KALLT KRIG. “Svenska politiker borde lyssna på kritikerna i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen”, skriver Lars Borghem efter att ha följt rikskonferensen Folk och Försvar i förra veckan.

Äntligen stod försvarsministern i talarstolen på rikskonferensen Folk och Försvars andra dag i måndags förra veckan. Peter Hultqvist hävdar att det kalla kriget startade med blockaden av Berlin och kuppen i Tjeckoslovakien. ”I slutet av 1940-talet förstärkte Tage Erlanders regering försvaret och totalförsvaret kom att genomsyra hela samhället.”

Hultqvist fortsätter: ”Det kalla kriget upphörde 1989-1990”. ”2008 utbröt ett krig i Georgien. Den ryska militära aggressionen mot Georgien var och är oacceptabel”(!). Vidare: ”2014 annekterades Krimhalvön av Ryssland. Striderna i östra Ukraina pågår än i dag.”

Hultqvists uppfattningar om kriget i Georgien 2008 och annekterandet av Krim är båda häpnadsväckande enkelspåriga. Här en genomgång av synen på några andra annektioner. Det är mot denna bakgrund man måste se ökningen av försvarsanslagen de senaste åren, menar han. Den fyrtioprocentiga ökningen 2020-2025 som beslutades av riksdagen i december 2020 är den största sedan 1950-talets början. Särskilt strategiskt viktigt är luftförsvaret med Patriotsystemet där den första enheten kommer att levereras i slutet av året. Om Patriotsystemet och dess troliga brister skrev jag i Opulens den 27 januari 2020.

När jag lyssnar på Peter Hultqvist på Folk och Försvars konferenser eller när han besöker Pentagon eller Paul H. Nitze School of Advanced International Studies vid Johns Hopkins-universitetet undrar jag om han är medveten om att den syn han företräder har varit föremål för en intensiv debatt bland forskare och amerikanska politiker sedan andra världskriget. Sin i sak militärt aggressiva framtoning delar han med en annan talare på rikskonferensen, Carl Bildt, som också genomförde värnplikten under vapenfri tjänst.

Paul Nitze som tjänstgjorde i flera olika presidentadministrationer under en lång karriär var en av de hårdföraste kalla krigshökarna. Här en fullödig och välvillig presentation av hans gärning. Nitze trodde att USA måste ha en militär överlägsenhet i världen och bidrog stort till uppbyggnaden av nya vapensystem. Nitze förespråkade att Nato skulle vara den som först tog till kärnvapen om en konflikt föreföll oundviklig, en strategi som USA alltid har omfattat. Ryssland anslöt sig till samma doktrin år 2000.

Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade.

Daniel Ellsberg uppger i sin bok Domedagsmaskinen att Nitze redan 1946 skrev en rapport som visade att Japan hade kapitulerat även utan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och även om Ryssland (rapporten säger Ryssland och inte Sovjetunionen) inte hade anslutit sig till kriget eller en amerikansk invasion inte hade planerats. Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade – med atombomberna, som en maktdemonstration mot den tidigare allierade Sovjetunionen.

Ett år efter Hultqvists besök i Washington 2017 håller James Mattis ett tal på samma plats, där han betygar Paul Nitze sin aktning och påannonserar starten av ett nytt kallt krig.

Årets rikskonferens bekräftar bilden av att stora delar av det officiella Sverige helt har accepterat den amerikanska elitens perspektiv på världens affärer. Hultqvists historieskrivning när det gäller det kalla kriget anpassas till en sådan syn. För den som vill ha en översikt med en tidslinje för det kalla kriget är Wikipedias artikel på engelska en hygglig början. Den svenska versionen är något magrare.

En ledare i Dagens Nyheter den 12 januari 2021 förfäktar att ”Som de flesta vet är Sverige redan på många sätt ett Natoland” (jo, vi vet). Vidare: ”Sverige bör gå mot ett fullt medlemskap. Och regeringen bör lära sig att lyssna på riksdagen.” Dagen innan har DN publicerat en undersökning om svenskarnas inställning till Nato. ”Opinionen i Nato-frågan har ändrats. Andelen motståndare krymper. Nu väger det jämnt mellan ja och nej, enligt DN/Ipsos.”

Man kunde kanske hävda att i en liberal demokrati där liberala medier har bearbetat opinionen i decennier, bör man ändå lära sig att ta hänsyn till opinionen i olika frågor, som frågan om Nato eller skolan.

Av Eyvind Johnson läser jag regelbundet om Hans nådes tid och ibland också vårtalet han höll till studenterna i Uppsala för snart 70 år sedan, i maj 1951.

Om storverket Hans nådes tid skrev Ulrika Kärnborg i DN: ”Johnson är varken överdrivet sentimental eller nostalgisk när han exakt beskriver vad som förloras när det lilla går upp i det stora och hur människorna i det lilla mals ner när historiens tunga vagnshjul kör över dem.”

Kärnborg läser boken i ljuset av utvecklingen i Europa. ”Den som sörjer och står fast i det gamla regionala kan ändå bli en vinnare i det nya imperiala, i alla fall om han eller hon har bokvett, lär sig att böja nacken, acceptera det ofrånkomliga och le mot överheten.” Jag ser talen från rikskonferensen och tänker att de som nu böjer nacken mot överheten gör det mot USA och Nato. De tror att krig, tortyr, flyktingströmmar och att oskyldiga varje dag dödas av amerikanska drönare är att acceptera det oundvikliga. De har lärt sig att böja nacken eftersom det har främjat deras karriärer.

I sitt vårtal angrep Eyvind Johnson medlöparna som översåg med Sovjetunionens övergrepp och som kallade sig fredsvänner men attackerade USA och Storbritannien. De mumlar. De antyder. De är oansvariga, sa Johnson. Många av fredsvännerna och de intellektuella kände sig träffade och försökte försvara både sina egna ståndpunkter och Sovjetunionen. Det gick inte så bra.

Men då, under det kalla kriget, var det kommunismen och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som var fienden för väst. I dag har de fienderna förvandlats till Ryssland med i princip samma elitstruktur som USA där pengarna och den militära uppbyggnaden i stor utsträckning styr politiken. Både USA och Ryssland (Kina också för den delen) är oligarkier som styrs av kapitalistiska principer. Men vilka är medlöparna till det enda världsomspännande imperiet i dag? Vilka böjer nacken?

Flera av talarna på rikskonferensen talade om Joseph Biden och vad hans nya administration kan betyda för utrikespolitiken mot Ryssland och Kina. Särskilt Edward Lucas från Center for European policy analysis, som delvis finansieras av vapenindustrin men även Veronika Wand-Danielsson, chef för Amerikaenheten på Utrikesdepartementet och tidigare Nato, var måna om att visa hur väl de kände flera av namnen som Biden vill ha som sina medarbetare.

Lucas var glad att Sverige är tillbaka när det gäller att konfrontera Ryssland. Båda nämnde Victoria Nuland. ”Intressant att hon får en så viktig position i State Departement”, sa Lucas. ”She knows Ukraine backwards.” Nuland var mycket aktiv före kuppen mot regeringen i Ukraina i februari 2014.

Nu protesterar 25 olika organisationer i USA mot att senaten godkänner hennes utnämning. ”Hon hade en nyckelroll när det gäller att underlätta kuppen i Ukraina vilket skapade ett inbördeskrig som har kostat 10 000 liv och fördrivit över en miljon människor. Hon har spelat en nyckelroll när det gäller att beväpna Ukraina. Hon förespråkar radikalt ökade militärutgifter, utvidgning av Nato, fientlighet mot Ryssland och ansträngningar att störta den ryska regeringen.” USA har spenderat 5 miljarder dollar på att påverka politiken i Ukraina.

Mike Lofgren, som tillbringat 28 år som tjänsteman i den amerikanska kongressen, varav många med finansieringen av säkerhetspolitiken, beskriver situationen efter USA:s ansträngningar att byta ut regimen i Ukraina och efter den ryska annekteringen av Krim. Lofgren återger stämningen under ett möte med vapenleverantörer i Washington som på gränsen till euforisk.

Förutom Victoria Nuland som hon känner sedan tiden som svensk Nato-ambassadör nämner Wand-Danielsson Tony Blinken och Jake Sullivan. Tony Blinken som Biden föreslår som utrikesminister har samarbetat med Biden under lång tid. Han påverkade Biden att stödja kriget mot Irak och när kaos senare blev resultatet föreslog han att Irak skulle delas i tre delar efter etniska identiteter. Han skrev i New York Times 2017 att Donald Trump borde ytterligare beväpna Ukraina. Blinken stödde Obama när det gällde att hjälpa Saudiarabien med kriget i Jemen. Han stöder vapen till Israel oavsett vilken politik Israel kommer att föra. Tony Blinken är en förespråkare för ett nytt kallt krig mot Ryssland och Kina som journalisten Ben Norton visar i de här videoklippen. Inte underligt att Edward Lucas och Veronika Wand-Danielsson båda ser fram mot att samarbeta med Nuland, Blinken och Sullivan.

Jake Sullivan föreslås som ny nationell säkerhetsrådgivare. Sullivan är också en krigshök och tidigare medarbetare till Hillary Clinton. Han är medansvarig för anfallet på Libyen och det påföljande sönderfallet av landet. När det gäller att stödja islamister eller fascister om dessa är ett hot mot en gemensam fiende som Putin, Iran eller Assad skiljer han sig inte från andra av Bidens kommande medarbetare. Wikileaks publicerade ett telegram från Sullivan år 2012 där han skriver att al-Qaida är på vår sida i Syrien.

Jag tror inte att någon på Folk och Försvar nämnde Bidens förslag på chef för CIA, William J. Burns, så jag får väl göra det. Redan i slutet av december fick Biden rådet att föreslå Burns av Melvin Goodman, analytiker på CIA 1966-1990 och numera professor på Johns Hopkins-universitetet. Goodman menar att Burns kan återupprätta förtroendet för organisationen. Många av de tidigare cheferna eller de som nu föreslagits har en bakgrund där de försvarat tortyr, övergrepp, mörkläggning av skandaler, hemliga krig och politisering av organisationen.

Även Ray McGovern som var analytiker på CIA i 27 år och ansvarig för frågor som gällde Sovjetunionen, är också försiktigt positiv till Burns men beskriver även svårigheterna att leda en så stor organisation. Artikeln i Consortium News innehåller också ett läsvärt avsnitt om Victoria Nuland.

Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet.

Burns var ambassadör i Ryssland 2005-2008 och rapporterade hem till Washington om hur ryssarna såg på utvidgningen av Nato. Utrikesminister James Baker hade lovat Michail Gorbatjov i februari 1990 att Nato inte skulle röra sig en tum mot öster efter att Tyskland hade återförenats. Men i början av 2008 hade Nato utvidgats med Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Den 1 februari 2008 skickar Burns ett telegram som också går till Nato och EU. I telegrammet tar Burns upp hur ryssarna ser på situationen i Ukraina och Georgien, länder som Hultqvist också nämnde i sitt tal. Kanske har han läst telegrammet men har han aldrig visat tecken på att han begrundat dess innehåll.

Den 12 december 2017 publicerade den beundransvärda National Security Archive i Washington ytterligare dokument som visar att inte bara Burns utan också politiker och utrikespolitiska ledare som Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner försäkrade att Nato inte skulle expandera österut.

John Kiriakou, också med en bakgrund i CIA och som satt 23 månader i fängelse under Barack Obamas tid som president för att ha motsatt sig tortyrprogrammet som godkänts av George W Bush, är också försiktigt positiv till Burns. Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet under Bush och dåvarande CIA.

Kritik av den amerikanska utrikespolitiken brukar i Sverige avvisas med att argumenten stöder Putin eller Kina. Men det finns i USA en stor och kunnig opinion hittills i minoritet inom och utom de båda stora partierna men också bland personer som arbetat på höga poster som politiker eller tjänstemän och som har en stark oro för vilka problem landet har fått på grund av den förda politiken. Både Harry Truman, när det gäller CIA, och Dwight Eisenhower när det gäller det militär-industriella komplexet har i stort varnat förgäves.

Svenska politiker borde lyssna på dessa kritiker i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen med olagliga krig, flyktingströmmar, stöd till islamister och fascister om det gynnar kortsiktiga geopolitiska intressen och orsakar lidande för civila i dess spår.

Jag tror att Eyvind Johnson, om han levt i dag, skulle ha lyssnat på dessa kritiker. Han hade förespråkat ett starkt Europa. Det kan du som läser detta också göra!

The post Att kritisera USA är inte att stödja Putin eller Kina first appeared on Opulens.

ALLIANSFRIHET. Det talas alltmer om en ohelig allians mellan vänstern och liberalismen. Men politiken har flera dimensioner, och motsättningen mellan höger och vänster kanske inte i alla lägen är den viktigaste.

Svante Nycanders kritik av nyliberalism och de liberala debattörerna Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg i Dagens Industri bygger på osakliga och konspiratoriska argument. Sverige är trots de senaste årens humanitära invandring en stor och generös välfärdsstat. Det är värt att minnas att Fredrik Reinfeldt sågs som en pragmatisk mittenpolitiker, som sökte kompromisser med både gröna, liberaler och konservativa. Nycanders argumentation bygger också på myten om den ”oheliga alliansen” mellan ”nyliberaler och asylvänstern”. Men det är ingen nyhet att liberala och socialistiska aktörer kan ha liknande åsikter och vara överens i icke-ekonomiska frågor.

I början av februari skriver Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten att nyvänstern hyllar de liberala mänskliga rättigheterna som om de vore Maos lilla röda och bildar en ohelig allians med fienden nyliberalerna för en i praktiken oreglerad invandring. Ett par veckor senare recenserar Svante Nordin en bok av Christopher Lasch i Axess där det framgår att nationalstatstanken är under angrepp från vänster likaväl som från ultraliberalt håll. Och senast nu i slutet av februari skriver alltså Svante Nycander att en ohelig allians har bildats mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen i den breda fronten mot populismen.

Hur kommer det sig att det talas om en sådan ohelig allians mellan vänstern och liberalismen? Man kan undra vad aktörer som Alex Voronov, Annie Lööf och Johan Norberg har gemensamt med Göran Greider, Jonas Sjöstedt och Alexandra Pascaliodu. Inte mycket om man ser på frågor om skatter och välfärd eller om det allmännas storlek. Men i frågor om öppenhet och invandring kan liberaler och socialister ofta komma överens. Det har i högre grad varit fallet efter 2015 och den globala flyktingkrisens effekter på Europa.

När det gäller synen på människan och samhället har liberalismen och socialismen vissa beröringspunkter eftersom båda ideologierna är progressiva och eftersträvar snabba samhällsförändringar i fråga om till exempel klimat och ekonomi. Tidigare var kritiken av nyliberalismen mer knuten till vänsteraktörer och frågor om ekonomi, välfärd och klimat. Idag är kritiken mot globalisering, EU och liberalism mer knuten till högeraktörer och frågor om migration, kultur och identifikation.

Under Alliansens tid vid makten 2006–2014 kunde liberaler och konservativa enas tack vare att ekonomiska frågor stod i fokus och dominerade i debatten. Inför höstens val råder det ett annat politiskt läge. Även i synen på öppenhet finns det stora skillnader inom Alliansen. Det märks till exempel när flera borgerliga aktörer hämtar inspiration från den auktoritära politiska utvecklingen i Danmark. Att frihetliga och auktoritära aktörer oavsett partifärg och ideologi har olika åsikter i sociala och kulturella frågor märks i GAL–TAN-skalans konflikter mellan gröna, alternativa, liberala aktörer och traditionalistiska, auktoritära nationalister.

Politiken har flera dimensioner där olika aktörer kan enas i olika frågor. GAL–TAN-konflikterna handlar om synen på samhällets och människans utveckling. För GAL-förespråkarna är invandringspolitiken och kosmopolitismen frågor som man kan enas kring. Invandring och mångfald är långt ifrån problemfria företeelser, men inkluderaring av fler människor stärker och berikar samhället på lång sikt.

Det finns ingen ohelig allians mellan liberalismen och vänstern, eftersom det finns personer med GAL-profil bland liberaler, socialister och konservativa liksom som det finns personer med TAN-profil i de respektive grupperna. Med tanke på de problem och utmaningar som Sverige står inför behövs det fler samarbeten och allianser mellan optimistiska, progressiva och inkluderande aktörer.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Alliansen mellan frihetlig höger och vänster inte ohelig first appeared on Opulens.