KOLLEKTIVISM. “Det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen”, skriver Ulf Öfverberg.

Mene tekel, tecknen har varit synliga på väggen ett bra tag. Ledarskribenter och andra opinionsbildare har försökt att beskriva Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti; ett parti att ta stöd av vid ett regeringsskifte. Allt för att få bort Socialdemokraterna från makten. De har avskytt sossar mer än de har fruktat SD. Men det som nu sker är något mer än detta.

Anser man, exempelvis som Svenska Dagbladets Ivar Arpi, att SD:s nya tankesmedja Oikos kan bli en ”naturlig samlingsplats för högern” är det en ambition som sträcker sig avsevärt längre än att acceptera SD som ett stödparti till en borgerlig regering eller att blunda för att SD egentligen inte är ett borgerligt parti.

Med bildandet av den nationalpopulistiska tankesmedjan Oikos har SD:s Mattias Karlsson redan uppnått det som hans parti strävat efter i över ett decennium; att bli rumsrena och skapa ett intellektuellt fundament för en samverkan med delar av den konservativa borgerligheten.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi omfamnar Oikos. Göteborgs-Postens och Dagens industris ledarsidor har berett vägen. Mattias Karlsson har stått på scen hos Timbro och fört samtal med representanter för borgerligheten. Nu är det som ovan nämnda ledarsidor länge kampanjat för, ett normaliserat SD, verklighet. Nu ser vi framväxten av ett nytt block i svensk idédebatt som motsvarar det nationalpopulistiska och konservativa blocket i svensk politik, som formerar sig alltmer tydligt sedan januariöverenskommelsen för ett år sedan.

Men man måste vara väl otrygg i sina värderingar om man inte ser att det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen. Och inte från, exempelvis, socialdemokratin.

Vår tids idékamp kan ytterst beskrivas som en samtida fortsättning av den strid som pågått sedan Upplysningen. Mellan 1789 års idéer och det som den israeliska samhällsvetaren Zeev Sternhell kallar för Mot-upplysningen.

Där Upplysningen står för förnuft, vetenskap, framsteg, individualism, frihet, internationalism, rättigheter, och det vi brukar kalla för modernitet står Mot-upplysningen för irrationalism, tradition, slutenhet, det partikulära, kollektivism och nationalism. Under 1900-talet stod den konflikten mellan fascism, nazism och kommunism mot liberalism, reformism och demokrati. Nu står den mellan nationalpopulismen och dem som vill bevara och utveckla det öppna liberala samhället.

Nationalpopulismens framgångar innebär att ett helt nytt politiskt landskap har skapats. Ett landskap där inte längre gamla regeringsalternativ är tillräckliga eller realistiska och där de politiska konfliktlinjerna dras annorlunda än tidigare. Så också i den politiska idédebatten.

Det finns en grundläggande gemenskap mellan delar av konservativ tradition och nationalpopulismen som underlättar sammanfogningen av den nya alliansen. En sådan beröringspunkt är de många gånger tidigare upprepade anklagelserna mot liberalismens individualism för att vara själlös och atomistisk. I dag har den traditionen en utrerad förespråkare i teologen Joel Halldorf när han påstår (0ftast på Expressens kultursida) att liberalismens individualism har gått så långt att den till och med ”hotar sammanhanget för existensen”.

Känslan av en hotad eller förlorad identitet, tro eller mening orsakad av liberalismen är ett tydligt existerande sentiment i dagens Europa. Denna är förvisso en av de mer långsökta anklagelserna ur högerns repertoar – men historien visar oss att det långsökta snabbt och snart kan bli verklighet.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Vi kan tro att konservatismens nyvunna luft är en revolt mot förnuftet i sig, men det vi genomlever är en revolt mot det liberala förnuftet, mot det slags förnuft som uppfattas reducera alla skillnader till ett varumärke och alla blodsband till en arkaisk bluff. I det perspektivet framstår, exempelvis, liberalismens stora efterkrigstidsprojekt under 1900-talet – EU – som en dårskap av det liberala förnuftet. Det ersätter traditionens levda visdom och de nära banden med ett abstrakt ideal om samarbete som inte erbjuder kontinentens medborgare mer än – på sin höjd – en egen valuta. Sedan sköljer flyktingströmmar över oss hotandes de sista banden av trygghet och igenkänning i den lilla världen; de band som inte redan gått under av kommersialisering på den överallt närvarande marknaden och offrats på den politiska korrekthetens altare. I denna tragiska och, ska tilläggas både ohistoriska och osanna, verklighetsuppfattning och starka känsla förenas konservatismens civilisationskritik av det liberala öppna samhället med nationalpopulismens besatthet av identitet och det partikulära. Konservatismen blir ur detta perspektiv – åter med Ivar Arpis ord – ”rebellisk” medan nationalpopulismen inordnas i ledet och görs ofarlig med påståendet att den egentligen är en konservatism.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Om 1900-talets stora ideologiska konfliktlinje gick mellan individen och kollektivet – som individens frihet ställd mot kommunism och fascism – kan vår tids konflikt sägas vara den mellan individen och olika kollektiva gemenskaper och kollektiva identiteter. I den konflikten behöver individen mer av självständighet och kraft, inte mindre. Det är inte individualismen som är problemet utan olika begränsande kollektivs styrka och dragningskraft.

För oss som inte vill förgås i en orgie av konservatism och nationalpopulism finns dock liberalismens försvar för individens självständighet som ett högst reellt alternativ kvar. För liberaler är poängen med människors oberoende att det är avgörande för individens värdighet. Det är avgörande för alla de personer som ingår i kollektiva gemenskaper de vill ta sig ur. För dem utsatta för hedersförtryck, för dem som begränsas av könsroller, för alla klassresenärer, för muslimer som vill träda ur sin religionsidentitet och för alla människor som drömmer om något mer och något annat. På dessa frågor och strävanden har konservatismen och nationalpopulismen få eller inga svar.

The post Varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism first appeared on Opulens.

ESSÄ. Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi, skriver Vladan Lausevic.

När människor upplever att deras vardag präglas av oro och meningslöshet uppstår tendenser till att söka efter auktoritära lösningar. I sådana situationer brukar nostalgi också bli ett redskap för människan att mentalt söka efter ett ”bättre förflutet” eller en sorts ”guldålder” som nationalistiska idéer ofta erbjuder. Men nostalgipolitiken är inte bara farlig på lång sikt när det kommer till frihet och rättigheter, utan är därtill otillräcklig när det gäller att hantera samtidens och framtidens olika problem och utmaningar.

Enligt statsvetaren Ivan Krastev fick 1968-vågen olika betydelser i dåvarande Väst- och Östeuropa. I ”Väst” blev 1968 förknippat med individens suveränitet och frigörelse medan fokus i ”Öst” hamnade på nationen och kollektiv identifikation. Ett exempel på ”östlig” utveckling var protesterna i Polen. Där inspirerade 1968-vågen många att agera mot Sovjetunionens geopolitiska intressen och mot kommunistpartiets maktmonopol. Medan färre, jämfört med Sverige, tog ställning för p-piller eller pornografi.

Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering.

I samband med att jag lyssnade på Krastevs anförande på Svenska Institutet för Europapolitiska studier SIEPS kom jag att tänka på Jugoslavien. I Jugoslavien och världen 1968  skriver historikern Hrvoje Klasic att det fanns olika tolkningar och effekter av 1968-vågen i samhället. Ett exempel var ”Den kroatiska våren” som ägde rum under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.

Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering. Man kan säga att Krastevs tes om 1968 rörande skillnader mellan Väst- och Östeuropa kom att återspeglas i Jugoslavien på samma gång.

Den jugoslaviske vänsterorienterade regissören Zelimir Zilnik ansåg att Jugoslaviens 1968 började med studentprotester i Belgrads studentkvarter under början på juni det året. Det skedde i samband med att unga studenter ropade slagordet ”Ner med den röda borgerligheten!” Ett budskap som riktades mot de styrande i kommunistpartiet som ansågs ha blivit för korrupta och övergivit marxistiska ideal som arbetarnas självstyre, solidaritet och klassamhällets avskaffande.

Studenterna i Belgrad fick snabbat stöd av sina kollegor i Sarajevo, Zagreb och Ljubljana. Protesterna möttes av hård repression av polisen men i efterhand började den jugoslaviska regimen kommunicera med begrepp som ”mänskliga friheter” och fördömde Sovjets och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Det innebar att protesterna hade uppnått en viss effekt i och med att 1968-vågen inte kunde helt ignoreras av regimen.

Enligt Zilnik var effekten av 1968 tudelad i Jugoslavien. Å ena sidan blev resultatet en större tolerans gentemot alternativa livsstilar. Exempelvis förbättrades villkoren på universiteten rörande studenternas mediekonsumtion och en tonårskultur med musik  som rock and roll började bli allt synligare i samhället. Å andra sidan följde en stagnerande och regressiv utveckling rörande statens institutioner.

I Serbien kom flera reformvänliga politiker att gripas och fråntas sina positioner. Utvecklingen, vid sidan av den kroatiska våren, blev känd som affären med ”serbiska liberaler”, där begreppet liberal i sammanhanget var synonym med ord som förrädare och ”amerikansk man”. Istället för att dra nytta av 68-vågens frihetliga och progressiva delar kom det jugoslaviska ledarskapet istället att dra nytta av dess kollektivistiska sida.

Man valde att fortsätta främja äldre symbol- och identitetspolitik som utformades under och efter andra världskriget. Jugoslavien fick förvisso en ny och mer decentraliserad konstitution 1974 men händelserna 1968 kom i grunden att betraktas som en fara av Tito och andra ledande politiker.

Som Zilnik menar var paradoxen i Jugoslavien att reformvänliga individer som inspirerades av 68-vågen, eller åtminstone insåg nödvändigheten av att erbjuda nya idéer och lösningar, fjärmades från makten. Samtidigt som de systemtrogna, som framåt slutet av 1980-talet kom ur garderoben som etnonationalister, belönades eller fick behålla sina positioner.

Fokus i politiken förblev på att hylla Tito, partisanrörelsens historia och kommunistiska symboler som även gestaltades genom ungdomens deltagande i ”arbetaraktioner”. Den identitetspolitiska stagnationen och problematiken fick en symbolisk topp i samband med ungdomsdagen 1987. Då skulle man uppmärksamma Tito i stora samlingar och genom att springa runt om i landet med en stafettpinne.

En jury bestående av officerare och ledande politiker valde för ungdomsdagens tema en affisch framtagen av Ljubljana-baserade konstnärsgruppen Novi Kolektivizam (”Ny kollektivism”) som ingick i Neue Slowenische Kunst-rörelsen där musikgruppen Laibach är ett känt namn). Mycket medvetet plagierade Novi Kolektivizam en nazistisk affisch från 1930-talet av Richard Klein. Novi Kolektivizams syfte var att visa på likheter mellan nationalsocialism och statskommunism samt få fler att förstå att det jugoslaviska samhället var auktoritärt och inte fritt och öppet.

Enligt Zilnik var fallet också att Jugoslavien under 1970-talet kom att präglas av det som den franske historiken Pierre Nora kom att kalla för ”institutionell memorialism”. Begreppet innebär att staten genomför politiskt medvetna beslut med avseende på vad som anses viktigt av identitetsskäl. Ofta i sammanhanget avses det mångtydiga och ofta gåtfulla begreppet “nationell identitet”.

Institutionell memorialism är ett fenomen som i synnerhet brukar visa sig  under perioder som upplevs som oroliga och pessimistiska.

I Frankrike kom 1968-vågens framtidstro samt kulturradikala och progressiva orientering att avstanna redan framåt slutet av 1970-talet. Det skedde i samband med större skeenden som oljekrisen, den ekonomiska stagnationen i Västeuropa och uppkomsten av åtföljande välfärdspolitiska problem. I takt med en sådan utveckling kom allt fler fransmän att uppleva oro, ovisshet och meningslöshet samtidigt som berättelsen om 1968 förlorade sin attraktionskraft framåt början av 1980-talet.

Utöver välfärdspolitiska och ekonomiska åtgärder började olika politiker i Frankrike som presidenten Mitterrand att driva identitetspolitiska frågor där exempelvis berg och sjöar förklarades som viktiga för den franska identiteten. Nora hörde till de intellektuella som höll med om uttrycket att ”den franska revolutionen tog slut” just under 1970-talet. Broderskap, frihet och jämlikhet gick från att vara universella värderingar till att vara ”franska”.

I Sverige finns än så länge ingen institutionell memorialism i någon högre grad, men samtidens debatt innehåller sådana förslag och aspekter. Ett exempel var lagförslaget från den borgerliga Alliansen om skolavslutningar i kyrkan. Det motiverades med att det skulle bevara en tradition, trots att miljontals svenskar sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Ironiskt nog gick lagförslaget inte igenom eftersom Sverigedemokraterna ansåg att förslaget inte var tillräckligt radikalt och nationalistiskt.

Modernare tappningar av samma fenomen förekommer genom förslag om upprättandet av en bildnings-/litteraturkanon. Det motiveras med att det skulle ”skapa gemenskap” om fler läser samma svenska författare. På vänstersidan i debatten finns idéer som löntagarfonder och ”grön planekonomi.” På högerkanten finns idéer som återinförande av en storskalig värnplikt och att kristendomens roll i staten ska ”stärkas”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Under 2000-talets globalisering, reformistiska period och framåtanda var det förmodligen inte särskilt många i Sverige, i relation till befolkningen i stort, som hade trott att begrepp som ”folkhemmet” skulle vara populära och aktuella tio år senare. Dessutom trodde nog få att Sverigedemokraterna skulle bli det näst största eller rent av största partiet i framtida väljarundersökningar. Sverigedemokraterna anspelar just på folkhemmet i sin politiska kommunikation, ett eko av en svunnen tid då all var frid och fröjd, enligt dem själva.

Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall som resulterade i atmosfär präglad av framtidstro och framstegsvilja står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi. Samtidigt som fokus för att främja en postindustriell och klimatvänlig samhällsutveckling borde vara det motsatta – nämligen mer frihet, framstegsvilja och decentralisering.

The post Den nostalgipolitiska vågen first appeared on Opulens.

ARBETSFÖRMEDLING. Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid, skriver Iodine Jupiter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss ur pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: ”Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska koncentrationsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest loser är inte bara tv. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjuk hänförd entusiasm.

”Bra, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till!”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.

The post Arbeit macht frei first appeared on Opulens.

ALLIANSENS SEPARATION. “Det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära”, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Alliansen har inte bara spruckit. Skilsmässan lär bli svår. Det som var vi-mot-resten-av-världen” (läs mot Socialdemokraternas oändliga maktinnehav) och gemensamma värderingar, drömmar och mål (läs gemensamma valmanifest och bra samtal) har förbytts till missämja och bråk.

Såren ligger öppna och risken finns att de varar, snarare än läker ihop utan större ärr. Misstänksamheten, sorgen och ilskan ligger utanpå kroppen.

Centerledaren Annie Lööf och hennes liberala kollega Jan Björklund valde att förhandla fram ett politiskt avtal med 73 punkter för att få igenom ett antal viktiga reformer — mot att S och MP kan regera vidare. Det var inte en optimal lösning. Den satt långt inne. Inga inblandade fick sin önskeregering. Men det som blev var den bästa lösningen — givet hur svenska folket lagt sina röster. Anser C och L, men inte M och KD.

Ulf Kristersson kommenterar med att ”efter femton års äktenskap gör man inte slut på telefon 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan.” Han menar att Alliansen är död och visar inget större intresse för att bygga upp det borgerliga samarbetet igen.

Annie Lööf och Jan Björklund hävdar att de valde att inte ingå i regeringen med S och MP delvis för att Alliansen ska kunna gå till val tillsammans 2022. Men så länge det nuvarande regeringssamarbetet pågår är detta ingen framkomlig väg, säger moderatledaren. Han tänker inte påstå att Alliansen är något annat än död — likt papegojan i Monty Pythons legendariska sketch.

Och så fortsätter det om vems fel det är att äktenskapet inom borgerligheten gick sönder.

Grundorsaken är djupa åsiktsskillnader om en utomstående part: Sverigedemokraterna. M och KD är inte främmande inför att ha SD som regeringsunderlag. För C och L är det otänkbart. Det har att göra med djupt liggande värderingar: för en liberal är det omöjligt att släppa fram antiliberala nationalister — även om det kostar en den direkta regeringsmakten. För en liberal är inte en moderat light — hur mycket man än är överens om marknadsekonomi, sänkta skatter, frihandel, valfrihet i välfärden och så vidare.

Här går avgrunden mellan liberaler och liberalkonservativa/konservativa. Och det lär bli svårt att bygga en stabil bro dem emellan om de samtidigt skjuter giftpilar mot varandra. Frågan är bara i vilken famn de till slut kommer att hamna. S, MP, C och L vs KD, M och SD. Eller kommer de tidigare allianspartierna att hitta tillbaka till varandra?

I en mysig romantisk komedi skulle Alliansens kärlek åter blomma, men verkligheten är sällan lika enkel. Inte desto mindre drömmer jag om det. Om inte annat för att det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära och på sikt ingår ett resonemangsäktenskap med SD.

Det vore ett sorgespel.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Resonemangsäktenskap med SD eller hitta tillbaka till varandra? first appeared on Opulens.

FIASKO.  Det misslyckade moderata statsministerförsöket kommenteras idag av Erik Cardelús, som också intresserar sig för Ulf Kristerssons språkbruk. Vad är det egentligen för ”vi” som moderatledaren talar om?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det bidde ingen “vuxen i rummet.” I alla fall inte nu. Statsministerförsöket slog i kaklet och det blir ingen borgerlig regering ledd av Moderaterna, flankerade av de andra borgerliga partierna och med Sverigedemokraterna som en blåbrun gädda i vassen.

På onsdagens presskonferens sparade inte Ulf Kristersson på besvikelsekrutet och menade att det var den största händelsen inom borgerlig politik på 40 år. ”Centern och Liberalerna kunde ha avstått, men röstade nej till en borgerlig regering, vi noterar det,” sade Kristersson på den efterföljande presskonferensen.

”Ända in i kaklet”, ”vuxen i rummet” och nu detta ”vi noterar det.” Vilket ”vi” Kristersson syftade på är oklart, men nog liknar det ganska mycket ett kungligt pluralis, om man nu ska blanda in historien. Eller ett åkallande av flocken, för att tillåta sig att bli lite biologistisk. Eller bara ett politiskt ”vi” i en historiskt rörig tid.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Annars påminner frasen ganska mycket om den som brukar uttalas med väsande mörk stämma på andra sidan av det sociala spektrumet: ”Vi vet var du bor.” Även här har vi att göra med ett ”vi”, även här oftast uttalat av en enda person i skarpt läge.

Glansig träningsoverall och bling-bling på en dunkel bakgata eller sober marinblå kostym och välknuten slips på en välupplyst presskonferens — det finns många sätt att uttala ett ”vi”. Frågan är närmast vad som blir nästa ”vi”? Vilket blir Annie Lööfs ”vi”. Följer vi den politiska såpoperan får vi veta.

The post Ingen vuxen i rummet first appeared on Opulens.

HOTAD KULTUR. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tre veckor efter valet fanns ingen klarhet i regeringsfrågan, men det går ändå att tippa något om vad för frågor som det lär bli strid om kommande mandatperiod. Det finns så klart en rad konfliktlinjer som är värda att peka på, men det är väl i sin ordning att säga något om kulturpolitiken i en kulturtidskrift. Kulturpolitiken kommer garanterat bli en stridsfråga trots frågans ringa storlek sett till statens budget. Varför? För att bland de partier som är icke-socialistiska råder en totalt motsatt syn på kultur. ”Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people” sa poeten Adrian Mitchell för ett halvsekel sedan, men det kunde lika gärna vara kultur i Sverige han pratade om; kultur är ju notoriskt svårdefinierat.

De flesta politiker tar lätt på kulturpolitiken — det ansvarsområdet är lågprioriterat — sånär som på nationalisterna. Om den traditionella borgerligheten i huvudsak blandar vurm för sponsring och entreprenörskap i kulturen med retoriska utfall mot offentligfinansierad kultur — gärna med nidbilder av experimentell teater som engagerar ett fåtal — så kombinerar nationalisterna det senare med moraliskt uppbygglig nationalistisk kultur. Snarare än att ”ignore people” så är kulturpolitiken central för ambitionen att skilja på folk och folk.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Finns det en risk för att nationalisterna får större inflytande över svensk kulturpolitik? De fick ju trots allt bara knappt 18 procent av rösterna i valet. Men 18 procent är inte så ”bara” när det handlar om riksdagsmandat som en regering kan behöva kohandla med om stöd för sin övriga politik. De flesta i borgerligheten tar som sagt lätt på kulturpolitiken om det inte handlar om att måla upp den som hot. Jimmie Åkessons agg mot P3 finns det till exempel en samsyn kring inom en större del av högern, just för att Public Service ses som hot. Med det sagt väger nog kulturen lätt i förhandlingar om stöd.

Priset för ett Sverigedemokratiskt stöd till en allians- eller M+KD-regerings budgetar och regeringsbildningar kan mycket väl bli att få gehör för sina krav på kulturen. Den avgjort största skillnaden mellan den traditionella borgerligheten och nationalisterna är synen på armslängds avstånd inom kulturen — om huruvida politiker ska gå in och detaljstyra vad som görs i kulturen. På samma sätt som KD — visserligen som formellt regeringsparti — kunde få köttstycken i form av skrivningar om kristen etik i skolan och fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner, så skulle SD kunna få eftergifter på kulturpolitikens arena.

Sveriges flyktingmottagande har minskat med drygt 80 procent mellan 2015 och 2016 och i praktiken har asylmotstånd delvis förlorat sin absoluta topposition som viktigaste symbolfråga för nationalisterna. Kultur samt lag och ordning har seglat upp i direkt proportion, och även om SD på kommunnivå knappast visar något större engagemang för kultur så är det av största vikt nationellt. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, till priset av lite nationell utsmyckning. SD:s utfall mot elit och etablissemang handlar inte sällan om kultur. Problemet är ju att de delvis har rätt: det finns ett uns av sanning i anspråken på att viss kultur är en angelägenhet för en elit. För att försvara kulturen mot angrepp från marknadsfundamentalistisk och nationalistisk höger krävs att kulturen genuint blir mer av en angelägenhet för alla.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Ska SD få hålla i yxan? first appeared on Opulens.