ANDE. Gunnar Lundin har skrivit en kort pendang till sin tidigare publicerade text “En dag på 70-talet”. Den knyter också an till Jonatan Sersams debattinlägg nyligen. Det handlar kort sagt om konst och ande.

En eftermiddag på sextiotalet besökte jag van Gogh-utställningen på Moderna museet. På väggarna stora dukar med ett inre ljus som tycktes strida mot museets elektriska belysning och “verkligheten”.

En liknande upplevelse hade jag då av Henry Miller och Jan Fridegård.

Inne i de världarna, vad tar man sedan med sig? När konstnärens blick har sjunkit undan, och man bara har sina vanliga ögon, sin näsa, sin själ. Och människorna vi lever i tiden med.

Kanske minnet av ett inre ljus; av ande. En dikt ska slå världen med häpnad (Li Li) Och tröstlösa stunder ska komma.

The post En dag på 60-talet first appeared on Opulens.

KONSTENS FIENDE. ”Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt.” Det skriver tonsättaren Jonatan Sersam i den pågående debatten om konstens och kulturens minskade betydelse i samhället.

I pågående kulturdebatt om själens existens och dess betydelse för upplevelsen av skönhet, och inte minst konst, tolkas ordet ”själ” i Eric Schüldts text i Expressen och av Farshid Jalalvand i sin motartikel i Sydsvenskan som den odödliga, i många religioner centrala själen. Jag tror inte på en sådan själ. I de flesta andra europeiska språk, finns det två olika begrepp som båda motsvarar ordet själ på svenska. Tyskans Geist, till exempel, eller engelskans spirit från latinets spiritus. Detta ord översätts ibland som själ. I vissa fall, som inom filosofi, tolkas det som ”ande”. Det klingar annorlunda. Ordet ande har genomgått något av en evolution, från att endast gälla den kristna eviga själen till att antyda något exklusivt mänskligt, kanske ett ”emotionellt medvetande”, en känslighet och mottaglighet för abstrakta ting, för metafysiska vingslag och vibrationer.

När Eric Schüldt skriver ”Jag tror helt enkelt människan har en själ, och att det är den själen som väcks till liv av konsten och kulturen” så väljer jag att tolka ordet själ snarare som ande än att tolka det som den själ religionen talar om. Detta trots att Schüldt är troende katolik vilket Jalalvand påpekar. Jag delar naturligtvis Jalalvands syn på att en icke-troende som inte accepterar själens existens, inte är mindre känslig, mindre mottaglig för skönhet och konst än en religiös själsförespråkare. ”Fienden” som Eric Schüldt menar hotar konstens existens och samhällets och politikens ständigt ökande nedvärderande av den, tror jag inte är förnekandet av själens existens. Däremot kan jag förstå och dela oron för att konstens ställning hotas av den cyniska livsinställning i vilken vi reduceras till gapande konsumenter, var och en med en individuellt anpassad konsumtionsprofil framtagen av ondskefulla algoritmer. En profil som vi till sist förväntas identifiera oss med, som vill få oss att känna oss unika.

Kyrkans axiom att livet innebär lidande klingar starkt och aktualiseras genom att vi måste arbeta som galningar för att kunna konsumera meningslösheter att posera vid i våra flöden på sociala medier. Denna inställning, detta sätt att betrakta livet, är konstens bittra fiende. Utan att glömma att kyrkan också utgjort ett hot mot både konstnärlig och vetenskaplig progression genom historien.

Jag är naivt övertygad om att försvaret mot detta pågående våldförande utgörs av just konsten. Konst lär oss att tänka abstrakt. En symfoni kan besitta kraften att tvinga oss att tänka, den låter oss uppleva konflikter, motsättningar, sökande, spänningar och harmoni, allt på ett ytterst abstrakt plan. Liksom en bra bok eller ett konstverk tvingar oss att begrunda, att reflektera, att lära oss något om oss själva, hur obekvämt det än må vara.

Trots detta väljer jag att inta en något mer optimistisk hållning än Eric Schüldt. Tron på konsten håller inte på att gå förlorad. Det kan vara så att den klassiska konsten och kulturen, Botticelli och Beethoven, befinner sig i en fas av omvärdering. En omvärdering som kanske dessutom är sund. Alla berörs inte lika häftigt av Beethovens symfonier som jag själv och Eric Schüldt. Andra kanske får en omvälvande upplevelse av antik persisk poesi eller koreansk Pansori. Ett intresse som kanske ärvts av en farmor. Den klassiska kanon vi har är som känt utformad av människor från en viss klass, ett visst geografiskt område, ett visst kön etc, och kan ifrågasättas. Bör frågasättas.

Dessutom finns det en samtidskonst, lysande och livskraftig. Museer för modern konst kryllar av besökare. Antalet konserter och festivaler med nutida musik ökar. Helmut Lachenmanns opera ”Das Mädchen mit den Schwefelhölzern” har varit utsåld på de stora operahus där den satts upp. Min upplevelse är också att den nya musiken för med sig en åldersmässigt enormt mycket mer blandad publik än när man framför de stora verken ur den västerländska musikhistoriens kanon.

Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt. Om nu läskunnigheten och läsandet dyker (gör det verkligen det? Hur definierar vi läsning?) är det olyckligt. Hursomhelst tror jag, likt Schüldt, att det kan räddas. Jag ser framför mig en dynamisk, komplex och bländande värld av konst, musik, litteratur och teater i myriader av varianter och former. En värld jag ser fram emot att ta del av och bidra till.

The post Tron på konsten håller inte på att gå förlorad first appeared on Opulens.

FÖRSTÅELSE. “Det finns en poesins filosofi,” skriver Gunnar Lundin. Och förklarar: “att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.”

En dag på 70-talet. Jag hade fått dålig kritik för en diktbok och blev, så kändes det, uppkallad till Norstedts för samtal. Thomas von Vegesack, Jan Stolpe, en tredje redaktör. Thomas sa: ”Vi undrar över dina texter. Har du ett andligt budskap”? Jag ryggade tillbaka. Ande? Själen? Orden fanns inte i mitt lexikon. För mig var litteraturen och filosofin väg till en förändring av hela människan, relationer, sättet att leva. Ande var ett religiöst ord, det kom inte över mina föräldrars läppar lika litet som över mina jämnårigas. Ett sjundedagsadventistsord.

Nej, sa jag till de vänligt bekymrade men också förlagsekonomiskt ansvariga förhörsledarna (så uppfattade jag dem). Nej, jag är bara poet.

Borde ha tillagt: För detta behövs det poetiska sinnet, häpnaden inför människor och ting, undret att finnas. Och jag hade inte begrundat och insett att jag var idealist; i så fall kunde jag ha sagt: en poet är den i vilken det goda sanna sköna ordas fram. – Men blev bara stum och svettades.

Vi orienterade oss i ett nytt klimat.

Ordet ande var utstruket ur den historia jag föddes in i: efterkrigstidens optimistiska amerikavänliga 50-tal, som, det ser retrospektivt ut som en blixt i ett växande välstånd, gick över i insikter om amerikansk imperialism och globala orättvisor. Något nytt var på väg. Det kändes i luften. Men jag hade sett mobbning på nära håll och fått ett känsligt väderkorn för allt som luktade entusiastisk kollektivism.

Vi orienterade oss i ett nytt klimat.

Existentialismen är en humanism. Vårt liv är summan av våra handlingar. Ur Kafkas ansiktslösa stat föddes den nya människan. Ur spillrorna av den europeiska kulturen växte något nytt fram. Så såg stämningen ut.

Nu måste jag försvara mig inför de allvarliga herrarna. Det gick hackigt. Jag hade levt som fisken i vattnet bland de andra fiskarna. Nu måste jag ta upp den där fisken, dissekera den, undersöka väte och syre och kvävet i vattnet, ta temperaturen.

Det måste göras. Och slutsatsen blev: även om litteraturen gestaltas i en specifik historisk situation kan den också ge oss ett sinne för det allmänmänskliga, det alltid giltiga. Konsten återför oss till överraskningen, till ett sätt att se. Den är ledans och missmodets fiende. Och låt gå, den är ande. Och den är livsfarlig för alla sorters diktaturer.

Någon ideologi eller något system bestämmer inte poesin. Men det finns en poesins filosofi, det vill säga att genom bilder och analogier ge förståelse för företeelser och sammanhang.

The post En dag på 70-talet first appeared on Opulens.