MUSIK. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Dolly Parton. I den här krönikan reflekterar Jesper Nordström över countrystjärnans karriär och symbolvärde i ett polariserat USA.

Första mötet med min svåger var såklart pirrigt. Inte på nivå med att träffa sin svärmor, men det handlar ju i alla fall ändå om att kunna trivas tillsammans under kommande julfiranden och släktmiddagar.

Det tog mig 20 minuter att sjunka in i en diskussion om sovjetiska dieseltraktorer och sedan yttra en replik som ”hur coolt är det väl inte att du har byggt en egen dator som duckar allt insamlande av big data”.

Svågern är socialdemokrat och bodde tidigare i det Skåne som är raka motsatsen till de nejder där man finner krukdrejande tanter i linnedräkt och det arrangeras vittvinsvernissager.

Nej, mitt i detta SD-land med pilsnerbilar, bilbingo och tomter med skräpiga, rostiga järnsängar och eternitvillor med pangade rutor bodde denna vandrande anomali, den vänsterintellektuelle hillbillyn, för att nu citera min karaktäristik av honom efter två öl på ett Malmösjapp.

Dolly Parton var också en sådan anomali. Hon tillhörde den alltmer utdöende livsformen ”woke hillbilly”, som någon kallade Willie Nelson, i syfte att förolämpa men en fras som countrysångaren genast tog till sitt hjärta.

Hennes död i år 2026 framstår närmast som symbolisk. Föreställningen om det småskaligt inkluderande, varma USA hade sin inkarnation i henne. Och – nu säger jag det – hon spelade smart, slugt på white trash-klyschan.

Det finns Dylanmän, men färre Dollymän. Ändå är det som om Dolly Parton är mer lämpad att lite torrt teoretisera kring. Det kan konstateras att Bob Dylan är en sur, vresig kulturman, och så är vi färdiga med det. Dolly Parton däremot var en komplex gränsgångare som hade att hantera frågor som ”vilket fack hör jag till, vem är jag att berätta om mina erfarenheter?”

Det är klassresans främsta signum, ängsligheten i båda lägren, som man också kan låta slå gnistor kring. Dolly hade mörkret och problemen men sjöng om det varmt allmängiltiga.

Det finns ett tyskt ord som ringar in denna känsla: ”Zackarinromans”. Det syftar på det lite för klistrigt sentimentala, syntetiska. Men Dolly tog Harlequin-romanernas sockrighet och adderade den kärva amerikanska landsbygden och blev därigenom ett fenomen som möjligtvis har ett slags svensk motsvarighet i Kicki Danielsson.

Ja, den där lite ”trots allt”-hjärtligheten. Det avväpnande allmängiltiga. Som grilltavernan i Mittskåne hos svågern, med riktigt mos med smör, fast flagnad fasad och någon slags längtan bort också.

Trump påbjöd flaggning på halv stång vid dödsbeskedet och jag kämpar för att inte bara se detta som ren opportunism, ett sätt att rida på en ikons frånfälle.

Dolly Parton själv stod emot all trumpism. Samtidigt leker jag med tanken på att om man spelat hennes musik helt utan hennes persona, närmast som ett blindtest, hade det också slagit an en sträng hos den bittraste MAGA-man.

Den sista förenande länken i det splittrade USA har nu gått ur tiden. Är det för mörkt tänkt?

Sedan en sista sak. De män som var Dollys vänner var också ofta ”vän med Dorothy”, för att nu använda det gamla fina risqué-uttrycket. Susan Sontag skrev om det där, hur det campa, kitschiga, ”too much” slår an en sträng hos många homosexuella. Dolly var förvisso inte ”Öknens drottning”, men kan ses som den heteronormativa Söderns förunderliga ros.

The post Dolly Parton – en förenande länk i ett splittrat USA first appeared on Opulens.

COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.

Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.

Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.

Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.

Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv.  Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.

Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.

Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.

The post Dolly Parton – I will always love her first appeared on Opulens.

IDROTTSKULTUR. I ett politiskt polariserat USA kan idrotten fortfarande förena. Mats Barrdunge, som doktorerat i idéhistoria, ger en introduktion till amerikansk fotboll. En sport han betecknar som mirakulös.

En vanlig söndagseftermiddag på hösten bänkar sig miljontals amerikaner framför tv-apparaten för att se på veckans match i National Football League (NFL) som är en professionell liga för amerikansk fotboll i USA.

Amerikansk fotboll ger den hårt arbetande amerikanen en stunds avkoppling och spänning varje söndag, med förtätat spelschema över jul och nyår, då slutspelet börjar på väg mot Super Bowl i februari.

Det har för miljoner blivit en regelbunden ritual, denna symboliska vilodag. Ingen sport i USA väcker så mycket känslor och har så många hängivna fans som just amerikansk fotboll.

Amerikansk fotboll är den största publika lagidrotten i världen med ett genomsnitt på just under 70 000. I början på 1970-talet övertog amerikansk fotboll rollen från baseball som USA:s mest populära sport men fick ett stort uppsving redan efter andra världskriget.

Krig och vilda västern har satt sina spår i de uttryck som används för att beskriva olika situationer i spelet, som ”blitz” för när försvaret sätter in extra spelare för att göra en snabb rush mot quarterbacken, ”gunslinger” för långt kastande quarterbackar eller ”shotguns” för en position när quarterbacken står fem-sex meter bakom centern. För visst är det en våldsam sport, listan på skadade spelare kan göras väldigt lång, vilket är en förklaring till varför man spelar endast 17 matcher under den reguljära säsongen.

Amerikansk fotboll skapar sammanhållning

NFL (och övriga national sports i USA) tränger djupt ner i det amerikanska vardagslivet och det nationella medvetandet. NFL fyller därmed en viktig funktion i att hålla samman det väldigt stora landet. När ett lag från exempelvis östkusten besöker västkusten synliggörs banden som håller ihop detta stora land.

På läktarna ser man gästande lags supportrar tillsammans med hemmalagets och några tendenser till rivaliserande fanklubbars hat mot motståndarna, något som är regel på många europeiska fotbollsarenor, märks inte. I stället handlar det om förbrödring och ett välkomnande av de ofta långväga gästerna.

NFL:s funktion att bidra till sammanhållningen i det amerikanska samhället märks även i de många samarbetsprojekt med olika organisationer som man är engagerad i, som kampen mot rasism, socialt utanförskap och cancer, för bättre fysisk och mental hälsa, stödjandet av ungdomsidrotten och militära veteraner och så vidare. NFL marknadsförs som förkroppsligandet av nationens högsta ideal.

Super Bowl

Regerande mästare är Philadelphia Eagles som vann Super Bowl förvånansvärt enkelt över förhandsfavoriterna Kansas City Chiefs, som därmed inte lyckades bli det första laget någonsin att vinna Super Bowl tre år i rad.

Philadelphia Eagles fick också revansch för förlusten i den mycket jämna och rafflande Super Bowl två år tidigare. Årets Super Bowl blev aldrig någon spännande tillställning utan Eagles ledde med hela 24-0 vid halvtid och Chiefs stod inte att känna till utan misslyckades med nästan allt, förutom att stoppa Eagles fruktade running back Saquon Barkley.

Show och plakatkultur i amerikansk fotboll

Varje match är en väl arrangerad show där inte bara spelare utan även publiken har en aktiv roll. Ett stående inslag på matcherna är när storbildsskärmarna uppmanar publiken till ”Get Loud” eller ”Make Noise”. Publiken svarar då med att skrika ut sina känslor. Bland åskådarna ser man många ansiktsmålade personer med egensinniga helkostymeringar som med olika kraftuttryck och moves driver på sitt lag. Och så har vi alla dessa handskrivna plakat. Det får mig att tänka på vad historikern, Arthur M. Schlesinger Jr sa under en paneldebatt 1968 om att man i USA inte identifierade den amerikanska demokratin med parlamentariska processer utan med en lång rad av olika påtryckningsmetoder som arbetare eller studenter kunde använda sig av.

Den amerikanska plakatkulturen som man ser på olika sportarenor och i olika slags protestaktioner är ett uttryck för just detta, där individer höjer sin röst med egna plakat för att hålla demokratin och yttrandefriheten vid liv.

Intressant att notera är också frånvaron av reklambanners på arenorna – allt fokus ligger på matcherna, spelarna, lagledarna och publiken, även om reklamavbrotten är frekventa. Men även dessa lyckas man knyta ihop till en helhet eftersom de ofta består av kända spelare, aktiva eller pensionerade.

Spänningen och intensiteten

Vi älskar många sporter för spänningsmomentet och intensiteten, men ingen lagidrott har så många överraskningar, snabba skiften och ständigt helt nya situationer som amerikansk fotboll. Vad som helst kan hända. Amerikansk fotboll är en mirakulös sport. Det är en lagidrott men varje spelare har sin egen speciella roll. Störst fokus ligger på quarterbacken men även running backs, wide recievers, tight ends, centers, nose tackles, linebackers och guards är positioner som kräver sina speciella kvaliteter.

Det finns väldiga backjättar på över två meter som kan väga upp till 170 kilo, men också snabba och korta running backs. Alla kan bli hjältar i detta spel genom varje positions alldeles speciella uppgift men quarterbacken har ledarrollen och är den som kastar eller överräcker bollen.

Amerikansk fotboll och hjältekulturen

Amerikansk fotboll är verkligen ett spel för hjältar. Behovet av hjältar är för övrigt ett karakteristiskt drag i hela den amerikanska kulturen och en del av nationens självbild. Det för tankarna till antikens Grekland som också var en utpräglad hjältekultur och bestod av självständiga stadsstater, vilket kan jämföras med USA som är en federal stat med relativt självständiga delstater. Och det som hos grekerna var en omsorg om de sköna konsterna har i USA förvandlas till en underhållningsindustri där en kombination av musik, film, tv-serier och litteratur sätter stor prägel på den amerikanska och hela världens kultur. Man lyckas göra allt till en show, från politik till the Marines, och givetvis gäller detta även sporten.

Reglerna och statistiken

En vanlig kommentar från den oinvigde är att man inte förstår reglerna och domsluten. I amerikansk fotboll är det nämligen mycket som inte är tillåtet, vilket sammanhänger med att detta är en så våldsam sport och att det är så stor risk för att bli skadad. Reglerna är många och domsluten spelar en mycket stor roll i matchutfallet. Intressant att notera är också den stora acceptansen och respekten för domsluten från spelarnas sida. Det gäller även när ett domslut kan uppfattas som helt felaktigt.

I amerikansk fotboll översköljs man av all slags statistik i en sådan omfattning att det för den oinvigde lätt blir förvirrande. Man jämför olika spelare eller lag med en myriad av parametrar, men på ett kreativt och informativt sätt.

Att det ena laget är ligans tredje bästa lag på rusher medan det andra laget är ligans näst bästa lag på pass yards utgör för åskådaren viktig information.

Det finns så många statistiska parametrar att i stort sett vartenda lag och varje spelare kan vara både bäst och sämst i något avseende.

Stjärnskottet Jayden Daniels

En spelare som satte flera rekord för sitt lag var Washington Commanders nye quarterback, Jayden Daniels. Utan tvivel den senaste säsongens stora stjärnskott och han utsågs följaktligen till årets offensive rookie. En fascinerande spelare som mer ser ut som en poet eller musiker och inte som en atletisk quarterback med stark fysisk utstrålning. Nej, Daniels utstrålar mildhet och balans och det finns en mjukhet i alla hans rörelser. När han sitter på bänken med hjälmen avtagen verkar han både närvarande och frånvarande, som om han obekymrat tänkte på något annat än den match som pågick. På planen visar sig hans lugn däremot ge honom ett visst övertag gentemot motståndarna. Han är svårare att läsa och man vet inte vad han kommer att göra.

Ett exempel på det är att Jayden Daniels under den senaste reguljära säsongen lyckades vända ett underläge till vinst med kast till touchdown under sista bollinnehavet, vilket är ett alla tiders rekord i NFL. ”Unreal performance”, som den legendariske quarterbacken Tom Brady, sjufaldig Super Bowl-mästare och numera expertkommentator, beskrev Daniels kvaliteter.

Var kan man se NFL?

I Sverige finns för närvarande NFL Gamepass som det enda alternativet om man vill se matcherna i NFL.

Säsongen drar i gång igen klockan 02.20, den 5 september,  svensk tid.

The post Amerikansk fotboll – en mirakulös sport first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Hösten 1999 lanserade New York Review of Books sin serie pocketböcker NYRB som sedan dess hunnit upp i sexhundra titlar. Det rör sig om amerikanska och engelska romaner och novellsamlingar, men ännu större mängder av översatt litteratur, nästan allt lika angeläget. I den allra första given fanns ett par lika slitstarka som läsvärda böcker: walesaren Richard Hughes debutroman ”A High Wind in Jamaica” som redan när den gavs ut 1929 (han var jämnårig med förra seklet) sålde så bra att han kunde köpa sig ett hus i det inre av Tanger och en racerbil, en mörkgrön Bentley.

Och den märklige schweizaren Robert Walsers ”Jacob von Gunten”. Han tillbragte de senare åren av sitt liv i frivillig isolering på olika asyler och hade – som man trodde – upphört att skriva något. Först långt efter hans död upptäckte man hans anteckningsböcker som han fyllt med mikrogram, en så minimal skrift att forskare bara kunde dechiffrera den genom att använda optiska instrument från textilindustrin. De har sedan dess publicerats, mycket också på svenska.

Om Richard Hughes och hans ”Storm över Jamaica” kan läsas i inledningskapitlet i ”From Putsch to Purge. A Study of the German Episodes in Richard Hughes’s The Human Predicament and their Sources”, liksom mina rader på Dixikon om Robert Walser och hans Jacob von Gunten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Amerikansk pocketsatsning fyller 25 år first appeared on Opulens.

UNGDOMSBOK. Varför har de grekiska gudarna lämnat Europa för USA? Carl-Robert Boström hittar svaret i en amerikansk ungdomsbok.

Den klassiske filologen Sture Linnér  skriver i sin bok Homeros: ”Det var inte så länge sedan elever vid Eton och andra äldre privatskolor i England förutsattes att inom ett par år ha lärt sig inte bara hela Homeros utan också Aeneiden utantill (på originalspråken)”.

Iliaden utantill!? Och Aeneiden! Herregud så underbart! Förskräckligt, rent av barnmisshandel! Ja, hur man nu ser på saken. Men likväl häpnadsväckande. Alla som kämpat sig igenom Iliadens 15693 rader förstår vad jag menar.

Eftersom även de välkända författarna P.G. Wodehouse och Evelyn Waugh vittnat om dessa krävande kunskapskrav hos brittiska privatskolor antog jag att Sture Linnér med ”inte så länge sedan” avsåg den edvardianska tiden. Jag mejlade till den berömda källan för att få klarhet: 

”Dear Mr Eton. Jag läste i en biografi om P.G. Wodehouse att flera av era elever på tidigt 1900-tal kunde recitera hela Iliaden utantill. Det låter som en Norge-historia för mig! Stämmer detta verkligen?”

Efter fyra timmar kom ett lika artigt som vänligt svar: ”Dear Mr B. Tack för ert mejl. Jag känner inte till Norges historia, men jo, det du skriver kan mycket väl stämma. Eton College har nämligen alltid haft som policy att lära sina elever så mycket grekiska och latin som möjligt, och detta ända sedan skolan startade i mitten av 1400-talet.”

Jo, att engelska elever förr i tiden tvingades hårdplugga grekiska och romerska poeter är ett välkänt faktum. Det märks om inte annat på det välljudande språket hos ett flertal moderna engelskspråkiga poeter och deckarförfattare. Tänk bara på Raymond Chandler! Men varför just i England? Varför inte i Grekland, eller i Sverige eller Italien? Man förväntar sig inte att finna svaret på denna fråga i en barn- eller ungdomsroman. Men det var faktiskt där jag fann denna helt perfekta förklaring.

Eftersom ungdomsböckerna om Percy Jackson av Rick Riordan är så välkända och har sålt i över 100 miljoner exemplar känns det onödigt att i detalj återge handlingen. Att den 12-årige Percy, med diagnoserna dyslexi och adhd, egentligen hette Perseus känner väl de flesta till? Eller att han bodde på Manhattan tillsammans med sin mamma som var gift med en elak, illaluktande fetgubbe som bara drack bärs och spelade bort Percys pengar på poker. 

Eller att Percy plötsligt efter att ha blivit relegerad ett antal gånger fick veta att han var ett halvblod och att hans riktiga pappa var den grekiska guden Poseidon, och att det nya Olympen låg 600 våningar ovanför toppen på Empire State Building, samtidigt som det nya Hades placerats långt under en filmstudio i Hollywood.

Högst förvånande kan man tycka! Det var i alla fall Percys egen reaktion inför dessa för honom sensationella uppgifter. Han kunde inte förstå vad sjutton de grekiska gudarna hade i New York att göra. Men hans rektor på Halvblodslägret, kentauren Mr Keiron, förklarade hela sammanhanget för honom. Jag citerar ur den svenska översättningen av Rick Riordans Percy Jackson and the Olympians – the lightning thief: 

”Menar ni att de grekiska gudarna är här?  I… Amerika?”

”Javisst. Gudarna flyttar med västerlandets hjärta.”

”Vad för nåt?”

”Kom igen nu, Percy. Det vi kallar västerlandets civilisation. Tror du att det bara är ett abstrakt begrepp? Nej, det är en levande kraft. Ett kollektivt medvetande som har brunnit med klar låga i tusentals år. Gudarna är en del av det – man kan till och med säga att det är dess källa, eller åtminstone att de är så hårt förbundna med det att de inte kan tyna bort.

Inte om inte hela västerlandets civilisation utplånas. Elden tändes i Grekland. Som du vet  – eller det hoppas jag åtminstone att du gör, eftersom du fick godkänt i mitt ämne – flyttade hjärtat till Rom, och det gjorde gudarna också. Visst, de fick andra namn – Zeus hette Jupiter, Afrodite, Venus, och så vidare. Men det var samma krafter, samma gudar.

”Och sedan dog de.”

”Dog! Nej. Dog västerlandet? De flyttade bara – till Tyskland, till Frankrike, till Spanien ett tag. I England bodde de i flera hundra år. Och ja, Percy, naturligtvis bor de i USA nu. Vi är västvärldens supermakt. Och därför är olympierna här.”

Det är svårt att hitta en bättre förklaring till varför de grekiska gudarna och den grekiska mytologin haft ett så stort inflytande på västvärlden och varför de har lämnat Sverige och Europa och sökt sig till supermakten USA. Professor Donald Kagan förklarar ungefär samma sak som kentauren Mr Keiron, fast på en mer akademisk nivå, i sin introduktion till kursen Ancient Greek History på Yale University.

The post Därför finns de grekiska gudarna i USA first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Torsdag & dax för ärtor & punsch samt veckans vax! Jesper Nordström tar en titt i bebop-backen och funderar över likheterna mellan anhängare av frijazz och frimurare och frireligiösa.

Jag kan för mitt liv inte komma på exakt var Toni Morrison skriver om den moderna jazzen och bebopen men det är ironiskt nog inte i hennes roman “Jazz”. Nå, citerat ur minnet, i fria ordalag, säger hon att “plötsligt var det som om rytmen spelade sig själv med inre tvingande nödvändighet”.

Det är med bebop som Jehova. Ett heligt ord som ger – om det tas emot – samma märkliga inåtvända visshetsleende som mötet med Gud. För hur kan man tala om det som går bortom orden?

Vi som hört den – verkligen hört den – har inte längre en “smak” eller “åsikt”, utan vi vet. Vi vet på samma vis som frimicklaren i Jönköping vet.

Det gudomliga är internaliserat mellan kropp och materia, det når djupare än cellnivå och när vi ska tala om det som givits oss blir tungan tjock och klumpig.

”Men herregud lyssna då! HÖR du inte!?”

Det finns ett sällskap av beboppare, lika självmedvetet mystiskt och ryggdunkande som frimurare.

Vi som vet har vetat sedan 50-talet i alla fall. Vetat hur obeskrivligt Horace Silvers lätta klockliknande pianospel är. Vetat att Charlie Parker med sitt källflöde var något som aldrig tidigare hörts.

Det var första gången som afroamerikaner hade karvat ut sin egen unika kulturform och den bevakades noga. En vit jazzmusiker var inte jazz i Miles Davis ögon och det tog lång tid innan det blev accepterat med “rasblandade” sättningar. Men som så mycket har genren plockats bort från rökiga källarlokaler och hamnat i akustiskt korrekta konsertsalar. Numera finns det väl inget så highbrow som att lyssna på frijazz?

The post Veckans vax: Bebop first appeared on Opulens.