Därför ska vi måhända vara försiktiga med att peka finger bakåt i historien när vi tryggt sitter med facit i handen, överlyckliga för att vi själva slapp fatta de svåra besluten och ta ansvar för konsekvenserna.

The post Var Sverige fegt under kriget? first appeared on Opulens.

AVHANDLING. ”Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare.” Det skriver Bert Mårald som läst en ny avhandling från Umeå universitet.

Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968
av Mikael Rahm
Umeå Universitet

De nazistiska strömningarna i svensk opinion har alltmer kartlagts. Utöver allmänna översikter har fokus flyttats till social- och yrkesgrupper. Särskilt har över- och medelklass synats, naturligt med tanke på att arbetarklassen drogs till socialismen. Akademikerna, prästerskapet, officerskåren, idrottsrörelsens och kulturlivets företrädare tillhör de undersökta grupperna. Därutöver har dragningen till den italienska fascismen, preusseri och germanofili liksom antisemitiska strömningar skärskådats.

På senare tid har biografier över rörelsens ledande företrädare publicerats. Så har Anna-Lena Lodenius givit ett helhetsporträtt av Birger Furugård, och nyligen har Folke Schimanski utkommit med en studie av Vera Oredsson, hans egen syster, som alltifrån uppväxten i Nazityskland varit engagerad i högerradikala rörelser, därtill gift med Sven Olov Lindholm, därpå Göran Assar Oredsson.

Färsk avhandling om Per Engdahl

Till detta kommer en färsk avhandling om Per Engdahl, som verksam långt efter andra världskriget kan ses som en högerpopulistisk länk till vår tid. Författare är Mikael Rahm och boktiteln lyder Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968 ( Umeå Universitet 2025)

Som framgår är det inte en sedvanlig studie i life and letters-stil. Det biografiska perspektivet har tonats ner, ersatt av en idéanalys av Engdahls politiska budskap utifrån hans talrika skrifter.

Värderingsfri metod

Metoden, hämtad från den brittiske statsvetaren Michael Freeden, är värderingsfri, i den mening att författaren varken fördömer eller förespråkar, förskönar eller utelämnar något i Engdahls idéer.

Med ett hermeneutiskt språkbruk tillämpas en kombination av ”barmhärtighetens och misstänksamhetens principer”. Självfallet skall objektiv vetenskap inte fungera som domstol men frågan är om inte tillvägagångsättet normaliserar, någon gång till och med rentvår Engdahls antidemokratiska värderingar.

Per Engdahls fascination för Tyskland tog snabbt ideologisk form

Engdahl växte upp i Jönköping inom övre medelklass, med en artilleriofficer som far och en mor med västsvensk schartauansk bakgrund. Studentexamen avlade han i hemstaden och det kan utifrån hans memoarbok Fribytare i folkhemmet tillfogas att han hade Harald Hagendahl som formidabel latinlektor, beundrad även av Engdahl fastän denne senare som klar antinazist blev Engdahls vedersakare. Det fanns under 1920-talet åtskilligt av parlamentsleda, varom fördes intensiva debatter inom läroverkens elevföreningar. Av Åke Ohlmarks hågkomster från Malmö latinläroverk kring sent 1920-tal framgår att det fanns attraktionskraft i fascismen liksom senare i nazismen.

Redan som gymnasist hade Engdahl anslutit sig till Fascistisk kampfront, kanske inspirerad av latinlektorn Ivar Hjertén i Västerås, som i bokform prisat Mussolinis regim. Möjligen ägde lärare i klassiska språk särskild kunskap om Italiensk politik för i Lundsbergs internatläroverk ställde sig latinläraren Eric Lögdberg 1927 positiv till ett möte med en representant för fascismen, som han såg som främjare av patriotisk anda och en motvikt till grasserande jazzkultur.

Engdahls bana gick vidare till akademiska studier i Uppsala, med inriktning på först historia, där han kom att knyta an till traditionell storsvensk historiesyn, där monark och folk i gemenskap ställdes mot den splittring som modernt partiväsende ansågs generera.

Studierna fortsatte med statskunskap fram till avlagd licentiatexamen. Vid seminarierna för den liberale professorn Axel Brusewitz fanns flertalet politiska riktningar företrädda och Engdahl var till en början inte ensam högerextremist. Enligt Herbert Tingstens memoarer blev Engdahl en gång utvisad ur seminariesalen sedan det kommit till Brusewitz kännedom att han hållit ett antisemitiskt anförande.

Per Engdahl och nysvenska rörelsen

Redan 1931 var Engdahl som 22-åring redo att lansera ett politiskt program. Han kallade rörelsen nysvensk och förespråkade förutom folkgemenskap efter tyskt mönster korporativismen som ledande princip. Efter Hitlers maktövertagande 1933 tecknade han i skriften Folkresningen i Tyskland en historisk bakgrund, som mynnade ut i slutomdömet att i kulturförmörkelsens Europa hade den tyska folkresningen visat vägen mot en bättre framtid genom sin idealitet och disciplin.

Vid sidan om sin livslånga bana som företrädare för den nysvenska rörelsen ledde Engdahl under världskriget partigruppen Svensk Opposition.

Hans inlägg ödesåret 1941 vittnar om hans hållning. I ett sommarting som förbundet Sverige – Tyskland anordnade i Jönköping uttalade han: Det var i spetsen för småländska ryttare som Sveriges största konung en gång på de dimmiga slätterna kring Lützen gick i döden för germanska värden. I skriften Det kämpande Tyskland, med medverkan av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rutger Essén samt läroverkslektorerna Gustaf Jacobson och Harry Bergquist, den ene historiker, den andre biolog, skönmålade Engdahl tysk nationalsocialism liksom dess förment geniale och karismatiske ledare Adolf Hitler.

Forskningen går vidare – men skuggorna finns kvar

Engdahl, som fredsdagen 1945 befann sig i Stockholm bland jublande människor, kände bedrövelse över krigets utgång. Efter andra världskriget, då den parlamentariska demokratin fått position som överideologi, blev Engdahl på grund av tidigare ställningstaganden demoniserad. Han orienterade sig mot Europa och enligt egen uppfattning var han en centralgestalt inom Malmörörelsen, namngiven efter hans hemstad. I boken Folkhem i utförsbacke från 1966 , menar Engdahl, att bästa sättet att trygga ett framtida Sverige vore att skapa ett enat, federalistiskt och korporativt Europa.

Även för den som hyst livslång aversion mot nazism och fascism kan Engdahls ståndpunkt utifrån Rahms referat, som inte alltid ställs in i sin historiska kontext, låta som ett välfunnet inlägg i dagens debatt om utökad europeisk sammanhållning gentemot det ryska hotet.

Taget ur sitt sammanhang kunde det även gälla som försvarstal för det europeiska upplysningsarvet, attackerat av dagens fascistsinnade kumpaner i Kreml och Vita huset .
Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare. Samtidigt ser han behov av fortsatt forskning, särskilt kring efterkrigsperioden.

The post Per Engdahls väg från svensk fascism till europeisk enhetsdröm first appeared on Opulens.

FILMKLASSIKER. Filip Hallbäck presenterar en japansk animerad filmklassiker, ”Eldflugornas grav” av Isao Takahata. Av många betraktad som en av de främsta antikrigsfilmer som hittills har producerats.

Vid sidan av Hayao Miyazaki är dennes kollega Isao Takahata – som också var medgrundare till Studio Ghibli – en av de mest framträdande animatörerna i japansk filmhistoria. Internationellt är Takahata mest berömd för sin extremt hjärtskärande ”Eldflugornas grav”, som handlar om två föräldralösa syskon, Seita och Setsuko, som försöker att överleva i skuggan av andra världskriget som är i sitt slutskede i Japan. Det hela utspelar sig nära Kobe, efter det att USA släppt atombomber över Hiroshima och Nagasaki.

Filmen, som hade premiär 1988, är baserad på Akiyuki Nosakas roman med samma namn från 1967. I boken skildrar Nosaka sina egna erfarenheter av andra världskriget – inte minst skam- och skuldkänslor för att han själv överlevde, men inte hans syster (som dog av undernäring). ”Eldflugornas grav” blev författarens försök att bearbeta själsliga sår och belysa de trauman som många japanska barn upplevde under kriget.

Kriget ur de civilas perspektiv

Flera bedömare betraktar den här filmen som en av de främsta antikrigsfilmer som hittills har producerats, vilket är intressant med tanke på att detta är en animerad film. Men inte bara det. ”Eldflugornas grav” väljer att skildra krigshärjningarna ur de drabbade civilas perspektiv, inte militärens. Här finns inget förhärligande eller rättfärdigande, bara våldsamma övergrepp av det slag som förlamar oss som mänsklighet.

Budskapet fokuserar på det meningslösa våldet och hur det påverkar de allra mest sårbara och tysta i samhället, vilket tvingar åskådaren att reflektera över krigets konsekvenser. Som åskådare får man en rå och skoningslös inblick i det mänskliga lidande som bombningarna orsakade.

Takahatas berättelse har aktualitet

Kärnan i berättelsen är just syskonrelationen och deras kamp för överlevnad. Trots att filmens handling tar avstamp i en specifik historisk kontext, påvisar Takahata – genom universella och existentiella teman som förlust, oskuld och familjebandens betydelse – att lidandet är en djupt mänsklig företeelse. Den här berättelsen hade lika gärna kunnat utspela sig någonstans på Gazaremsan idag, med tanke på den humanitära katastrof som råder där, tänker jag. Eller någonstans i Ukraina, Libanon eller Syrien för den delen.

En film med poetiska ögonblick

Trots filmens djupt dystra teman är den fylld av visuellt poetiska ögonblick, som påminner om hur vackert livet kan vara mitt i all misär. Det är en smula som Oscar Wilde formulerade det en gång: ”Vi är alla i rännstenen, men några av oss tittar på stjärnorna”. I denna film tittar Seita och Setsuko på eldflugornas ljus i mörkret, som i sammanhanget kan tolkas symboliskt och representera såväl förtröstan som flyktighet. Små ljusglimtar i det kalla mörkret. Kontrasten mellan denna vackra detaljrikedom kontra krigets pågående brutalitet och dess följd i form av den utbredda svälten förstärker den känslomässiga slagkraften.

Små barns förmåga att leva i nuet

En annan kontrast handlar om vuxenvärlden kontra barnen. Genom kombinationen av frånvaro av vuxnas skyddsnät och fokus på barnens överlevnad kan filmen på ett subtilt sätt fungera som kritik mot vuxenvärldens misslyckanden. Seita och Setsuko gör en gemensam resa från trygghet och stabilitet till fullkomlig osäkerhet, något som avspeglar hur krig slår sönder människors tillvaro. Oförmågan att ta hand om samhällets mest utsatta och barns avsaknad av makt och resurser att påverka sina omständigheter, liksom Seitas orubbliga vilja att beskydda sin lillasyster, fungerar som en spegelbild av en vuxenvärld som övergett sitt ansvar.

Berättandet präglas starkt av barnens omedelbara och ofiltrerade perspektiv. Inte minst visar filmen hur små barn har en naturlig förmåga att ständigt leva intensivt i nuet och finna tröst i små glädjeämnen. Exempelvis när Setsuko springer runt med tindrande ögon och fantiserar högt om deras tillfälliga residens ute på landsbygden, som de tvingats fly till, eftersom deras hus i staden sprängdes. ”Det här kan bli vårt kök” och ”det här kan bli vår ytterdörr” ropar hon livligt och entusiastiskt. Hon ser storslagna möjligheter till en ljus framtid mitt i allt elände. Detta hoppfulla perspektiv gör tragedin ännu mer påtaglig, när barnens drömmar krossas.

”Eldflugornas grav” streamas bland annat på SF Anytime och Netflix.

The post Filmessä: ”Eldflugornas grav” av Isao Takahata first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I dag, den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jesper Nordström reflekterar över nazisternas intellektualiserade barbari.

Bland skildringar av Förintelsen har Primo Levis ”Är detta en människa” en särställning. Med sitt synnerligen torra språk skildrar Levi det fasansfulla med en avvärjande distans. Den där distanseringen kan leda tankarna till en film som ”The Zone of Interest” där SS-officerare bor i villor runt koncentrationslägret och ägnar arbetsdagen åt att gasa och bränna människor medan kvällar och helger ägnas åt ett småborgerligt liv med frugan. Diskrepansen mellan form och innehåll i Primo Levis bok blir ett slags parallell till hur Wannseekonferensens saklighet förhåller sig till vad som faktiskt konferensen handlande om. 

I all nazistisk pseudovetenskaplighet och kalla attityd till folkmord har Joseph Mengele en framträdande roll. Hans attityd till människor som rena försökskaniner blir ett paradexempel på nazismens intellektualiserade barbari där man, lite tillspetsat uttryckt, kunde mörda en människa utifrån att hen inte såg ut som en grekisk marmorskulptur.

Att nazismen var besatt av klassificering är närmast en truism. Mer än ett 20-tal olika tygsymboler på fångdräkterna laborerade man med och Primo Levis ”Periodiska systemet” måste läsas med detta i åtanke. Tredje riket lanserade sitt eget pseudovetenskapliga ”Periodiska system” över mänskligheten med hjälp av rasbiologi, frenologi och annat nattståndet tankegods. Primo Levi skriver om det som inte passar in i systemet, ja han låter så att säga det sturska ogräset mellan stenarna i Mengeles trädgård komma till tals.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Förintelsens minnesdag first appeared on Opulens.

ROMAN. Carolina Thelin har med avsevärd behållning läst romanen ”Stramer” av den polske författaren Mikołaj Łoziński. Det är en bok där läsaren får följa en judisk familjs öden under mellankrigstiden och andra världskriget.

Stramer av Mikołaj Łoziński
Översättning: David Szybek
Norstedts

Tycker du att vi fått nog av skildringar av människor som fallit offer för nazistenas grymheter? Det hävdas ibland att vi inget lär av historien ‒ se bara hur allt upprepar sig! Och visst är det minst sagt obehagligt att jämföra vår tid med 1930-talets mellankrigstid, att det auktoritära och högerextrema, då som nu, vinner alltmer makt. Men trots att jag stundtals kan få nog av alla böcker, filmer och tv-serier som bearbetar denna kolsvarta period av vår historia, är de nödvändiga. Vi måste tro på att det går att lära sig av historien.

Första boken i svensk översättning

Mikołaj Łoziński är en polsk roman- och manusförfattare samt fotograf. ”Stramer” är hans första bok i svensk översättning, och den är utförd av David Szybek som bland annat också översatt den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos ”Den längsta av resor”. Trots att jag inte kan polska noterar jag Szybeks fingertoppskänsla i översättningen av komiska uttryck och diktstrofer.

Historisk roman

”Stramer” är alltså ännu en roman som handlar om tiden före och under andra världskriget. Här får vi följa den judiska sexbarnsfamiljen Stramers liv i den polska staden Tarnów. Boken är indelad i korta kapitel med titlar som hämtats från familjemedlemmarnas olika förnamn. Kapitel för kapitel lär man känna dem alla.

I det inledande kapitlet Nathan är det tidigt 1900-tal när Nathan kommer hem till Tarnów från Amerika. Där tog han adjö av sin storebror Ben efter att ha provat lyckan i fyra år. Längtan efter ungdomskärleken Rywka blev för stor och de gifter sig och flyttar in i en enrummare som snart fylls av barn. Med sig får Nathan en avskedsgåva av sin bror ‒ ett läderbälte med mässingsspänne som visar sig komma till stor användning när hans söner behöver veta hut.

Med tanke på Nathans ständiga misslyckanden i att skaffa jobb för att kunna försörja familjen, hans oberäkneliga psyke, som innebär antingen sängliggande eller kortvariga intensiva faser, är det obegripligt att Rywka står ut. Men det gör hon och uppfostrar dessutom sex barn och ser till att det står mat på bordet trots ständig brist på pengar.

Ben skickar dem då och då ett brev med amerikanska dollar men de pengarna lägger Nathan undan i väntan på något av sina storslagna jobbprojekt.

Syskonrelationer

Pojkarna Rudek, Salek, Hesio och Nusek samt flickorna Rena och Wela delar sängplats i det enda rummet. Barnen växer upp och går sina egna vägar. De påverkas av strömningar i samhället och studerar eller slarvar runt. Två av dem blir hängivna kommunister.

Beskrivningen av relationen mellan syskonen är till stor del romanens styrka. När de yngre försöker ta efter och hänga med i de äldres jargong kan nog fler än jag, som vuxit upp med många syskon, känna igen sig. Som läsare är det lätt att känna sympati för de olika romankaraktärerna, trots deras fel och brister.

Łoziński är överhuvudtaget skicklig på att skapa medkänsla, även om det är de manliga romangestalterna man kommer närmast. När Łoziński beskriver Rywka som en typisk självuppoffrande maka och mor är det genom ett ganska daterat, för att inte säga grabbigt, perspektiv. Romanen hade vunnit på att i stället låta hennes gestalt utvecklas och växa.

Humor och tragikomik

Jag gillar dock hur rolig boken till stora delar är, mitt i allt elände, och det beror delvis på de dråpliga uttrycken och de snuskiga visorna som citeras men inte minst Nathans tragikomiska rollfigur.

För familjen Stramer är antisemitismen i Tarnów nästan något naturligt eftersom den alltid funnits där. I den judiska stadsdelen är det snarare konflikterna mellan olika judiska grupperingar som påverkar vardagslivet. Men när Hitler tar makten hårdnar klimatet och hatet mot judarna i Polen blossar upp. Det splittrar familjen och du vet hur det slutar även om du inte väljer att läsa just den här boken.

The post Läsvärd historisk roman om en judisk familjs öden first appeared on Opulens.

NAZISTERNA. ”Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv.” Det skriver Mathias Jansson.

Stulen musik
Nazisternas plundringar och musik som motstånd
av Anders Rydell
Norstedts förlag

Anders Rydell har i två tidigare böcker berättat om hur nazisterna under andra världskriget systematiskt plundrade Europas kulturskatter. I den första boken ”Plundrarna” handlade det om konsten och i ”Boktjuvarna” om böckerna.

I den avslutande boken i trilogin ”Stulen musik” är det musiken som står i centrum. Det handlar inte bara om hur nazisterna beslagtog ovärderliga musikinstrument som en Stradivarius eller en Mezzadri från judiska musiker, eller samlade på originalnoter och brevväxlingar av stora viktiga kompositörer som Bach och Wagner, utan i lika hög grad om nazisternas ihärdiga försök utplåna alla spår av den judiska kulturen och judendomen i musiken.

Anders Rydell låter oss ta del av några levnadsöden i boken som den polsk-judiska pianisten Wanda Landowska, som så många andra judiska musiker fick sina böcker, noter och instrument plundrade av nazisternas specialkommandon. Landowska lyckades som en del andra judiska musiker, som Arthur Rubinstein att fly till USA, men många andra var inte lika lyckligt lottade utan blev kvar och avled i nazisternas koncentrationsläger. 

Rydell låter oss också lära känna några av de personer som drev nazisternas ideologiska linje bakom plundringarna, som musikkritikern Herbert Gerigk som var ansvarig för plundringarna och som författade ett lexikon över judiska musiker som enligt nazisterna inte borde existera.

Det gedigna materialet i Rydells bok berör och engagerar läsaren. Jag kan inte låta bli att känna ett djupt obehag när jag läser Rydells skildring av hur nazisterna efter maktövertagandet steg för steg flyttade fram positionerna, för att inskränka, begränsa och slutligen försöka förgöra och utplåna alla spår av det rika judiska kulturarvet i Europa. Det är för övrigt inte svårt att se paralleller till den eskalerande antisemitismen som idag växer sig allt starkare i Europa och det spända världsläget som ökar polariseringen mellan olika grupper i samhället. 

Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv. Boken visar i sin gedigna sammanställning hur målmedvetna nazisterna var med ambitionen att stöpa om hela den europeiska kulturen och anpassa denna till den nazistiska ideologin. 

The post Fantastiskt läsvärt om nazisternas plundringar first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar har läst Annika Thors aktuella kortroman ”Sälflickan” och konstaterar att det är en stark gestaltning av samhällets olycksbarn. Dessutom går det att med lätthet se paralleller till det som sker i dagens samhälle.

Sälflickan av Annika Thor
Roman
Wahlström & Widstrand

Annika Thor återkommer i sin nya kortroman ”Sälflickan” till tiden kring andra världskriget. Det är en tid som hon tidigare gestaltat i ungdomsromanerna om Steffi och Nelli och ”Om inte nu så när”. Berättarrösten i romanen tillhör Harry. Det är nämligen han, den pensionerade konstnären, som ser tillbaka på sitt liv och minns – dagarna i skolan, efterdyningarna av spanska sjukan och det hårda stenhuggararbetet.

Thor tar oss med till ett samhälle i Bohuslän där det finns två grundpelare, en konservfabrik och ett stenbrott. Generationer arbetar där bredvid varandra. Det finns dock vissa som har annat i tankarna, som vänder kroppsarbetet ryggen och blir studerade.

Alla de övriga lägger märke till vilka som ändrat stil och skaffat nya klassmarkörer. Det kan räcka med att någon skaffar en kavaj, som Tore. Det är så långt från de andras värld.

Eskil och Harry har andra drömmar, de ska framför allt inte bli uppnästa, utan följa i sina föräldrars spår. Men de lockas likväl bort från verkligheten, särskilt Harry har en oförmåga att se politiska samband och idéers vidd eller innehåll.

Harry har ett särskilt ansvar i den stora familjen. Harry ska nämligen ta ansvar för sin syster, Lilly, som ser saker och ting på ett lite eget sätt. Någon kallar henne sinnesslö och skolfröken vill ta bort henne från skolan och sätta henne på institution. Föräldrarna vägrar att lämna bort henne. Harry tar ofta Lilly till vattnet, när hon blir omöjlig och bångstyrig. Vattnet lenar.

Det är en tid av mörker och oro. I skuggan av andra världskriget blir många indragna i politiska skeenden och processer som de inte kan hantera eller bemästra. Mycket kretsar kring skuld och ansvar.

Annika Thor ger i denna kortroman en tillbakablick på ett intensivt och avgörande ungdomsår, särskilt för Harry och Lilly. Det är en rak och ärlig bild av gränslösheten hos barn och det ensamma barnets utsatthet.

Därtill är det en stark gestaltning av samhällets olycksbarn och dessutom är det lätt att finna paralleller till det som sker i dagens samhälle. Spänningarna, rörelserna, motrörelserna och det svårfattade – hur allt kunde gå så snett på område efter område.

Och så sker här något stort, ”Sälflickan” utvecklar sig från att vara ett öknamn, till att bli ett kärleksnamn.

The post Annika Thor har skapat en stark skildring av samhällets olycksbarn first appeared on Opulens.

HISTORIA. Åke Johansson konstaterar att Pia Karlssons bok ”På spaning efter Ilse” blir en resa in i en tid då inte minst ungdomen och arbetarrörelsen stod upp för drömmar om ett bättre liv. Han skriver också att det finns mycket att lära av det förra århundradet. ”Hur ska demokratin försvaras? Hur ska krig och fascismen bekämpas?”

På spaning efter Ilse av Pia Karlsson.
Oktoberförlaget

Pia Karlsson hade lärt känna Ilses son under skoltiden i Stockholm. När de gifte sig blev Ilse hennes svärmor. Efter skilsmässan tunnades trådarna dem emellan ut, men hon kunde aldrig släppa denna energiska kvinna.

Nu kan jag se henne på omslaget till Pia Carlssons bok På spaning efter Ilse. Hon har ett vackert leende. Det är svårt att ana att hon var känd för sitt heta humör.

Ilse Karlsson, född Weil i Bludenz i Österrike-Ungern strax före första världskrigets utbrott, finns med redan i författarens förra bok Anna-Pia, Ronny och GW En klassbok. Nu har hon med hjälp av minnen, resor, arkiv, böcker, tidningar och samtal gått vidare med en bok där Ilse får stå i centrum. Men hon är inte ensam. Med Ilse, den engagerade socialisten och judinnan som flydde till Sverige 1936, följer många människor och en spännande mosaik av Europas omskakande och brutala 1900-talshistoria i denna bildningsfyllda skildring.

Pia Karlsson berättar om ett Österrike-Ungern, där Ilse Weil liksom många andra socialister och judar fanns på de inhemska fascisternas listor. Efter det för mig tidigare okända inbördeskriget 1934 förbjöds arbetarpartierna och judar togs ifrån både arbete och bostäder. Många gick i exil eller dödades av landets fascister. Efter det nazistiska Anschluss 1938 bröt helvetet lös fullständigt, då byggdes nämligen ett 50-tal koncentrationsläger i Österrike.

Ilses syster Gerta lyckades ta sig till England, men hennes mamma hamnade i lägret Theresienstadt och pappan i Dachau. De överlevde och alla fick senare hjälp att ta sig till Sverige, pappan dock i så svår kondition att han dog redan innan världskrigets slut.

Judisk historia

Pia Karlsson tar oss också med i den judiska historien, med Ilses släkt och den socialistiska Bund-rörelsen. Intressant att läsa om både den sionistiska rörelsen och om socialistiskt orienterade kibbutz-försök . Vi får också läsa om antisemitismen.

Mer än 5 000 österrikare flydde till Stockholm. Ilse och hennes man umgicks privat med flera av dem. Bland andra Bruno Kreisky som blev förbundskansler i Österrike, och flera som senare blev ledande socialdemokrater i Stockholm som Hjalmar Mehr.

Det var inte lätt för judar att få stanna i Sverige. För Ilses del var bröllopet en genväg. För andra gällde ett kortvarigt tillstånd, helst skulle man redan innan ankomst kunna visa att man hade en biljett för resa till ett annat land. Att komma till Sverige som jude blev också svårare när det i nazistyrda länder infördes ett J i passen. Ilse försökte på olika sätt söka inresetillstånd för mamman och pappan till Sverige, men ansökan avslogs flera gånger innan de fick komma hit och då på tillfälliga tillstånd som måste förnyas.

Ilse lärde sig snabbt svenska, fick arbete på Konsumentkooperationen och blev tidigt aktiv i SSU, där hennes man, Arne, redan var engagerad. Vi får följa henne och kamraternas verksamhet som till stor del består av stöd åt antifascister runt om i Europa. De samlar in pengar för att stödja motståndet runt om i Europa. På alla möten fanns det plats för kultur, sång, poesi eller teater.

Ilse hade liksom Arne många uppdrag. Hon var särskilt aktiv i Spanienhjälpen och flyttade under en period till södra Frankrike för att upprätta barnhem för spanska barn som behöver hjälp.

Solidaritetsarbete

Många svenskar engagerade sig i solidaritetsarbete. Svenska Spanienhjälpen samlade in flera miljoner kr. Pengar som bland annat gick till ett svenskt-norskt sjukhus i Alcoy i södra Spanien, där regeringstruppernas soldater och civila vårdades av skandinavisk personal, tills italienska bombplan satte stopp för verksamheten. Pia Karlsson betonar att detta solidaritetsarbete, där majoriteten var kvinnor, oftast glöms bort vid sidan av de drygt 500 svenskar som stred med vapen i hand för demokratin.

Ilses man gör en viktig insats i Tyskland för att hjälpa motståndsmän och -kvinnor under andra världskriget. Han blir kvar i Tyskland efter kriget, som hjälparbetare bland alla människor som saknar både arbete och bostad.

När Arne dör tragiskt under ett försök att köra hjälpbehövande ut ur landet, är Ilse gravid. När Ilse senare arbetar för Spanienhjälpen i Frankrike är det systern och Ilses mamma som tar hand om pojken i Ilses lilla lägenhet i Björkhagen. Ilse kommer att bo tillsammans med sin syster i den lägenheten i nära femtio år.

Kärleken

Mitt bland alla berättelser om krig och politik känns det bra att få läsa att Ilse också fick uppleva kärleken. 1948 ordnar hon en utställning i Oslo och Stockholm med spanska konstnärer i exil. Hon hade sedan en långvarig relation med en av dem. Han bodde i Paris., men de träffades ofta. Ibland kom han till Ilses och systerns lägenhet i Björkhagen eller till deras sommarhus på Adelsö.

Med ”På spaning efter Ilse” berättar Pia Karlsson mycket om både människor och om tiden. Läsningen väcker dessutom många tankar kring detta dramatiska århundrade. Hur skulle Europa ha sett ut om till exempel de tyska socialdemokraterna fortsatt vägra att stödja den tyska militärens upprustning inför det första världskriget? Om Västeuropas länder hade stött den spanska regeringen mot Hitlers och Mussolinis fascister? Eller om austromarxisterna kunnat stå emot fascismen i Österrike?

Den röda tuppen

Boken kan också fungera som spegel in i vårt århundrade. Det finns mycket att lära av det förra århundradet. Hur ska demokratin försvaras? Hur ska krig och fascismen bekämpas?

”På spaning efter Ilse” blir en resa in i en tid då inte minst ungdomen och arbetarrörelsen stod upp för drömmar om ett bättre liv. Då man ännu tänkte att en dag skall den röda tuppen ändå lyckas besegra den svarta.

The post På spaning efter en socialist och judinna first appeared on Opulens.

ESTLAND. Den 24 februari är det 106 år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Enel Melberg gör en historisk återblick men skriver också om det blodiga kriget i Ukraina och det potentiella hotet mot de baltiska länderna.

Så här löd den Estniska republikens regeringsdeklaration till det estniska folket:

 ”Idag, i ett för Estland avgörande ögonblick, trädde republiken Estlands regering i verksamhet, i vilken ingår företrädare för alla de fyra demokratiska partierna i Estland.

Estland har aldrig frivilligt avstått från sin självständighet och erkänner vare sig den sovjetiska eller tyska ockupationen av sitt land. Estland är i det pågående kriget en fullständigt neutral stat. Estland vill leva som   självständigt och i fred samt vänskap med alla sina grannar och stödjer ingen av de krigande parterna.

Hitlers trupper håller på att dra sig ur Estland. Republikens regering har beslutat att återinföra Estlands självständighet. De sovjetiska trupperna håller på att tränga in på Estlands territorium. Regeringen uttrycker en kraftig protest mot detta …”

Den 24 februari är det etthundrasex år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Tjugosex år senare hotades denna självständighet och regeringsdeklarationen ovan, som skall ha skrivits i ett för Estland så kritiskt moment, den 19 september 1944, står att läsa i romanen ”På stället flyg” (på svenska 2007) av Jaan Kross (som själv snart efter detta datum fick tillbringa nio år i Sibirien). Berättarjaget, som får anses vara författarens alter ego säger att denna text härrör ur statssekreteraren Helmut Maandis memoarer, som senare skrevs i Sverige.

Estland var under denna period ett blodigt slagfält i kampen mellan de forna bundsförvanterna Hitler och Stalin, som tidigare hade ingått den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten (1939), ett icke-aggressionsavtal staterna emellan som i hemlighet inbegrep en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer. Men snart bröts denna pakt mellan de båda diktatorkumpanerna och tyskarna trängde in i Baltikum, där de för en kort period efterträdde ryssarna, varefter dessa drevs tillbaka, vilket slutade i nästa ryska ockupation som kom att vara i närmare femtio år.

I augusti samma år anslöts Estland såsom Estniska SSR ”frivilligt” till Sovjetunionen. Det var under denna junimånad som tiotusentals ester i godsvagnar och efter godtyckliga listor fördes till Sibirien, vilket blev ett trauma för den estniska befolkningen, som vid den andra ryska invasionen fruktade den mer än den fruktat den tyska i augusti 1941.

Det är i skarven mellan de retirerande nazisterna och de anfallande kommunisterna som ovan citerade deklaration skall ha skrivits och, enligt Kross roman, tryckts i hemlighet.

Den 18 september 1944, i det maktvakuum som uppstod när tyska Wehrmacht retirerade och innan ryssarna hunnit inta landet utsåg den tillförordnade presidenten Uluots en ny regering. (President Päts hade fängslats och förts till Sibirien, där han avled på ett mentalsjukhus). Några dagar senare ockuperade Röda armén Tallinn. Medan många medlemmar av regeringen fängslades eller avrättades, kunde Uluots och flera andra ministrar fly till Sverige. Uluots, som under en längre tid varit cancersjuk, avled dock i Stockholm kort efter ankomsten den 9 januari 1945.

Den fiktive huvudpersonen i Kross roman, polyglotten Ullo Paerand skall ha fått i uppgift att översätta ovan citerade desperata regeringsdeklaration till engelska, då han gjorts till något slags allt i allo vid Regeringskansliet. Han våndas över detta viktiga dokument, eftersom han bara har tillgång till ett engelsk-estniskt lexikon, och inget estniskt-engelskt, men genomför uppdraget och beordras sedan att läsa upp meddelandet i radio: ”Attention! Attention! You are listening to a broadcast from the Government of the Republic of Estonia. We are reading you a Declaration of the Estonian Goverment.”

Medan han läser upp detta nödrop fantiserar han om hur det mottas i andra länder: ”Men om något engelskt öra skulle lyssna på mig? Låt oss säga på Gotland? (…) På en halvtimma framför man det till Churchill. Varför inte?” Och så tänker han sig att Churchill trycker på en knapp och ringer till sin engelska ambassadör i Moskva, vilken åker till Kreml för att tala till Stalin och meddela honom: ”I Estland har republikens regering trätt i tjänst. Och vi har aldrig räknat dess legitimitet som utslocknad”. Och Stalin får hejda sina trupper vid den linje, dit de har hunnit denna dag klockan tio.” Och så tänker sig Ullo att Röda armén hejdar sig nästan på pricken vid den linje där den fick stanna hösten 1918, då Estland hade utropat sig som självständigt.

Dessa fantasier fick stanna vid utopin. Det kom inget svar från väst, trots att Ullo nästan hela dagen satt vid mikrofonen och sände ut meddelandet till en tom eter. Inget land i väst kom till undsättning, inga diskussioner togs upp. Estland såg sig som förrått. I stället för att tala Stalin till rätta, sålde Väst enligt Kross återigen landet till en diktator, vilket redan hade skett tre gånger tidigare.

”Och om inte förr, så steg för steg under dessa operationer, blev det klart för oss att vi sålts (…) Och vi hade också förstått hur meningslöst det var att försöka göra motstånd.” Den 5 mars 1946 höll Winston Churchill ett uppmärksammat tal i Fulton, Missouri, och använde sig av uttrycket The Iron Curtain: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.”

På ena sidan av denna ridå, som egentligen bestod av taggtråd, murar och minerat vatten befann sig människor som saknade alla möjligheter att ta sig ut, på den andra fanns flyktingar som kommit i alla slag av båtar de kunnat skaffa och i från tysk sida mer ”legala” evakueringsskepp med estlandssvenskar och en hel del ester ombord till det neutrala Sverige, sammanlagt anlände hösten 1944 cirka 36.000 personer.

När Sovjetunionen begärde tillbaka flyktbåtar som sin egendom, återsände Sverige dem, men när man krävde att flyktingarna, såsom sovjetiska undersåtar också skulle sändas tillbaka, nöjde sig Sverige med att uppmana dem att åka frivilligt. 

I det upprop som Utlänningskommissionen den 1 juni 1945 sänder till föreståndarna på flyktinglägren står att de borde uppmana de baltiska flyktingarna att frivilligt och utan egna kostnader återvända till sitt land, och att ”ehuru inget tvång utövas, det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemorter”. Kungl. Maj:t uppmanar förläggningarnas personal att ”inskärpa tidigare meddelade föreskrifter om att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet under inga omständigheter få förekomma.” Vidare är bedrivande av politisk propaganda från balternas sida icke tillåtet.

Enligt den nya ockupationsmaktens sätt att se tillhör alla ester den union som påtvingats landet, och det svenska utrikesdepartementet har den 11 november 1944 också förklarat att eftersom Sverige har erkänt den sovjetiska ockupationen skall alla balter som anlänt till Sverige efter 1940 betraktas som sovjetiska medborgare. Men det är bara de ”militärinternerade tyska och baltiska soldaterna” som kommer att utlämnas.

Det var många unga estniska män som hade tagit av sig den dem påtvingade tyska uniformen när de åkte till Sverige, en av dem var min far. Min mor hade tillhört en kvinnlig hemvärnsavdelning, de så kallade ”Hemdöttrarna” och varit ledare där, vad som skulle ha skett med dem om de åkt tillbaka är osäkert. En sak är säker: om de inte vågat sig på denna överfart medan Tallinn bombades och med mig som ettåring i bagaget hade jag fått leva ett helt annat liv än det jag fick i Sverige.

Under min uppväxt hörde jag ofta talas om det ”Vita skeppet ifrån Väst” som man hade hoppats skulle komma och rädda Estland, och som inte kom. När jag läser Jaan Kross ser jag  samma förhoppning dyka upp, innan Järnridån obönhörligt slås ner mellan det som kommer att kallas Väst och Öst, och efter vilket alla kontakter förbjuds under många, många år framöver. När meddelanden till slut började sippra ut genom springorna var de starkt censurerade; jag minns hur man till och med kunde se tjocka svarta streck över vissa meningar i breven.

Nej, inget Vitt skepp kom till undsättning och Baltikum hamnade inte bara på andra sidan om havet, utan också bortom det som kan kallas en fri värld.                          

Medan på den ena sidan av det lilla innanhavet människorna framlevde sina liv under tystnader, list, uppfinningsrik kombinationsförmåga och rädsla för att hamna i övervakningens maskor, samtidigt som de försökte hantera den brist på elementära förnödenheter systemet bibringat dem, levde de på den andra sidan i frihet och fred men också stor saknad.

Idag kanske man kan skymta ett Vitt skepp vid horisonten när den ryska björnen återigen hotfullt och vildsint lufsar in på sin ”intressesfär” och försöker grabba tag i det som hamnat utanför; än så länge syns seglen fladdra, men man kan se dem mattas och försvagas. Samma dag som Estland firade sin 105:e nationaldag invaderade Ryssland Ukraina.

Ett blodigt krig har pågått i två år nu, och ett land hotas att dras in bakom en ny järnridå som inte verkar mindre oöverstiglig än den förra, in i ett system som arresterar eller dödar varje kritiker, fängslar varje sanningssägare och använder sig av samma gulagsystem som under sovjettiden. Samtidigt höjs redan nu röster i det förskonade neutrala Sverige om att dagens flyktingar ska återsändas, till vilka diktaturer som helst och gå ovissa öden till mötes.

Idag finns även en risk att nya vågor av flyktingar från närmare håll kan välla in om det öppnade gapet och den blodade tanden inte hejdas. Historien kan och får inte upprepas! De länder som lever i frihet måste få bevara den!

The post Vita skeppet ifrån Väst first appeared on Opulens.

FILM. Nu visar SVT Play en hyllningsdokumentär om avantgardefilmaren Jonas Mekas. Charlotte Wiberg är mycket kritisk till filmens innehåll.

The post Onyanserad hyllningsfilm om Jonas Mekas first appeared on Opulens.