FOLKMELODI. Rolf Karlman skriver om fenomenet att finländarna, som utsetts till världens lyckligaste folk, paradoxalt nog har en förkärlek för melankolisk musik. 

Finland har igen blivit utsett världens lyckligaste land. Sauna, sjöar, sisu, Sibelius, skogar, alkohol och Sanna Marin verkar i olika grad tilltala världssamfundet (World Happiness Report).

Varje år möter finländarna nyheten med samma roade skepsis: Vi, detta ordkarga och inbundna folk i denna gråa och slaskiga avkrok av världen? Hur är det ens möjligt?

Som en motvikt utsåg Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat för några år sedan Finlands dystraste melodi. Resultatet av omröstningen presenterades på samma dag som åretets tangokungar presenterades i Seinäjoki i den stora tangofestivalen.  Finländarnas speciella humor, något obegriplig för rikssvenskar, hade ånyo bekräftats.

Den mest ledsamma och melankoliska låten i Finland enligt tidningens läsaromröstning blev alltså Peltoniemen Hintrikan surumarssi (Hindrika Peltoniemis sorgemarsch). Konkurrensen måste ha varit hård i ett land där hela den populära tangogenren präglas av en mollton. När 1989 års finske tangokung, Risto Nevala, skulle förklara tangons mystik för en svensk journalist sade han: ”Jag har sjungit tango för svenskar och de gillade det. Men tangons innersta väsen är svår att förklara. Ni har ju inte vår melankoli……”

Vinnarlåten bygger på en gammal folkmelodi.  Den som gjorde att melodin definitivt rotade sig i den finska folksjälen var sångaren och nationalidolen Tapio Rautavaara (1915 – 1979). Han sjöng in låten 1964 med text av Reino Helismaa.

Rautavaara var nationalidol sedan han tog guldmedalj i spjutkastning i olympiaden i London 1948. Han var också duktig bågskytt. Dessutom var han en stilig karl som hade flera anbud på att efterträda Jonny Weismuller som Tarzan. Tapio (Tapsa) Rautavaara avböjde dock alla filmanbud från Hollywood och etablerade sig istället som sångare och filmskådespelare i Finland. I sina filmroller spelade  Rautavaara ofta skogsarbetare / flottare och sjöng dessutom tango. Vemod, tango och elände är ett säkert succérecept i finska filmer som också har anammats i viss utsträckning av Aki Kaurismäki.  

Några verser i den vinnande melodin på svenska:

Hintrika Peltoniemis Sorgemarsch (Peltoniemen Hintriikan surumarssi)

Det finns en spång på kärret,
Vägen är bara en spång.</i
Den leder till en grå stuga,
Stugan är sliten och grå.

Borta är människan, det är ödsligt,
Stugans mossbetäckta väggar.
Bort förs Hintrika Peltoniemi

Här fanns fattigdomen,
Här fanns kölden.

Nu är bekymren borta,
Nu är det slut på fattigdomen och livets elände,
Bort förs Hintrika Peltoniemi 

Hintrika Peltoniemis Sorgemarsch är dock ursprungligen en gammal spelmanslåt om den gamla kvinnan som alltså bodde ensam i ett pörte i myrmarkerna, där hennes gubbe gick ner sig och dog. Endast fattigdom och död fick hon i livet. Helsingin Sanomats läsare tyckte att det var en genialisk kombination av musik och text som skapar den rätta finska känslan av moll och nedstämdhet. Därför vann Hintrika Peltoniemis Sorgmarsch kampen om att bli utsedd till Finlands dystraste visa genom tiderna.

På andra plats i sorgsenhetstoppen i Finland kom sången Lumi teki enkelin eteiseen (Snön gjorde en ängel i farstun) med Hector från 1976. Trea blev Elina mitä mä teen? (Elina, vad ska jag göra?) av och med Gösta Sundqvist. 

Enligt Helsingin Sanomat vittnar resultatet om två olika epoker, trots att bara ett årtionde skiljer mellan ettan och tvåan: Rautavaara-melodin har förankring i det gamla bonde-Finland men Hectors låt anses ses som en representant för rockgenerationen. Hidtrika, en änka som bor i en koja på myren, dör.

I tvåan, änglalåten, förekommer ett självmord, men låten vittnar också om ett Finland i förändring, med ensamhet av modernare slag, medan morsan for till himmelen stack farsan till Sverige. Och det finns i bägge en anstrykning av tro. För den fattiga Hindrika, som knappt besökt kyrkan annat än vid dop och bröllop, är döden räddningen. Och i Hectors låt finns en rad om hur man tackar Skaparen.

The post Finlands dystraste melodi first appeared on Opulens.

ALKOHOLPOLITIK. “Sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Folknykterhetens dag har högtidlighållits sedan 1893. I år inföll den nu i veckan på Kristi himmelsfärd och det under ett år där en alkoholpolitisk liberalisering i form av gårdsförsäljning kan bli en valfråga. Gårdsförsäljning av öl och vin är visserligen redan klubbat av riksdagen men sprit och politik är inte sällan problematiskt och på högtidsdagen i torsdags anklagades Socialdemokraterna för att ha “begravt beslutet i en utredning och en ridå av svepskäl om folkhälsa”.

LO Smith var riksdagsman och industrialist just i slutet av 1800-talet och kan sägas personifiera det långa trassliga svenska förhållandet mellan politik och alkohol. Han var känd för sitt patos, betalade löner en bra bit över genomsnittet och organiserade soppkök för behövande. Men det är LO Smiths profil som syns på medaljongerna som pryder Absolut vodka-flaskorna. I en tid när den växande nykterhetsrörelsen försökte rädda det spritindränkta landet Sverige, då gjorde sig riksdagsmannen en förmögenhet som Kung Brännvin.

Ja, sprit och politik kan vara knepigt. Nyliberala Frihetsfronten är kanske de i svensk historia som mest medvetet blandat politik i drinkarna. Vid starten under 90-talets första år finansierade de i stor utsträckning sin verksamhet genom svartklubbsverksamhet. De var förstås inte de första i historien som politiserat nöjeslivet. Redan de engelska utopisterna på 1700-talet förstod att krogen var ett utmärkt ställe för politik. Skillnaden är dock att medan de såg sina tavernor som diskussionsrum, ville Frihetsfronten upphöja själva supandet till civil olydnad. Svep en skattefuskad sexa mot förtryckarstatens restriktioner!

Det kan dock bli rätt förvirrat när det politiska mötet inte har några vidare syften än att hinka skattefri sprit. Jag minns ett besök i Frihetsfrontens högborg vid Hammarbyhamnen i Stockholm där i början av nittiotalet. Lokalen liknande någon rockklubb i Prag. Även besökarna verkade importerade från de svartkläddas dåtida Mecka. Jag minns att jag tänkte att så många röda stjärnor på kavajslagen finner man nog inte ens under en föredragskväll på vänsterhaket Kvarnen några stenkast bort.

[prenumeration]

Kvällens DJ fattade snart stämningen. Efter lite techno hördes det välbekanta introt till Rage Against the Machines antifascistiska hit Killing in the Name. Det blev den tändande gnistan som fick dansgolvet att explodera. Discojocke hade nu inget annat val än att fortsätta på den inslagna vägen. Efter att förtvivlat letat i backen med de gamla vinylplattor fann han den. Staten och Kapitalet med Ebba Grön. Så här i efterhand måste man väl säga att det var ett genidrag. Få röjarlåtar är väl begåvad med en sådan text att både nyliberaler och vänsterradikaler kan skråla med och gemensamt knyta sina nävar. ”Sida vid sida…” tjöt vi.

Men innan låtens slut skulle ytterligare blocköverskridande förbrödring uppstå. Ett tidigare under kvällen anonymt gäng äntrade nu den politiska scenen. Med mer välansade frisyrer än de svartklädda vänsterradikalernas och även kortare än de kostymklädda nyliberalernas, så började de headbanga med sina kala skallar. Deras fosterländska högerarmar höjdes raka i luften men, som ni förstår, utan knutna nävar. Det var en oförglömlig syn: Skinnskallar som heilade till Ebba Gröns revolution, i nyliberalernas borg.

Ja, sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt. Och nu har jag inte ens nämnt Systembolaget. I Pelle Berglunds biografi Kung Brännvin berättas om ett improviserat tal LO Smith höll. Talet hölls inför en grupp arbetare till vilka han ska ha utbrustit:

”Undvik den dryck på vilken jag förtjänat min förmögenhet!”

The post Hade Kung Brännvin gillat gårdsförsäljning? first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt.” Lasse Ekstrand funderar kring den romantiska myten om alkoholkonsumtion och författarskap.

Det brukar heta att det är en vantro att författare kan skriva med sprit i kroppen. Vantron är syskon med en romantisk myt om författare, främst manliga sådana. De är inte som vi andra, vardagens grå eminenser. De lever ett roligare liv, i sus och dus.

Visserligen var Hemingway en fyllbult som redan till frukost kunde ta sig några “stänkare”, för att citera Ingvar Hirdwalls figur i Beck-filmerna. Men alla fyllbultar är inte “karlakarlen” Hemingway. För att parafrasera Sartre om Flaubert: Visserligen var Flaubert en tråkig typ, men alla tråkiga typer är inte Flaubert. Plötsligt minns jag Havanna i december 2009. Vi släpptes in i det hotellrum där Papa suttit och skrivit. Guiden, snarare upplåsaren var kraftigt berusad, tog snedsteg. Vägrade ta emot dricks när hon förstod att jag också skrev.

Jag bedriver omläsning av Olof Lagercrantzs bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (2012) om Gunnar Ekelöf. Denne poet på högsta europeiska lyriknivå. De båda var nära vänner, träffades och umgicks ofta. Lagercrantz nämner honom ideligen i sina dagböcker, skildringen blir levande. Till skillnad från hans böcker om Proust och andra. De är inte levande, mer redovisande.

Jag vet inte hur länge det varade, men Ekelöf var strängt disciplinerad när det gällde spritintaget. Drack först när han skrivit klart om dagen och stämplat ut. Uthärdade stoiskt morgnarnas kopparslagare, om än svåra, vid skrivbordet. Men disciplinen släppte, han började skriva även när han drack. Ändå, om man kan uttrycka det så, blev det så fruktansvärt bra. Med lärda referenser inbakade, Ekelöf var högt bildad.

Det hade blivit ännu bättre om han låtit bli flaskan, kanske någon inflikar. Är man någorlunda förtrogen med Ekelöfs mångsidiga författarskap är man dock inte omedelbart benägen att hålla med. Och omöjligt att uttala sig om.

En annan som skrev med sprit i kroppen, dessutom översatte från grekiska till finska, var poeten Pentti Saarikoski. Det var som om han dagligen måste inmundiga sina flaskor vin för att kunna fungera, som om han drack sig nykter. Utan intaget av den buteljerade “medicinen” skakade han och förmådde inte samla ihop sig och arbeta.

Nå, hinkandet har sitt pris. Varken Ekelöf eller Pentti Saarikoski fick ett långt liv. Den senare blev bara fyrtiosex, Ekelöf sextioett. (Hemingway blev sextiotvå.) Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt. Som i den danska filmen ”Druk”. Man kan inbilla sig, som också personerna i filmen gör (fångna av en nationell myt om att danskar klarar spriten), att man håller intaget i strama tyglar. Men det är bara en fråga om när spriten reser sig på bakbenen, stegrar sig och tar kommandot.

Både Ekelöf och Saarikoski avled svårt alkoholskadade. Hemingway tog sig själv av daga med gevär, spriten hade fördärvat hans huvud.

The post Hinkandet har sitt pris first appeared on Opulens.

ALKOHOL. Så gick vi då genom två storhelger starkt kopplade till alkohol. Alla barn fick inte julmys när mamma och/eller pappa blev pinsama, traggiga, stingsligt irriterade eller i värsta fall våldsamma och tappade förmågan att sköta sin föräldraroll. Detta sagt eftersom jag själv genomgått en period av viss överkonsumtion av alkohol och funderat mycket över dess plats i samhället.

Men tro mig, när det stora suget kom var det inte ett snoffsigt slott i Österlen som var den naturligaste källan för att fylla på. Jag gick till närbutiken för ett sexpack bärs. Och så gör även de flesta alkoholister; det är yrseln och inte smaken som lockar. Därför är förbudet om gårdsförsäljning totalt missriktat, speciellt när Systembolaget ägnar sig åt hyckleri och alltmer har produkter som är inriktade på festande, ungdom och glam och inte för ett ruttet lingon försöker visa på alkoholens mer “kulturella gastronomi”.

I ärlighetens namn vet vi att Arboga 10.2%, alkoläsk med vingummismak och rödvin på burk eller varför inte en knallrosa tetra med sliskigt vitt vin knappast hamnar på en vuxen parmiddag utan snarare hos minderåriga på en parkbänk eller i ett undanskymt buskage i stadsparken på Valborg. Det är löjeväckande att anföra folkhälsoskäl mot att småskaligt, ofta dyrt och exklusivt vin, inte skulle få säljas på slott, herrgårdar och lantbruk.

Jesper Nordström

The post Noterat: Gårdsförsäljning ingen fara för folkhälsan first appeared on Opulens.

GRÅZONER. “Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa.” Linda Bönström apropå Göteborgs stads senaste tillslag mot svart klubbverksamhet.

Välmenta präktiga typer – det är väl egentligen det vi pratar om efter Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners krönika om Göteborgs svartklubbar. Klubben Truckstop Alaska utreds för brott mot alkohollagen och Werner menar att kommunen låtit den bedriva verksamhet ett decennium trots att den knappast varit laglig – först nu väljer man att slå till mot den framgångsrika verksamheten.

Göteborgs stad har den här gången sig själv att skylla att svartklubbar kommit på tapeten igen. Som Werner framhåller har man tillämpat en ”se mellan fingrarna”-policy där olaglig verksamhet tillåtits pågå med kommunens goda minne. Naturligtvis finns det flera aspekter av detta, men det gör också att många människor påverkas när vinden vänder.

Är det verkligen så allvarligt? Det finns gott om lagliga dans- och musikklubbar i Göteborg och andra städer, det är väl bara att besöka någon av dem som gör rätt för sig med alkoholskatt och entréavgift! För att inte tala om garderobsavgiften, kostnaden för att förvara sin jacka på en galge under personligt ansvar … När Werner tog över som Göteborgs-Postens kulturchef gjorde han klart att han tog uppgiften på allvar men att han inte hade några planer på att bli en tråkmåns. Jag kan tycka att det vore bra om Werner blev något lite tråkigare och inte gjorde frågan till något en artonåring skulle hosta fram. Men i poängen finns egentligen inget fel.

De flesta av oss vet varför svartklubbar fungerar så bra: spriten. Jo, jag vill väl ge även den alternativa musikscenen cred för det hela, men det vore inte sant. Åtminstone inte helt och hållet. För utan spriten, om den spelade en aldrig så liten eller obefintlig roll, skulle väl kulturhusens uppvisningar vara fullsatta med människor på spaning efter the next big thing. Många är däremot de som besökt tvivelaktiga adressers dunkla rum med diskutabel lukt. Och där har banden funnits – de som inte kvalificerat sig att spela på övervåningen på puben eller gått hem hos Sticky Fingers arroganta ledning – och det är fint.

Min vän kallar det idiotiskt att Göteborgs stad slår till när väl klubbarna blivit etablerade, Werner beskriver det som att ”leka med stadens alternativa kulturliv som en liten myra som man när som helst kan mosa”. Jag håller med dem båda, det behövs mindre scener för nya band att spela på. Litet luddigt har många svartklubbar börjat drivas som ideell verksamhet: jag törs sticka ut hackan och hävda att det inte görs i det etablerade kulturlivets tjänst. Åtminstone inte i den där sötare formbara spela-efter-noter-sorten. Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa. Men även subkulturen är förenad med villkor, även om en del hellre skulle lyssna på en hel Mariah Carey-platta än att erkänna det. I subkulturens natur ligger att när den blir framgångsrik blir den också mainstream – det som är bra är således det som öppnar portarna till hemliga hus och en större publik. Se bara på punk, rave eller metal. Till och med rocken var en gång syndig.

Tillåt öl- och/eller vinservering så blir det lättare att ha koll och det främjar klubbverksamheten, oavsett vad välmenta präktiga typer än påstår, säger min vän, och jag nickar instämmande.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Kul utan tillstånd first appeared on Opulens.

“För August Palm var alkoholen liksom religionen en privatsak”, skriver Mattias Svensson som menar att skötsamhets- och förbudsivrare i Sverige alltid stött på motstånd av frihetsalternativ.

Häromveckan skrev Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet en nostalgisk kulturartikel om Ronny Ambjörnssons nyutgivna bok Den skötsamme arbetaren. Lindgren ställer polemiskt dagens, som han menar, vilseledda och obildade arbetare, mot de moraliska resar som kring förra sekelskiftet byggde svensk arbetarrörelse med stöd av frikyrkor och nykterhetsrörelse. Då var skötsamhet och bildning idealet, något som hade krossats om den tiden haft identitetspolitik. Lindgren skriver:

“Hade den tidens vänster resonerat på samma sätt som vår skulle den ha sagt åt arbetarna: ‘Alkoholismen är er identitet, låt ingen ta flaskan ifrån er! Spontanstrejker där ni spelar kort och super är er kultur – var stolta över den!'”

Så kan man förstås idyllisera socialdemokratin och andra politiska krafter som vill kommendera fram skärpning hos en förslappad och dekadent allmänhet – ställ dem mot en identitetspolitisk halmdocka.

I verkligheten var (och är) alternativet nämligen ett annat och bättre. Socialdemokratins grundare i Sverige, August Palm, lämnade partiet efter att de skötsamhetsivrande börjat driva frågan om att totalförbjuda alkohol. Palm grundade istället appellrörelsen bestående av socialister som var kritiska mot alkoholområdets förmynderi, förbud och regleringar, och Förbundet för Medborgarfrihet som 1915 enade höger och fackföreningsfolk i samma syfte. Alkoholbruket sågs av dessa både som ett gissel när det missbrukades, men också som ett naturligt njutningsmedel. Man hävdade att alkoholen i de allra flesta fall skänkte rekreation snarare än förbannelse.

Palm anmärkte syrligt apropå de välorganiserade nykteristerna i politiken att ”som bekant anses på sina håll i detta kulturland endast fullnykterister kunna sköta den in- och utrikiska politiken.” Han såg folkpartisten och läkaren Ivan Bratts och andra experters förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet. För Palm var alkoholen liksom religionen en privatsak. Palm underkände därför påståendet att nykterhetsrörelsen hade betydelse för demokratin genom kravet på lokalt veto, att man lokalt skulle få rösta om att införa alkoholförbud, ”Ty med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”

Palm hade rätt. Den rörelse hade fel som ville göra politik av förvisso i stora stycken goda etiska föresatser. Vi ska vara oerhört glada att den vanvettiga förbudspolitik som omfattades av både kommunister och socialdemokrater röstades ner med knapp marginal i en folkomröstning 1922. I USA, Finland och Norge prövades alkoholförbud med känt resultat. Det nobla experiment som skulle frälsa samhällen och tömma fängelser skapade tvärtom korruption, gängkrig och ett betydligt riskablare drickande. Naiviteten fanns hos de rörelser som med politiska medel ville etablera skötsamhet, eller med dagens terminologi ”ordning och reda”.

Det är så typiskt svensk debatt än idag att retuschera bort frihetsalternativet, insikten att vissa saker kan vuxna människor bestämma själva – kring sin identitet, hur de roar sig och hur de bildar sig. Extra sorgligt när ett sådant tänkvärt och avvägt frihetsalternativ faktiskt var det som artikulerades av Palm och andra, som ett nyktert alternativ till skötsamhetsidealister som ville frälsa genom förbud.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Friheten som retuscheras bort first appeared on Opulens.