LYRIK. ”För att vara debutant är Ali Alonzo oförskämt begåvad och ovanligt orädd,” skriver Erik Bovin som läst den aktuella diktsamlingen ”Jag tänker bli äcklig”.

Jag tänker bli äcklig av Ali Alonzo
Norstedts

För inte så länge sedan dödförklarades riktningen alt-lit. Det är ofta svårt att sätta fingret på exakt varför en riktning dör ut. Sista spiken i kistan slogs, om jag får gissa, när företrädarnas prosa och poesi i allt tätare takt utkom i bokform.

Ali Alonzo är namnet på en av de unga lovande författare som kan göra alt-lit stort igen. Han debuterar nu som tjugoåring på ett stort bokförlag med Jag tänker bli äcklig (Norstedts). Men han publicerar också dikter på Substack som en del av författarkollektivet Babo och är som andra ʼalt-littareʼ en flitig och bitvis underfundig twittrare.

Det är lätt att drabbas av äckelkänslor inför rådande tidsanda. Men som boktiteln antyder värjer sig Alonzo inte för att omfamna det frånstötande och dissonanta. Oklart för undertecknad om det är en oro eller rastlöshet vissa dikter ger uttryck för. I vilket fall är vansinnet emellanåt urskiljbart: ”man får inte duscha på måndagar / det har mannen sagt / måste fylla eluttagen med bomullstussar / de lyssnar”.

Generation Z

Alonzo är född samma år som Greta Thunberg, 2003, de tillhör således generation Z, en generation som ju som bekant utmärks för sin etiska medvetenhet och sitt starka samhällsengagemang. Samtidigt är de uppväxta i en värld där njutning, stimulans och konsumtion inte sällan befinner sig blott ett knapptryck bort.

Motstridiga begär och förväntningar

Jag tolkar det som att Alonzos diktsamling, åtminstone bitvis, försöker gestalta känslan av att som ung vuxen befinna sig i ett kaotiskt tillstånd fyllt av motstridiga begär och förväntningar. Förväntningarna på att festa, ligga runt och ha kul (för din tid är nu!) samsas med pockande krav på att engagera sig, helst göra uppror, följa sin dröm men också stadga sig, ta högskolepoäng och göra karriär. Alonzos kaotiska post-beatpoesi får mig att undra: hur många hinner landa i sig själva under dessa år?

Samhällskommenterande sekvenser

Jag roas av samlingens samhällskommenterande sekvenser. Som när hyckleriet barläggs bland vissa medlemmar av ett gott, ansvarsfullt men ack så priviligierat skikt:

”det står ett gäng med perfekta ringar
och rockar och för stora glasögon
som pratar om sin avhandling
de är jättesmala, det är helt sjukt
de klagar på något de kallar gentrifiering
de flyttar hit och sen skriver de en
avhandling om gentrifiering”

Ali Alonzo är en orädd debutant

För att vara debutant är Alonzo oförskämt begåvad och ovanligt orädd. Men bleknar ändå i jämförelse med nittonåriga underbarnet Aya Kanbar som utkom med sin andra diktsamling i fjol; käftsmällen Aftongata (Nirstedt/litteratur).

Lika stilsäker som Kanbar är inte Alonzo. Flera dikter är ofärdiga och alltför ofta påminner Alonzo om den inhemska alt-lit-rörelsens tunga namn: Elis Monteverde Burrau. Alonzo har potential men behöver hitta sig själv. Som de flesta tjugoåringar, alltså.

The post Ali Alonzo är en oförskämt begåvad debutant first appeared on Opulens.

LÄSVÄRT. Pisces szn är läsvärd men kan inte mäta sig med författarens tidigare alster. Det råder dock ingen tvekan om att Martina Moliis-Mellberg har en hög lägstanivå, skriver Erik Bovin. 

Pisces szn av Martina Moliis-Mellberg
Schildts & Söderströms förlag

Martina Moliis-Mellberg är aktuell med inte mindre än två böcker i år. I våras utkom Falk och nu Pisces szn. Den senare befinner sig på gränsen mellan kärleksbrev och dagboksbekännelse. Berättarjaget bearbetar en raserad kärleksrelation. Den olyckliga kärlekens hela register rullas upp; läsaren kommer nära inpå jaget som sörjer, saknar och klamrar sig fast vid minnen av deras korta tid tillsammans. Läsaren möts eller närmare bestämt översköljs av en prosalyrisk språkflod, skriven i gemener nästan helt utan skiljetecken. Tempot tycks rimma med berättarjagets desperation.

En viss monotoni ekar genom Pisces szns tre avdelningar som kretsar kring förlust och besatthet. Berättarjaget beskriver det själv som att hon hela tiden simmar ”ut i samma vatten”. Hav och vatten är för övrigt givna element i Moliis-Mellbergs författarskap. Märkbart inte minst i A (2015) och 7 (2017).

Pisces szn skiljer sig dock, i mångt och mycket, från Moliis-Mellbergs tidigare verk. Här finns gott om förkortningar och talspråkliga uttryck. Språkdräkten liknar såtillvida chattspråket och jag håller för sannolikt att Moliis-Mellberg låtit sig influeras av alt lit-rörelsen. Pisces szn har framförallt beröringspunkter med Hanna Rajs Laras poesi. Även innehållet är tidstypiskt. Berättarjagets liv utspelar sig till stora delar online bland Instagrambilder, Spotifylistor och astrologiska memes.

Pisces szn tycks vara skriven av en författare med gott självförtroende, och jag slås av hur texten förmår vara både sårig och kaxig.

Rihanna, Billie Eilish, Lykke Li… denna bok är minst sagt rik på referenser till popmusik; låttexter där klyschorna duggar tätt. Fullt rimligt dock. Alla som har varit förälskade kan intyga det egendomliga i hur även de mest banala låttexter upplevs som sanna; som vore de skräddarsydda för att stämma in på ens eget liv.

Kärleken är som bekant en kompromisslös kraft. I Pisces szn leder den till allvarlig sömnbrist, osunt ältande och rannsakning på gränsen till sönderfrätning. Frågorna hopar sig och pockar på svar: duger jag, duger vi? Och senare: varför höll det inte, vad gjorde jag för fel? En tes av psykoanalytikern Jacques Lacan kommer till mig under läsningen: ”Att älska är att ge det man saknar till någon som inte vill ha det.” Är den verkligt lyckliga kärleken en omöjlighet? Kanske inte. Jagets besatthet är åtminstone djupt destruktiv. En insikt som till sist når henne via en vän: ”och hannah sa en gång om man är kär så där som man dyrkar nån finns det inte plats för den egentligen och inte för en själv heller det bländar liksom allt.” Besattheten framträder likaså i ett avklädande ljus när Moliis-Mellberg låter ett stycke domineras av hyperboler:

”du är stormens öga du är solen och månen galaxen andromeda du är solmogna frukter och vågornas svall ett kattdjur en dikt och färgen av korall du är medelhavet rosorna orions bälte en stjärnklar natt över järvafältet ”

Jag saknar dock den stringens som präglat Moliis-Mellbergs tidigare verk. Texten ger intryck av att vara snabbt tillkommen. Det är förvisso svårt att inte beröras av temat. Okonstlat gestaltat dessutom. Gott så! Jag saknar emellertid det tuggmotstånd och den mångtydighet som får ett litterärt verk att hålla för omläsning. Pisces szn är läsvärd men kan inte mäta sig med författarens tidigare alster. Det råder dock ingen tvekan om att Moliis-Mellberg har en hög lägstanivå. Hon är – kort sagt – en författare att räkna med.

The post En prosalyrisk språkflod first appeared on Opulens.