ESSÄ. “20 år efter sin premiär är Park Chan-wooks Oldboy fortfarande lysande, hänsynslös, artistisk och obehaglig, ” skriver Daniél Lopez Nelson. Med anledning av att filmen nu återutges följer här en rad reflektioner kring denna hämndklassiker.

Det har gått 20 år sedan Park Chan-wooks gåtfulla och hänsynslösa långfilm Oldboy hade premiär. I samband med distributören Neons återutgivning av den sydkoreanska hämndklassikern, reflekterar jag kring Oldboy, filmens expressionistiska stil, Park Chan-wook och Alfred Hitchcock.

Under en efterfest i spåren av prisutdelningen på Cannes Film Festival 2004, där Oldboy vann jurypriset, uppstår ett ensidigt eftersnack där den sydkoreanska pristagaren, filmregissören Park Chan-wook, mottar ett filmfanatiskt beröm för det konstnärliga arbetet bakom den prisbelönta filmen.

Berömmet kommer från festivalens dåvarande juryordförande Quentin Tarantino, som på karakteristiskt vis, spyr ut sin passion för Oldboy på Park Chan-wook medan festligheterna pågår runt omkring. Tarantinos djupa redogörelse blir dessutom mer egendomlig för Chan-wook, eftersom han i stunden inte förstår engelska.

Park Chan-wooks fascination för den amerikanska filmen började däremot redan under hans barndom.

Mötet med den upprymda Tarantino, som Chan-wook återberättas i extramaterialet till en dvd-utgåva av Oldboy, påvisar en ömsesidig inspiration mellan dom två filmskaparna, och en lustig synkronisering – Kill Bill: Vol 1 hade premiär samma år som Oldboy och precis som Chan-wook fördjupar sig Tarantino i temat hämnd.

Park Chan-wooks fascination för den amerikanska filmen började däremot redan under hans barndom. Efter Koreakriget, och den militära alliansen mellan USA och Sydkorea, påbörjades sändningar av amerikanska filmer i sydkoreansk television. Alfred Hitchcocks Vertigo var en av filmerna som etsade sig fast i minnet på en ung Chan-wook. Avtrycket går att identifiera i Oldboys gåtfulla handling: efter att ha varit inspärrad i en hemlig och privat fängelsecell i över tio år, utan något motiv, släpps protagonisten Dae-su Oh (spelad av Choi Min-sik) fri. Steg för steg börjar den känslomässigt avtrubbade och fysiskt härdade Dae-su Oh ana att en dold aktör manipulerar hans liv, precis som i Vertigo (1958), där ’Scottie’ (spelad av James Stewart) så småningom förstår att någon i det fördolda iscensätter det han uppfattar som verklighet.

Chan-wook inspireras visserligen av Hitchcock, men samtliga hitchcockianska aspekter i Oldboy är vidareutvecklade, upphöjda till en extrem nivå. Dae-su Oh skär desperat upp handlederna vid två tillfällen under tiden han är frihetsberövad, men han förblöder inte, i stället blir han nedsövd och får vård. Den hemliga aktören har andra planer för Dae-su Oh.

Chan-wook utforskar, till en början, det klassiska Hitchcock-temat oskyldigt anklagad, se Frenzy (1972), The Wrong Man (1956) och North by Northwest (1956). Dock framgår det, efter att filmens mystiska och förmögna antagonist Yoo Ji-tae (spelad av Lee Woo-jin) introducerats, att Dae-su Oh inte är oskyldigt anklagad. Utan snarare att han är skyldig, till att ha varit drivande i en ryktesspridning, under sin tid som gymnasieelev, som får en fruktansvärd fjärilseffekt.

Dae-su Oh är inte medveten om effekterna av den aningslösa och dumma ryktesspridningen, han har nämligen glömt hela incidenten, då den för honom var betydelselös. Det var Yoo Ji-tae som betalade för att få Dae-su Oh fängslad. Som straff för ryktesspridningen som ung. Vad hände under gymnasietiden och vad har Yoo Ji-tae med saken att göra? Varför ville han straffa filmens protagonist?

Dae-su Oh tycks springa runt i en labyrint, sitt minne, vilket förmedlas av valet av kameravinklar och sekvensens drömlika rytm.

Dae-su Oh granskar sitt förflutna och återvänder tillbaka till platsen där brottet ska ha förekommit: gymnasiet.

I en grandios visuell sekvens ser vi hur Dae-su Oh bokstavligen utforskar, springer runt i sitt bortglömda minne, som innefattar händelserna som resulterar i den kostsamma ryktesspridningen. Sekvensen pendlar drömlikt mellan Dae-su Oh som vuxen och gymnasieelev och ackompanjeras av filmens gåtfulla musik. Det inre utforskandet gestaltas i det yttre med ett expressionistiskt bildspråk: Dae-su Oh springer runt i sitt forna gymnasium, platsen har en främmande anda. Dae-su Oh tycks springa runt i en labyrint, sitt minne, vilket förmedlas av valet av kameravinklar och sekvensens drömlika rytm. Även denna del i Oldboy kan spåras tillbaka till Hitchcock, i detta fall till den psykoanalytiska spänningsthrillern Spellbound (1945). Tillsammans med Salvador Dalí gestaltar Hitchcock ett oförglömligt visuellt nummer, ”drömsekvensen”, som skildrar John Ballantynes (spelad av Gregory Peck) inre resa för att finna svaret till det mysterium som han ställs inför i filmen.

Park Chan-wook ska dock inte betraktas som 2000-talets Hitchcock, utan snarare som en filmskapare som förädlar den cinematografiska vokabulär som Hitchcock grundade. Tarantino påstår att regissörer som torftigt tillges etiketten ”den nya Hitchcock”, egentligen bör betraktas som filmskapare som expanderar och aktualiserar det vokabulär Hitchcock formade, det vill säga en stil driven av ett kreativt bildspråk som gestaltar extrema känslomässiga tillstånd.

I vissa fall ligger inte ens intresset från regissören på den intensiva psykologin som gestaltas, utan på det expressionistiska bildspråk som kommer till liv, konstnärligt berättigat, med det intensiva känslomässiga landskapet som bränsle. I denna grupp finner vi filmskapare från alla världens hörn: Alfred Hitchcock, Fritz Lang, Brian De Palma, Dario Argento, Roman Polanski, Park Chan-wook och Quentin Tarantino.

Det är praktiskt och egennyttigt att reducera innehållet i Hitchcocks filmer – en filmografi som sträcker sig över 60 år – till karaktär, våld och misogyni. Faktum är att många olika komponenter har tagits från hans filmer och blivit föremål för olika experiment. Under 60- och 70-talet i Frankrike gjordes filmer som främst var inspirerade av Hitchcocks karaktärer och miljöerna – filmernas set pieces. Vilket är egenskaper som enligt Tarantino inte ger utrymme åt en fruktbar vidareutveckling. Hitchcocks mest värdefulla egenskap är det expressionistiska bildspråket, en form av filmteori, som appliceras i praktisk form och som finner ett unikt och målande uttryck via dom extrema känslor som gestaltas.

20 år efter sin premiär är Park Chan-wooks Oldboy fortfarande lysande, hänsynslös, artistisk och obehaglig. Dels på grund av skådespeleriet (Choi Min-siks monstruösa gestaltning av Dae-su Oh) och kostymerna, dels kvaliteterna i den japanska mangaförlagan filmen är baserad på. Lägg därtill Chan-wooks egendomliga framtoning, den sydkoreanska sensibiliteten och 2000-talsatmosfären. Men framför allt, det expressionistiska bildspråket som grundades av Alfred Hitchcock, vilket är den perfekta utgångspunkten för att skapa en film som Oldboy.  

The post ”Oldboy” ‒ en hämndklassiker first appeared on Opulens.

FILM. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet, skriver Mathias Jansson.

Det tar Norman Bates 45 sekunder att hugga sig genom filmhistorien och skapa en av världens mest kända duschscener.  Flera år efteråt skulle människor oroligt snegla över axeln efter att de dragit för duschdraperiet och vridit på duschkranen.  Det privata och trygga badrummet hade under en minut förvandlats till ett slakthus där blodet stänkte längs kakelväggarna och forsade ner i avloppet.

Alfred Hitchcocks berömda duschscen i filmen Psycho från 1960 är ikonisk med sina många klipp (52 stycken), extrema närbilder och en skärande ljudkuliss som ackompanjerar siluetten av mördaren som höjer och sänker sin kniv genom det tunna duschdraperiet. Sedan dess har badrummet varit en spelplats för skräck i många efterföljande filmer.

När författaren Jack Torrance vandrar omkring i korridorerna på det hemsökta hotellet i filmen The Shining (1980) kliver han in i rum 237 och hör från badrummet ett ljud. När han stiger in det stora pastellgröna badrummet ser han ett badkar med ett fördraget draperi. Ur badkaret stiger en ung naken kvinna och går fram till Jack. Han omfamnar kvinnan men ser i spegeln att han håller i ett uppsvullet halvruttet lik, i form av en gammal dam, i famnen.

Att ett fridfullt avslappnande bad kan blir en skräckupplevelse är också något som tonåringen Nancy får uppleva i den berömda badkarsscenen i filmen Terror på Elm Street (1984). Nancy har haft det tufft och blivit jagad av Freddy Kreuger i sina drömmar och gör allt för att hålla sig vaken och inte somna. Att ta ett varmt bubbelbad är kanske inte den bästa metoden, men hon kämpar i alla fall mot sömnen i badkaret när Freddy Kruegers knivförsedda hand dyker upp ur vattnet mellan hennes ben. En stund senare dras hon ner i badkaret och får kämpa för sitt liv för att inte drunkna. Förutom att scenen höjer ett varningens finger om hur farligt det kan vara att somna i badkaret så ångar scenen också av skräckerotik.

Precis som i Psycho där Norman Bates tjuvkikar på den unga, blonda kvinnan innan han bestämmer sig för att smyga in med en kniv i högsta hugg, när hon står i naken i duschen, finns det något fientligt sexuellt när Freddy Kreugers sträcker sina smutsiga knivblad mot den unga kvinnans underliv i badkaret. I The Shining blandas också sex och död samman när Jack omfamnar den nakna kvinnan som sedan visar sig vara ett ruttet lik.

I filmen Grudge, som finns i flera versioner, finns också en otäck duschscen. Tittaren ser en ung kvinna som schamponerar håret. Vi får se kvinnans huvud bakifrån när en hand plötsligt växer fram ur huvudet. Kvinnan känner att det finns något på hennes huvud och vänder sig förskräckt om, men det är ju såklart tomt i badrummet och handen har försvunnit. Hon är ensam men samtidigt är det något främmande som är närvarande och som tar hennes kropp i besittning.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut. Redan i Bibeln återfinns denna patriarkala blick på kvinnor som tvättar sig. Susanna, som är gift med Joakim, är en vacker ung kvinna. Två äldre herrar smyger sig därför in och tjuvtittar på henne när hon badar. De kräver sedan att få ha sex med henne och om hon vägrar hotar de med att anklaga henne för otrohet. Susanna vägrar förstås och männen vittnar därför falskt om hennes äktenskapsbrott. Hon ska precis dömas till döden för otrohet när profeten Daniel på Guds uppmaning i sista stund rycker in och avslöjar männens falska vittnesmål.

Som tur är har mycket förändrats sedan biblisk tid och kvinnorollen på filmduken har också utvecklats en hel del sedan Hitchcocks Psycho. Även om unga kvinnor fortfarande hotas av otäcka män när de befinner sig i badrummet, lyckas de i allt högre utsträckning i dagens skräckfilmer att besegra inkräktaren och freda sin sexualitet och sin kropp, ja, i alla fall fram till dess att uppföljaren kommer.

Badrummet är helt enkelt en tacksam plats för skräckscener. Vi är ofta ensamma i badrummet och har låst dörren bakom oss för att känna oss trygga. Det skapas en erotisk stämning när vi som betraktare får komma in det mest privata och tjuvkika främst på unga avklädda kvinnor som tvättar sig. I badrummet finns det också gott om speglar och ytor där saker kan reflekteras och förvridas och ge oss nya perspektiv på det som händer i rummet. Ångan från den varma duschen skapar en naturlig mystisk stämning. För visst är det den gotiska hedens dimma som effektfullt krupit in i badrummet och skapar ett drömlandskap där det är svårt att avgöra om det man ser är verklighet eller bara en illusion. Badrummet är också ett paradoxalt rum på många sätt. Det är en symbol för renlighet och hygien, men det är också en plats där vi gör oss av med kroppens restprodukter som avföring, blod och smuts, som vi sedan spolar den i avloppssystemet som kopplar ihop det rena, ljusa badrummet med en smutsig, mörk och skrämmande underjordisk värld. Badrummet kan tolkas som en psykologisk arkitektur för vårt officiellt polerade och anständiga medvetande kontra vårt undermedvetnas dolda drifter och begär.

En som trivs där nere i stadens kloaker och mörker är den hemska clownen i filmen IT från 2017. I IT finns såklart också en känd badrumsscen där avloppet kopplar ihop underjordens fasor och skräck med badrummets städade verklighet. I scenen låser den unga Beverly in sig i badrummet för att få vara ifred, när hon hör barnröster från handfatet och böjer sig fram för att lyssna. Plötsligt börjar det spruta upp blod ur handfatet och hela badrummet dränks i blod. Avloppet blir en portal där underjordens monster kan komma in i verkligheten och allt det otäcka som vi genom åren har spolat ner i avloppet kommer tillbaka över oss. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet.  Det blir helt enkelt en perfekt duk där badrummets skräckestetik kan få fritt spelrum.

The post Badrummets skräckestetik first appeared on Opulens.

OKLIPPT. Bioaktuella Utøya 22 juli är filmad i en enda tagning. Karolina Bergström ser den och några andra filmer där frånvaro av klippning ökar nerven.

Tänk dig att allt som händer under din dag, eller närmare bestämt två timmar av denna dag, registreras av ett osynligt öga. Tänk dig vidare att det som inträffar under dessa två timmar innehåller så pass mycket dramatik att det fängslar också den som inte känner dig särskilt väl, och att det inte krävs vare sig flashiga klipp eller pålagd musik för att göra det hela spännande.

När undertecknad för några år sedan såg Sebastian Schippers explosiva kriminaldrama Victoria (2015) var det en tappa andan-intensiv upplevelse som påminde om att slungas igenom en högtrycksbiltvätt. Om Schipper inte valt att filma allt i en och samma tagning hade filmen på sin höjd blivit en rafflande men på gränsen till trivial historia. Men att utan ett enda klipp filma det spanska cafébiträdet Victorias upplevelser under en minst sagt oförutsägbar natt i Berlin bidrog definitivt till att göra Victoria till en av de senaste årens mest maxpulsbetonade filmer.

När den unga Kaja möter åskådarens blick i inledningen av bioaktuella Utøya 22 juli och därmed går igenom den så kallade fjärde väggen, den osynliga barriär bakom vilken vi åskådare ser dramat, är också det inledningen på en enda tagning som skildrar hennes upplevelse av händelserna på Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger för sju år sedan. Det vi först tror är ett direkt tilltal till publiken visar sig vara ett mobilsamtal med mamman, exakt tolv minuter innan den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik avlossar sina första skott på ön. Därifrån får vi under en och samma följsamt böljande kamerarörelse följa Kaja under gemytligt snicksnack med gamla och nya bekanta, deras förvirring när ljud av skott och skrik plötsligt tränger igenom den skogsinramade idyllen och så försöken att tränga ihop sig bakom ett och samma träd för att inte synas för den osynlige gärningsmannen.

Det är svårt att veta vem man ska komplimentera mest för filmens kompromisslösa nerv, filmens fotograf för förmågan att utan darr på handen följa med i Kajas malström eller den unga huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen för hennes magnifika rollprestation. Klart är hur som helst att Erik Poppes film knappast skulle varit lika träffande utan valet att filma i en enda tagning. Och det faktum att den outtröttliga kameran vid bara några få tillfällen snuddar vid en suddig terrorist långt borta skapar ett välbehövligt fokus på Kaja och hennes meddrabbade.

Att skippa en av filmkonstens grundpelare, klippningen, har blivit ett gå och se-argument så gott som något. Den som sett den uruguayanska skräckfilmen The silent house (2010) lär sent glömma den gastkramande intensiteten i kamerans nonstopfärd jämte den unga Laura instängd i ett alltmer demoniskt hus. Och hade Alejandro González Iñárritus geniala Birdman, som tekniskt sett inte är filmad i en och samma tagning men klippt för att se ut så, vunnit en Oscar om den varit klippt på konventionellt sätt? Troligtvis inte. Redan Hitchcock visade på sin tid var skåpet skulle stå med Repet, även den till synes i en tagning men med klipp osynliga för ögat.

Det återstår att se hur lång tid det tar innan det går inflation i intensiva entagningsfilmer. Med tanke på att det till dags dato bara gjorts ett trettiotal i genren lär det nog dröja. Klart är dock att Utøya 22 juli slår de andra filmerna på biorepertoaren på fingrarna inte bara politiskt, utan till syvende och sist också rent upplevelsemässigt.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Pulshöjande utan klipp first appeared on Opulens.