ALKOHOL. Så gick vi då genom två storhelger starkt kopplade till alkohol. Alla barn fick inte julmys när mamma och/eller pappa blev pinsama, traggiga, stingsligt irriterade eller i värsta fall våldsamma och tappade förmågan att sköta sin föräldraroll. Detta sagt eftersom jag själv genomgått en period av viss överkonsumtion av alkohol och funderat mycket över dess plats i samhället.

Men tro mig, när det stora suget kom var det inte ett snoffsigt slott i Österlen som var den naturligaste källan för att fylla på. Jag gick till närbutiken för ett sexpack bärs. Och så gör även de flesta alkoholister; det är yrseln och inte smaken som lockar. Därför är förbudet om gårdsförsäljning totalt missriktat, speciellt när Systembolaget ägnar sig åt hyckleri och alltmer har produkter som är inriktade på festande, ungdom och glam och inte för ett ruttet lingon försöker visa på alkoholens mer “kulturella gastronomi”.

I ärlighetens namn vet vi att Arboga 10.2%, alkoläsk med vingummismak och rödvin på burk eller varför inte en knallrosa tetra med sliskigt vitt vin knappast hamnar på en vuxen parmiddag utan snarare hos minderåriga på en parkbänk eller i ett undanskymt buskage i stadsparken på Valborg. Det är löjeväckande att anföra folkhälsoskäl mot att småskaligt, ofta dyrt och exklusivt vin, inte skulle få säljas på slott, herrgårdar och lantbruk.

Jesper Nordström

The post Noterat: Gårdsförsäljning ingen fara för folkhälsan first appeared on Opulens.

UNIK KONSTNÄR. Den australiske skådespelaren David Dalaithngu, känd som David Gulpilil, har avlidit.

Med en över 50 år lång filmkarriär är Gulpilil Australiens mest kände aboriginske skådespelare och en av de mest kända urinvånarna i landet.

David Dalaithngu upptäcktes under sent 1960-tal av den brittiske regissören Nicolas Roeg, som gav honom den bärande rollen i “Walkabout – Mannaprovet” från 1971. Den filmen, officiellt brittisk, var en av de tidigaste och viktigaste inom den våg som väckte den närmast icke-existerande och provinsiella australiska filmindustrin.

Då 14-årige Gulpilil, som knappt pratade engelska och sällan hade vistats utanför sina hemtrakter i byar i norra delen av landet, blev stjärna över en natt, flögs till Cannes och Hollywood och var i allra högsta grad delaktig i landets filmboom – inte minst som den förste aboriginske skådespelaren som faktiskt var mer än en birollsinnehavare som spelade en urinvånare som den vite mannen ville se honom.

“Walkabout – Mannaprovet” hade trots allt premiär bara fyra år efter att urinvånare börjat räknas som människor i den officiella folkräkningen.

Rasism, alkohol och fängelse

Men filmen introducerade också alkoholen i hans liv och utanför strålkastarljuset fortsatte livet på samma sätt som för så många urinvånare. Rasism, alkoholism, otaliga fängelsedomar och ett vitt samhälle som inte tog hänsyn till den kultur Dalaithngu kom från höll på att fälla karriären redan på 1970-talet.

David Gulpilil Ridjimiraril Dalaithngu, som är hans fullständiga namn, tillhör – som levande och avliden – Yolngu-folket och föddes i en liten, fattig by, långt från ett modernt samhälle. Eller som han själv presenterade sig i filmen “Another country”, om hans hemby Ramingining i Norra territoriet:

“Jag är en dansare och konstnär, som många av mitt folk. Jag är skådespelare också, ni kanske har sett mig i ‘Stormpojken’ eller ‘Crocodile Dundee’ eller den där filmen ‘Australia’. Jag har vunnit priser, jag har rest jorden runt, jag har hängt med Jimi Hendrix och Bob Marley och har fått medalj av drottningen av England (sic). Inte dåligt av en svarting va? Jag har suttit i fängelse också, mer än en gång”.

Många filmer

Förutom de nämnda filmerna spelade Gulpilil bland annat i “Rätta virket”, Netflix-skräckisen “Cargo” och tv-serien “The leftovers”. I år gick den åtminstone femte långfilmslånga dokumentären om hans liv upp på bio i hemlandet.

Han arbetade med i stort sett alla stora namn inom landets film- och tv-industri och hans död var av digniteten att den offentliggjordes av delstaten South Australias premiärminister Steven Marshall.

“En för sin generation unik konstnär som formade Australiens film och hur aboriginer skildras”, sade Marshall i sitt uttalande.

David Dalaithngu led sedan flera år av lungcancer och levde sina sista år på ett vårdhem i den södra delstaten. Han blev 68 år.

Martin Yngve/TT

The post Skådespelaren David Gulpilil har avlidit first appeared on Opulens.

“Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år.” Crister Enander om sitt arbete med att spökskriva Lill-Babs självbiografi.

Kvällen var rätt sen. Jag låg och läste när telefonen ringde. Ingen ville svara så till slut fick jag lämna sängen och läslampan.

“Hej, det är Barbro!” hörde jag en mycket saklig och vänlig röst säga. Småförkyld var hon också. “Jag vill att du skriver min självbiografi”, sa Barbro, allas vår Lill-Babs.

Tyst. Jag var tyst, länge.

“Varför just jag?”, fick jag till slut ur mig efter att ha tänkt på att såväl Jan Guillou som Göran Skytte frågat men fått ett bestämt nej av Barbro.

“Jag har pratat med Lars Forssell några gånger. Och varje gång har han sagt att du är den som är bäst lämpad. Så nu frågar jag dig.”

Jag svarade ja, och vi bestämde att höras dagen därpå. Där började det. Ett äventyr i en för mig ganska okänd värld. Inte en enda gång ångrade jag mitt hastiga beslut, även om jag tyckte att Forssell kunde ha hört av sig först till mig. Han bara skrattade så att hela magen guppade och tände ännu en cigarrett.

Senare brukade Barbro och jag skämta – rätt rått – om att jag bodde i hennes handväska. I princip följde jag med Barbro överallt i över ett år. Enda undantaget var Finlandsfärjorna, där hon hade en del framträdanden. Där satte jag gränsen. En spökskrivare har ändå en gnutta värdighet, åtminstone jag.

Å andra sidan bestämde Barbro att vi skulle åka till Kanarieöarna i fjorton dagar. Vi skulle få arbetsro och Barbro ville slippa alla nyfikna blickar. På Kanarieöarna! Med alla fulla svenskar.

Två hårda och rätt vidriga veckor satt vi där, sida vid sida, på varsin liten altan. Barbro topless, hungrigt lapande sol, jag inne i skuggan med penna och anteckningsblock i händerna, med knäna som stöd. Hon avskydde att vara blek. Solen var hon vän med. Där trivdes hon.

Överenskommelsen mellan oss var i grunden enkel. Jag ställde som krav att Barbro skulle berätta sanningen och inte skarva på det sätt hon varit tvungen till när hon talade med pressen. Därefter var det helt och hållet hennes sak att bestämma vad som skulle vara med i boken om hennes liv. Jag skulle ge berättelserna blod och nerv. Men hon bestämde.

Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år. Tvåhundra sidor skrev jag. Sedan stopp. Tvärnit. Jag kunde inte skriva vidare och Barbro slingrade sig som en daggmask på rostig metkrok. Det gjorde ont i mig att se. Saker och ting ställdes på sin spets nere på Kanarieöarna. Då insåg nog båda två att vi nått vägs ände. Det var beklämmande. Sorgligt, rent av.

Barbro trivdes i rörelsen. Framåt, alltid framåt. Hon var tveklöst en rastlös person. Tvekade sällan. Kastade sig, ibland huvudstupa, över nästa uppdrag, ett nattligt infall. Nästa framträdande, nästa möte med vänner, med barnen, med någon kollega. I konsten att sitta still var hon allt annat än fullärd. Det var som om det ständigt kliade i kroppen på henne, tankarna lika pilsnabba. På väg. Nya idéer, nya uppslag.

Nästa framträdande var alltid det viktigaste. Stort allvar. Brinnande angeläget. Varje ny publik, oavsett storlek eller sammanhang, var det enda som räknades. Aldrig att Barbro tillät sig att ens för en halvtimme vilsamt slumra på gamla lagrar. En svårartad inre osäkerhet – dög hon?, vågade hon ännu en gång kliva upp på scenen?, bar rösten? – drev henne hårt och skoningslöst vidare, mot nästa spelning, ännu en publik.

Hur paradoxalt det än kan låta så var osäkerheten en styrka hon lyckades odla framgångsrikt. Till ett allt annat än lättköpt pris fann Barbro det möjligt att gå en tuff och trots allt klok balansgång mellan professionell rutin å ena sidan och nervig skräck å den andra. Och där, precis där med kallsvett över rygg och panna, nådde hon så gott som alltid fram till publiken, denna hennes enda bestående tro. En tro på människorna som satt därute i salongens mörker och väntade på henne, gömda bakom scenbelysningens skarpa ljus.

Hon fyllde sin tid och höll därigenom rastlöshetens grymma demon stången, genom arbete och ännu mer arbete. Tålamod var inte hennes starkaste gren.

Bakom glädjen och skratten fanns ett ständigt mörker som hon dolde med driven skicklighet.

Och förnekelse.

Det framhålls alltid att Barbro var snäll. Det var hon. Mycket snäll, dessutom. Det var en grundhållning i hennes syn på hur livet skulle – och borde – levas.

Ingen tvekan fanns inför slit och svett. Hon kavlade upp ärmarna och satte i gång med vad som helst som skulle göras. Men – återigen –  det var även hennes sätt att slåss emot och domptera rastlösheten. Bakom den fanns en stor och svår oro, samma skräck som alla alkoholistbarn bär med sig genom livet. Hennes far söp. Han var snäll när han var nykter; full var han vidrig i sina söndersupna klädtrasor. Själv tyckte jag att Barbros avgudade mamma, matriarken Brita, drack på tok för mycket. Hon satt i sitt vackra kök och sög på sina eviga whiskypinnar och rökte långa, smala, bruna cigarretter. Men om Brita fick ingen, absolut ingen, andas ett kritiskt ord. Då blev Barbro rasande. Förvandlad till en lejoninna med mord, ja blod i blicken.

Förhållandet till mamma Brita var ingen okomplicerad historia. Bränslet var skuld och en överväldigande tacksamhet. Mäktiga och sargande rörelser djupt nere i själens mörker. Barbro hanterade det med konkreta handlingar. Det var språket hon vuxit upp med. Det var hennes arv – ett arv hon visserligen var synnerligen stolt över. Mot den bakgrunden blir hennes snällhet avsevärt mer begriplig. Den är sammansatt av många och nog så belastande komponenter och händelser under uppväxten.

Ett busksnår ute i trädgården i Järvsö, tätt intill det lilla hus hon levt i som barn, spelade en stor roll i hennes inre plågor. Där blev Barbro utsatt för ett övergrepp. Vem förövaren var ändrades ibland i hennes berättelser. Hon vågade aldrig möta den grymma upplevelsen rakt på, med blottad uppriktighet. Det är lätt att förstå. Samhället som Barbro växte upp i liknade inte alls dagens med dess mer medvetna syn på sexuellt våld.

Omedvetet passerade hon buskarna med minst ett par meters avstånd. Tidiga morgnar kunde jag sitta i köket och stirra på de där buskarna. De andades grymhet. Med det själsliga såret, aldrig läkt, aldrig förvandlat till ett ärr, levde Barbro hela sitt vuxna liv. Hennes längtan efter ljus, hennes sökande efter trygghet – ibland värmande och förnuftigt, andra gånger sorgset krampaktigt – tog aldrig slut. Hon fortsatte att jaga. Hon gav aldrig upp. Den insikten och de inblickarna i Barbros inre skänker tröst. Ur detta skapade hon på egen hand sitt eget liv. Hon var först och främst en mycket stark kvinna som visste vad hon ville.

Nu skurar hon för fullt Guds parkettgolv. Och i tvättmaskinen tumlar Hans gamla skjortor. Barbro städar. Som alltid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Med det själsliga såret, aldrig läkt, levde Lill-Babs hela sitt liv first appeared on Opulens.

HYBRIDROMAN. Jonas Berghs nya bok är en sorgesång över att allt förflyktigas, men också en berättelse om faderskap och mänskliga möten. Carolina Thelin har läst den.

Jag fastnar i Love will tear us apart av Jonas Bergh
Venaröd förlag 2018

“Love will tear us apart” av depprockpunkbandet Joy Division är en av mina favoritlåtar. Det är den också för poeten, romanförfattaren och kulturskribenten Jonas Bergh. Den börjar så, hans nya “hybridroman” (en blandning av prosa och poesi), med dikten “jag fastnar i Love will tear us apart”:

den vägen
vill du aldrig gå
men du måste gå den
den vägen
allt du aldrig får
men du måste gå den
baby baby baby

Berghs tidigare Landskronatrilogi (Och fortsätta vidare bort, En sång för Sonny och Karola och På väg till Charlotta Andersson) handlar om människor som på olika sätt hamnat snett i tillvaron. Speciellt männen, som är alkade och psykiskt sköra. Deras kvinnor antingen offrar sig för sina miserabla män eller tröttnar och bryter sig loss. I Jag fastnar i Love will tear us apart får vi på nytt träffa Jonte Sten, författarens alter ego till 50 procent enligt honom själv. Han dök upp för första gången i Och fortsätta vidare bort, en sorglig skildring av alkoholism i unga år.

Nu är Jonte äldre men kanske inte så mycket klokare. Han har två små älskade döttrar och en fru som precis lämnat honom. Tristessen och supandet har slitit sönder förhållandet, men Jonte älskar och vill så ohyggligt gärna ha henne tillbaka. Samtidigt får vi träffa honom både som barn och när förhållandet var nytt och mindre komplicerat. Det är en berättelse som utspelar sig i Malmö, runt Möllan och i Limhamn och i Landskrona, under barndomsåren i Borstahusen. En sorgesång över att allt förflyktigas men också en berättelse om faderskap och om mänskliga möten.

Jonas Bergh fastnar i gammal rock- och popmusik och i gamla vissångare. Många av dikterna börjar med “Jag fastnar …” Själv fastnar jag i frustration över att Bergh har fastnat. Att romanjaget inte kommer vidare vare sig det handlar om musik, kraschat äktenskap, psykisk ohälsa eller missbruk. Men det finns ljusglimtar, och kanske han till slut växer upp och blir en starkare och gladare kille.

Jag fastnar i Love will tear us apart släpps i handeln den 16 april, men kommer redan nu på lördag att presenteras tillsammans med tre andra aktuella böcker när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Sydsvenska sorgligheter first appeared on Opulens.

“Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga beroendelitteratur som ges ut på de större förlagen.”

SoL 1:1 av Johan Christiansson
Venaröd Förlag (2016)

Socialtjänstlagen, SoL 1, ska på demokratins och solidaritetens grund först och främst främja medborgarnas sociala och ekonomiska trygghet samt aktiva deltagande i samhällslivet. Den som är på väg in i, eller har utvecklat ett missbruk, ska enligt lagen kunna få nödvändig hjälp. Hänsyn ska tas till egna resurser och individens integritet bör, liksom självbestämmanderätten, i allra högsta möjliga mån respekteras. Lagen är, när man läser den på pappret, fylld av goda, om än lite stelbenta intentioner och det är lätt att fråga sig hur den egentligen går att applicera på verkligheten.

Johan Christianssons roman SoL 1:1, utgiven på Venaröd Förlag, ger inget direkt svar på den frågan men däremot förmedlar författaren en ovanligt inträngande bild av ett missbruk som gror och utvecklas inom en ganska så typisk svensk vardagssituation. Huvudpersonens, socialarbetaren Karls, liv domineras av en slags tomhet som är svår att fylla. Hans arbete med missbrukare ger honom ingenting, hans sambo lämnar honom och hans liv flyter ihop till ett gråtrist kaos. De sociala hjälpinsatserna framstår som rätt valhänta och de har heller ingen större effekt. Karl går istället succcessivt ner sig i ett sörjigt träsk fyllt av alkohol, sex och droger. Situationen förvärras av att han har kontakt med gamla klienter som inte heller lyckats klara sig ur sina situationer och Karl börjar alltmer gå in i en tjock, alkoholstinkande dimma.

Efter en tids sjukskrivning, själv ser han på sig själv som arbetslös, snubblar Karl omkring i sina kvarter runt Medborgarplatsen dyngrak och påtänd i fullt dagsljus, han blir utslängd från barer och somnar i trapphuset där grannarna passerar förbi honom på väg till jobbet på morgonen. Trots allt detta får han gå kvar på sitt jobb och arbetsträna, en av insatserna som SoL 1 förespråkar, men missbruket sliter och fast han återförenas med flickvännen och barnen dyngar Karl ändå ner sig i jakten på tillfredsställelse. Han har blivit känslolös och ingenting berör honom längre mer än på ytan. Slutet blir hängande lite i luften; kanske kan Karl återanpassas in i en dräglig tillvaro, kanske kommer han att fortsätta med sitt missbruk, driven av en längtan han inte kan definiera.

Skildringen av Karls beroende hugger ovanligt hårt. Den känns ofta obehagligt verklighetstrogen, men är ändå befriande absurd. Karls konstanta längtan efter alkohol och annan stimulantia genomsyrar till sist hans tillvaro till den grad att hans tankar mer och mer tas över av osammanhängande hallucinationer, men samtidigt förväntas han fungera någorlunda bra på en arbetsplats.

Arbetskamraterna verkar, konstigt nog, inte reagera på att han knappast håller ihop och ingen verkar se något märkligt i att han kommer onykter till jobbet eller sextrakasserar kvinnliga kollegor, hans kvinnosyn är minst sagt unken. Samtidigt arbetar han med människor som är ännu mer socialt utslagna än han själv utan att någon direkt verkar ifrågasätta hans lämplighet. Johan Christiansson är bra på att få fram de absurda kontrasterna i Karls livssituation. Hans humor är uppfriskande svart och SoL 1:1 ger en genomträngande bild av ett liv i misär som ändå tillåts fortsätta inom samhällets ramar och regelverk.

Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga ”beroendelitteratur” som getts ut på de större förlagen under de senaste åren. Den som verkligen vill ta del av en missbrukares mentalitet och eländiga vardag och ändå ha lite roligt samtidigt gör definitivt rätt i att välja Johan Christianssons bok.

The post Svettig och inträngande berättelse om ett vardagsmissbruk first appeared on Opulens.