KVÄKARNA. Nyligen gjorde de svenska kväkarna ett upprop till regeringen om att agera för fred i Palestina. Men vilka är egentligen kväkarna? Mats Barrdunge, som doktorerat i idéhistoria, tecknar här en bakgrund.

Kväkarnas tro och historiska bakgrund

I Högalidsparken på Södermalm i Stockholm samlas kväkarna varje torsdag och söndag till tysta andaktstunder på Kväkargården som ligger i den västra flygeln av Kristinehovs malmgård.

Kväkarna i Sverige har det formella namnet Vännernas samfund. Det är ett litet samfund i Sverige, med ungefär 150 anhängare. Samfundet har sina rötter i England där det vid mitten av 1600-talet uppstod en andlig rörelse kring en tro på att Gud nedlagt ett inre ljus i människan.

Till rörelsens grundare räknas George Fox som vid 23-års ålder fick en andlig uppenbarelse om alltings enhet och upplevde ett inre ljus.

Hans förkunnelse fick snabbt spridning och kväkarna anklagades i det puritanska England för kätteri. De blev ofta fängslade och när de försvarade sin tro offentligt hände det att de började skaka och därför gavs de öknamnet ”quakers”. Själva kallar de sig för Vännernas samfund och har i Sverige varit ett registrerat samfund sedan 1937.

Kväkarnas tro och samfund präglas av enkelhet. De är protestantiskt kristna, men har inga dogmer, ingen församling, inget prästerskap, inga sakrament och inga gudstjänster utan samlas enbart till en andakt i tystnad.

I Sverige drogs tidigt flera framträdande kvinnliga författare till rörelsen. Så till exempel Emilia Fogelklou-Nordlind, Elin Wägner och Jeanna Oterdahl, som bland annat skrivit julsången Det strålar en stjärna.

Kväkarna i USA

Det var också kvinnor som förde kväkarnas fackla till USA och vid mitten av 1650-talet anlände två kvinnor till Massachusetts Bay Colony. De efterföljdes av andra och 1661 anlände William Penn. Han grundade den amerikanska delstaten Pennsylvania och förlänades 1681 ett område av den engelske konungen. Ett område som idag omfattar delstaterna Pennsylvania och Delaware.

Dit invandrade sedan andra grupper av förföljda kristna i Europa som skotska och irländska presbyterianer, tyska mennoniter, utbrytargruppen amish och franska hugenotter. 1683 antogs dess första konstitution som byggde på allmän rösträtt och trosfrihet.

Kväkarna i Sverige

Kväkarrörelsen i Sverige är av långt senare datum och startades på Birkagården i Stockholm av Dagny Thorvall, som tillsammans med några andra kvinnliga kväkare startade en studie- och meditationsgrupp varur den första svenska kväkargruppen bildades. Birkagården var en svensk motsvarighet till den engelska settlementsrörelsen och grundades 1912 av Natanael Beskow (gift med Elsa Beskow) och Ebba Pauli.

Kväkarnas humanitära insatser

Under första världskriget verkade kväkarna med stor uppfinningsrikedom för att hjälpa de nödlidande, oberoende av vilken sida om frontlinjen de befann sig och oberoende av om de var skadade soldater, krigsflyktingar eller civila som svalt.

Kväkarna vann mångas respekt för sitt oegennyttiga handlande och sin bergfasta tro på fredssaken. Och det ser vi än idag, när Kväkarhjälpen med olika medel försöker motverka de skador på den mänskliga själen och kroppen som krigen i Ukraina och Gaza orsakat.

I ett upprop till den svenska regeringen vädjar Vännernas samfund i Sverige om att den i handling ska visa att man står upp för den internationella rättsordningen. En rättsordning som Sverige anslutit sig till och i ord säger sig värna. Detta med anledning av utrikesminister Maria Malmer Stenergards uttalande om situationen i Gaza. ”Hon erbjuder ord men ingen handling, trots att det finns konkreta åtgärder som Sverige kan vidta” står det bland annat i uppropet.

Den som sympatiserar med Kväkarnas målsättningar kan ge sitt stöd till Kväkarhjälpen som är en hjälporganisation där allt arbete sker ideellt. För att citera Kväkarna: ”Det inre ljuset finns i oss alla!”

The post Kväkarna och det inre ljuset first appeared on Opulens.

MINNESORD. Som bekant har påve Franciskus förts till den sista vilan. Jytte Holmqvist tecknar här ett porträtt av ”påven av alla påvar”, en ”kärlekens vapendragare”.

Papa Francesco, Sua Sanctitas – kärlekens vapendragare (1936-2025)

Habemus papam. Vi hade påven av alla påvar. Han existerade mirakulöst nog; världens mest självklara och jordnära påve som gick sin egen väg och lyste upp en dunkel omvärld av rämnande moraliska stöttepelare.

Konsten att leva som man lär, att våga vara människa i en medlarroll mellan det värdsliga och det andliga, att representera Gud och bli verkligt allsmäktig i sin sårbarhet, att vara stark men ödmjuk, innerlig och trofast men stolt i sin övertygelse, att leda med insikt och värdighet, och att vara allestädes närvarande. Franciskus – redan namnet klargjorde vad han stod för och såg som kärnan i sin roll som ledare för den katolska världen.

Franciskus av Assisi som förebild

Den argentinsk-födde Jorge Mario Bergoglio var ’perfectly imperfect’ och blev påve Franciskus, som inspirerades av den italienske mystikern och diktaren Franciskus av Assisi –  ett ”alla tiders helgon” som ”kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde [han]… extrem fattigdom i sin tjänst för de utstötta”.[1] Franciskus av Assisi var en man som var lika mystisk i diktarskapet som den jesuit-tillvände zuchetto-bärande påve Franciskus var förunderlig i sin attityd till sitt ämbete.

Franciskus diametrala motsats

Dennes diametrala motsats, ’hyper’-konservative tyskfödde föregångaren Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, hade som bekant vitt skilda grundvärderingar och antog ett desto mer högfärdigt förhållningssätt; snävt fokuserad på det ytliga och kyrkan som institution snarare än förvissad om en levande, engagerad kyrka (The Two Popes skildrar träffsäkert deras spända samspel och nyligen Oscarsbelönade Conclave ligger i allra högsta grad även den i tiden).

Med religionen som politiskt verktyg

”Reformpåven”[2] påve Franciskus fascinerade och blev en medial frontfigur och ansikte utåt som valdes till ”TIME’s person of the year” 2013 och prydde omslaget till Vogue och Rolling Stone. Han utstrålade en personlig kraft och uppmanade oss att drömma och aktivt bidra till en bättre, annorlunda värld (”Soñá que el mundo con vos puede ser distinto”, på idiomatisk argentinsk spanska).

Hur balanserade han sin ideologi med en tilltro till, men även oro för, mänskligheten? Hur lyckades han använda religionen som ett politiskt verktyg? Och var går gränsen mellan politik och sunt förnuft? Ska inte politik handla om just sunt förnuft?

Franciskus gick från klarhet till klarhet

I sina 15 år av påvliga åtaganden gick Franciskus resolut från klarhet till klarhet. En politisk aktör som agerade utifrån hjärtat och vad som såväl kändes – som var – rätt, valde han sida i den globala dragkampen och klyftan mellan Nord och Syd, uttalade sig om fattigdom och rikedom, flykting- och migrationspolitik, obalanserad resursfördelning, klimatförändringar, naturkatastrofer och hungersnöd, ökad nationalism, kyrkliga övergrepp, kapitalism och klassförtryck, kvinnans roll i samhället och samhällets behov av hennes ökade närvaro i offentliga institutioner inklusive hennes vikt för Vatikanen, homosexuella rättigheter, osv.[3]

Liksom för hans namne från Assisi, var påve Franciskus tilldelade yrkesroll när han valdes in 2013 ett kall som han besvarade genom att tala till massorna men där han likaså inledde dialog med de mindre grupperna och valde att aktivt företräda de som lever i marginalen, på samhällets undersida.

Caritas var ett ledord för Franciskus

Passande född i kulturens smältdegel kosmopolitiska Buenos Aires där han utsågs till Ärkebiskop 1998 innan han fick kardinalstatus 2001 och tog på sig ordförandeskapet för den argentinska biskopskonferensen 2005 till 2011, blev Bergoglio/Franciskus under sin karriär mer världsmedborgare än porteño.

Fokuserad på det allmänmänskliga och det existentiella som förenar oss påminde han oss om att allt när som helst kan tas ifrån oss och rådde oss att slå ett slag för medlidande, empati, och respekten och kärleken till medmänniskan – där caritas blev ett ledord och nyckelbegrepp.

Omgiven av kardinaler i Vatikanens mikro-makrovärld tänjde han på traditioner och förhållningssätt och följde sin egen sanning. Han tvagade fångars fötter och besökte så sent som på Skärtorsdagen Regina Coeli-fängelset i Rom där han i vad som har setts som ”en av de vackraste gesterna”[4] inför 70 intagna förklarade att ”[j]ag vill varje år göra det som Jesus gjorde på skärtorsdagen, tvätta fötterna, i fängelset” /…/ ”I år kan jag inte göra det, men jag kan och jag vill vara nära er. Jag ber för er och för era familjer”.[5]

Han levde så spartanskt som möjligt

’Påven av alla påvar’ kände ”ömhet för dem som sitter bakom galler” och frågade sig ”varför de och inte jag”[6]. Han levde så spartanskt som möjligt ”i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae istället för i det apostoliska palatset i Vatikanen”[7], talade till folket på folkets vis eller bönder på bönders vis, och gick i deras skor.

Deltog i samhällsdebatterna

Han var kritiskt engagerad i aktuella samhällsdebatter och satte sig emot politiker som en gång representerade den (villkorligt) fria världen men där den fria världen nu är ett minne blott. Och bara elva dagar innan Franciskus gav upp andan på morgonen annandag påsk efter att ha vinkat ett sista tacksamt farväl av sin personliga sköterska Massimiliano Strappetti, som räddade hans liv mer än en gång, föredrog denne argentinare som aldrig återvände till sitt hemland[8] att i Peterskyrkan bära poncho framför sedvänlig kaftan – ett visuellt och symboliskt drag som har kallats ”Pope in a poncho, revolution in a photo”.[9]

En av de största tänkarna

Därmed närmade han sig mentalt sina rötter och fick kanske äntligen chansen att återvända till sitt hemland genom en annan dimension. Latinamerikan i hjärta och själ, och en man som djupt älskade sitt land men var tvungen att lära sig att bli far för hela världen[10], kom påve Franciskus från en nation av öppensinnade och var en av de största tänkarna och människorna världen någonsin har skådat. Riposa in pace.

Jag vill tacka min kollega och vän Roberta Colonna Dahlman vid Lunds Universitet för hennes tankar och inspiration och för att hon generöst delat med sig av artiklar på hennes italienska modersmål (La Gazetta Italiana, Vatican News, etc). Dessa, liksom hyllningar till påven i La Nación, Clarin, och andra stora argentinska tidningar, ger läsare ynnesten att få komma närmare påve Franciskus – nu i memoriam. Det språk man föds med och faller in i är otvivelaktigt starkt rotat i sinne och själ trots att kroppen länge befunnit sig på andra breddgrader.

[1] https://katolsktmagasin.se/2018/10/04/franciskus-av-assisi-ett-helgon-for-alla-tider/

[2] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[3] https://www.abc.net.au/news/2025-04-22/pope-francis-geopolitical-player-weath-climate-nationalism/105201666

[4] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[5] https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2025-04/paven-besoker-fangelse-i-rom.html

[6] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[7] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[8] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

[9] https://www.nytimes.com/2025/04/11/world/europe/pope-francis-st-peters-basilica.html (se även https://www.americamagazine.org/issue/pope-poncho )

[10] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

The post Påve Franciskus – kärlekens vapendragare first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Ingen av oss borde egentligen vara rädd för döden. Antingen lever vi vidare, vilket många hoppas på, eller så är det en evig sömn utan dröm, vilket inte är skrämmande” skriver Humanisternas förbundsordförande David Rönnegard.

Jag tror på ett liv före döden. För oss som tror att jordelivet är det enda liv vi har är döden skillnaden mellan att vara och inte vara. Att vår existens tar slut är en vetskap vi måste leva med, men den kan även hjälpa oss att se meningen med livet.

Att vara innebär inte bara att existera. En sten existerar men stenens existens har ingen betydelse för stenen. Att vara innebär att kunna värdera sin existens och sin omgivning. Ett universum som bara bestod av planeter och stenar skulle vara värdelös i den bemärkelsen att det då inte finns någon som värderar den. För att något ska ha värde krävs någon som kan värdera. Med andra ord medvetande.

Vår planet kryllar av liv med medvetande. Dock är vi människor bland de få arter som besitter självmedvetande. Självmedvetandet är tveeggat. Dels har vi förmågan att reflektera över oss själva och vår omvärld. Men vi måste även leva med medvetenheten om vår egen förgänglighet. Det är del av den mänskliga tragedin att vi måste leva med säkerheten om vår egen död, tillsammans med osäkerheten om när den kommer.

Livets förgänglighet kan verka uppenbar, kanske till och med banal. Men att livet tar slut anser jag är en central insikt för att skapa mening med våra liv. Det finns till och med de som hävdar att döden krävs för att ge livet mening. Att livets förgänglighet är vad som gör livet värdefullt här och nu.

Man skulle kunna göra en liknelse med vatten. Så länge det finns obegränsat med vatten är det ingen som värdesätter det, men det är livsviktigt när det tar slut. Livet är livsviktigt. Det tar slut.

Eftersom livet är en knapp resurs så måste vi ta vara på det. Om man tror på ett evigt liv efter döden är vår knappa tid på jorden ingenting jämfört med evigheten. Det rationella vore då att se jordelivet som endast en förberedelse för det nästkommande. Men, om det inte finns något nästkommande, vilket det finns ytterst få skäl att tro, då har man i stället förbrukat den tid man fick.

Sekulära humanister tar döden på allvar. Vi anser att livet tar slut på riktigt. Vi vurmar inte för döden, men genom att stirra döden i vitögat, kan vi bättre vurma för livet. Avsaknaden av ett liv efter döden borde förhöja smaken på det liv vi faktiskt har, och få oss att ta bättre vara på den tid vi får.

Den religiösa tron på ett liv efter döden är till för att lindra vår dödsrädsla, men jag anser att det krävs en tro på ett liv efter döden för att döden ska vara skrämmande. Ingen som är monoteist vet i förväg hur de kommer att dömas av Gud. Risken för en evighet i helvetet kan vara oerhört skrämmande.

Ingen av oss borde egentligen vara rädd för döden. Antingen lever vi vidare, vilket många hoppas på, eller så är det en evig sömn utan dröm, vilket inte är skrämmande. Själva döendet kan dock fruktas då det kan befaras vara plågsamt. Att det endast är själva döendet som vi bör frukta är anledningen till att den pågående debatten om reglerad dödshjälp är så viktig. För vissa sjukdomar finns idag ingen lindring vid livets slutskede.

Människans kunskap om sin egen förgänglighet är en underlig insikt. Att alla vet att de kommer att dö innebär dock inte att alla förstår att de kommer att dö. Många rusar på i sina liv utan att reflektera över att det en dag kommer att ta slut. Det är lite som att kunna rabbla multiplikationstabellen men inte förstå multiplikation. Hur får man polletten att trilla ner?

För mig så trillade polletten ner när jag fick veta att jag har obotlig cancer. Helt plötsligt kom målsnöret väldigt nära. Tyvärr är det ofta så polletten trillar ner.

Som ateist och sekulär humanist har jag grundat min uppfattning om vår existens i rationellt tänkande och empirisk evidens, och jag ser döden som det absoluta slutet på en människas medvetande. Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.

Om man i stället för att fråga vad är meningen med livet? ställer frågan, vad är meningen med mitt liv?, då blir det uppenbart att det finns lika många meningar med livet som det finns människor. Helt enkelt att meningen med livet är att ge livet mening.

Den sekulära humanismen ger inga löften om odödlighet, men kan ändå vara till tröst. Jag har till exempel ingen känsla av att jag blivit orättvist drabbad. Jag behöver inte spilla värdefull energi på att undra över vad jag har gjort för att förtjäna min sjukdom. Ingen har vållat mig detta – jag råkade bara dra en nitlott i mutationslotteriet – och jag behöver därmed inte ödsla bitterhet på högre makter.

För de flesta människor ter sig nog livet som någonting som levs framåt och inte som en nedräkning. Men båda perspektiven behövs. Förr eller senare får vi syn på slutet, och måste då fråga: hur känner jag inför det jag lämnar bakom mig?

För en sekulär humanist finns det ändå en sorts liv efter döden – genom våra vänner, projekten vi tar oss an, böckerna vi skriver, barnen vi sätter till världen. Det som till slut är vårt avtryck. Humanistens tröst ligger i vetskapen om att han efter döden lever vidare i minnet hos dem som stod honom nära. 

Vi lever delvis våra liv genom andra. Våra relationer ger livsmening. Denna kärlek försvinner inte den dagen vi går bort. När vi lever med ett slags medvetenhet om döden får vi syn på det som består. På så vis hjälper döden oss att se mening med livet.

The post Hur döden hjälper oss att se meningen med livet first appeared on Opulens.

SOMMARLÄSNING. Romantik, trädgård, tarot och andlighet. Intresset för just dessa ämnen har skjutit i höjden hos läsintresserade svenskar.

Enligt ny försäljningsstatistik från Adlibris har kategorin romantik ökat med 22 procent i Sverige sedan förra året. Bakom försäljningsboomen ligger troligen fenomenet #booktook på Tiktok, samt det faktum att flera populära strömmade tv-serier baseras på böcker, exempelvis “Bridgerton”.

På första plats på topplistan över genrer svenskar läser mest under sommaren ligger dock fortfarande spänning och deckare, följt av romaner, feelgood, biografier och fantasy.

“Romaner är utöver deckare självklara val under sommaren och i år ser vi att romantik och feelgood går starkt. I oroliga tider kanske den fysiska boken blir ett sätt att både koppla av och koppla bort omvärlden för en stund”, säger Taru Raita, expert på skönlitteratur hos Adlibris, i ett pressmeddelande.

Företaget presenterar också en undersökning gjord av Kantar Sifo med 1 000 personer där 87 procent säger att de kommer att läsa samma antal böcker eller fler än förra sommaren.

TT Nyhetsbyrån

The post Intresset för romantik ökar hos bokläsare first appeared on Opulens.

KONST. Konstnären Tobias Sjöbergs nya utställning Skisser till en världshistorisk händelse ställs ut i Lunds domkyrkas krypta.

Sjöberg arbetar främst med måleri på genomskinliga bakgrunder som glas, papper, siden eller snö – ett arbete där synliggörandet står i fokus och ofta berör gränsen mellan förgänglighet och beständighet. Tobias Sjöbergs nya utställning, Skisser till en världshistorisk händelse, ställs i vår ut i kryptan i Lunds domkyrka.

– Jag upplever att kyrkorummet på ett sätt är det mest moderna konstrummet i dag. I kyrkorummet kan vi ge allt en verklighetsförankring, och konsten får bli en del av verkligheten, säger Sjöberg i ett pressmeddelande.

Tobias Sjöberg är född 1979 och utbildad vid  Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hans senaste utställning visades på Borås Art Biennal 2021. Sedan ett år tillbaka driver han även en konstskola, och håller i initiativ till andlig forskning. Skisser till en världshistorisk händelse visas i Lunds domkyrka 2 april–1 maj.

Anna Brynhildsen

The post Konstutställning i Domkyrkans krypta first appeared on Opulens.

LÖFTE. “I Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten.” Lis Lovén har läst Carl-Göran Ekerwalds Det som inte finns, en bok om hur det icke-existerande påverkar det som existerar.

Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag

När man skriver och tänker själv ser man i läsandet sina egna tankekorn, eller det man aldrig sagt. Jag vill mena att som mer van läsare blir man nog med åren mindre rättvis. Jag tänker så just nu när jag läser Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald. I början av boken letar jag hänförelse. Men! Titeln är nog lovande, jag känner en vag tanke: Jaha och då? Går det skapa intresse av det som inte kan sägas eller rakt ut uttalas? Mystiker talar ju om H Ä N F Ö R E L S E N!

Sedan, längre in i texten lossnar det, och jag börjar skönja Ekerwalds stora intresse inför det andliga. Han hämtar influenser från överallt och går igenom ett antal författarskap. Författarnas “det” – samvetet, det inre rösten, partikeln, ödet. Allt vad skribenter sett som en jagets urkälla gås igenom. Texten har därmed lossat bandet mellan ande och bokstav. För inte är det den korrekta bokstavstroheten Ekerwald vill förmedla.

Att tänka ett “intet” blir den saliga paradox som leder till gudomlig insikt. Där kan till och med den djupaste gudsförnekare hitta ingången till ett “det” som leder bortom?

Alla har vi nog någon gång känt en avsaknad av något (“det”?) och ett främlingskap inför tillvaron. Många författare delar ju denna arbetsbörda av att delge en outsäglighet, så att läsaren leds in i katharsis, till upplysning, till ett skimmer av vad vi inte tidigare visste. Eller visste men saknade ord satta på pränt. Och nu?

I Goethes värld måste man förtvivla för att hitta sitt kall, även om inte den kristne guden är en bokstavlig gestalt. I förtvivlan hör vi hemma på jorden.

Intet = noll. Och i noll saknar vi vinsttänkande. Således är alla, eller kan vara, gudalika. Vi kan inte söka frälsningen, den är ett intet och kommer som den själv vill, likt ödet. Där och just där är Ekerwald storsint. Han lovar oss gud, trots allt. Den inre partikeln, det outsägliga, leder oss framåt, just för att det aningslösa i oss alla ger lust att upptäcka.

Den osynliga påverkan som kommer utifrån liknar slumpen. Och slumpen = noll. Men i Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten. Vi uppmanas till det. Och det är för mig personligen löftesrikt.

Boken borde kunna ge även ateister en ingång till den osynliga världen. “Det” manar oss till det.

The post En bok även för ateister first appeared on Opulens.

NEW AGE. “Solen föll på en halvstängd byrålåda som ett sånt där strålknippe som Jesus åker på i en tysk gammal altartavla.” Jesper Nordström äter frukost en försommarmorgon medan radions P1 sänder ett andligt program.

Jag vaknar 05:38 och för att skingra försommarmorgonens grönblå tystnad knäpper jag på P1 och första meningen jag möts av är “vad innebär existensen”. Nu hör det till saken att jag äter både gröt, rågbröd med dansk svettig ost och kolsvart kaffe till frukost och läser ibland The Guardian men detta blir för mäktig mental kost även för mig… så jag muttrar på väg ut i köket “ja, det kan man jävla fråga sig”

Väl tillbaka vid radion med frukostbricka har programmet ändrat karaktär och det visar sig vara någon neovariant av österländsk religion som presenteras. Det talas om närvaro, om den “rena andningen”, och det absoluta och gud vet allt, och dagern i mitt rum har nu ändrats. Solen faller på en halvstängd byrålåda som ett sånt där strålknippe som Jesus åker på i en tysk gammal altartavla. I byrån ligger det mest oandliga: räkningar och myndighetspapper. Andrej Tarkovskij lär ha haft en medvetet felplacerad blyertspenna på sitt skrivbord som han la till rätta varje morgon för att “fösa igång världen”. Irritationen över radioprogrammets oförpliktande fluff ökar och jag stänger av, stänger den solbelysta lådan och får dagen i rullning, föser igång den. Det är som om hela dagen blir ett verkande i protest mot det rosa fluff som new age-anhängaren förfäktar.

Jag gör bestyr. Jag prickar av. Jag rör mig över immanensfältet och i varje steg jag tar är jag absolut närvarande i rummet, till paradoxal skillnad från de som alltid verkar vara på väg bort från världen med sina meditativa introverta praktiker. Rörelsen är framåt, inte uppåt till ett sagoland av smutslila enhörningar och älvor.

Men om jag nu dock ska spara på giftet lite i pennan är det ändå förståeligt att dessa intellektualiserade andliga flyktmekanismer tilltalar de som som jobbar i branscher där värdigheten, uppskattningen, känslan av “kall” och djupare mening försvunnit.

Det är inte ämnat att förvåna att lärare, socionomer och sjuksköterskor söker enhet och andlighet på nån kursgård i Värmland eller på Österlen när flimrande krånglande intranät, nyckeltal och eviga utvärderingsrapporter och fransk poststrukturalistisk teori trasat sönder deras själar. Och sedan länge dragit bort dem från de mjuka värden och meningsskapande som fick dem att välja yrket från första början.

Jag skriver allt detta på kvällen när jag verkat i världen och orden mognat. När tanken fått spänst av motstånd och genomskådat den eskapistiska oförpliktande narcissism som radioprogrammet förfäktade.

Tänk om vi återigen kunde ha ett arbetsliv som tillät oss sakta gå från ax till limpa. Då hade vi inte haft sönderslitna nerver som suktade efter luftiga enhetstankar. New Age har för att parafrasera Marx blitt den stressade medelklassens opium. Gud vet om inte kapitalet står i kulisserna och ler åt dessa vågor av urvattnad österländsk andlighet?

“Tycker du ditt jobb är stressigt och dåligt betalt? Du kanske skulle prova lite yoga och mindfulness”.

The post Ett sagoland av smutslila enhörningar och älvor first appeared on Opulens.

ANDLIGHET. Lena Olin och Lasse Hallström tar med sin dotter Tora Hallström i den kommande filmen om Hilma af Klint. “Jag är säker på att jag hade någon andlig vägledning som hjälpte mig att hitta berättelsen”, säger Lasse Hallström.

The post Hallström-Olin gör film om kända konstnären first appeared on Opulens.

KONST. Hennes första stora separatutställning i Sverige blev uppskjuten på grund av pandemin. Men nu öppnar “Stripped” på Moderna Museet i Stockholm – där Lea Porsager låter kvantfysik, andlighet och feminism korsbefrukta varandra.

The post Lea Porsager för samman andlighet och kvantfysik first appeared on Opulens.

TRÄDTANKAR. “Ordlöst, men meningsfullt och känslomättat, så skapas andlighet i skogen, ett tillstånd bortom vardagens krav på effektivitet och skarpa mål”, skriver Erik Cardélus.

Mycket har sagts om svensken och skogen. Att många vägar leder till dit. Att trivseln går i topp i skog och mark. Även i kulturen finns mycket skog och naturkärlek, från John Bauer till Lars Lerin. Eller hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten Harry Martinssons Nässlorna blomma, alternativt i valfri Evert Taube-låt.

Ändå verkar språket skeva. För nog finns det förvånansvärt många negativt laddade uttryck som inbegriper skog i vårt vackra språk. ”Det gick åt skogen”, ”dra åt skogen” och ”bli skogstokig”. Uttryck som betecknar något oönskat och oskönt.

”Att inte se skogen för alla träd” blir också trist. För vem önskar usel urskiljningsförmåga och noll koll? Trist är också att vara ”en träskalle” och någon som ”sågar stockar på natten.” Inget att skryta om på Tinder. Många andra skogsrelaterade fraser pekar på dävna och deppiga tillstånd: ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, ”Inget träd växer till himlen” och ”Som man ropar i skogen får man svar.”

Så språket och verkligheten glappar. För undersökningar visar att svenskar gillar skogen, exempelvis i rapporten Future Forest. Ur forskningsblocket sticker också en färsk avhandling ut. Titeln är Perceived Sensory Dimensions och här undersöks människors upplevda kvaliteter i naturmiljöer. Mest är skogen stressreducerande, ett föga överraskande forskningsrön, som illustreras av det allt mer använda japanska uttrycket shirin-yoku eller skogsbada som det blir på svenska.

Även i årets bokutgivning sticker skogen ut. Minnesvärd är inledningen i Martin Hägglunds hyllade Vårt enda liv, med en kärleksförklaring till Ångermanland, dess ”vidsträckta skogar, skrovliga berg och branta klippor som tornar upp sig över havet”. Det är i detta vidunderliga skogslandskap, som stjärnakademikern Hägglunds bästsäljande filosofibok tar spjärn, blickar ut över världen och berättar om vårt enda liv.

Även i religionsvetaren David Thurfjells Gransskogsfolk fogas skogen och själen ihop. Här betonas att vistelsen ute i naturen för många är något praktiskt snarare än andligt. I skogen gör man saker: vandrar, plockar bär och svamp, tittar på växter och djur. Emellertid talar vi sällan om våra naturupplevelser på ett abstrakt, analytiskt eller andligt sätt, skriver Thurfjell. Det är ”en erfarenhet höljd i tystnad,” men kan just därför vara så innerlig och djupgående.

Ordlöst, men meningsfullt och känslomättat, så skapas andlighet i skogen, ett tillstånd bortom vardagens krav på effektivitet och skarpa mål. Vi blir rörda, snarare än rationaliserande. I skogen kan vi ”bara vara”. Där hittar vi mindfulness, eller lugn och ro, på bonnsvenska.

Livets tunna väggar är en annan årsfärsk bok som sjunger skogens höga visa. Poeten och essäisten Nina Burton berättar om flytten ut till en stuga i skogen. Redan i de första raderna beskrivs den rikedom som så generöst möter oss i skogen: ”Osynliga och prunkande, stridande och älskande – jordens alla liv sjöd omkring mig.”

Samexistens med en ekorre, som befolkar innertaket och motvilligt flyttar på sig, övergår i ett pärlband av andra berättelser som vävs ihop med intressant och inspirerande bildning. Att ekorrar var så sinnrikt skapta blir en angenäm överraskning. Och nog är ekorren den svenska skogens konung: lekfull, livlig och vig kastar den sig från träd till träd till allmän förtjusning. Burton berättar också att ekorrar varit jagade genom historien, offrade vid germanska vårfester och midvinterblot, som föda till fattiga och päls till finfolk.

Under antiken och renässansen var ekorrar vanliga som dekorativa sällskapsdjur. Musikaliska är de också. Ekorrarnas fascinerande liv blir ett ledmotiv som sträcker sig genom framställningen. ”Vingsurr och lövsus svepte mig i det levandes ljud. Så rördes västerväggen av en gren i björken, och när jag såg upp hade en ekorre just lagt sig tillrätta på den. Att döma av den smala svansen var det en i den nya generation som snart skulle ta över tomten.”

Under detta pandemiska år har skogen blivit viktigare än någonsin, både själsligt, kroppsligt och materiellt. Många är vi som hittat tröst, mening och avspänning i skogen. Försäljningen av friluftskläder har också skjutit i höjden, intresset för vandring exploderat och det postas svenska skogsbilder istället för poolbilder från Dubai. Med lite göteborgsk knorr, kan sägas att skogen har räddat oss från att bli skogstokiga. Eller pandemipaniska.

Bortom detta finns allvarligare toner och mörkare nyanser. För naturen och det ekologiska systemet är uppenbart hotat, en insikt som ger många en fördjupad omsorgsupplevelse i skogen, ett sårigt ansvar. För här utvidgas vår annars så snäva jag-upplevelse till att omfatta andra livsformer, flödande i nuet och riktade in i framtiden. För om vi betraktar skogsvistelsen som en rogivande ynnest, en biodiversitetens nådegåva, varför inte vårda den åt kommande generationer?

Extra tydligt blir detta med de senaste årens skenande skogsbränder, från jordnära Hälsingland till det flärdfulla Kalifornien, extremhändelser som blir allt vanligare och allt svårare att vifta bort som ”naturliga variationer” eller med att ”vi har inte all fakta på bordet ännu.” Och att den skadliga granbarkborren härjar loss, är ett tidens tecken.

Oro, men också omsorg. Kanske omsorgen skapar en fördjupad mening, en murbräcka mot något bättre. Ordet omsorg återkommer också i Hägglunds sekulära tro, i insikten om vi lever vårt enda liv här och nu, tillsammans och i ömsesidigt ansvar.

Hur långt dessa upplevelser löper, och vad de i slutändan kommer att göra med oss och vårt samhälle, vet ju ingen såklart. Är de blott och bart små andningshål i den annars så kompakta materialismen, tillväxtfixeringen och konsumismen som präglar vårt moderna samhälle? En kort paus i flödet av ihåliga prylbegär och grunda karriärssträvanden, allt mätt i uppåtstigande ekonomiska kurvor. Eller är det något stort och handlingsinriktat som håller på att hända i denna sena ekologiska timme?

Oavsett hur och var vi ställer oss, uppfyllda av depp eller pepp, är det intressant att ta del av dessa intellektuellt spänstiga och välformulerade tankar om skogen och vad den gör med oss. För i dessa kärva pandemiska tider blir det uppenbart att såväl den goda litteraturen som skogen kan skydda oss från att bli skogstokiga.

The post Alla vägar leder till skogen first appeared on Opulens.

GUDSTRO. “Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared”, skriver Patrik Stigsson som läst Joel Halldorfs nya bok.

Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
Av Joel Halldorf
Fri tanke förlag

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum.

I Halldorfs nya bok bok är tesen att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet.

Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar.

Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor.

När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund så här:

“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”

Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i Bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.

Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?

Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?

Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen-konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger:

We’d go down to the river
And into the river we’d dive
Oh down to the river we’d ride

Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?

Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en konsert med Bruce Springsteen.

Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.

Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara mindre värd än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.

Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.

Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?

Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.

I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.

De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.

Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt – som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.

Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, islam, metoo och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet Tre andliga råd som han helt lämnar det historiska och religionssociologiska anslaget.

Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared.

Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Cirkling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation.

Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig?

Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.

The post Kyrkan ingen förutsättning för samtal med Gud first appeared on Opulens.

RYMDEN. När poeten tittar upp mot natthimlen är det ofta fråga om en religiös och existentiell reflektion över människans plats i universum, skriver Mathias Jansson. 

Redan som barn får vi lära oss att stjärnorna är gåtfulla väsen. ”Blinka lilla stjärna där, / hur jag undrar vad du är”. Vem känner väl inte igen Jane Taylors berömda barnvisa från 1806? Kanske var det den välbekanta strofen som inspirerade Eva Dahlgren när hon skrev låten “Vem tänder stjärnorna?”. Denna eviga fråga som vi ställt oss genom historien när vi har stått och stirrat upp mot stjärnhimlen. Finns det någon annan där ute i evigheten eller är vi helt ensamma i Universum?

När poeten tittar upp mot natthimlen är det ofta fråga om en religiös och existentiell reflektion över människans plats i universum. “Midvinternattens köld är hård, / stjärnorna gnistra och glimma.” Redan i första raden sätter Viktor Rydberg stämningen för sin berömda grubblande tomte. Om Rydberg istället hade skrivit ”Sommardagens hetta är skön / solens strålar skina och värma” då hade vi blivit förvånade över tomtens melankoliska funderingar. Nu vandrar tomten istället vidare under den klara stjärnhimlen och funderar över livets stora mysterier: ”Släkte följde på släkte snart, / blomstrade, åldrades, gick — men vart?” Vi föds, vi åldras och dör, men vad händer sedan? Tar det bara slut, slukas vi av tomhetens mörker?

Erik Blomberg fångar så väl i dikten “Var inte rädd för mörkret”, från 1920, våra tankar och rädslor kring döden och ger oss några tröstande rader på vägen:
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

Utan mörker inget ljus. Det är väl så att livet måste ha sin svärta för att vi ska kunna uppskatta de ljusa partierna. De evigt brinnande stjärnorna i mörkret vakar tryggt över oss på himlafästet och väntar på oss som ett utlovat himmelrike.

I Karin Boyes dikt ”Stjärnan” ser poeten upp mot den myllrande Vintergatan och konstaterar att endast en av dessa stjärnor är hennes. ”Jag känner henne gott — / mitt ödes ljus av evighet, / mitt liv och min lott.” Precis som i Viktor Rydbergs dikt ”Gläns över sjö och strand” så leder Boyes stjärna inte bort utan hem. Stjärnan blir en generell vägvisare för den vilsna själen som söker efter en mening med livet.

Många poeter identifierar sig med stjärnorna. Kanske påminner de om deras egen strävan att skapa dikter och konstverk som lever för evigt och beundras av andra. Men priset för att lyckas är ofta ensamhet att en känsla av att inte höra hemma bland de vanliga människorna.

I stjärnsymboliken finns också en kamp mellan det himmelska och det jordiska, det eviga och det ändliga, mellan ensamhet och gemenskap. Stjärnorna kan symbolisera en fast och trygg punkt i en föränderlig och kaotisk världsbild och Boye avslutar dikten med en strof fylld av längtan: ”Hos henne är mitt hem, / av henne min lag. / O stjärna, du min gärning / och mitt mål, du är jag!”

I dikten ”Stjärnornas tröst” återupprepar Karin Boye den nu välbekanta frågan från barndomen: “Vem lyser du, främmande stjärna?” Svaret blir dubbeltydigt: “Jag lyser en evig natt. / Jag lyser ett livlöst rum.” Stjärnan lyser visserligen för evigt men den gör det i ett livlöst universum, där det finns evighet kan det inte finnas liv, döden är evig, men livet är ändligt och föränderligt. Trots det finner poeten en tröst i det livlösa eviga ljuset på himlavalvet: ”Det ljuset är all min tröst”.

Nils Ferlin är inte lika imponerad av de eviga stjärnorna. I dikten ”Stjärnorna kvittar det lika” skriver han:
änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Stjärnorna är eviga, men de är också kallsinniga och oåtkomliga. Varför skulle de bry sig om vanliga dödliga? Vi lever bara ett kort ögonblick medan de har existerat i en evighet och kommer alltid att finnas, eller?

Vår syn på stjärnorna och universum har under historiens gång förändrats i och med nya upptäcker och vetenskapliga framsteg. Först trodde vi att vi befann oss i universums mitt och stjärnorna var eviga tills det visade sig att vår egen sol bara var en av miljarder stjärnor i universum. Stjärnorna var inte heller eviga utan de föds och dör som vi människor, även om tidsperspektiven skiljer sig åt.

I vår moderna tid är stjärnorna inte längre mystiska väsen i en barnvisa utan vetenskapliga och matematiska objekt som studeras av astronomer. I dikten ”Stjärnorna” från 1916 av Edith Södergran fångas den nya världsbilden av diktjaget som står på trappan och tittar ut i trädgården:
hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Poeten hör hur en stjärna faller ner i trädgården och går sönder som om den vore av glas. Stjärnan är inte längre evig och stark, utan har förvandlats till ett bräckligt objekt som fallit från sitt fäste. Det är nu inte alla som uppskattar den nya materiella synen på stjärnorna som vetenskapen presenterar. I dikten ”When I Heard the Learn’d Astronomer” (1867) invänder den amerikanska poeten Walt Whitman mot den för honom allt för torftiga synen på stjärnhimlen. Efter att ha lyssnat på astronomens föreläsning med bevis, formler och beräkningar, lämnar han föreläsningssalen och går ut i naturen för att betrakta de tysta stjärnorna. Whitman menar att vetenskapen inte kan återge den djupa existentiella känsla som natthimlens stjärnor förmedlar. Han delar här sin natursyn och civilisationskritik med författaren och poeten Harry Martinson.

I Martinsons stora diktverk Aniara, tvingas mänskligheten att evakuera jorden som blivit förstörd och förgiftad av den moderna civilisationens rovdrift och krig. De pågår en emigration från jorden till Mars och Venus, men under en av dessa rutinresor träffas rymdskeppet Aniara av en asteroid och driver manöverodugligt mot Lyrans stjärnbild. Det verkar inte finnas någon räddning för passagerarna på Aniara, men kanske finns det ändå ett hopp? Lyrans stjärnbild, som fått namn efter det antika stränginstrumentet lyran, som i sin tur gett namn åt den litterära genren lyriken, är det här räddningen finns? Kanske lever drömmen om mänsklighetens överlevnad vidare i konsten och kulturen? När vetenskapen har förklarat för oss att stjärnor bara är gasmoln som brinner och till slut slocknar i ett oändligt ensamt universum, då får vi vända oss till fantasin och konsten för att söka efter svaren på barndomens eviga existentiella fråga om var den blinkande lilla stjärnan tagit vägen.

The post Blinka lilla stjärna där first appeared on Opulens.