NATOFRÅGAN. ”En sak kan vi nog i alla fall enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Ryssland/Sovjet,” skriver Lars Thulin.

Erdogans Nato-sprattel, är snart historia. Måhända hinner han ändra sig en gång om dagen närmaste veckorna, men till sist tröttnar övriga medlemmar i Nato på att han i ett spänt världsläge använder alliansen som scen för inrikespolitik. Debatten om Nato började direkt efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi gjorde en formell ansökan om medlemskap den 17 maj samma år. Sveriges väg till medlemskap gick snabbt. Alla riksdagspartier, utom V och MP, stod bakom ansökan.

Några månader innan invasionen i Ukraina skrev Ryssland ett brev till Finlands och Sveriges regeringar. Innebörden var att kalla krigets gränser skulle gälla och Ryssland förbjöd Finland och Sverige att gå med i Nato. Om detta skedde hotades med ”militärtekniska åtgärder”. Kreml skulle sålunda styra vår och Finlands säkerhetspolitik. Det kan ses som en krigsförklaring i fredstid.

Nato-processen har självklart lett till hård kritik: beslutet stressades fram, Sverige handlade i panik, folket tillfrågades inte, vi blev lurade av USA och militären. Invändningarna är inte ointelligenta. Men världen är jobbig och verkligheten kan aldrig stoppas eller sättas på paus.

Låt oss syna några av huvuddragen i kritiken.

En invändning var att Nato var en vidrig och krigshetsande organisation som minsann var minst lika dålig som Ryssland. Att vi skulle ångra oss om vi gick med. Första delen i argumentet är ett klassiskt ”alla är minsann lika dåliga kålsupare, så det så”. Vad har det med vår säkerhet att göra? Minskar det hotet mot Sverige? Relevanta fakta var att en av världens största krigsmakter, och största kärnvapenmakt, oprovocerat invaderat en fredlig och neutral granne mitt i Europa i syfte att utplåna den som nation. Samt att Ryssland krävde att få bestämma delar av Finlands och Sveriges säkerhetspolitik.

Ångra oss? Kanske. Men var finns de stora folkrörelserna i Natos 31 länder? De som kräver att egna landet lämnar Nato? Svaga röster har hörts nyligen. Misstanken att de är importerade österifrån är svår att frigöra sig ifrån.

Det gick för fort. Vi skulle utrett och gått till val. Men om vi valt denna metod hade kriget i Ukraina nog tagit slut innan vårt beslut. Då hade frågan begravts för att medlemskap inte behövdes. Men om några år kanske det smäller i Europa igen. Då ska vi starta debatten, men får inte förhasta oss. Givetvis börja om från början. Och så vidare.

Dessutom – beslutande folkomröstningar i nationella ödesfrågor dog med Brexit. En Nato-debatt i skuggan av ett krig i vår närhet hade inneburit att meningsfull och seriös debatt drunknat i en flod av desinformation, påverkansförsök och lögner.

Nato har kärnvapen. De är hemska. Om vi står utanför alliansen kan vi låtsas att de inte finns. Men om vi går med kommer kärnvapenbaser växa som svampar ur jorden på svensk mark. Att hamna under natos kärnvapenparaply var det värsta vissa debattörer kunde tänka sig. Mot detta kan tre saker anföras.

Det första är att kärndetonationer struntar i gränser. Strålning och nedfall skulle drabba oss, även om vi var neutrala när helvetet bröt loss.

Det andra är att om vi lydde Ryssland och lät dem bestämma vår säkerhetspolitik hade vi hamnat under det ryska kärnvapenparaplyet. Men ingen av dessa debattörer var rädda för kärnvapen i Kaliningrad eller på Kolahalvön, nära Sveriges gränser. Bara Natos vapen var farliga.

Det tredje är att varken Danmark, Finland eller Norge har kärnvapen. Sanningen är att en mycket liten del av Natos medlemmar har dem. De finns inte i länder med omedelbar närhet till Ryssland. Utvecklingen har dessutom gjort att placering av vapnen inte är så viktig. Träffsäkerheten är skrämmande, även från långt håll.

Natos grund är den enklaste och mest kraftfulla form av solidaritet som finns. Nämligen: om du lovar att hjälpa mig, lovar jag att hjälpa dig. Om ett land blir angripet ska övriga skicka stridskrafter till dess undsättning.

Det upptäckte en del tyckare som blev oerhört upprörda för att svenska män och kvinnor kunde tvingas strida och dö på utländsk mark. Ingen av debattörerna tycktes ha problem med att utländska soldater kunde dö på svensk mark när de hjälpte oss. Större egoism, inskränkthet och brist på solidaritet är svår att tänka sig. Innebörden var klar: vi tar gärna hjälp från er, men vill inte bistå er. För vi svenskar är egentligen alldeles för fina för krig.

Alla beslut vi tvingas ta är inte bra. Inte i enskilda liv, inte som samhällen, inte som nationer. Men istället för att klaga på att allt inte alltid blir precis som perfekta och ganska självgoda Sverige vill, bör vi nog ställa oss frågan: vad är alternativet?

Alla har rätt att ha en uppfattning om Nato. Jag ser medlemskapet som en inte helt billig premie på en hemförsäkring. Andra ser alliansen kom krigisk och avskyr kopplingen till Väst och USA. Men en sak kan vi nog enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Landets namn? Ryssland/Sovjet.

The post Snart lägger sig krutröken kring Nato first appeared on Opulens.

MILITARISM. “Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller.” Anders Björnsson menar att den motståndslösa hetsen för ett svenskt medlemskap i Nato är ett bevis på att vår demokratiska politiska kultur inte längre fungerar.

År 1968 utgav poeten Göran Palm sin stridsskrift Indoktrineringen i Sverige. Den visade hur våra dominerande medier, radio, tv, tidningar, men även läroböcker och reklambudskap, hade en okritiskt västerländsk, amerikanistisk slagsida. Min generation, född runt 1950, gick in för motindoktrinering. Vi lutade oss mot de förändringar som skedde i tredje världen, den anti-koloniala frigörelsen.

Hjärntvätten började uppluckras, vi blev ganska framgångsrika. Efter en generation kom motattacken. Den var väl förberedd. Om 68-årsvänstern invaderade institutionerna, eftersom den var duktig på institutionsbyggande och en hel del annat, och även påverkade det statsbärande socialdemokratiska partiet, hade motståndarna kapitalet och den ekonomiska makten i ryggen. Deras ideologer invaderade till slut statsapparaten och det regerande partiet.

Med Göran Perssons tillträde som statsminister är över- eller återgången ett faktum. En del gammalt blir kvar, men mest på det retoriska planet. Sakpolitiskt är det fråga om en gigantisk reträtt. Den allra senaste reträtten har skett på det säkerhetspolitiska området, och den är mycket omvälvande, även alarmerande. Där handlar det om ett brott med en lång linje, som trots regimväxlingar har bestått i drygt 200 år.

Brådskan och intensiteten, med vilka den pågående indoktrineringskampen bedrivs, sticker i ögonen. De flesta andra grundläggande skiften i svenskt samhällsbyggande och svenskt reformarbete i modern tid har tagit längre tid på sig. Bostadssociala utredningen, som skulle avskaffa bostadsnöden i landet, satt i tolv år, innan den lade fram sitt slutbetänkande 1947. Författningsutredningen tröskade i nio år fram till 1963, men den ledde inte till lagstiftning. Frågan om svenska kärnvapen bereddes under ett drygt decennium.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Frågan om svenskt Nato-medlemskap får några månader på sig att verka/värka. Den sköts sidokonstitutionellt, utan beredning. Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller. Om man ska vara uppriktig: det kuppas. Folkomröstning är inte på tapeten. Frågan är således av mindre vikt än spritförbud (1922) och högertrafik (1955).

Medborgarsamhället ligger för fäfot. Det tar direktiv. Nato är värt hur många mässor som helst. Opinionsbildare är måna om sina pensioner. Den motståndslösa hetsen är ett bevis för att vår demokratiska politiska kultur inte fungerar som den förväntas göra. Demokrati ska vara tidskrävande. Man improviserar inte. Man undersöker och prövar. Att något aktuellt militärt hot mot Sverige skulle föreligga, förnekas av den svenska försvarsmakten.

Men indoktrinering pågår. Motrösterna är mycket få, resurssvaga, syndabekännelserna desto fler, med stor uppbackning, också från främmande makter. Varför är det så viktigt att göra på detta viset? Nog behövs det en ny Göran Palm-bok.

The post Man kuppar och indoktrinerar first appeared on Opulens.