UR VERKLIGHETEN. “Så inträder då i rummet en livs levande puma. Domesticerad genom fårfioler och kli bakom örat går den fram till bordet.” Jesper Nordström berättar om den nordskånska äventyraren och läkaren Gustaf Alling (1878-1963). En historia man får ta med en nypa salt även om delar av den har verklighetsbakgrund.

Sant är att Gustaf Alling har funnits och ägt en puma. Sant är också att undertecknads gammelfarfar Paul G Nordström var en mer entreprenöriellt vass medicinman, eller i alla fall en representant för framväxande läkemedelsindustri. Om nedanstående text är sann kommer an på om man ser den som en positivistisk eller psykologisk sanning. Envar som besökt den nordvästskånska orten Höganäs och varit tvungen inhandla medikamenter torde har frågat sig varför det heter Apoteket Puman.

Vi besöker här medicine kandidat, skeppsläkare, och amazonasäventyraren Alling på Storgatan 12 i sagda stad.

– Nå, du gamla Gustava, är då allt förberett för i morgon?

– Så ni pratar.

– Ja, förlåt en gammal narr som försöker skämta men det är något med det namnet som jag tycker passar bättre till er än det mer mjuka Emma… men som sagt är det nu färdigt och allt och reder jag ut det…?

– Med förlov sagt doktorn, men han som seglat på Amazonas och varit konstinvesterare i Tokyo klarar nog att tända gasen och värma en fisksoppa som är förberedd för en affärslunch, även om hembiträdet tagit ut sin julledighet.

– Det har ni förbannat rätt i, haha… Nå, då får jag önska god jul och så ses vi igen till trettonhelgen nästa år.

– Tack detsamma, direktörn.

Nu uppstod den spända situation där hon inte längre var hembiträde utan sig själv men ändå skulle ta sig ut ur hans imposanta tegelvilla och det enda som hördes var ett dovt klickande i dörren med sitt vred i blåvitt porslin. När hon gick över trädgårdsgången och snön med sin skrangliga cykel tyckte han hon såg ut som de tuschteckningar han köpt vid hamnpermissionen i Shanghai.

Tokyo hade hon sagt. Nå låt gå…

Så gick han då från sin skrivpulpet och fönster in i matsalen och dukade upp bordet med den typiska borgliga ungkarlens lite valhänta petiga darrighet.

Remmare, silverbestick, Rosenthalertallrikar och…en sekunds darrande tvekan om hur efterrättsskeden skulle ligga.

Så inträder då i rummet en livs levande puma. Domesticerad genom fårfioler och kli bakom örat går den fram till bordet och genom kroppen går en muskelkrusning och anspänning, som sus i poppel förebådande regn. Efter en ljud- och viktlös sekund står den på bordet.

Ej ett glas vält.

– Men vad satan bövlar! Ner med sig omedelbart! Samma krusning och katt lyfts som buren av silkestråd och lommar iväg till jungfrukammaren med sin korg och klösbräda.

Det var väl då själva…nå, hm..

Denna störning och adrenalinrusch var oss emellan sagt vad som behövdes för att han skulle få skärpan att bli färdig med sitt bestickfumlande. Irritation är så ofta färdigställandets barska moder.

Nu sätter han sig och tänder en Rotschild. Att han var en dinosaur och anakronistisk get visste han redan men cigarillröken – så lik aprildagerns melankoliska glädje – förstärkte allt och som så många ensamma människor började han prata med sig själv.

– Fan jag hade helst sluppit detta …men jag är en relik…numera väljer folk läkarbanan för plånboken bara…nå jag har ju inte jobbat gratis heller…och kemi är ju också läkarvetenskap…nå…

Hans gester blev nu som om han viftade bort både tobaksrök och mjäkiga betänkligheter. Så kom aftonen med kvällsvard och läggdags. Han hade beställt kåldolmar med gräddsås för avhämtning från Rådhuskällaren och åt dom kalla, glömsk eller obrydd om det hela. Vid sänggåendet sprack dock bisterheten upp en smula.

– Åh, hon har bäddat med mina monogrammade sidenlakan… de trodde jag hade kommit bort i all hantering… det var ju rart…

Så kom då morgonen för dagen. Automobiler och droskor svoschade genom snöglopp. Rassel och pling från enstaka springschasars velocipeder och så den evige positivhalaren som fattigvården ej än lyckats snärja med sina präktiga blanketter och principer. Växeltelefonhuset tvärs över gatan var upplyst i alla fönster. Det var bråda dagar att ringa runt och önska fastrar och mostrar och avlägsna kusiner en pliktskyldigast god jul.

Men i denna ort tillkom nu detta speciella: inför storhelger ringde hemmafruar in till keramikverkstäderna och undrade om de stora ugnarna skulle eldas upp med därtill hörande svart rök och avgjorde om det var lämpligt eller ej att hänga ut vittvätten.

Nå, vår doktor började nu uppvisa ängslan och irritation. Han vätte sina fingertoppar på tungan och jagade vita prickar och hårstrån överallt. Han tände och släckte och tände radion och muttrade om “den här jävla tidens musik” och så gick han efter hurran och ordnade sig en kask.

Så väntades det. En vag bekant från läkemedelsindustrin skulle besöka och diskutera vissa samarbetsmöjligheter. Han anade den cyniska undertexten alltför väl. Han skulle alltså för en viss procent skriva ut läkemedel till höger och vänster eller i all fall göra vissa tendentiösa diagnoser när det gällde kolorektala metastaser av epitelkarakär.

– Rövcancer alltså! dundrade han och så svepte han några iskalla glas punsch ovanpå det hela. Nu var han ju inte så van att smaka starkt, barskåpet stod där med sina tiotal karaffer mest som en inredningsdetalj som anstod en herre i hans position och precis som med gamla möbler trillade hans fernissa av genom alkohol.

– Dessa jädra unga kaxare med studentmössa asså… De väljer läkarbanan bara för statusen och penningen… jag skulle vilja se dom i regnskogarna och kämpa hopplöst mot malaria och difteri.

Så bar det sig inte bättre att när väl representanten för Tomelillas Medicinkemiska AB visade sitt lismande tryne blev han bryskt körd på porten med hot om att bli upphuggen till pumaföda, allt pådrivet av en präktigt dimmig punschfylla. Han tog sig sen trött för ögonen, sinnet kastades mellan ånger och stursk idealism.

Nu mindes han maten. Den skulle såklart förfaras. Finns det nåt så sorgligt som att äta festmat allena?

Han gick till badrummet och eftersom det inte var uppeldat och bara kallt vatten i kranen nyktrade han till snabbare än ett betygssystem i svenska skolan ändras.

I denna uppfriskning föddes idén.

Det var de manuella anropens tid så han lyfte luren och bad om “Lerberget 8, tack”. Han tyckte sig se just henne som effektuerade samtalet tvärs över gatan.

Han väntade både nervöst och irriterat på att hans gamla trotjänare skulle svara…

– Ja det var Emma här?

– Ja hej det är … jag… jo jag har återigen fallit offer för mitt temperament och körde gästen på porten…

– Och offer för ert stora hjärta, med förlov sagt, inflikade hon.

– Ni är allt en rar en, jo till saken… jag vill minnas ni är engagerad i nån slags fattigstuga också?

– Jo fast det heter ju inte så….

– Nå det är så mer och mer att ord och begrepp ändras och flyr ifrån ifrån mig och så står jag där som en gammal dront på en ångbåtsbrygga när skeppet har gått.

Han andades djupt för att kväsa både irritationen över tjafs om ord och att han var så sirligt och aldrig kom till skott.

– Nå, till saken bortom orden: kan man skänka mat?

– Det ska gå bra, vänta bara så ska du få telefonnumret här…

Han skrev helt sonika upp det i dammet på kommoden där telefonen stod och avrundade lite torrt, det var kanske lite väl familjärt och privat att ringa så här… nåväl…

Han satte sig för att samla sig, och blev djupt försjunken i nostalgi och annat.

Den gamla bordsstudsaren tickade på och mätte upp tystnaden i rummet och solen gick sin rond över gamla fotografier, prydnadsvaser och exotiskt krimskrams från Brasilien och först flera timmar senare ringde han och möttes av ett nej, inlindat i principer om mathygien, den och den diarieförda skrivelsen om inköpskanaler och hur allt måste gå korrekt till, “men när jag nu ändå har er på tråden, herr doktor så undrar jag har ni läst Hjalmar Bergmans nya roman?”

Det där slog an en sträng. Visst hade han läst. Han hade till och med identifierat sig lite med Markurell som den burdusa handlingsmänniska han var och tänkt på att han också kom in i detta prudentliga samhälle i Skåne rakt efter den där strapatsfyllda resan längs Amazonfloden.

– Då vet ni ju också att de där i “Jesu Krubba” sökte ett Jesusbarn för julspelet…men här på fattigstugan spelar vi ofta upp “Daniel i Lejongropen” i stället, det är liksom mer fart och kläm i den scenen och de hemlösa gillar lite teater och verklighetsflykt…så vi undrar, kan du ta med puman hit och visa lite foton och prata om dina båtfärder och så…ja, lejonet spelas av tant Ruth här, i en dräkt av gul segelduk och ståltråd men vi tänker som en annan lite …äh, ni förstår?”

Det tog skruv. Vår doktor kände äntligen att det som varit tissel och tassel och baktal i staden äntligen kunde bli något roligt och minnesvärt så samtalet avrundades i positiv anda med sedvanliga reservationer för det praktiska och tidslag och annat…men finns viljan finns vägen.

Han slog nu ihop händer i en “nu jädrar”-smäll och i ett huj städade han undan aska och sprit och damm. Han vädrade och vankade. Nu påbörjades en intensiv korrespondens med alla tänkliga och otänkliga kontakter, till och med med självaste ecklesiastikminister Fridtjuv Berg som i ett kort brevkort berömde hans “progressiva tilltag för bildning riktad till den spirande arbetarklassen”.

Så gick det som det gick. Hans stora planer kom väl inte direkt på skam, men det var ju ändå bara ett litet tilldrag på en landsort. Han hade valt ut ett tjugotal gamla fotografier från latinamerikanska hamnar och andra kittlande platser och även några barbröstade infödingskvinnor till fromma för den övervägande manliga publiken. Han talade fritt om än det ena än det andra och någon frågade om man var tvungen att åka via Rydaholm när man skulle till det där Amerika.

Avtackad med en blomsterkvast tog han sin puma och gick. Väl hemma letade han darrande upp en sparad Brazilare som han tände med en glödande cederträ och lät röken teckna hans livs historia när den steg ändå upp till den grälla takkronan köpt i Rio De Janeiro.

– Ja du gamle kisse, då har vi nog haft vår tid på arenan.

Några månader senare var de båda döda. Doktorn av hjärtslag och puman av att den tuggat i sig doktorns galoscher när det glömts att lägga fram hans dagliga oxkött.

Vad vi läsare nog borde påmint doktorn om var att framträdandet för ett proletariat svältfött på äventyr nog var den robusta själavårdande insats som så att säga balanserade upp tanken att sälja sin själ till en pillertrillare.

Puman fortsatte dock sin gärning efter döden då den i uppstoppat format flera decennier senare skulle komma ingå i ett progressivt projekt inom äldrevården där dementa äldre så att säga skulle konfronteras med ett annorlunda museiföremål i akt och mening att stävja deras kognitiva förfall.

The post Skeppsläkaren och hans tama puma first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Claudia Andujars fotografier är ett rop på hjälp för att skydda Amazonas och dess urbefolkning, skriver Anne Edelstam som har sett en aktuell utställning i Paris.

The Yanomami Struggle
Claudia Andujar
Fondation Cartier
261 bld Raspail, 75014 Paris
30 januari – 10 maj, 2020

Davi Kopenawa, den brasilianska folkstammen Yanomamis ledare och talesman, fick 2019-års alternativa nobelpris, The Livelihood Award, i Stockholm. Kopenawa invigde också Claudia Andujars fotoutställning  i Paris. Det var ett stort pressuppbåd inför visningen på Fondation Cartier. Deras förra utställning om träd var välbesökt och Andujars fotoutställning ligger likaså i tiden med det växande intresset för det ekologiska.

The post Yanomamifolket skildrat i bild first appeared on Opulens.

HALLUCINOGENER. Nästa gång du möter någon som tror att en hallucinogen substans på egen hand ska fixa de egna eller världens problem, ge dem den här boken, skriver Nette Wermeld Enström, som läst Kevin Tuckers bok The Cull of Personality.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

The Cull of Personality – Ayahuasca, Colonialism, and the Death of a Healer
Av Kevin Tucker
Black and Green Press

För ett år sedan spreds en video på nätet där kanadensaren Sebastian Woodroffe lynchades till döds av ett urfolk i peruanska Amazonas. Han hade dessförinnan skjutit ihjäl den 81-åriga ursprungsaktivisten och medicinkvinnan Olivia Arévalo. Detta för att hon nekat honom ayahuasca, en psykedelisk brygd som används i rituella sammanhang.

Hon sa nej, han dödade henne. Det blev, den här gången, hans egen död.

Det är i denna sanna berättelse, som inte ska ses som en isolerad händelse utan en fortsättning av kolonialismen och exploateringen av urfolken, som Kevin Tuckers senaste bok The Cull of Personality – Ayahuasca, Colonialism, and the Death of a Healer, tar form.

Olivia Arévalo var en healer och inte en shaman, och Kevin Tucker förklarar skillnaden. Det senare är en kolonial konstruktion, och det är mycket viktigt i sammanhanget. Under hela sitt liv hade Olivia Arévalo försvarat sin kulturs och naturens rättigheter, samtidigt som hon hade att försöka överleva i en post- och neokolonial värld där kunskaper som hennes, om medicinska växter och healing, blev mer allt eftertraktade, mytomspunna och varufierade av omvärlden.

Sebastian Woodroffe var en modern Pizarro som med crowfunding genom sajten Indiegogo hade rest till Peru för att utvinna ursprungliga kunskaper och seder kring den psykedeliska brygden ayahuasca. Hans mål var att med hallucinogener och traditionella referenser sälja in sig som behandlare, drogterapeut, på hemmaplan. Det var säkert en lönsam karriärplan. Ayahuasca antas kunna bota allt från PTSD till depressioner och beroenden. Och i Kanada, liksom överallt, är psykisk ohälsa och beroenden ett eskalerande samhällsproblem.

Vi spolar tillbaka. Hon sa nej, han sköt henne till döds.

Enligt de amazonska urfolken var Woodroffe en i mängden av respektlösa gringos som en längre tid hade trakasserat och pressat Olivia Arévalo, även kallad ”mormor” inom stammen. Bybor hade även försökt ta hjälp av polisen, vilket visade sig vara lönlöst, för att värja sig mot hans trakasserier. Och det var upprinnelsen till händelsen som skulle rikta omvärldens anklagande blickar mot dem, men som trots kontexten även denna gång skulle ge tolkningsföreträde till det som Kevin Tucker kritiserar; det koloniala narrativet där den vite mannens ”egentliga oskuld” och ”goda uppsåt” alltid ställs mot urfolken, som fråntas all heder, all rätt, oavsett vad den vite mannen utsatt dem för. Även om den vite mannen mördat deras mormor.

Mord på urfolk i Amazonas ignoreras till vardags. Och även om den dominerande berättelsen, hela kolonisationen, har kritiserats förut, inte minst i författaren Eduardo Galleanos tradition, så skiljer sig Kevin Tuckers analys genom att den inte enbart erkänner urfolkens absoluta tolkningsföreträde, utan ger dem rätt utan förbehåll. Vi kan säga vad vi vill om olika vänsteranalyser och socialistiska projekt, men inte har de varit civilisationskritiska och många gånger har de behandlat urfolken, i synnerhet samlar- och jägarfolken, med dödlig paternalism.

Urfolk utrotas, överallt. De måste alla domesticeras för att ens kunna förhålla sig till makten, för att ens kunna kämpa för sin rätt att existera. Det är civilisationens gyllene regel, argumenterar Tucker. Det går att säga att det både börjar och slutar med det. Det går också att säga att det varken börjar eller slutar med det. Vidare utforskar Tucker, som är en stilistiskt driven essäist, hur civilisationens maktordningar sammanstrålar i lager på lager, sedan de förtryckande strukturernas begynnelser och fram till den samtida globala civilisationen med dess slutliga alienation; individualiseringens totala illusion och livets förlorade kontext. Den försvunna meningen med allt av betydelse.

Allt saknar mening utan kontext, liv kräver kultur. Och det var precis det som Woodroffe försökte stjäla från urfolken, resonerar Tucker, om någon tänkte kulturell appropriering. Men, menar han också, Woodroffes personliga motiv är ointressant. Om det bottnade i girighet, cynism, galenskap, banal ondska eller naiv tro på att en hallucinogen substans, avskuren sitt sammanhang, skulle vara någon till nytta, ändrar inget. Hans handlingar är lika fullt en del av utvecklingen, där Big Oil och Big Pharmas biopirater trängs med individer som psykologiskt inte skiljer sig från Columbus och Pizarro. Hans rovdrift manifesterades i en andlig växande turismindustri, istället för olja och guld, och där man regelmässigt och bokstavligt går över lik för att hitta sin Oneness, eller för att sälja den till olyckliga själar som söker bot mot beroenden, psykisk ohälsa och isolering i hemlandet.

Jakten på ayahuasca handlar inte om ayahuasca, poängterar Tucker, utan är bara ett av många senmoderna uttryck för en mentalitet, en idévärld, där alla människor och andra djur, kultur och natur, är till för att exploatera. Den röda tråden ligger synlig för alla, från Pizarro till Woodroffe. Hon sa nej, det borde ha räckt.

Som politisk stridsskrift till formen av en historiskt svindlande poetisk essä har författaren utmärkt väl lyckats belysa sambanden mellan de maktordningar som utplånar de sociala och ekologiska sammanhang inom vilka vi har en chans överleva. Jag hade önskat mer utvecklade resonemang kring flera av bokens parallella spår, till exempel rörande nomaders mobilitet och kulturers resiliens, så här i den globala kollapsens tidevarv. Men det är kanske en missriktad kritik mot ett verk som i övrigt och så brett resonerar om våra grundläggande livsvillkor och med civilisationskritik som få vågar applicera, trots att megamaskinen utplånar livet på planeten.

Olivia Arévalo är död, och jorden är döende. Hon hade rätt, han hade inget där att göra.

Nästa gång du möter någon som tror att en hallucinogen substans på egen hand ska fixa de egna eller världens problem, ge dem den här boken. Och om du någon gång får för dig att åka på ett retreat som utlovar exklusiva möten med gud på en yogamatta i ett rus av ayahuasca, läs den här boken först.

The post Politisk stridsskrift i poetisk essäform first appeared on Opulens.

BOLSONARO. “Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas” skriver Cecilia Persson.  Genom Jair Bolsonaros ledarskap håller dystopin redan på att bli verklighet i Brasilien, varnar hon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Svt Aktuellt i förrgår: Davos, Jair Bolsonaro, regnskogen, mineraltillgångar, skövling av regnskogen, en yta lika stor som Frankrike, Kina har börjat blinka åt Australien, vänder USA ryggen. Vad ligger i denna information? Går det att betrakta Bolsonaro som vår tids Hitler, Stalin och Mussolini, med ett annat ansikte och med en annan målgrupp för massmord och diktatur? Den ryske litteraturvetaren Michael Bachtin använder begreppen: synkrisis och anakrisis, vilka härrör från Sokrates, och med dessa avses att i det dialogiska språkets konfrontation med verkligheten, så pågår rent lurendrejeri; det omedvetna språket. Vilka begrepp och ord florerar i debatter, i flöden på sociala medier, i nyhetsrapportering, som är falsk retorik vi internaliserat som sanningar? Vilken ideolog, politik, maktintressen, människosyner och så vidare reproduceras dygnet runt?

Det är en mycket skrämmande tankefigur att låt oss säga − sextio procent av språket är omedvetet språk och frågan infinner sig: Vilka granskar språket i dag, dess grundvalar, som i förlängningen är samhället, den globala världen och dess komplexa sociala relationer? Vilka ska åta sig den helt nödvändiga demokratiska uppgiften att göra omedvetet språk medvetet? ”Våra ord är till häften någon annans”, som en av Michael Bachtins mer kända sentenser lyder. Det kan synas självklart och enkelt men innehåller ett credo om ansvaret inför språket och vad språket innehåller. Det finns inget oskyldigt språk, kan det med imperativ konkluderas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hur många vet vad Brasiliens ursprungsbefolkning heter? Den socialantropologiska kunskapen om deras kultur, levnadsvanor, religion och hur de behandlas i Brasilien? Det är en fasansfull tanke att om Jair Bolsonaro skrider till verket med skövlingen av regnskogen innebär det i praktiken ett modernt folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning som är 900 000 människor. Tanken är som en mardröm, och dystopin är redan en realitet med vägbyggen, multinationella storföretag som McDonald’s, jordbruk, kolväteutvinning. Amazonas är jordens lunga och hur många har det medvetna klimatspråket? Att skövla regnskogen är ett angrepp på vårt gemensamma syre.

Josephs Conrads roman Mörkrets hjärta, är mer aktuell än någonsin, och det är realistiskt att befara ett folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning. En stam per år har redan utrotats under det senaste århundradet och hur kan detta få pågå utan vår gemensamma protest? Ligger det för långt borta? Det vi är omedvetna om finns inte? Vi ser inte syret och förstår inte heller när det hotas? Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas. Det är givetvis fullständigt oacceptabelt både ur humanitära och globala miljöperspektiv.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det omedvetna språket — ett demokratiskt och humanitärt hot? first appeared on Opulens.