NOBEL. I morgon, den 10 december, firas Nobeldagen. Anne Edelstam har läst Helena Höjenbergs bok om Alfred Nobels tid i Paris. Det är en biografi som ger en ny och annorlunda bild av Nobelprisets instiftare.

Alfred Nobel i Paris av Helena Höjenberg
Bokförlaget Langenskiöld   

Behövs det verkligen ytterligare en biografi över Alfred Nobel? Svaret är ja. Det har Helena Höjenberg bevisat med denna nyutkomna bok: ”Alfred Nobel i Paris”. Journalisten, författaren och akademiledamoten Ingrid Carlberg har skrivit förordet. Carlberg kom själv ut med en biografi över Nobel för inte så länge sedan. Trots gedigen forskning erkänner hon att det fanns mer att hämta ur arkiven om denne omstridde och ack så omskrivne man.

Helena Höjenberg har metodiskt gått igenom kvitto efter kvitto såväl i svenska som franska arkiv. Genom att gå igenom dessa papper har hon fått fram en annan bild av Alfred Nobel än den etablerade. Han var nämligen långt ifrån den ensamvarg med enkelt leverne som vanligtvis görs gällande. Tvärtom träder en levnadsglad, generös men också snobbig man fram. En man med smak för de finaste franska maträtter, kläder, eleganta tyger och utsökta viner.

Alfred Nobels uppväxt

Genom en kort introduktion påminns läsaren om Alfred Nobels påvra uppväxt efter att fadern hade gått i konkurs och fick fly från Stockholm till Sankt Petersburg. Där återförenades så småningom resten av familjen när det blivit bättre ordning på finanserna men snart nog kom nästa dråpslag med ännu en konkurs. De tre sönerna tvingades kämpa hårt för överlevnaden. De skulle visa sig att de lyckades utöver förväntan.

När Alfred Nobel kom till Paris var det som en förmögen man med sina patent och han ägde därtill flera fabriker runt om i Europa. Helena Höjenberg förtäljer hur han skapade sig ett hôtel particulier – ett palatsliknande hem – i centrala Paris. Han använde sig av en av de förnämsta (och förstås dyraste) inredningsarkitekterna för att inreda sitt nya hem.

Nobels revansch

Det innefattade även en ateljé där han kunde ägna sig åt sina experiment. Vi får en initierad redogörelse för dåtidens exklusiva tyger, draperier, konst, vinterträdgårdar och ekipage. Sådant som hörde till för den som var mån om att visa upp sina rikedomar. Och det var tydligen Alfred Nobel.

Kanske var det viktigt för honom att visa världen att han lämnat allt som hette armod bakom sig och numera kunde umgås i de finaste salongerna? Han var nämligen även medlem i en rad privata klubbar där dåtidens besuttna gentlemän träffades, diskuterade och rökte cigarrer.

Nobel var frikostig

Klädseln var Alfred Nobel efter vad som framgår mycket angelägen om. Helena Höjenberg beskriver utförligt artonhundratalets herr- och dammode. Att Alfred Nobel tyckte om att umgås med kvinnor framgår tydligt. De damer han umgicks med fick dyra presenter. Gärna i form av eleganta klädesplagg. Det framgår också att han var generös med sina pengar och inte enbart delade med sig till vissa väninnor, utan även till andra vänner och deras barn samt skänkte pengar till välgörande ändamål.

Alfred Nobel hade en faiblesse för konst men verkar mera ha litat på den tidens kända gallerister än på sin egen smak när det gällde konstinköp. Flera av de konstnärskap han investerat så mycket pengar i är numera tyvärr helt bortglömda. Likaså hans samling bronser, ekipage och påkostade heminredning.

Inget finns bevarat av hans Pariserliv. All kvarlåtenskap skingrades nämligen efter hans bortgång. Eller rättare sagt, nästan allt, förutom de kvitton och utgifter han noggrant samlat, skrivit in i olika böcker och sparat.

Höjenberg har slagit hål på en myt

Helena Höjenberg har lyckats med konststycket att utifrån dessa uppgifter och noteringar pussla ihop hans eleganta Pariserliv vilket hon relaterar på ett inlevelsefullt vis och med en synnerligen medryckande stil. Det som beskrivs är så väsensskilt från vad han blivit ihågkommen för.

Helena Höjenberg har således slagit hål på den myt om Alfred Nobel som framställer honom som ett slags asketisk kuf. Läsaren upptäcker i stället en gladlynt, nyfiken och utåtriktad man med en bred vänskapskrets.   

The post Ny biografi nyanserar bilden av Alfred Nobel first appeared on Opulens.

The post Nobelprisets summa slås fast first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få medalj och dela på en fortfarande betydande summa pengar. Ivo Holmqvist återlanserar danska författaren Henrik Pontoppidans hundra år gamla idé. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Av skäl som inte undgått någon blev det inga Nobelpris i litteratur i fjol men snart återkommer man som bekant dubbelt upp. Två författare kommer att få ta emot det alltid lika vackra diplomet ur kungens hand. Det blir säkert bra, den interna priskommittén är nu dessutom förstärkt med externa experter med god överblick. I två länder kommer man att jubla, i många andra som vanligt att sura. För övrigt är i toppskiktet av betydande och angelägna författare en lika god som en annan, eller kanske är alla enastående. Fixstjärnorna på litteraturhimlen strålar starkt och är ojämförliga.

Ett enkelt sätt att förmera priset vore att dela upp det. Så har skett ett par gånger i det förflutna. 1966 fick Samuel Josef Agnon från Israel priset samman med Nelly Sachs, invandrad från Tyskland till Stockholm. Och krigsåret 1917 gick priset till två danska författare, den numera med viss orätt ganska glömde Karl Gjellerup och hans författarkollega Henrik Pontoppidan som tvärtom alltid varit aktuell och läst. I dagarna har ett väldigt verk om honom kommit, Flemming Behrendts Livsrusen som är på sjuhundra högintressanta sidor.

På sidan 550 får man reda på att Dagens Nyheter skickade ner Elin Brandell till Danmark i november 1917 där hon charmade den då sextioårige Pontoppidan (och han henne, kan man nog läsa mellan raderna). I intervjun som slogs upp stort avslöjade Pontoppidan att han bara varit i Stockholm en enda gång och att han då försökt förmå redaktör Sohlman på Aftonbladet att bisträcka Strindberg som just då slet hund i Danmark. Men alla ansträngningar var förgäves.

I samma artikel ansåg den klarsynte Pontoppidan att prissumman var alldeles för stor för en författare som vant sig vid att leva under knapphetens kalla stjärnor, och så kommer han med ett demokratiskt förslag: ”För övrigt tycker jag det vore en god idé att dela Nobelpriset så att så många som möjligt skulle kunna få glädje av det. Därmed skulle storleken också bli mera passande (…) Och så tänkte jag mig att man kunde dela upp summan i fyra lika stora delar till en svensk, en norsk, en dansk och en isländsk författare.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Man kan lämna den nordiska begränsningen därhän men annars är det en trevlig tanke som jag gärna passar vidare till den förstärkta priskommittén. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få diplomet och medaljen, och en fortfarande betydande summa pengar – och därtill den ovanskliga om än uppspaltade äran: delad glädje fyrdubbel glädje. Så slipper vi åtminstone fyra länders sura rävar.

The post Nobelpriset borde delas av fyra first appeared on Opulens.