PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ytterligare en novell av Anders Kjellström. Den bär titeln ”Bobby Lindströms ärorika död.”

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger, senast med novellen Rationalitetsverket. Nu vill vi presentera ytterligare en novell som är, med Kjellströms egna ord: “en tillämpning på tesen om att moderna medier inte skildrar verkligheten, utan skapar den”.

CAROLINA THELIN

Bobby Lindströms ärorika död

Det var tider med stora sensationer. Media skildrade både människor som älskade och som dödade och allt tillfredsställde publikens krav på avbrott från en torftig vardag. Nu hade ett eventbolag fått en ny idé. De skulle försöka få en medborgare att simma rakt ut i havet ända tills han drunknade och allt detta skulle ske i realtid och tittarna skulle kunna sitta hemma i soffan och följa dramat. De skulle bli miljontals tittare och häftiga reklamintäkter.

Det gällde nu bara att hitta en försökskanin som var villig att ta på sig uppdraget. Bolaget utlovade en belöning på tio miljoner kronor och fick ett antal ansökningar. De valde Bobby Lindström som vinnare och han erhöll ett stort antal gratulationer från bolagets supportrar. Bobby hade alkoholproblem och en stor familj som han inte kunde försörja. Avtal skrevs mellan bolaget och Bobby och det mediala intresset var på topp.

Det hela skulle ges en vetenskaplig inramning och framställas som ett vetenskapligt experiment. Hur länge kunde en människa simma i vatten innan hon frös ihjäl eller drunknade.

Det blev naturligtvis opposition till hela projektet. En invändning var att det som vetenskapligt experiment hade mindre värde. Denna invändning avfärdades dock av bolagets vetenskapliga råd och de hävdade att kritikerna ville inskränka på den fria forskningen och resultaten av studien skulle kunna vara till stor nytta för den framtida medicinska utvecklingen. Kritikerna beskrevs som ”reaktionära” och som motståndare till utveckling och modernitet.

En annan invändning var att det var omoraliskt att skriva ett sådant självmordskontrakt mellan en fattig alkoholiserad individ och ett stort framgångsrikt bolag då styrkeförhållandena mellan parterna var total.

Denna invändning bemöttes med att kritikerna inte upprätthöll principen om avtalsfrihet utan ville inskränka denna och att detta var en väg mot ett auktoritärt och repressivt samhälle där mänskliga rättigheter var beskurna och på väg att helt urholkas.

Bolaget drev emellertid igenom sitt projekt och en dag utsattes då Bobby skulle gå ner på stranden och börja att simma rakt ut i havet. Bobby hade nu blivit en kändis och all media stod i kö för att intervjua honom och följa hans sista tid. Hans fru och två barn följdes också ständigt av media och kunde bara gå ut sent på kvällen och då genom att smyga sig ut genom källaringången. Bobby, som inte var obegåvad, tog bra betalt för intervjuerna och förklarade gång på gång att det var svårt att försörja en familj, men att de tio miljonerna skulle lösa alla problem. Det skulle förvisso krävas att han drunknade, men lite fick man ju offra för att familjen skulle överleva och kunna upprätthålla sin standard. Han fick dessutom in ett ytterligare antal miljoner genom att ta bra betalt för intervjuer och hemma-hos reportage.

Reportagen om Bobby toppade alla nyhetssändningar under de två veckor som föregick hans simtur och det var det givna samtalsämnet på alla arbetsplatser, släktmiddagar och föreningssammankomster och naturligtvis i sociala medier. Spänningen steg inför den stora dagen.

Bobby infann sig på stranden på utsatt dag och tid och mottogs av en stor avskedspublik . Där fanns naturligtvis eventbolaget och även en stadens blåsorkester samt alla TV-bolag och alla tidningar från både när och fjärran. Till detta kom drygt 1000 nyfikna medborgare som alla stod och filmade med sina mobiler. Stor fest och alla hejade på och önskade Bobby lycka till. Den vetenskapliga kommittén höll ett kort tal och tackade honom för hans uppoffrande arbete för den medicinska vetenskapen och mänsklighetens framsteg och satte fast ett mätinstrument på hans handled som skulle kolla hans värden. Bobby gick i vattnet och alla hejade och skrek och flaggorna fladdrade för vinden och orkestern spelade för allt de var värda.

Livesändningen började och sändes dels från en följebåt och dels från en helikopter. Landets arbetsplatser fick arbeta med reducerad personalstyrka då många visade sig vara sjuka och andra vabbade de dagarna. Bobby simmade och simmade och media kämpade för att upprätthålla intresset. Alla vadslagningssajter var dessutom involverade. Hur många timmar skulle han klara? Det gick att satsa på allt mellan 2 och 48 timmar. Här fanns pengar att tjäna både för bettingbolagen och för den tursamma.

Det blev dock snabbt lite tråkigt. Bobby bara simmade och simmade och timmarna gick. Det blev natt och helikoptern och båten satte på sina strålkastare för att kunna följa honom genom natten. Ju fler timmar som gick ju mer avtog spänningen och antalet tittare sjönk konstant.

Nästa morgon var Bobby uttröttad och rörde sig mest för att kunna hålla sig flytande. Medierna försökte att upprätthålla spänningen genom att hävda att nu kunde det inte vara många timmar kvar tills dess att han skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det var en riktig iakttagelse. På förmiddagen nästa dag sjönk Bobby helt plötsligt bara under vattenytan för att aldrig mer ses. Det sista man såg var en hand som rörde sig ovan vattenytan. Denna bild skulle senare återfinnas i alla tidningar och visas av alla TV-bolag och utses till ”Årets bild”.

Alla som följde händelseförloppet blev dock djupt besvikna. De hade väntat sig något storslaget och inte att han bara skulle försvinna utan någon dramatik. Luften gick ur hela projektet och de som följt det började att använda ordet västgötaklimax, det hade plötsligt bara fått ett  snöpligt slut. Det gick en våg av frustration genom publiken.

Bobbys kropp sjönk på minst 500 meters djup och strömmarna förde  ut kroppen mot ännu djupare vatten. Den återfanns aldrig och inte heller de vetenskapliga instrument som skulle registrera hans kroppsliga förändringar.

På varje årsdag av det inträffade gick Bobbys familj ut på en lång brygga och lade några blommor i vattnet som ett minne av Bobby. Media var där och försökte att skapa en stor nyhet av det. De rapporterade dock inte om de tårar som rann ner på barnens kinder.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att publicera novellen ”Rationalitetsverket” av Anders Kjellström.

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger. Tidigare skrev Kjellström enbart facklitteratur men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.

Novellen, som vi nu är glada att få publicera, handlar om att minska människors frihet, antingen beträffande deras lönearbete eller deras språkliga rikedom. Med Kjellströms egna ord: ”Att minska antalet ord är att minska vår värld och vår möjlighet att orientera oss i den och att tolka den. Den politiska och ekonomiska elit som försöker begränsa vårt språk är en fara för hela vår civilisation. Språket är vår värld och vår identitet och alla inskränkningar förminskar oss och dödar en del av det som gör oss till människor”.

CAROLINA THELIN

Rationalitetsverket

Jag hade tidigare arbetat på rationalitetsverket med frågor om arbetslivets rationalisering. Vi hade bland annat arbetat med ett företag och lyckats minska tidssvinnet rejält. Genom att organisera luncher, kaffepauser och toalettbesök hade vi ökat den faktiska arbetstiden med 27 minuter. Företagsledningen var extremt nöjd och vi uppmärksammades på många håll både inom både privat och offentlig sektor.

Jag skulle nu få nya arbetsuppgifter av mer intellektuell karaktär. Det hade beslutats att språket skulle rationaliseras för att underlätta mänsklig kommunikation. Onödiga ord skulle avskaffas för att underlätta språkinlärning och undvika missförstånd. Även olika dialektala uttryck skulle avskaffas, vem norr om Skåne kunde ordet fubbick eller pågablära. Det var absolut nödvändigt att språket rensades på sådant trams. Den nyinrättade språkenheten hade högtidligen invigts och vi hade börjat vårt arbete. Vi arbetade på olika avdelningar och arbetet var till stor del självständigt och vi satt och letade onödiga ord. På eftermiddagarna hade vi gruppsammanträde och bestämde kollektivt vilka ord som skulle strykas.

Mitt första ord som jag ville avskaffa var ”Fälad”. Jag tyckte ordet var onödigt och gammeldags och att ordet äng kunde användas både för vanlig äng och fälad. Orden var inte exakt lika men skillnaden var inte så stor så det skulle nog fungera. Jag fick igenom mitt förslag i arbetsgruppen och jag kände mig rätt stolt över att bidragit till verkets arbete. Efter att ha fattat beslutet i gruppen lät vi AI leta igenom hela nätet och stryka ordet var det än förekom. Det gick inte att få bort det ur det talade språket. men om ordet inte fanns skriftligt skulle det nog inom en generation dö ut även muntligt. Vad som ytterligare var ett problem var det ”Gutenbergska materialet”, det vill säga tryckta böcker och tidskrifter. Detta problem skulle snart lösas av sig själv då tryckta böcker och tidskrifter bara fanns hos en mycket liten elit och skulle nog snart helt försvinna även därifrån.

Ord som ”fälad” var ganska enkelt, men vi stötte snart på betydligt svårare uppgifter. Vi ville även stryka ord som orsakade samhällsstörningar och konflikter därför att de var så svårt att definiera vad de egentligen betydde. Vi stötte på ordet ”rättvisa” där det fanns hundratals olika definitioner och olika grupper som slogs om sina tolkningar. Om vi kunde avskaffa ordet skulle vi kunna minska konflikter och öka samhällelig konsensus. Vi beslöt enhälligt att stryka även detta ord och uppfattade att vi verkligen bidragit positivt till samhällsutvecklingen.

Ett annat ord som debatterades var ”själ”. Detta var ett ålderdomligt uttryck som byggde på tanken att människan hade både en kropp och en själ och att den sistnämnde lämnade kroppen då människan avled. Detta var ett metafysiskt ord som gott kunde avskaffas ansåg flera av arbetsgruppens medlemmar, då ordet egentligen inte hade något innehåll. Vi valde dock att bordlägga frågan då begreppet ”kropp och själ” var så djupt förankrat i språket. Vi ville skicka frågan på remiss till styrelsen i hopp om att de skulle fatta ett positivt beslut.

Vi hade inga egentliga problem med styrelsen, men det började att formuleras motstånd ute bland medborgarna. Vissa typer som inte förstod vad en rationell samhällsutveckling krävde satte sig på tvären och började en hopplös kamp för gamla ord. De kunde samlas i grupper och leta i gamla böcker efter ord som egentligen hade försvunnit. De hittade en gammal författare, August Strindberg, som hade många gamla ord och konstiga pluralformer. De gick igenom hans böcker och skrev upp alla konstiga ord och uttryck som de ville skulle bevaras. En annan av deras favoriter var en bondeförfattare vid namn Wilhelm Moberg. Hans romaner från bondesverige innehöll mängder med ord från det gamla agrara Sverige som var fullständigt irrelevanta för en modern och progressiv urban kultur. Deras beteende kom att kriminaliseras som”ohörsamhet mot statsmakten” och blev ett brott i Brottsbalken som kunde ge upp till sex års fängelse. De som man lyckades att gripa fick sitta och läsa massproducerade porrnoveller en stor del av dagen för att lära sig vad ett enkelt språk egentligen innebar.

En ännu värre reaktionär grupp började att studera de gamla bibelöversättningarna från Gustav Vasa och Karl XII  och dessutom gamla landskapslagar från medeltiden för att därifrån få ett helt annat språk än det rationella språk som vi kämpade för. Denna grupp lyckades säkerhetspolisen också spåra upp  och oskadliggöra.

Vi utsattes också för direkta sabotage. En morgon var hela vårt kontor nedklottrat med graffiti med slagord som ”Leve orden” och ”Språket är vår enda rikedom”.  Vi tyckte det var enfaldiga slagord. Vi tyckte också om orden och det var därför vi ville rensa språket och förenkla mänsklig kommunikation. Vi döpte sabotörerna till språkludditer, i och med att de ville förhindra ett modernt och rationellt språk.

Naturligtvis försökte de att hacka vårt datasystem, men de skickade även hotelser till oss anställda och sysslade med olika former av kriminell aktivitet. Det senare var dock en polisiär fråga och vi fortsatte bara metodiskt vårt arbete. Efter ett års arbete hade vi redan utplånat över 3 000 ord och vi kunde känna oss rätt nöjda med oss själva.

En nyanställd ung kvinna, som ville visa framfötterna, begärde på ett eftermiddagsmöte ordet och förklarade att vårt arbete egentligen inte var speciellt rationellt. Att i denna globaliserade värld sitta och fjutta med svenska ord var att missa problemets kärna. I denna värld gällde engelska som grundspråk och då all kommunikation med yttervärlden skedde på detta språk var det väl lika bra att lära alla engelska som modersmål för att rationalisera kommunikationerna i den moderna världen. Vi tappade alla hakan, var allt vårt arbete förgäves? Skulle ändå engelskan överta vårt modersmål så kunde vi ju lägga ner verksamheten. Det blev oro inom gruppen och vi beslöt att hänskjuta hela frågan till styrelsen som fick föra frågan till regeringen.

En oro spred sig på hela verket och alla inväntade nu regeringens avgörande av språkfrågan.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

NOVELL.  “Men herre du milde, invände Roger, man kan väl inte säga något om franska revolutionen utan att gå in på de övergrepp och de grymheter som förekom. Allt annat blir ju historieförfalskning. De skildes åt och Roger lämnade rektorn och slängde igen dörren. Jäkla idiot, mumlade han för sig själv.”

Om författaren: Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet. Tidigare har han enbart skrivit facklitteratur, senast en översikt om EU och svensk bostadspolitik, men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.

Vid en föreläsning om konsekvenserna av den franska revolutionen råkade lektor Roger Ramsköld säga att det som stod i kurslitteraturen måstes anses som felaktigt och att man numera gör en annan tolkning. En vältränad student räckte upp handen och frågade: Om man nu inte kan tro på kurslitteraturen, vad skall man då tro på, och framför allt, vad skall man skriva på tentan?

Roger kände sig helt perplex och tänkte att han måste förklara vissa basfakta. Vi är inte här, förklarade han, för att mekaniskt rapa upp en eller annan kursbok, utan för att lära oss att tänka och kritiskt förhålla oss till texter och etablerade sanningar. Det är detta som högre utbildning går ut på och i den traditionen skall vi leva och verka och därför måste vi lära oss att leva med en viss osäkerhet för att ständigt kunna ta steg framåt.

Studenten såg klart missnöjd ut med svaret men yttrade inte något mera och Roger lyckades slutföra föreläsningen. Han kände ett visst obehag, men tänkte att denna incident snart skulle gå över och vara glömd.

Veckan senare blev han inkallad till rektorn för ett samtal. Denne inledde med några förljugna vänliga ord och gick sedan in på sitt egentliga ärende. Det hade framkommit klagomål från studenterna riktade mot honom. Han hade gjort dem osäkra om kursfordringarna och om vad de skulle skriva på tentamen. De ville ha raka besked om exakt vad som skulle inhämtas.

Roger förstod att det handlade om incidenten förra veckan och redogjorde för den så gott han kunde. Rektorn invände att han inte hade rätt att göra studenterna osäkra på vilka sanningar som gällde och att han var tvungen att strama upp föreläsningarna. Så i helvete jag gör, skrek Roger, jag vägrar att kompromissa om grundläggande intellektuell hederlighet.

Rektorn såg bister ut. Det är en annan sak också, tillade han. Det förekommer klagomål om att du under föreläsningen om franska revolutionen går igenom de övergrepp som förekom från de olika sidorna. Studenterna har rödmarkerat dina föreläsningar för att de innehåller så många otäcka och blodiga beskrivningar.

Men herre du milde, invände Roger, man kan väl inte säga något om franska revolutionen utan att gå in på de övergrepp och de grymheter som förekom. Allt annat blir ju historieförfalskning. De skildes åt och Roger lämnade rektorn och slängde igen dörren. Jäkla idiot, mumlade han för sig själv.

Nu hade det blivit ett arbetsplatsproblem och det var dags att inkalla en konsult som specialiserat sig på att lösa konflikter på olika arbetsplatser.

Han sökte upp Roger och även han inledde med några artighetsfraser. Roger var mycket misstänksam mot vad som komma skulle. Vår konsult började att lägga ut texten om att det gäller att alltid förhindra att konflikter uppstår på en arbetsplats och om de väl uppstår att försöka begränsa deras omfång. Håller du inte med om detta, frågade han Roger med inställsam röst.

Roger funderade ett tag och förklarade att han inte höll med. En konflikt, konstaterade han, kan vara ett befriande uppbrott från en förkvävande konsensus. Den kan rensa luften och vara början på något nytt. Ett liv utan konflikter kan bara bli förljuget och förhindra all form av kreativitet.

Konsulten stirrade förvånat på honom. Något sådant hade han aldrig hört förut, han visste inte vad han skulle säga. Det blev en flera sekunder lång tystnad. Så kan man ju inte säga, stammade konsulten, det skulle ju förstöra all arbetsro.
Så kan man visst säga, replikerade Roger, det skulle man förstå på de flesta ställen i världen, men inte i detta konflikträdda lilla land. Då tror jag inte vi har mer att prata om, harklade konsulten ur sig, och på lätt skakiga ben avlägsnade han sig från rummet. Skönt att bli av med honom, kunde man höra Roger mumla för sig själv.

Nu blev facket inkopplat. De skulle lösa konflikten genom en samtalsgrupp. Roger blev kallad till gruppen och infann sig med visst obehag. Måste du alltid vara så provokativ, frågade fackets ordförande, och därmed var agendan satt för mötet. Roger anklagades för att vara osolidarisk. Om studenterna började bli kritiska till undervisningen i ett ämne kunde detta sprida sig och institutionen komma i dåligt rykte bland övriga studenter. Detta skulle medföra minskad tillströmning och därmed skulle lärarbehovet minska, vilket skulle kunna leda till uppsägning av kolleger och hela institutionen skulle kunna hamna i en nedåtgående spiral. Ville Roger verkligen göra sina kolleger arbetslösa?

Detta är dårarnas paradis, halvskrek Roger, och lämnade samtalsgruppen i vredesmod. Var har jag hamnat i denna värld, frågade han sig när han snabbt rörde sig neråt korridoren.

Nu blev det tal om omplacering och Roger skulle få en specialtjänst med mycket administration och lite undervisning. Sådan skit vill jag inte syssla med, deklarerade han, och fortsatte med att vara samarbetsovillig. Nåväl, tänkte rektor och övriga, om han inte tar denna tjänst så är det arbetsvägran och uppsägning. Roger informerades om detta, men var nu så less på hela situationen att han gick med på uppsägning. Sex månaders uppsägningstid utan att egentligen ha något att göra passade honom rätt väl.

Nu återstod dock frågan hur han skulle försörja sig. Han visste att han skrev bra och började därför att kolla tidningar och tidskrifter för att kunna överleva som fri skribent. Detta visade sig dock svårare än han trott. Pappersmedierna var så ekonomiskt på dekis att de tog inte in något utifrån och tidskrifterna hade ett kompisgäng som hela tiden anlitades.

Vid ett tillfälle fick han dock tag på ett förlag som behövde författare. Det gällde att skriva pornografiska noveller och att försöka att få dem lite roligare än de som förekommit hittills. Roger nappade med en gång och fick stor framgång. Han tjänade nu dubbelt så mycket som institutionens professorer och det på ett par månaders arbete om året. Den övriga tiden reste han omkring i Mellanöstern och försökte skriva en historia som var oberoende av alla de lager av myter och legender som behärskade regionen. Han återkom aldrig till sin gamla institution.

The post Den besvärlige lektorn first appeared on Opulens.