PODD. Han slog igenom med romanen Skuggland som belönades med Sveriges Radios Romanpris och sattes upp som pjäs på Dramaten. Han är även verksam som översättare, bland annat av nobelpristagaren Louise Glück.Hans senaste bok heter Hon minns inte och handlar om hans mamma som drabbades av Alzheimers. Årets första gäst i Dinter utan filter är Jonas Brun.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Om skrivandet som minneshandling first appeared on Opulens.

DEMENS. Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet, skriver Nette Wermeld Enström.

Hon minns inte av Jonas Brun
Albert Bonniers Förlag

Det har tjatats in till leda att Alzheimers sjukdom är ”de anhörigas” sjukdom, men det är en enfaldigt ensidig tolkning, om man lyssnar till de insjuknade själva.

Idag träder allt fler diagnostiserade fram i offentlighetens ljus och berättar hur de lever sina liv med kognitiv svikt. Och det är inte bara trots, utan även tack vare. Successivt krackelerar bilden av ”de anhörigas sjukdom”, som enbart elände och misär.

Många har kanske följt piloten Mikael Hessle som uppmärksammats ett flertal gånger i TV4:s Nyhetsmorgon. Han var bara 50 år ung när han fick Alzheimers och det stod klart för honom att tiden för att njuta av livet, med sin livskamrat och sin familj, är nu.

Eller journalisten och Alzheimer-aktivisten Henrik Frenkel, 70 år, som både fått och mist sin diagnos samtidigt som han öppet bloggat och poddat om sin makabra sjukdomsresa i ”Alzheimer-land.”

Och nu senast var det skådespelerskan Nina Gunke, 66 år, som kom ut som demenssjuk. I en nyligen uppmärksammad tv-intervju gör Gunke klart för oss att hon vägrar gå runt och skämmas för en sjukdom som hon inte kan rå för. Det är svårt nog ändå. Omgivningens förståelse och stöd betyder allt.

Socialt stöd betyder alltid allt.

Härom veckan intervjuade Henrik Frenkel konstnären Ingela Ryhede som för två år sedan, som 58-åring, också diagnostiserats med Alzheimers. Ryhede är en fantastisk människa på så många vis. Inte bara fortsätter hon utforska livet som konstnär genom sin sjukdom, utan har dessutom startat Sveriges och kanske världens första Facebook-grupp, Träffpunkt Alzheimer, exklusivt för de sjuka.

Det är tydligt att också människor med kognitiv svikt vill äga sina egna berättelser, representera sig själva. Och mot den bakgrunden kan ännu en skildring av någon vars anhörig drabbas av Alzheimers kännas brutalt otidsenlig, nästan stötande.

Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet.

Hos Brun finns insikten hela tiden närvarande, indirekt eller explicit. Det här är inte sonens utan mammans sjukdom. Förlusten tillhör inte främst den anhöriga utan den sjuka, även om perspektiven pendlar och läggs omlott. Precis som det inte går att blunda för hur människor i vissa bemärkelser sitter ihop, att nervsystemen i någon mening är samspelta.

Därför utvecklas också den här berättelsen genom många lager. Det är kognitioner och emotioner, hemmahörande i olika delar av hjärnan, varvat med vardagliga bestyr och sociala relationer.

Varje kapitel inleds med en och samma fras, ”Hon minns inte”, som en öm referens till Joe Brainards I Remember. Andra referenser går till konstnärer och poeter som också betytt något för författaren själv, som Allen Ginsberg och Tua Forsström för att bara nämna två.

Samtidigt visar Brun att Alzheimers inte bara är minnesförlustens och de oändliga upprepningarnas sjukdom, utan också de frisläppta hämningarnas, och kreativitetens. Det kommer inte minst till uttryck i mammans konstnärliga skapande, hon målar tavlor, som till sonens förtjusning förändras under sjukdomens första år.

Sant är att inget skapas utan friktioner, liksom inget mänskligt står fritt från komplikationer. Och jäms med existentiella funderingar kring sjukdomen, som den skrivs fram eller snarare tillbaka, utvecklas och avvecklas även mor-och-son-relationen. Det blir ombytta roller. Alla som tagit hand om en demenssjuk förälder kan känna igen sig.

Här finns frustration och irritation. Liksom tröstlöshet och maktlöshet, inför all väntan, på döden, och beslut om insatser. Demens är också en lära, i såväl omsorg som i resignation.

Att författaren till yrket är psykolog som till vardags arbetar med just demensutredningar, vilket även mamman, Catharina som stavar sitt namn på flera sätt, gjorde innan sitt insjuknande, tillför berättelsen ben och blod. Eller snarare vindlingar och neuroner.

Men ändå är det inte som psykolog utan som son, som medmänniska, som Jonas Brun skriver hem sin mamma till sig själv. Det är en akt av tillgivenhet, av respekt. Och för varje mening borrar sig berättelsen närmare en friskare version av henne, Catharina med K, tills vi ser konturen av en person som äger, än mer, av sitt öde.

Därför och på flera andra vis är det här en berättelse om en kärleksrelation, eller flera, likväl som det också är en memoar och en samling rörelser kring den egna tillblivelsen. Jag läser också Hon minns inte som en undersökning i den mänskliga erfarenheten av närhet och distans, av livet och döden. Som sådan är den samtidigt ett levande dokument och en arkiverad akt i Glömskans bibliotek, för att också blanda in UKON:s svindlande essä i det grenverk av associationer som berättelsen väcker.

Jag har läst och erinrats något, essentiellt. Att människan är mer än sitt minne, mer än en berättelse. Att hon hellre än i bilder lever vidare i känslor, och att känslor är det sista som överger oss. Låt oss bara minnas det.

The post Människan är mer än sitt minne first appeared on Opulens.

Nu har vi nöjet att introducera poeten Cyril Tönisberg, från Malmö. I tre kompromisslösa dikter skriver han om sin uppväxt och om relationen till föräldrarna.  Rent formellt är stilen hårdkokt, lakonisk, men i dikterna finns såväl kärv humor som starka känslor som bubblar under ytan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

DEN OBEHAGLIGA (FÖR)SMAKEN AV ALZHEIMERS (I)                

Vi har aldrig
stått varandra
nära

min far
och jag

den baltiska
livremmens
ständiga
ilska

speglade

hans
förtvivlade
frustration

över

affärslivet

sexlivet

den uppskattning

han aldrig ansåg sig få

utmynnade i

hundratals

övergrepp
i form av

piskrapp

mot min
mot en fem-sex-sju-årig
barnstjärt

väl använt läder

som gått
i arv

i alla tider

senast
från
mannens
egen fader

omöjliggjorde
för all framtid

KÄRLEK

oss emellan

liksom relationerna
med

alla som såg på

de som
aldrig ingrep

ändå
blev jag
idag

trots att
tecknen
i skyn
befunnit sig
där
längre än länge

hyfsat tagen

på
den så kallade sängen

då han
plötsligt
inte längre
kände igen
mig

trots mer än
fem minuters
samvaro

exempelvis
i sjukhushissen

efter att taxin
tagit
honom
från Lund

till
Ortopediska Kliniken
på MAS
i
Malmö

där
han
för
ett-hundra-femtionde gången
skulle bli
kontrollerad

på grund av
fallskador

beroende på
alkoholism

Sensommaren stod

för ovanlighetens skull

denna septemberdag

situerad
på den femtiofemte
breddgraden

nådens år 2016

i full blom

Det var
med andra ord
utifrån sett
en ovanligt
bra dag

Men
plötsligt

vände han sig mot mig
och sa
“Jag skulle träffa min son här!”

“Men hallå!
Jag är din son!”

Han såg
förvånad ut

“Ser du mig inte?”
frågade jag

“Jo, suddigt,”
svarade han

och rörde
sin rullator

osedvanligt snabbt
mot receptionen

Vem som kände mest
ångest
i denna stund

vet jag inte

Men
hans ångest
skulle
strax
endast
vara
ett vagt
minne
blott

om ens dess

Och jag förstår
honom

Om han nu
haft ett val

Ingen vill väl
se
början

på slutet

glasklart

LIVSAVGÖRANDE KONSEKVENSER AV OFÖRMÅGAN ATT TANKA EN BIL

Mina föräldrar
skulle

om de varit
något så när
normala

skiljt sig för minst
39 år sedan

Ibland tror jag

att

de inte gjorde så

beroende på

att
min mor
inte kunde
tanka bilen

Tillvand

eftersom det
under 60-talet

möjligtvis

en bit
ända in
på
70-talet

fanns
så kallad
service

att tillgå

även för
den allmänna populationen

Det innebar
exempelvis
att

bensinmacksföreståndare

eller anställda
på macken

kom ut och hjälpte
kunderna

med såväl
det ena
som det andra

Torkade
vindrutorna

kollade trycket
i däcken

doppade oljestickan

torkade
av den

med en finurlig
kommentar

Oj oj oj
här var det torrt

Fyllde på bensin
drog något väl inrepeterat
skämt

flirtade lite
med
hemmafruarna

som

i min mammas fall

inte fattade något
alls

beträffande

en bils
konstitution

och

inbillar jag mig

ej heller

kåta
mackanställdas
inviter

Hur många gånger
var jag

i tidig körkortsålder

inte tvungen
att bege mig

från det lilla brukssamhällets
ena ända
till den andra

efter att ha blivit uppringd

av min mor

för att tanka

den där
jävla
orangea Audin

då min far
var bortrest

på någon
ständigt
återkommande
veckolång
affärsresa?

Hon var livrädd

för allt
det praktiska

i tillvaron

hon inte lärt sig
behärska

Problemet var

att hon
inte heller

hade
den minsta
ambition

att
lära sig

speciellt inte
“karlgöra”

Hon ville bli serverad

Hellre än
genomlida
eventuella
svårigheter

Som att skilja sig

SOLSKUGGA

Minns mest

sommardagarna
och
sommarkvällarna

vi satt där

i villan
i en välmående
villaförort

i köket

runt
det runda
köksbordet

lunch klockan tolv

middag halv sex

mor, far, dotter och son

helger, framför allt helger

det var då
pappa oftast
var hemma

men

såklart

vissa
vardagar
också

med persiennerna neddragna

ett halvskumt rum
medan ljuset flödade
utanför

mamma
var en fantastisk kock

alla uppskattade maten

men det sas
inte mycket
runt köksbordet

trots
min fars regelbundna intag
av snapsar

inget
jag tänkte så mycket på

då

däremot

ständigt
dessa
jävla
nerdragna persienner

jag protesterade
några gånger

men fick aldrig

den övriga
familjens gehör

fars beslut

ingen vågade
ta
debatten

hans förklaring var

att han
inte tyckte om
grannarnas
ögon i nacken

medan han
åt sin mat

hur de nu skulle
ha kunnat?

varför
de ens skulle
ha velat?

femton-tjugo meter
till deras
närmaste fönster

med en häck
emellan

Vill man
se positivt
på det hela

var det kanske

denna återkommande upplevelse

som senare
i livet

fick mig
att uppskatta
ljuset

(och även värmen)

En dag
planterades
plötsligt
en björk
framför köksfönstret

som snabbt
växte sig stor

men persiennerna fortsatte
ändå
att dras ner

The post Dikter om övergrepp, oförmåga och solskugga first appeared on Opulens.