DUBBELT AKTUELL. Kangas klanger lyssnar på snart Way Out West-aktuella stjärnan Arooj Aftab. En nattlig näktergal når nya nivåer med en förtrollande musik där Sade, jazz, ambient och 1700-talspoeter möts. 

I augusti stundar Musikfestivalen Way Out West i Slottsskogen. Oavsett om du tänker ta dig till Göteborg eller inte kommer här ett tips om musik som inte bör missas.

Nya albumet ”Night Reign”

Pakistansk-amerikanska artisten Arooj Aftab följer upp det Grammyvinnande albumet ”Vulture Prince” från 2021 med nya ”Night Reign” (Verve, LP/CD/DL). Ett förtrollande verk där den New York-baserade Arooj Aftabs sång på urdu möter en närmast ambient ljudbild, och där även den vackraste slow motion-jazz bereds utrymme.

Meditativt och varsamt för hon oss genom ett album där olika traditioner och musikstilar sömlöst fogas samman till en helhet. Om jag, för att förtydliga, jämför med ”Song To The Siren” med This Mortal Coil så är just den låten blott en av oändligt många ingångar in i den här eklektiskt eteriska, sydasiatiskt sufi-tintade musiken.

Mer positiv än ”Vulture Prince”

Precis som albumtiteln hintar om är detta nattliga betraktelser över människan som nattdjur. Men samtidigt är musiken denna gång aningen mindre nedstämd i tonläget; och betydligt mer positiv än klichébilden som uppstått efter genombrottet med ”Vulture Prince”, denna sorgbearbetande skiva som hyllats av alla från Elvis Costello till Barack Obama. 

Skapandeprocessen

Trots ett hektiskt turnerande efter den hyllade plattan har Arooj Aftab funnit ro och tillfällen att komponera ny och stark musik. Kanske har just tillgången till medmusikerna ute på vägarna bidragit till påskyndandet av skapandeprocessen. Maeve Gilchrists harpa klingar genom en ensam strålkastare där ett elektroniskt moln passerar, ett ödsligt piano möter en kontrabas vid en nyss stängd bardisk.

Intressant gästlista

Skivans gästlista innehåller intressanta namn som Moor Mother, Joel Ross, Marc Anthony Thompson, Kaki King och James Francies. I en intervju i senaste numret av brittiska Uncut  berättar Aarof Ajtab att hon väljer sina medmusiker efter hur bra kontakt de får som människor, snarare än efter musikalisk virtuositet eller ryktbarhet. Nu är det inget fel på medresenärernas färdigheter, men med tanke på den status Ajtab uppnått de senaste åren finns alltid risken att det stora skivbolagskonglomeratet UMG ska utöva påtryckningar i olika riktningar. 

Sinnena öppnas

På ”Night Reign” känns allt bara naturligt. Som när Cautious Clay plötsligt spelar flöjt på en helt ny version av ”Last Night” från förra albumet. Allt är tillåtet att testa, och i den för skivan så tematiska nattens mörker öppnas sinnena.

Tonsatt 1700-talspoesi

Jazzstandarden ”Autumn Leaves” får en helt ny lyster i det nötta lövverket, medan två andra låtar är tonsättningar av ghazaler av 1700-talspoeten Mah Laqa Chanda från Hyderabad. En av dessa har fått sitt namn efter en jasminblomma som blommar – och doftar kraftigt – om natten. ”Raat Ki Rani” heter blomman på urdu och musiken minner här lite som Sade, och rymmer faktiskt ett experiment med Auto-Tune på Aftabs röst. En låt som kan tjäna som en nog så bra portal in i Arooj Aftabs musikaliska universum. Ett universum som också lär bli en av höjdpunkterna på årets upplaga av Way Out West. 

Trion Love in Exile

Och när vi ändå är inne på Arooj Aftab så måste vi lyfta fram hennes improvisationstrio Love in Exile, som hon har ihop med indisk-amerikanska pianisten Vijay Iyer och pakistansk-amerikanska multibegåvningen Shahzad Ismaily. Två musiker som också medverkar på ”Night Reign”. 

Trions eget album ”Love in Exile” (LP/CD/DL, Verve) har strax över ett år på nacken men har inte åldrats en sekund. Istället förefaller det som om allt Arooj Aftab rör vid är tidlöst, fritt från tid och rum, dag och – ja, natt.

The post Kangas klanger: Nattlig näktergal når nya nivåer first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Kangas klanger tar tag i tilltalande tolvtummare från kvalitativa kvantmusiker.

The post Kangas klanger: Elektroniska tungviktare levererar first appeared on Opulens.

EXPERIMENTELLT. Länge var Midori Takada en bortglömd musiker, i dag hyllas hennes unika minimalistiska musik världen över.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När den japanska slagverkaren Midori Takada gav ut sin solodebut Through The Looking Glass 1983 var det ingen som brydde sig nämnvärt, den blev knappt omskriven och sålde dåligt, kanske för att skivaffärerna placerade in den i facket för modern klassisk musik.

Albumet var mer eller mindre bortglömt tills det fick nytt liv… på Youtube. Detta tack vare musikbloggaren Jackamo Brown som laddade upp albumet på sin Youtube-kanal 2013 och genom söktjänstens algoritmer rekommenderades albumet för dem som hade intresse av ambient och experimentell elektronisk musik, i dag har inlägget nått mer än två miljoner besök.

Den klassiskt skolade Midori Takada började sin karriär som slagverkare i en symfoniorkester i Berlin. Men hon trivdes aldrig i konserthallarna. Hon sökte något annat och fann det i frijazzen liksom i afrikansk och asiatisk musik.

Tillbaka i Japan bildade hon Mkwaju Ensemble tillsammans med musikerna Joe Hisaishi, Yoji Sadanari, Junko Arase och Hideki Matsutake. 1981 släpptes Ki-motion som samma år följdes av ett självbetitlat album, det först nämnda står nu på tur att återutges i slutet av juni. Skivbolaget som 36 år senare hajat storheten med Takadas musik är We Release Whatever The Fuck We Want Records. Förra året inledde de satsningen på Takada genom att för första gången pressa upp den tidigare nämnda solodebuten på vinyl.

Båda dessa utgåvor är riktiga bomber. Musikaliskt skiljer de sig inte åt så värst mycket. Mkwaju Ensemble är något mer groovig och rytmiskt orienterad, ibland gör de nästintill pre-techno, kanske tack vare Hideki Matsutake som tidigare samarbetat med Logic System och Yellow Magic Orchestra.

Det kryllar av slaginstrument när Midori Takada gör musik. Marimban är kanske mest förekommande. Mkwaju betyder tamarind på swahili och av tamarindens hårda trä byggs marimban, andra instrument är bamburör, vibrafon och xylofon.

De repetitiva inslagen skapar hypnotiska effekter och många har dragit paralleller till minimalisterna Steve Reich och Terry Riley. Själv har hon sagt att hon vill göra musik som är en motpol till den västerländska klassiska musiken och som bygger på att göra avtryck genom minimala resurser.

En av hennes förebilder är den gambiske gyilspelaren Karobi Lori som lär ha sagt att han alltid förbryllats över att västerländska orkestrar behövde så många instrument när det går att få fram så mycket musik genom ett enda instrument. Karobi Lori och Midori Takada gjorde faktiskt en skiva tillsammans, men tyvärr är det få som hört African Percussion Meeting (1990). Detta för att den är omöjlig att komma över då den endast gavs ut som cd i Japan. Det går dock att hitta ett makalöst spår från detta album på Youtube. Men jag vill ha mer. Kan någon vara snäll att ge ut även det albumet på nytt?

The post Maximal effekt med minimala resurser first appeared on Opulens.