PRESIDENTVAL. Joe Biden har hoppat av och Demokraternas presidentkandidat blir av allt att döma istället Kamala Harris. I kampen om Vita huset framstår en oberoende kandidat som ett möjligt alternativ: Robert F Kennedy Jr. Det menar historikern och författaren Lars Gunnarsson.

I det senaste årets många opinionsmätningar har Robert F Kennedy Jr (RFK Jr) haft ett relativt starkt stöd. Han har varit den främste kandidaten bland väljare under 45 år, han är starkt bland invandrargrupperna och han är givetvis den främste kandidaten bland de väljare som är oberoende, och som alltså inte har registrerat sig som varken demokrater eller republikaner. Allt detta talar för att han blir en “runner-up” i valet i november.

Medierna och opinionsinstituten har utgått från att Joe Biden och Donald Trump skulle bli de två huvudkandidaterna, med ignorerande av Robert F Kennedy Jr. Men varken demagogen Trump eller den knarrige gamle Biden attraherade en väsentlig del av väljarkåren. I stället har den unge och vitale Robert F Kennedy Jr framstått som ett gångbart alternativ.

Vicepresident Kamala Harris inträde på arenan ändrar förutsättningarna något till Robert F Kennedy Jr:s nackdel. Han kommer att tappa färgade väljare till henne, röster som Biden inte skulle ha fått. Harris ser ut att få ett gott stöd som ersättare för Biden, då många av de delegater till partikonventet i augusti hade bundit sig för Biden, har förklarat sig villiga att istället stödja Harris. Det demokratiska partiet kan göra en sådan tolkning av spelreglerna eftersom inga andra demokratiska kandidater lyckades i primärvalen. Då faller sig valet av Harris naturligt.

Om partiet kröner Harris i en förhandsnominering, förlorar partikonventet något av sin mening. Syftet med ett konvent är, historiskt sett, att delegater från hela landet möts och nominerar sin partikandidat genom omröstningar mellan olika kandidater. Men primärvalen är numera så många att en kandidat kan säkra en nominering innan konventet, vilket har reducerat dessa till kröningsfester.

Det finns också argument som talar emot Harris kandidatur. Delegaterna till konventet är valda för att stödja Biden och är därmed inte automatiskt bundna till Harris, eftersom väljarna i primärvalen aldrig röstade direkt på henne. Dessutom kan vicepresidentkandidater med fördel utses på konventen. Det hade alltså varit fullt möjligt för Biden att i augusti byta ut sin parhäst och välja en annan än Harris. Harris har inte blivit vald av väljare vare sig till vicepresident eller till presidentkandidat, bara utsedd. Om hon ändå blir det demokratiska partiets kandidat, blir valet i november den första gången som väljarna får ta ställning till henne. Då har hon glidit in lite väl enkelt.

Kamala Harris blev för fyra år sedan utvald som Bidens parhäst, därför att hon skulle locka väljare bland kvinnor och färgade, inte därför att han var ett presidentämne. Valet av parhäst handlar alltid om att bredda huvudkandidatens väljarbas. Robert F Kennedy Jr har gjort likadant, valt en kvinna med asiatiskt påbrå, Nicole Shanahan, för att locka väljare bland kvinnor och asiater. Därmed breddar han sin väljarbas.

Opinionsmätningar

Eftersom opinionsinstituten oftast bara mäter ställningen mellan två huvudkandidater, är det svårt att sia om Robert F Kennedy Jr:s reella chans. Innan Bidens avhopp såg det ut så här vid jämförelser två mot två: Trump skulle slå Biden, Robert F Kennedy Jr skulle göra det med större marginal, och Trump skulle slå RFK Jr knappt. Det senare tedde sig ologiskt, men väljarna hade olika preferenser beroende av vilka två de hade att välja emellan. När alla tre mättes – som om det var ett verkligt val – hade Trump vunnit knappt och Biden hade kommit tvåa knappt före Robert F Kennedy Jr. RFK Jr hade tagit väljare både från Trump och Biden, men mest från Biden. Robert F Kennedy Jr låg runt 20 procent av väljarkåren när alla tre jämfördes.

Om vi nu antar att Harris övertar Bidens väljare och därtill får en skjuts i sin kampanj, blir ställningen mellan Trump och Harris jämnare än vad den var mellan Trump och Biden. Mätningarna är många, komplicerade och lätt förvirrande. När Biden började att vackla gjorde Zogby Strategies en mätning som visade att Robert F Kennedy Jr skulle slå Trump klart om det var val bara mellan dessa två. Efter Harris inträde är det svårt att kortsiktigt skaffa sig en säker bild av utgången i ett val mellan tre. Med Biden kvar i racet hade Robert F Kennedy Jr haft ett ypperlig möjlighet att åtminstone bli tvåa i presidentvalet, men nu är det mer osäkert.

En sak är klar: Räkna inte bort Robert F Kennedy Jr.

Kennedy spekulerade

Vi tar det från början. Redan för mer än ett år sedan spekulerade Robert F Kennedy Jr i den situation som sedan uppkom, att Biden skulle ifrågasätts på grund av sin ålder. När RFK Jr då anmälde sig som kandidat för det demokratiska partiet, fick han genast runt 15 procent av väljarstödet.

Robert F Kennedy Jr såg alltså en chans att kandidera för partiet i förhoppning om att Biden skulle inse det hopplösa i situationen och göra som president Lyndon Johnson gjorde 1968, när RFK Jr:s far Robert F Kennedy utmanade honom. Johnson kastade omedelbart in handduken – och kanske skulle Biden göra likadant. Om inte, räknade Robert F Kennedy Jr med att göra som sin farbror Edward ”Ted” Kennedy gjorde 1980: utmana den sittande presidenten från det egna partiet – i det fallet Jimmy Carter – och ta sin kampanj hela vägen till partikonventet. Farbror Edward fick där sträcka vapen och det är troligt att RFK Jr också hade fått göra det på årets demokratiska partikonvent, om han hade löpt denna lina.

Det är sällan lyckosamt att utmana en sittande president från sitt eget parti, så demokraterna gjorde omedelbart klart för Robert F Kennedy Jr att de inte ville ha honom som en utmanare till Biden. Och nu har vi hamnat i den situation som RFK Jr först spekulerade i – partiet har tvingats att kasta in en annan kandidat än Biden i ett sent skede. Tyvärr hamnade Robert F Kennedy Jr tidigt utanför spelet och han tvingades i höstas att anmäla sig som oberoende kandidat. Han vände partiet ryggen och kallar tvåpartisystemet ”korrupt”. Han har eldat på i sin kampanj med outsinlig energi och han har befäst sin ställning bland väljarna. Stödet har ökat till över 20 procent.

Om Biden hade fortsatt och förlorat stort mot Trump, hade Robert F Kennedy Jr kunnat säga till det demokratiska partiet: ”Vad var det jag sade? Hade det inte vari bättre med mig än med Biden?” Nu får han inte det nöjet eftersom partiet har kastat in en ersättare.

Oberoende kandidater har deltagit förr i amerikanska presidentval och mest varit störande inslag för någon av huvudkandidaterna. I valet 1992 tog högermannen Ross Perot många väljare från republikanen George Bush den äldre och banade därmed väg för demokraternas Bill Clinton. Perot fick runt 20 procent av väljarstödet och det omöjliggjorde för Bush. Det är ovanligt med en så pass framgångsrik oberoende kandidat, men Robert F Kennedy Jr blir något liknande.

Nyhetsmedierna

Nyhetsmedierna i USA har hittills inte sett ljust på Kennedys kandidatur. Medierna räknas till etablissemanget och förmedlingen av politiska nyheter har tydliga värderande inslag. Denna tendens i nyhetsmedierna kan definieras så här: Medierna rapporterar inte om verkligheten såsom den är, utan som man vill att den ska vara. En etablerad nyhetskanal som det självuppblåsta CNN kan bestämma sig för att ignorera Robert F Kennedy Jr, på samma sätt som den väljer att överrapportera om det som kanalen anser vara Trumps alla fel och brister. Säga vad man vill, men det är inte neutralt. CNN har valt att ignorera JFK Jr. Han anser sig vara “censurerad” av kanalen och att de etablerade medierna är lika korrupta som tvåpartisystemet i sig, liksom den av lobbyister infekterade huvudstaden Washington DC. Robert F Kennedy Jr skräder inte orden.

När Robert F Kennedy Jr har porträtteras i svenska medier, har skribenterna tagit efter den bild som de amerikanska medierna har förmedlat. Man tar upp ovidkommande saker som att han en gång i tiden testade heroin. Sådant brukar numera passera tämligen obemärkt i väljarleden. Det sägs också att RFK Jr är kritisk mot covid-vaccinering. Det är inte sant. Han är inte ”anti-vaccin”, däremot är han för valfrihet, ”pro-choise”. Vaccinering får inte påtvingas offentliganställda, menar han. Under pandemin var han emot en total nedstängning. Han drev med andra ord en tämligen ”svensk” linje. Dessutom har han satt fingret på en känslig sak, nämligen de stora ekonomiska intressen som fanns bakom de världsomfattande vaccineringsprogrammen. Det har givit honom epitet ”konspirationsteoretiker”, vilket förstås är överdrivet. Men i medierna görs detta till huvudsak i bedömningen av hans presidentkandidatur.

Det är fel att underskatta Robert F Kennedy Jr:s chanser. I alla tider har de politiska, militära, ekonomiska, mediala och ideologiska etablissemangen ignorerat individer med nya politiska idéer – och alltför sent insett sina misstag. I valet för åtta år sedan gav CNN och andra nyhetsmedier full uppmärksamhet åt alla de politiskt etablerade kandidaterna – och så var den där fastighetskillen Trump också, som ingen tog på allvar. Vi vet hur det gick.

RFK Jr går sin egen väg

Robert F Kennedy Jr är näst äldste son till Robert F Kennedy, justitieministern och senatorn som mördades under sin presidentvalskampanj 1968, och brorson till president John F Kennedy, som mördades 1963. Han har trots denna familjehistoria länge nekats livvaktsskydd av Secret Service, och har först nu efter attentatet mot Trump beviljats sådant skydd på inrådan av Biden, som tänkte om på den punkten.

Robert F Kennedy Jr är advokat med miljörätt som specialitet. Han är den lille mannens representant, liksom sin far en tribun för underklassen. RFK Jr har dock inte ett obetingat stöd av familj och släkt. Hans syskon har haft andra värderingar i en rad frågor, särskilt i det som rörde pandemin. Robert F Kennedy Jr har alltid gått sin egen väg. När hans syskon för några år sedan starkt ifrågasatte benådningen av deras fars mördare Sirhan Sirhan framhöll de att en benådning förutsätter en mördares uttalade ånger, och något sådant hade de inte uppfattat. RFK Jr tänkte tvärtom. En dag ringde han hem till mördarens bror Munir för att diskutera saken. Munir kände genast igen den raspiga rösten i telefonen. Robert F Kennedy Jr berättade att han stödde en benådning.

Kennedyideologin

Robert F Kennedy Jr företräder i huvudsak en traditionell kennedysk ideologi, där ekonomisk och social rättvisa alltid har varit ledmotivet, och där medel- och arbetarklass står i fokus. Dessa klasser är dock inte nödvändigtvis detsamma som liberal vänster, utan är till stor del det motsatta: konservativ höger. Dessa väljare kan röra sig fritt mellan den republikanske Trump och den oberoende Robert F Kennedy Jr. (Samma mönster ser vi i Sverige, där arbetarröster lika gärna kan gå till SD som till S.) Både Trump och RFK Jr gör sig till talesmän för “den lille mannen”, båda vill ge röst åt den som ingen röst har, mot etablissemanget, mot storfinansen, mot lobbyisterna i Washington och mot ”det miltärindustriella komplexet”.

Både Trump och Robert F Kennedy Jr angriper etablissemanget utifrån. Det är inget nytt i amerikansk politik, snarare ett vanligt kampanjknep. Man kommer att tänka på jordnötsodlaren Jimmy Carter och Hollywoodskådespelaren Ronald Reagan.

Trump tjänade länge på att hålla sig utanför de tv-sända debattkäbblen. Det har även RFK Jr gjort, även om det i hans fall inte har varit en självvald strategi. Han var i förstone besviken på mediernas kyliga hållning, men tar nu tillfället i akt att förklara sig oberoende av dessa, för han räknar med att nå väljarna ändå.

Tvåpartisystemet

Familjen Kennedy förknippas med det demokratiska partiets liberala och progressiva vänsterflygel, men så enkelt är det inte längre. RFK Jr står delvis för samma värderingar som Trump. Liksom Trump luckrar han upp partisystemet, men från andra hållet. Politik i USA är mer pragmatisk än ideologisk, höger och vänster finns inte på samma sätt som i Europa. Partierna är valmaskinerier som uppstår med jämna mellanrum när det är val.

Tvåpartisystemet har alltid varit rörligt. Vid tiden för inbördeskriget var republikanerna det progressiva partiet. Sedan svängde det och rollerna blev ombytta, republikanerna blev det konservativa partiet (med undantag av sydstatsdemokraterna, som länge var de allra mest konservativa, en rest från inbördeskrigets dagar). Det demokratiska partiet har i modern tid varit ett parti för arbetar- och medelklass, och för det liberala etablissemanget, medan det republikanske partiet har varit ett konservativt parti för de välbesuttna. Nu svänger det igen. Donald Trump har omvandlat republikanerna till ett parti för medel- och arbetarklass. Det betyder att han och den partiobereonde Robert F Kennedy Jr konkurrerar om samma väljare.

Utrikespolitik

Liksom Trump vill RFK Jr minska på USA:s militära engagemang i utlandet. Robert F Kennedy Jr motsätter sig att USA uppträder som världspolis inblandad i det ena kostsamma kriget efter det andra, ty ett lands styrka ligger inte i dess militärmakt, utan i dess moraliska styrka. Här låter Kennedy som Jimmy Carter gjorde en gång i tiden och detta slags utrikespolitik gick inte alls hem då. Men för RFK Jr är det absurt att USA har 800 militärbaser runt om i världen, en rest från kalla kriget.

Robert F Kennedy Jr vill inte heller att USA fortsätter att uppträda med segrarfasoner efter det kalla kriget, eftersom det är provocerande för andra stormakter, däribland Ryssland. Och här kommer vi osökt in på Ukraina. RFK Jr:s lösning på den pågående konflikten påminner om hans fars och president John F Kennedy politik gentemot Sovjet under Kubakrisen 1962. Alltså, USA ska inte provocera Ryssland med militär närvaro inpå detta lands gränser i utbyte mot att Ryssland drar sig tillbaka från Ukraina och låter FN:s fredsbevarande styrkor kontrollera den ryskspråkiga östra delen av Ukraina tills vidare. I det sammanhanget vill han dra ned på USA:s militära stöd till Ukraina. Beträffande Mellanöstern kommer RFK Jr inte att göra om sin fars ödesdigra misstag och framstå som enbart en Israelvän.

Minskade militärutgifter till förmån för satsningar på infrastruktur, hälsovård och barnomsorg, det vill säga på förutsättningarna för en god nationell ekonomi, är Kennedys andra käpphäst. Medan Trumps slogan är ”make America great again” är Kennedys ”make America strong again”.

Ekonomi och andra frågor

När det gäller ekonomin ondgör sig Robert F Kennedy Jr över storbolagens och lobbyisternas stora inflytande i Washington, som enligt honom sänker levnadsstandarden för vanligt folk. Han vill stärka fackföreningarna gentemot bolagen och han vill säkra gränserna och stoppa den illegala arbetskraft som väller in i landet och sänker lönenivån. I likhet med Trump vill han se krafttag mot den illegala invandringen och mot de brottskarteller som har smuggling av människor över landgränsen som affärsidé. Dessa invandrare hamnar utanför socialförsäkringssystemen, hälsovården, skolan och den kontrollerade arbetsmarknaden. En slapp gränskontroll gynnar ingen i långa loppet. En och halv miljoner migranter sitter fast i asylprocessen och det finns tusentals föräldralösa barn vid gränsen mot Mexiko.

Han vill ha en skärpt gränskontroll av ”humanitära skäl”, som han säger, för situationen är ohållbar. Nyckeln till en bättre framtid för dessa individer ligger enligt honom i att USA samarbetar med sina latinamerikanska grannländer och utvecklar dem ekonomiskt.

Robert F Kennedy Jr vill även ta krafttag mot miljöförstöring. Han vill begränsa oljeutvinning och gruvdrift. Han har som advokat företrätt medborgares rätt mot stora bolag som har begått miljöbrott. Han är orädd för storfinansen. Han vill att amerikanarna ska bli bättre på återvinning och han vill restaurera regnskogar och havsmiljöer. Han är en miljökämpe.

Han vill upprusta nedgångna stadskvarter med offentliga bidrag som uppmuntrar invånarna att göra egna insatser. På den punkten repriserar han en av sin fars hjärtefrågor. När det gäller hälsopolitiken vill Robert F Kennedy Jr, också i likhet med Trump, vidta åtgärder mot överförskrivningen av läkemedel, ett allvarligt problem i USA.

Valåret 2024 i USA är redan händelserikt. Om Robert F Kennedy Jr inte lyckas i valet, kommer han ändå att ha etablerat sig så mycket i väljarnas medvetande att vägen till Vita Huset ligger öppen för honom 2028 och då möjligen tagen till nåder av det demokratiska partiet.

Det är osannolikt att Robert F Kennedy Jr släpps in i värmen igen, men en kovändning från både partiet och RFK Jr är i princip möjlig. Relationen är nämligen mycket frostig.

Om Robert F Kennedy Jr lyckas bra redan i år skulle mycket ställas på ända. Det skulle till och med kunna vara den första spiken i tvåpartisystemets kista.

The post Kan en Kennedy bli USA:s nästa president? first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. ”I  världens mäktigaste nation är det horkarlen, den onde, lögnaren och fifflaren som är på väg att bli hjälte,” skriver Lars Thulin om Donald Trump.

Om det blir porrskådisen Stormy Daniels, som egentligen heter Stephanie Clifford, som får Donald Trump på fall, har poetisk rättvisa skapats. Presidentkandidatens förakt för kvinnor har präglat hans liv. Men han kan falla helt på eget grepp och det på grund av två framträdande egenskaper i hans personlighet.

Han älskar att öppna sin gylf men hatar att öppna sin plånbok.

Om affären med Stormy Daniels fäller honom är han i gott sällskap. Raden av berömda män som fått sina karriärer krossade av relationer med kvinnor är lång. Ordspråket ”det är kvinnan bakom allt”, blir sällan mer sann än så. En annan sanning är att män ofta tänker med ett annat huvud än det som sitter ovanför halsen.

Men ändå har han hittills trasslat sig ur det mesta, fastighetsägarens son, Donald J Trump. Som innan inhoppet i politiken var känd som partysnubbe, lindrigt framgångsrik kasinoägare samt ”stjärna” i en dokusåpa. Och som helst hämtade sina fruar från forna Östeuropa.

Mest känt är uttalandet från 2016 där han sade att han är så känd att ha kan få ta vilken kvinna som helst mellan benen. Den inspelningen, som pumpades ut under hans valkampanj, lär enligt bedömare nära Trump varit på vippen att få honom att avbryta kampanjen. Men han höll ut och fann då att hans kärnväljare stod ut med precis vad som helst från sin stora idol.

2019 dömdes han till ett skadestånd på fem miljoner dollar i en civilrättslig domstol för att övergrepp på en kvinnlig journalist, E Jean Carrolls, många år tidigare. Det skedde i omklädningsrummet på ett varuhus och bedömdes som en till hälften genomförd våldtäkt. Trumps svar var att han aldrig träffat kvinnan och att allt var ett påhitt från demokraterna.

Ett exempel med svensk anknytning är att den svenska Playboy-modellen Victoria Silvstedt hade dragit på sig kasinoägarens lystna blickar. Men hans framstötar bemötte kallsinnigt av Bollnäs-tjejen. På ett party visade Trump sitt missnöje med detta genom att putta ner henne i en pool då hon var fullt påklädd.

Med Stormy Daniels, framgångsrik aktris och regissör i den värld som kallas vuxenfilm, fick han gå hela vägen i en akt som Daniels bedömde som ytterst medelmåttig och snabbt avklarad. Men kanske kände Donald han behövde det, för hans fru Melanie var nyförlöst. Därför tog han sig väl rätt att söka på nya jaktmarker. Han visste ju sedan tidigare var han hade rätt att ta alla kvinnor. Här valde han en smart yrkeskvinna. Kanske inte så smart av honom själv.

Följden av detta är känt. Trump insåg att denna affär ovanpå talet om att få ta kvinnor var han ville, skulle bli för mycket. Han beslöt att betala Daniels för hennes tystnad. Hon blev förbannad, tog pengarna och berättade ändå. Allt hamnade i domstol. Men det var inte Trump eller Daniels som dragit det dit. Daniels var bara ett vittne.

Målet i tingsrätten i New York handlade inte om att Donald varit otrogen, det är inget brott. Absolut inte om våldtäkt eller ens övergrepp. Samförstånd gällde. Inte heller om att han gett henne pengar för att hålla tyst, det är heller inte olagligt.

Nej Donald, som ständigt skryter med sin enorma rikedom, hade inte råd att ta dessa knappt två miljoner dollar ur sin egen plånbok. Utan tog allt ur sin kampanjkassa. Dit folk skickat in sina surt förvärvade pengar för att bidra till den stormrike mannens kampanj. Att använda bidragen så är olagligt. Ännu mer olagligt är det att försöka dölja det genom kreativ bokföring. Något som Trump har visat stor skicklighet på vid andra tillfällen. För ett av dessa har han fällts i en civilrättslig dom.

Trump och hans armé av advokater var nog säkra på att vinna. För det hade räckt med att en av de tolv jurymedlemmarna trodde på honom och inte på åklagaren, för att åtalet skulle ogillas. Men så blev det inte. Och dessutom fälldes han på alla 34 punkter.

Hans reaktion var den givna. Allt var som vanligt demokraternas fel och domarens fel. Som vanligt hade Donald svårt med logiken: utslaget kom inte från domaren utan från de tolv medlemmarna i juryn, som valts ut för att representera vanliga New York-bor utan förutfattade meningar i målet. Och dessa tolv hade godkänts på sedvanligt sätt.

Fortsättning följer med förhalanden, överklagande och djupdykningar i juridiska spetsfundigheter istället för skuldfrågan. Detta är alltid Donald Trumps främsta försvarslinje. Att söka någon sanning är mycket sällan aktuellt.

I en gammal långfilm med enkla personbeskrivningar och hyfsat hög moralisk standard hade Trump fått spela rollen som horkarl, ond man, storlögnare och storfifflare. Den typ som blir utskrattad av biopubliken och alltid får sitt rättmätiga straff. Medan hjälten får sin kvinna och vandrar in i solnedgången

Men i världens mäktigaste nation är det horkarlen, den onde, lögnaren och fifflaren som är på väg att bli hjälte. Om han har någon dam att vandra in i solnedgången med är oklart. Rätt uppenbart är dock att han är på väg att ta sin nation i handen och leda den i fördärvet.

The post Det är kvinnan bakom allt i Trumps fall first appeared on Opulens.

PROTESTVÅR. Så sitter man och följer den ena nyhetssändningen efter den andra. Studenter på barrikader, studenter som släpas bort och studenter som hostar tårgas och jag känner så väl igen mig. Även jag har hostat tårgas på amerikanska campus även om det var femtio år sedan, men känslan sitter kvar i hela kroppen. Demonstranter mot kravallutrustad aggressiv polis och tårgas som får ögon och lungor att fyllas av smärta.

Nu ser jag återigen dessa demonstranter för fred och eldupphör utsättas för samma behandling och jag känner en sådan oändlig sympati, ungefär som en stolt förälder som ser sina barn ta upp stafettpinnen. En speciell tanke går till de judiska killarna och tjejerna som inte bara utsätts för den ekonomiska och politiska elitens hat och hot utan även från delar av den egna etniska gruppen.

Så nu är nyheterna från USA inte bara om MAGA-galningar och högerpopulism utan även om en rörelse som anknyter till medborgarrättsrörelsens, Vietnamrörelsens och anti-apartheidrörelsens tradition och plötsligt känns det som om det inte bara är vår i naturen utan även i politiken.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Leve de demonstrerande studenterna! first appeared on Opulens.

”Ändå älskar jag den amerikanska bilen Ford Mustang. Skamset och förbehållslöst. Det är kanske min mouche i mitt försök att vara politiskt korrekt,” skriver Lars Thulin.

Jag, och många med mig, tycker att det som är riktigt vackert ska ha något litet som skaver. Något som inte passar in. I en roman kan det var en utvikning som inte leder någonstans, i en målning en färg eller penseldrag som avviker, i musiken en ton som är på gränsen till falsk.

Varför är det bra? Jo, genom att visa en enda detalj som upplevs som fel, framstår det övriga helt rätt och fantastiskt. Samma gäller för personer. En människa som är helt perfekt i utseende eller personlighet blir lätt tråkig. Marilyn Monroe hade en mouche på sin vänstra kind. Något fult som skavde i ett perfekt kvinnoansikte. Fläcken gjorde henne ännu vackrare.

En seriös litteraturvetare som i sin bokhylla har alla årgångar av Fantomen inbundna blir lätt att ta till sitt hjärta. Och trummaskiner kan ställas in på en viss felprocent. Helt riktig takt blir trist.

Vart vill jag komma? Jo, jag vill försvara min kärlek till något som jag inte borde älska. För jag är miljömedveten och försöker lämna så lite fossila avtryck som möjligt, jag ogillar den amerikanska skryt- och skräpkulturen och jag hatar slöseri med resurser.

Ändå älskar jag den amerikanska bilen Ford Mustang. Skamset och förbehållslöst. Det är kanske min mouche i mitt försök att vara politiskt korrekt Ändå har jag aldrig ägt någon Mustang. Det finns gränser…

Vad fascinerar med bilen? Inte är det prestanda, teknik eller körupplevelse. Den som är på jakt efter detta väljer fullblod från Europa, företrädelsevis Italien och Tyskland. Mustangen var, åtminstone till en början, en enkel bil byggd på gammal teknik, detaljkvaliteten lämnade mycket övrigt att önska. Precis som vägegenskaperna. Allt handlade om imagen, speciellt i tiden då bilen föddes. Och tillkomsten är en story i sig.

Den kom sent 1964 och togs fram på rekordtid på en mycket smal budget för att utveckla Ford Falcon, en måttligt framgångsrik bil som med dåtidens mått räknades som kompakt. Målet var att skapa en fyrsitsig bil med två dörrar som skulle verka sportig, tilltala ungdomen och vara billig. Legendariske Ford-chefen Lee Iacocca höll i taktpinnen vid ritbordet. Flera olika namn prövades. Det var viktigt om marknadsföringen av varumärket skulle fungera. Till sist fastnade man för Mustang,

Ursprungligen är det namnet på de hästar som kom med kolonisatörerna till Nordamerika. Men som slet sig och förökade sig och förvildades på prärien. De stod för styrka och frihet och blev mytomspunna. Namnet var så starkt att de gavs till det mest kända jaktplanet i USA:s krigsmakt under andra världskriget. US Air Force motsvarighet till britternas Spitfire. Mustang blev också namnet på stockholmarnas mest älskade spårvagnstyp, fast det visste kanske inte Ford. Däremot hävdade de att det var flygplanet som namngav bilen. Tveksamt, för en häst sitter som kylarmärke.

Framgången var omedelbar. Fords planer var att sälja 100 000 bilar under första året. 22 00 såldes första dagen. Efter två år hade en miljon Mustanger rullat av de löpnade banden. En ekonomiskt stark ungdom i USA, barnen till efterkrigstidens babyboom, älskade bilen. Den stod för frihet och framtidstro. Priset för standardmodellen var 1965 2 300 dollar, cirka 11 000 kronor i dåtidens svenska kurs.

Bilarna gjordes i en lång rad versioner, kupé, hardtop, fastback, cabriolet. Och med olika motorer, från raka sexor till värstingar – V8:or på sju liter. Mytomspunnen i de första varianterna var V8:an på 289 kubiktum.

Nöjesindustrin hängde på. Soulartisten Wilson Pickett sjöng 1965 in låten “Mustang Sally”, skriven av Mark Rice och den blev en hit. Texten handlar om en man som ger sin kvinna en Ford Mustang i kärlekspresent. Hon blir så förälskad i bilen att hon ägnar all sin tid åt den och ingen åt honom.

1968 kom filmen Bullitt med Steve McQueen i huvudrollen. I den finns den då häftigaste biljakten i filmhistorien, 10 minuter och 53 sekunder lång och den börjar i San Franciscos backar. Steve har en muskel-Mustang, en grön GT 390, och jagar en svart Dodge Charger. McQueen körde själv en del av den hisnande jakten. Fast inte de farligaste delarna. Inte för att han inte ville. Men hans försäkringsbolag sade blankt nej.

Mina egna erfarenheter? Jag har hyrt den ett par gånger. Och åkt med ett par gånger. Det är svajigt, gungigt, bullrande och mullrande.

En gång körde jag en Mustang i USA. Att få svänga upp på Interstate Highway 94 i Minneapolis, känna hur ett par hundra hästkrafter mjukt men kraftfullt förmedlas till de breda däcken och att tryckas bak mot förarsätet vid accelerationen, är något alldeles speciellt. Om man samtidigt höjer volymen på radion, som är inställd på en station med soul och Motown, då är man mycket nära paradiset.

Antingen förstår man detta omedelbart. Om inte, gör man det aldrig. Känslan är omöjlig att förklara. Precis som att det inte går att beskriva hur en perfekt champagne smakar.

Nu finns Mustang som elbil med en prislapp på strax under miljonen. Nu har jag chansen. Måste kolla spargrisen.

The post Min mest förbjudna kärleksaffär first appeared on Opulens.

KULTURHISORIA. Boken sätter in amerikanska maktstrukturer i ett större sammanhang och ger en slags snabbgenomgång av några av de mörkare sidorna av USA. Det menar Lis Lovén som läst Amerikanska mardrömmar av Per Leander.

Amerikanska mardrömmar av Per Leander
Carlssons förlag

Per Leanders Amerikanska mardrömmar förenklar olika nedslag i USA:s kulturhistoria. Men när jag använder ordet förenkla menar jag inte att boken på något sätt är dålig, tvärtom. Men hur beskriver man en nation på ett så lättfattligt sätt så att fakta och berättelser inte blir svårtuggade? Amerikanska mardrömmar är trivsamt skriven och belyser vissa amerikanska företeelser och händelser, myter och fakta, händelser, personer och allt som följer med.

Oftast ser Leander skeenden i historien i ett klassperspektiv och detta breddar förståelsen av till exempel häxprocesserna, rasismen, inbördeskriget, filmerna, litteraturen, konspirationsteorierna, vilka presidenter som väljs  och mycket mer.

Flera kända personer får skildra det svåra och hemska med kommunistskräck, folkmord, japanska fångläger och personer som tvingats dölja sin homosexualitet. Här bjuds på korta berättelser om Frank Sinatra, Walt Disney, Lincoln, J F Kennedy, Washington. George Bush, Clinton, Donald Trump, Barack Obama och ja, många andra personligheter i den amerikanska kulturen. Allt sätts, som sagt, in i ett sammanhang som blir begripligt när nu denna nation ändå är så ung som den är. Vissa författare nämns också för att avslöja den skräck som döljer sig i myter om spöken och huvudlösa män i den kulturella amerikanska kontexten. Vad skrev man om och varför?

Leanders uppdrag är att avtäcka den optimistiska framgångsmyten om ett Amerika som någonstans försöker dölja mardrömmen bakom medelklassvillornas konformism. Om alla kan ta sig upp och lyckas får kanske denna myt människor från alla klasser att tro på ett gott USA. ”Make America great again?” Det ärkekonservativa, rent av reaktionära och ibland högerextrema USA vill inte sätta in skeenden i en större, mer förståelig kontext. Kanske är det därför som man bara kan beskriva Amerika i några korta nedslag. Så att detta att genom bisarra och mardrömslika nedslag skärskåda en kulturhistoria blir lättsamt intressant i denna bok. Jaha, tänker man, så kan det vara.

Rent marknadsmässigt ekonomiskt och pragmatiskt imperialistiskt har Amerika baktankar med sitt intresse för omvärlden. Så myterna och personkulten kring till exempel Lincoln ses i denna bok ur ett annat perspektiv. JF Kennedy var inte riktigt så fredsälskande som man vill tro. För hur var det med hans antikommunistiska böjelse? Hans intresse för att krossa Kuba?  Kanske drivs inte alla ”goda” politiker av antirasism, utan mera av ekonomiska intressen. Kanske inte ens politiker som Barack Obama är tillräckligt radikal för att kunna styra upp svårigheterna Amerika står inför? Vi får även följa Malcolm X väg till bildning och förståelse av att inte alla vita personer är hemska.

Ja, kapitalismen har sin egen logik. Obetydliga personer som dör har inget försäljningsvärde. Men om massmördaren är en elegant eller intelligent person, en som säljer lösnummer, så väcks en bisarr fascination för honom (det är oftast en han.)

Jag saknar nog ändå en annan berättelse om Clintons påstådda sexuella trakasserier. Jag hade velat läsa utifrån Monica Lewinskys perspektiv om vad som egentligen hände i Vita huset. Inte minst med tanke på den mardröm hon genomled på grund av medias mobbning. Men på det stora hela är det en bra bok.  En snabbgenomgång av några av de mörkare sidorna av USA. Boken sätter helt enkelt  in amerikanska maktstrukturer i ett större sammanhang, och det behövs.

The post Att förenkla det svåra med Amerika first appeared on Opulens.

PROTEST. Skolskjutningen i Uvalde, som hittills har krävt 21 människors liv, har fått Madonna att reagera. I ett känslosamt inlägg på Instagram höjer hon sin röst för mer restriktiva vapenlagar, rapporterar NME och flera andra medier.

“Hur är det möjligt att en 18 år gammal pojke, som själv är ett barn, kan köpa två automatgevär på sin födelsedag utan bakgrundskontroll, utan säkerhetsträning, utan att några frågor ställs?????”, skriver den amerikanska världsstjärnan i inlägget.

Madonna konstaterar att vapenlobbyorganisationen National Rifle Association, NRA, blockerar frågan om vapenlagarna i USA, trots att siffran över ihjälskjutna i landet är “högre än det finns dagar på året”. Hon kräver obligatorisk övning och ett prov för alla som äger vapen – ungefär som inför ett körkort.

Madonna är den senaste i raden av kändisar som har uttalat sig om massakern i Texas. Tidigare har bland andra Taylor Swift, Olivia Rodrigo, Finneas och skådespelaren Michael McConaughey uttryckt sin sorg och vrede över skolskjutningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Madonna kräver ändring av vapenlagarna first appeared on Opulens.

STÄLLNINGSTAGANDE. Efter skolskjutningen i Uvalde, Texas, uppmanar “Interstellar”-skådespelaren Matthew McConaughey varje amerikan att ta en ordentlig titt på sig själv i spegeln.

– Vilken liten uppoffring kan vi göra individuellt i dag, för att åstadkomma en mer hälsosam och säkrare nation, stat och grannsamvaro i morgon?, säger Matthew McConaughey i ett uttalande, som citeras av flera medier.

Matthew McConaughey tillbringade sina första 12 år i lilla Uvalde där minst 20 personer – varav 19 barn – på Robb Elementary School sköts till döds av en gärningsman som rapporteras vara 18 år.

Skolskjutningen fick tv-bolaget CBS att dra tillbaka sista avsnittet av kriminaldramat “FBI”. Finalavsnittet har titeln “Den förlorade sonen” och handlar om en student som deltar i ett rån med dödlig utgång, uppger AP.

Även Apple TV+ reagerade på skolskjutningen i Uvalde och ställde in ett rödamattan-evenemang för showen “Physical”.

TT Nyhetsbyrån

The post Skolskjutning får amerikansk tv att reagera first appeared on Opulens.

JURIDIK. Iodine Jupiter funderar över den amerikanska rättvisan.

Fängelsedomar i USA kan vara upp till 350 år.

Det kan verka onödigt länge, men, visst, folk lever ju längre idag.

The post Långa straff och långa liv first appeared on Opulens.

PROVOCERANDE KONST. Han har ställt ut fotografier av lik, sex och avföring och hans gamla kiss-Jesus väcker fortfarande ilska. Nu är Andres Serrano tillbaka med en ny utställning där han vill påminna om USA:s rasism genom bilder på skamliga souvenirer.

Ku Klux Klan-huvor, kolsvarta dockor med grinande röda munnar, ett kvitto från försäljningen av en tolvårig slavpojke, en hotfull svart man med revolver som en måltavla till skjutbanor. I sin nya utställning “Infamous” lyfter den amerikanske fotokonstnären Andres Serrano fram sitt lands skamliga förflutna i ljuset med bilder av en serie föremål.

Utställningen har tidigare visats på Fotografiska i New York och på fredag kommer den till Stockholm. Den främsta anledningen till att Serrano vill visa upp föremålen är att de över huvud taget existerar, förklarar han.

– De finns och de är en del av historien. Det här är en särskild sorts skam. Det är rasism, och USA är fullt av det, säger han och fortsätter:

– Poängen är att många av de här föremålen var ämnade för konsumtion. De köptes varje dag i helt vanliga affärer. Det var inte som att det här var speciella saker som du behövde köpa i smyg.

Dyra föremål

Bildernas motiv är laddade med klara färger och liksom glödande ljus. Serrano samlar själv på kristna konstföremål, och i hans händer har många av de gamla rasistiska prylarna förvandlats till bildmässigt vackra och åtråvärda klenoder.

– Om jag kan hitta skönhet i dem så försöker jag det. Det är så jag brukar arbeta. Jag försöker att frambringa skönhet eller åtminstone en känsla av estetik, vare sig det handlar om döda människor i ett bårhus eller skjutvapen. Jag försöker uppskatta mina objekt och skapa konstverk utifrån min estetiska känsla, säger han.

Föremålen har han köpt på Ebay och hos andra auktionshus. Några av dem var mycket dyra, berättar han. Så vilka är det som utgör marknaden för den här sortens samlarobjekt? Säkert många rasister, men det finns också många svarta köpare, förklarar Serrano.

– Whoopi Goldberg sägs vara en samlare. Det är en blandning av olika sorters människor, på samma sätt som många objekt från Nazityskland köps av vissa judiska samlare, säger han.

Fotograferade Epstein

I utställningen finns också ett porträtt av Donald Trump, och ett av Jeffrey Epstein, som Serrano tog bara några månader före finansmannens död.

Han är noga med att poängtera att hans kontakter med den förmögne sexualförbrytaren inte sträckte sig längre än så.

– Jag hade porträttet och tänkte att det skulle passa in i en utställning som heter “Infamous” (ökänd). Jag besökte hans hus några gånger tillsammans med min fru och drack kaffe. Jag fanns inte med i hans lilla svarta adressbok och det visar att jag inte var en figur i hans kretsar, säger han.

“Infamous” blev klar före mordet på George Floyd och den våg av protester som svepte över USA och resten av världen efteråt. I likhet med utställningen har många inom Black lives matter-rörselsen velat göra upp med rasismens symboler.

–Det är en bra rörelse med många likheter med medborgarrättsrörelsen. Malcolm X och Svarta pantrarna utmålades också som skurkar och ansågs vara för våldsamma, men de var nödvändiga, säger han.

“Produkt av 60-talet”

Han ställer sig dock frågande till att gömma undan eller städa bort symbolerna. Fast det där kan vara en generationsfråga, tror han.

– Jag är en produkt av 60-talet, en era som är borta sedan länge förutom för oss som överlevde den. Vi var en del av en rörelse som strävade efter att revolutionera musik, konst, politik och ras. Det var många som dog på 60-talet för att ge oss många av de rättigheter som vi tar för givet nu.

Sedan Andres Serrano doppade ner ett litet krucifix i sitt eget kiss för verket “Piss Christ” 1987 är han van vid att bli utskälld, även om omvärlden kanske inte blir riktigt lika provocerad av hans konst längre. Han har hur som helst aldrig sett de ilskna reaktionerna som någon del av konsten.

– Det där är bara en biprodukt. Meningen med min konst är inte att att få människor att göra sådant. Men den väcker känslor ibland. Oftast är det nog bra känslor, men människor som mår bra av mina bilder går inte ut och demonstrerar eller skriver på protestlistor, suckar han.

Björn Berglund/TT

The post Andres Serrano lyfter rasismens klenoder first appeared on Opulens.

BOKSLUT. “Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen”, skriver Emil Siekkinen om kriget i Afghanistan.

År 2021 går till rullorna som året då västerländska styrkor under planerade, men tumultartade, omständigheter lämnade Afghanistan, efter 20 års inblandning. Talibanerna återvände till makten, och även om många amerikaner inte önskade se detta, tyckte de flesta att ett tillbakadragande var rätt och riktigt.

Redan i oktober 2011 blev den väpnade konflikten i Afghanistan USA:s längsta krig, men det skulle alltså dröja ytterligare ett årtionde innan USA avslutade sitt militära engagemang i det land som kallats ”imperiers begravningsplats.” Att kriget var ovinnbart förstod många redan då det inleddes. Talibanerna behövde nämligen inte vinna: De behövde blott se till att de inte förlorade.

Kriget blev inte bara Amerikas längsta. Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen. Det är svårt att jämföra de båda krigen, men då det andra världskriget nådde sin kulmen var nästan nio procent av den amerikanska befolkningen del av krigsmakten. Under kriget i Afghanistan, å andra sidan, var aldrig mer än en halv procent av befolkningen aktiv i det militära.

För någon som hörde hemma i Amerika under dessa år, kunde det vara märkligt att konstatera att ofreden var ett normaltillstånd som allmänheten ägnade ytterst litet intresse.

Det var och förblir en journalistisk tour de force och krigets och krigarens väsen.

En arméanställd konstaterade efter omkring ett årtionde av avlägset krig, att den amerikanska civilbefolkningen inte förstod vilken börda militären bar, och att det personliga pris soldaterna betalade var mycket högt. Masskjutningar i USA är ett av många mått på detta. Då militär som varit stationerad i Afghanistan återvände till USA i större mängd, ökade antalet massmord (det vill säga, fyra eller fler dödade vid ett och samma tillfälle).

För de som ville förstå situationen bättre, bjöd journalisten Sebastian Junger på boken War, som gavs ut i USA i december 2010 (boken publicerades i Sverige följande år, av Ica bokförlag). Det var och förblir en journalistisk tour de force om krigets och krigarens väsen.

Junger var ”nedbäddad” i 14 månader med en pluton – alltså omkring 30 krigare – som tillhörde the 173rd Airborne brigade. Plutonen var förlagd till ”Dödens dal,” Korengaldalen i Afghanistan, och det var en liten utpost av USA:s mäktiga maskineri. En modern, mekaniserad armé dras emellertid med enorma logistikutmaningar, och två tredjedelar av manskapet ägnar sig enbart åt logistikfrågor. Ute i Korengaldalen var dessutom Amerikas sammanlagda militära överlägsenhet inte mycket värd. De soldater som var anställda av den amerikanska försvarsmakten (alla var inte amerikaner), visste att de kunde bli överkörda av talibaner, vilka – tungt beväpnade – steg in i våldsamma eldöppnanden lika lugnt som om de var i färd med att arrangera en cricket-match.

De män Junger beskriver är inte de polerade soldater som paraderas inför storpublik under en NFL-match. Dessa män kastar sig ibland in i strid iklädda kalsonger och plastsandaler. En del bär tatueringar som säger ”Infidel” – ”Otrogen” – eftersom det är så fienden beskriver dem. Och ibland när rastlösheten gör sig påmind (och det är gott om många trista timmar) försöker manskapet få något att hända. Vid ett tillfälle föreslår en soldat att Junger borde ta sig till samhället Darbart, iklädd en burka tillverkade av amerikanska flaggor. Det borde väl få en reaktion av något slag?

Junger beskriver kriget som det är – inte förhärligat, men inte ett rent helvete heller. Det moderna kriget rör sig rasande snabbt och är fruktansvärt våldsamt när det smäller, men det erbjuder också en speciell slags skönhet. Och få utan militär erfarenhet kommer någonsin att få uppleva det rus en soldat kan erfara i strid, då endorfiner och dopaminer fyller kroppen.

Jungers bok är överlägset väl underbyggd, engagerande, och djupt rörande. Endast ett litet fåtal av alla de män och kvinnor som deltog i det afghanska kriget porträtteras i War, men Jungers sammanlagda bild av krigaren är komplex och uppriktigt, och boken erbjuder antropologiska, biologiska, historiska, psykologiska, och sociologiska insikter vilka beskriver krigaren i rädsla, dödlig konflikt, och kärlek.

Den amerikanska inblandningen i Afghanistan har nått sitt slut, men Sebastian Jungers War fortsätter att vara väsentlig för den som vill förstå kriget och dess utövare.

The post Året då USA:s längsta krig slutade first appeared on Opulens.

KRITIK. “Squid game” tar världen med storm och hyllas både för manus och skådespelarprestationer – med vissa undantag.

“K-dramat” “Squid game” är världens för närvarande mest omtalade tv-serie. Det våldsamma koreanska dramat som blandar barndomsnostalgi med ond bråd död, har överträffat alla förväntningar och blivit den mest framgångsrika serien i Netflix historia.

Kristina Erkenborn/TT

The post “VIP-personerna” försvarar sitt agerande first appeared on Opulens.

KALLT KRIG. “Svenska politiker borde lyssna på kritikerna i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen”, skriver Lars Borghem efter att ha följt rikskonferensen Folk och Försvar i förra veckan.

Äntligen stod försvarsministern i talarstolen på rikskonferensen Folk och Försvars andra dag i måndags förra veckan. Peter Hultqvist hävdar att det kalla kriget startade med blockaden av Berlin och kuppen i Tjeckoslovakien. ”I slutet av 1940-talet förstärkte Tage Erlanders regering försvaret och totalförsvaret kom att genomsyra hela samhället.”

Hultqvist fortsätter: ”Det kalla kriget upphörde 1989-1990”. ”2008 utbröt ett krig i Georgien. Den ryska militära aggressionen mot Georgien var och är oacceptabel”(!). Vidare: ”2014 annekterades Krimhalvön av Ryssland. Striderna i östra Ukraina pågår än i dag.”

Hultqvists uppfattningar om kriget i Georgien 2008 och annekterandet av Krim är båda häpnadsväckande enkelspåriga. Här en genomgång av synen på några andra annektioner. Det är mot denna bakgrund man måste se ökningen av försvarsanslagen de senaste åren, menar han. Den fyrtioprocentiga ökningen 2020-2025 som beslutades av riksdagen i december 2020 är den största sedan 1950-talets början. Särskilt strategiskt viktigt är luftförsvaret med Patriotsystemet där den första enheten kommer att levereras i slutet av året. Om Patriotsystemet och dess troliga brister skrev jag i Opulens den 27 januari 2020.

När jag lyssnar på Peter Hultqvist på Folk och Försvars konferenser eller när han besöker Pentagon eller Paul H. Nitze School of Advanced International Studies vid Johns Hopkins-universitetet undrar jag om han är medveten om att den syn han företräder har varit föremål för en intensiv debatt bland forskare och amerikanska politiker sedan andra världskriget. Sin i sak militärt aggressiva framtoning delar han med en annan talare på rikskonferensen, Carl Bildt, som också genomförde värnplikten under vapenfri tjänst.

Paul Nitze som tjänstgjorde i flera olika presidentadministrationer under en lång karriär var en av de hårdföraste kalla krigshökarna. Här en fullödig och välvillig presentation av hans gärning. Nitze trodde att USA måste ha en militär överlägsenhet i världen och bidrog stort till uppbyggnaden av nya vapensystem. Nitze förespråkade att Nato skulle vara den som först tog till kärnvapen om en konflikt föreföll oundviklig, en strategi som USA alltid har omfattat. Ryssland anslöt sig till samma doktrin år 2000.

Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade.

Daniel Ellsberg uppger i sin bok Domedagsmaskinen att Nitze redan 1946 skrev en rapport som visade att Japan hade kapitulerat även utan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och även om Ryssland (rapporten säger Ryssland och inte Sovjetunionen) inte hade anslutit sig till kriget eller en amerikansk invasion inte hade planerats. Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade – med atombomberna, som en maktdemonstration mot den tidigare allierade Sovjetunionen.

Ett år efter Hultqvists besök i Washington 2017 håller James Mattis ett tal på samma plats, där han betygar Paul Nitze sin aktning och påannonserar starten av ett nytt kallt krig.

Årets rikskonferens bekräftar bilden av att stora delar av det officiella Sverige helt har accepterat den amerikanska elitens perspektiv på världens affärer. Hultqvists historieskrivning när det gäller det kalla kriget anpassas till en sådan syn. För den som vill ha en översikt med en tidslinje för det kalla kriget är Wikipedias artikel på engelska en hygglig början. Den svenska versionen är något magrare.

En ledare i Dagens Nyheter den 12 januari 2021 förfäktar att ”Som de flesta vet är Sverige redan på många sätt ett Natoland” (jo, vi vet). Vidare: ”Sverige bör gå mot ett fullt medlemskap. Och regeringen bör lära sig att lyssna på riksdagen.” Dagen innan har DN publicerat en undersökning om svenskarnas inställning till Nato. ”Opinionen i Nato-frågan har ändrats. Andelen motståndare krymper. Nu väger det jämnt mellan ja och nej, enligt DN/Ipsos.”

Man kunde kanske hävda att i en liberal demokrati där liberala medier har bearbetat opinionen i decennier, bör man ändå lära sig att ta hänsyn till opinionen i olika frågor, som frågan om Nato eller skolan.

Av Eyvind Johnson läser jag regelbundet om Hans nådes tid och ibland också vårtalet han höll till studenterna i Uppsala för snart 70 år sedan, i maj 1951.

Om storverket Hans nådes tid skrev Ulrika Kärnborg i DN: ”Johnson är varken överdrivet sentimental eller nostalgisk när han exakt beskriver vad som förloras när det lilla går upp i det stora och hur människorna i det lilla mals ner när historiens tunga vagnshjul kör över dem.”

Kärnborg läser boken i ljuset av utvecklingen i Europa. ”Den som sörjer och står fast i det gamla regionala kan ändå bli en vinnare i det nya imperiala, i alla fall om han eller hon har bokvett, lär sig att böja nacken, acceptera det ofrånkomliga och le mot överheten.” Jag ser talen från rikskonferensen och tänker att de som nu böjer nacken mot överheten gör det mot USA och Nato. De tror att krig, tortyr, flyktingströmmar och att oskyldiga varje dag dödas av amerikanska drönare är att acceptera det oundvikliga. De har lärt sig att böja nacken eftersom det har främjat deras karriärer.

I sitt vårtal angrep Eyvind Johnson medlöparna som översåg med Sovjetunionens övergrepp och som kallade sig fredsvänner men attackerade USA och Storbritannien. De mumlar. De antyder. De är oansvariga, sa Johnson. Många av fredsvännerna och de intellektuella kände sig träffade och försökte försvara både sina egna ståndpunkter och Sovjetunionen. Det gick inte så bra.

Men då, under det kalla kriget, var det kommunismen och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som var fienden för väst. I dag har de fienderna förvandlats till Ryssland med i princip samma elitstruktur som USA där pengarna och den militära uppbyggnaden i stor utsträckning styr politiken. Både USA och Ryssland (Kina också för den delen) är oligarkier som styrs av kapitalistiska principer. Men vilka är medlöparna till det enda världsomspännande imperiet i dag? Vilka böjer nacken?

Flera av talarna på rikskonferensen talade om Joseph Biden och vad hans nya administration kan betyda för utrikespolitiken mot Ryssland och Kina. Särskilt Edward Lucas från Center for European policy analysis, som delvis finansieras av vapenindustrin men även Veronika Wand-Danielsson, chef för Amerikaenheten på Utrikesdepartementet och tidigare Nato, var måna om att visa hur väl de kände flera av namnen som Biden vill ha som sina medarbetare.

Lucas var glad att Sverige är tillbaka när det gäller att konfrontera Ryssland. Båda nämnde Victoria Nuland. ”Intressant att hon får en så viktig position i State Departement”, sa Lucas. ”She knows Ukraine backwards.” Nuland var mycket aktiv före kuppen mot regeringen i Ukraina i februari 2014.

Nu protesterar 25 olika organisationer i USA mot att senaten godkänner hennes utnämning. ”Hon hade en nyckelroll när det gäller att underlätta kuppen i Ukraina vilket skapade ett inbördeskrig som har kostat 10 000 liv och fördrivit över en miljon människor. Hon har spelat en nyckelroll när det gäller att beväpna Ukraina. Hon förespråkar radikalt ökade militärutgifter, utvidgning av Nato, fientlighet mot Ryssland och ansträngningar att störta den ryska regeringen.” USA har spenderat 5 miljarder dollar på att påverka politiken i Ukraina.

Mike Lofgren, som tillbringat 28 år som tjänsteman i den amerikanska kongressen, varav många med finansieringen av säkerhetspolitiken, beskriver situationen efter USA:s ansträngningar att byta ut regimen i Ukraina och efter den ryska annekteringen av Krim. Lofgren återger stämningen under ett möte med vapenleverantörer i Washington som på gränsen till euforisk.

Förutom Victoria Nuland som hon känner sedan tiden som svensk Nato-ambassadör nämner Wand-Danielsson Tony Blinken och Jake Sullivan. Tony Blinken som Biden föreslår som utrikesminister har samarbetat med Biden under lång tid. Han påverkade Biden att stödja kriget mot Irak och när kaos senare blev resultatet föreslog han att Irak skulle delas i tre delar efter etniska identiteter. Han skrev i New York Times 2017 att Donald Trump borde ytterligare beväpna Ukraina. Blinken stödde Obama när det gällde att hjälpa Saudiarabien med kriget i Jemen. Han stöder vapen till Israel oavsett vilken politik Israel kommer att föra. Tony Blinken är en förespråkare för ett nytt kallt krig mot Ryssland och Kina som journalisten Ben Norton visar i de här videoklippen. Inte underligt att Edward Lucas och Veronika Wand-Danielsson båda ser fram mot att samarbeta med Nuland, Blinken och Sullivan.

Jake Sullivan föreslås som ny nationell säkerhetsrådgivare. Sullivan är också en krigshök och tidigare medarbetare till Hillary Clinton. Han är medansvarig för anfallet på Libyen och det påföljande sönderfallet av landet. När det gäller att stödja islamister eller fascister om dessa är ett hot mot en gemensam fiende som Putin, Iran eller Assad skiljer han sig inte från andra av Bidens kommande medarbetare. Wikileaks publicerade ett telegram från Sullivan år 2012 där han skriver att al-Qaida är på vår sida i Syrien.

Jag tror inte att någon på Folk och Försvar nämnde Bidens förslag på chef för CIA, William J. Burns, så jag får väl göra det. Redan i slutet av december fick Biden rådet att föreslå Burns av Melvin Goodman, analytiker på CIA 1966-1990 och numera professor på Johns Hopkins-universitetet. Goodman menar att Burns kan återupprätta förtroendet för organisationen. Många av de tidigare cheferna eller de som nu föreslagits har en bakgrund där de försvarat tortyr, övergrepp, mörkläggning av skandaler, hemliga krig och politisering av organisationen.

Även Ray McGovern som var analytiker på CIA i 27 år och ansvarig för frågor som gällde Sovjetunionen, är också försiktigt positiv till Burns men beskriver även svårigheterna att leda en så stor organisation. Artikeln i Consortium News innehåller också ett läsvärt avsnitt om Victoria Nuland.

Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet.

Burns var ambassadör i Ryssland 2005-2008 och rapporterade hem till Washington om hur ryssarna såg på utvidgningen av Nato. Utrikesminister James Baker hade lovat Michail Gorbatjov i februari 1990 att Nato inte skulle röra sig en tum mot öster efter att Tyskland hade återförenats. Men i början av 2008 hade Nato utvidgats med Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Den 1 februari 2008 skickar Burns ett telegram som också går till Nato och EU. I telegrammet tar Burns upp hur ryssarna ser på situationen i Ukraina och Georgien, länder som Hultqvist också nämnde i sitt tal. Kanske har han läst telegrammet men har han aldrig visat tecken på att han begrundat dess innehåll.

Den 12 december 2017 publicerade den beundransvärda National Security Archive i Washington ytterligare dokument som visar att inte bara Burns utan också politiker och utrikespolitiska ledare som Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner försäkrade att Nato inte skulle expandera österut.

John Kiriakou, också med en bakgrund i CIA och som satt 23 månader i fängelse under Barack Obamas tid som president för att ha motsatt sig tortyrprogrammet som godkänts av George W Bush, är också försiktigt positiv till Burns. Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet under Bush och dåvarande CIA.

Kritik av den amerikanska utrikespolitiken brukar i Sverige avvisas med att argumenten stöder Putin eller Kina. Men det finns i USA en stor och kunnig opinion hittills i minoritet inom och utom de båda stora partierna men också bland personer som arbetat på höga poster som politiker eller tjänstemän och som har en stark oro för vilka problem landet har fått på grund av den förda politiken. Både Harry Truman, när det gäller CIA, och Dwight Eisenhower när det gäller det militär-industriella komplexet har i stort varnat förgäves.

Svenska politiker borde lyssna på dessa kritiker i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen med olagliga krig, flyktingströmmar, stöd till islamister och fascister om det gynnar kortsiktiga geopolitiska intressen och orsakar lidande för civila i dess spår.

Jag tror att Eyvind Johnson, om han levt i dag, skulle ha lyssnat på dessa kritiker. Han hade förespråkat ett starkt Europa. Det kan du som läser detta också göra!

The post Att kritisera USA är inte att stödja Putin eller Kina first appeared on Opulens.