BIOFILM. Ingela Brovik tipsar om aktuella biofilmer som visas i början på vårsäsongen. Det rör sig om allt från Branagh till Bamse.

Min filmvår började med ett biominne: Tänk dig att vara  i Odessa, staden med långa trappor ner till hamnen när människor flyr undan de ryske tsarens soldater som skjuter mot de skyddslösa civila, bland dem en kvinna med barnvagn som rullar utför trapporna, medan den unga modern försöker hinna ifatt den. Det är en filmscen ur Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin från 1925, Sovjetunionen, berömd för sina starka scener vid trappan, gjorda med dialektisk kraft, rytmiska och intellektuella montage och klippningar, mot krigets brutalitet. En svartvit stumfilm som anses vara en av de bästa i världen. Det var scener som kom till mig då jag hörde på radio att ryska fartyg lagt till vid Odessa, Ukraina, i slutet av februari 2022.

En helt ny svartvit film på bio denna filmvår är Belfast med manus och regi av Kenneth Branagh om konflikten i Nordirland 1969. I filmen ser det ut som ett inbördeskrig, med våldsamma scener där katoliker och protestanter möts i konfrontation på gatorna, med vapen och stenkastning mot fönster, där folk riskerar livet. En stark film med en liten pojke i fokus som inte förstår kontexten, med stressade, fattiga föräldrar, protestanter, hjälplösa inför situationen.

Belfast handlar om bitter 1960-talshistoria, men våld i film på bio finns i alla kategorier, även animerad film för barn som Viljans äventyr där den söta flickan hamnar i hårda konfrontationer – men meningen är nog att vi i publiken skall skratta åt det galna våldet.  Fast efter krigsutbrottet i Ukraina är det omöjligt.

Svenska animerade filmer som Bamse och vulkanön har inte samma stil som de internationella animerade filmerna – här finns det ett annat förhållningssätt till att lösa problem. Det görs utan att frossa i våld.

Speciellt annorlunda är de nya filmerna om Alfons Åberg, som visas nu på bio, Ajabaja, Alfons Åberg! och Bara knyt, Alfons! med teckningar och modeller som skapar extra energi i bildspråket. Nyskapande animerade film i regi av Tomas Alfredson, med sofistikerad humor och elegans i minimalistisk stil, skapar glädje och eftertanke för alla åldrar.

Cow i regi av Andrea Arnold är en annorlunda dokumentärfilm om en ko med stolt gestalt, som får jobba hårt med att ge mjölk/bli mjölkad och föda kalvar åt sina uppdragsgivare.

En existentiell film som ger nytt perspektiv på liv och död och meningen med det hela, intensivt lågmäld och som slutar oväntat dramatiskt.

Parallella mödrar i regi av Pedro Almodovar handlar om två kvinnor som ofrivilligt blivit gravida, vet inte hur de skall hantera situationen och föder sina barn på samma sjukhus i Spanien. Den ena är en ung tjej med skådespelande mamma (på turné), den andra en framgångsrik fotograf (Penelope Cruz). De är ensamma i sin situation, med frånvarande män som helst inte vill bli fäder. En komplicerad story med spanska inbördeskriget som mörk bakgrund.

Omständigheter, fransk film i regi av Audrey Diwan har samma tema, oönskad graviditet, en tonårstjej som desperat gör allt hon kan för att få till en – illegal– abort i Frankrike under det tidiga 1960-talet då abort var olagligt. En konsekvent berättad film om brist på jämlikhet mellan män och kvinnor i Europa.

C ‘mon C’mon i regi av Mike Mills med Joaquin Phoenix i rollen som journalist måste ta hand sin systerson, en liten pojke, då mamman, hans syster, måste iväg till sin sjuke man, är en film med svartvitt foto om tillit.

Två ensamma, en elvaåring och en vuxen man/släkting utvecklar en relation, som växer på ett dynamiskt vis, trots att det inte alls är självklart. Filmen låter tiden mellan de två ta plats, lyhört avlyssnande och skapar en intressant dimension av hur förtroende, vänskap/kärlek kan växa fram – troligen årets bästa film.

The post Sevärt på bio i mars first appeared on Opulens.

BIOPREMIÄR. Mödrar och moderskap – det är ett ofta återkommande tema i Pedro Almodóvars filmer. Att det också är ett av spåren i nya “Parallella mödrar” anger titeln med eftertryck.

–Det är ett evigt ämne, säger Almodóvar till TT.

Berättelserna om mödrar är oräkneliga genom historien – och trots att de på ytan kan te sig likartade är var och en av dem unik.

Gunnar Rehlin/TT

The post Pedro Almodóvar: Ingen talade om massgravarna first appeared on Opulens.