HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens text handlar bland annat om Alexanderplatz i Berlin.

På baksidan står att läsa “Kära tant Anna. Jag hoppas ni inte är ond på mig då jag inte skrivit innan men det har varit en omtumlande upplevelse. Jag sitter nu på nattåget mot Stettin och sen vidare mot Malmö. Vi får talas vid mer när jag når svensk mark. / Varma hälsningar från din Siv”

På vilket vis det nu var turbulent för Siv vet vi icke, men året är 1929 och bilden på vykortet visar Alexanderplatz.

Det är nog för det ska vara turbulent i överkant i det historiska större perspektivet. Wall Street-kraschen och den ekonomiska kollapsen var ett gyllene tillfälle för NSDAP att exploatera oron, misären, kaoset och värst var det i kvarteren runt Scheunenviertel där östjudarna på flykt från pogromer och förföljelse i Ryssland blivit strandade. Flertalet av dem var på väg mot USA men när landet i väster införde antisemitiskt färgade inreserestriktioner var det här de fastnade hos mostrar, systrar, kusiner i skruttig trångboddhet.

Den mästerlige författaren och journalisten Joseph Roth hade gjort samma sociala resa, från Galicien i gränslandet mellan Polen och Ukraina med dess bondska jiddischkultur till en stökig urban levnad. Han skildrade vad vi ofta glömmer; den interna hackordningen hos det judiska folket. Dessa östjudar med sin lantbruksbakgrund, sina små hantverk, sin ortodoxa religion sågs som “kusinerna från landet” av de etablerade sekulariserade medelklassjudar som var samhällsbärande i form av läkare, advokater. En samhällsklass som bedrog sig alltför länge med att “Hitler menar väl inte oss utan kanske mer invandrarna kring Rosenstraẞe”.

Men det här var också kvarteret för det tyska kristna prekariatet och gatuslagsmål och gräl mellan grannar var legio. Från ett fönster på en fallfärdig innergård hänger både hakkorsflaggor och hammaren och skäran. En nationalsocialist tömmer pottan genom fönstret i huvudet på en syndikalist.

Det är också här författaren Alfred Döblin låter sin antihjälte Franz Biberkopf vandra runt i en skrämmande labyrint av fallfärdiga kåkar, småkriminalitet och trix och fix efter att han släppts från fängelset. Ett lätt rov för en nytt politiskt parti som lovade ordning och reda. Men det är också i Döblins roman som myten om det spännande farliga Weimar-Berlin konsolideras. Ett stort inbjudande hav av neonrör, kabaréer, sexuella förlustelser och cigariller.

Av den lite ängsliga stilen i Sivs vykort att döma får jag känslan av att detta inte var en lockelse för henne, men det fanns andra som verkligen slog runt här. Tändstickskungen Ivar Kreuger åkte inte några ensamma nattåg hit, han skaffade fram en hel vagn till sitt festsugna sällskap. Börskraschen i USA från vykortets år 1929 skulle dock besegla hans öde, dominobrickor föll och föll och 1932 sköt han sig pga ekonomisk krasch.

Festen var slut. Nazistpartiets Reichkulturkammer stängde ner alla syndens nästen och proklamerade på emaljskyltar: “Swingtanzen verboten” .

The post Tyska vykort: Alexanderplatz first appeared on Opulens.

MODERNISM. Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför, skriver Robert Myhreld.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin
Översättning: Torsten Nordström
Modernista

Vid påsk för några år sedan åkte jag buss ned till Berlin. Jag var där med min mor, det var rätt många år sedan nu. Hon hamnade i ett helt fantastiskt underhållande triangeldrama och jag köade till Mustafas kebab i två timmar. I efterhand förstår jag att jag bort ha köpt två när jag ändå hade köat i Berlins helveteskyla. Herre min je vad kallt det var, men lidandet var väl värt eftersom kebabrullarna var utsökta. Utsökta! Morgonen därpå gav jag mig ut på en löptur. Jag sprang vid en sidogata in i ett moln av cannabis (och upplevde det man kallar runners high) och vidare ut över ett tomt, stilla och magiskt grått Alexanderplatz. En närmast surrealistisk känsla, dystopisk åtminstone. Det finns många skäl till att springa.

Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför. Det finns en berättare som för oss genom Berlins dunklare delar vilka är fast i nödens klor. Personer blir transportmedel genom stadens förändring. Historieberättaren låter oss frekventera skumma pubar men det hindrar inte att snålvattnet gör sig påmint när korv och annat gott sköljs ned med sejdlar av prima tyskt öl. Berättaren ger ömsom uppmuntrande, ömsom förebrående ord till huvudpersonen Franz: ”Se dig för, Franz Biberkopf, vad ska det där supandet leda till? Bara ligga och skräpa i din kula, dricka och dåsa!” Han hör naturligtvis inte, det är vi som läser dem. Rättskaffens människor kontrasteras mot patrask som vet att tjäna oärliga men snabba pengar. Mycket vackert, mycket underhållande.

Mot slutet av 1920-talet släpps i Berlin Franz Biberkopf ut ur fängelset. Vi inser snabbt att det är nu det verkliga straffet tar vid för honom. Fängelsetrygghet är omöjlig att överdriva. Han tar de första stapplande stegen ut i den frihet han vant sig av med under tiden bakom lås och mur. Vad som nu väntar? Hans förfall naturligtvis, trots att föresatserna är behjärtansvärda. Han tänker att han ska vara hygglig och laglydig. Varför han har suttit inne? Tackar som frågar. Han slog ihjäl en kvinna.

Det tar inte låg tid för vår Franz, ”hakkorsdjävulen” som han senare får höra om sig själv, faller ned i en sörja av olyckor och fula affärer. Hallickverksamhet, våld, lurendrejeri. Snedtrampen är många, men vristerna är starka och han klarar sig ur de flesta kniporna utan att ådra sig några större blessyrer. Men ibland stukar han tassen ordentligt. Exempelvis halkar han efter en sådan där oturlig tillfällighet in i en farlig stöldhistoria. Det hela slutar i ett sjukhusbesök där arm och en del av skuldran amputeras. Hur det blev så här? Han slängdes ut ur flyktbilen och fick konstatera att människokroppen är mjuk och att det bakomvarande fordonet hårt. Modernista använder sig av Torsten Nordströms översättning från 1934. Språket är litet gammalmodigt och dialogerna är talat språk i textform. Det tar ett tag att bli bekväm med det och själva textens melodi. Jag som har svårt att sova efter stavningsreformerna 1906 och 1917 gläds naturligtvis. På baksidan av boken kallas han ”Franz”, men genomgående i texten benämns han som ”Frans”. Jag gillar Franz bättre.

Apropå gammalt förekommer en del kopplingar till de äldre texterna. Uppfriskande! Vi läser:

»Tager du emot bot från vem det vara månde?«

Bota mig!

»Job, tänk dig noga för, du kan inte se mig. Om du öppnar dina ögon, kanske du gripes av skräck för mig. Kanske begär jag ett högt och förskräckligt pris.«

»Det få vi se. Du talar likt en, som tar saken på allvar.«

»Men om jag är Satan eller den Onde?«

Bota mig!

»Jag är Satan.«

Bota mig!

Tyskland hade som bekant vid tidpunkten en stor dos av Satan i sig.

Man kan utan att skämmas mena att berättelsen kretsar kring staden Berlin. En inte alls enkel stad att överleva i och landets ekonomi är fortfarande i spillror efter kriget och har tummarna i vinnarnas skruvstäd. Välsituerade har det som alltid rätt flott, men de utsatta är gränsvarelser vid avgrunden som väntar på att sluka tätt inpå.

Människorna vi stöter på är inte sällan redo för käbbel. Som ni vet gör öl och prima fulsprit varje fråga värd att bryta en lans för. I bakgrunden anar vi genom de politiska spänningarna som bubblar i hela Tyskland. Rosa Luxemburg dör, kapitalet är dumnaivt och Socialdemokraterna sviker när skinnstövlarna snöras på och börjar ljuda på gatorna.

Vad jag förstått är den här Modernistautgåvan en något stympad version av Berlin Alexanderplatz, där delar valts bort. Jag kan emellertid inte svära på min grav att detta är den absoluta sanningen. Hur som helst står den här upplagan av Berlin Alexanderplatz på egna ben och lär göra så i många år till.

The post Berlin Alexanderplatz – ett modernistiskt mästerverk first appeared on Opulens.

JÄMFÖRELSE. “För att en viss typ av människa skall bli klart synlig krävs att hon ställs mot och jämförs med andra människotyper,” skriver Carl-Göran Heidegren, när han reflekterar över uttrycket “att göra en pudel”.

Tiderna förändras och människorna med dem. Det låter som, och är väl också, något av en klyscha. Kanske är det omvända påståendet intressantare: Människorna förändras och tiderna med dem. Jag skall dock inte ge mig in på några hönan eller ägget-spekulationer, utan ställa vad jag uppfattar som två typer av människor mot varandra. Den ena människotypen hämtar jag från en annan tid och plats, den andra är däremot idag rejält hemmastadd i vårt eget avlånga land.

Uttrycket ”Göra en hel pudel” bildar en egen rubrik inom ramarna för artikeln ”Pudel” i svenska Wikipedia. Får man tro detta uppslagsverk så myntades uttrycket av norrmannen Pål Jebsen i Dagens Nyheter (12 november 2002) som en kommentar till att dåvarande migrationsministern Jan O Karlsson talat ut inför media om sina dubbla löner. Bakgrunden var att när Jebsens egna pudlar hade gjort något dumt och fått en tillsägelse, så lade de sig på rygg och sprattlade med benen. Det var precis detta, kunde det tyckas, som ministern gjorde i all offentlighet. Jan O Karlsson var säkerligen inte den förste att göra en pudel, men en sak är säker: han har fått många efterföljare.

En människa som idag gjort en dumhet lägger sig alltsomoftast platt på rygg och försäkrar omgivningen hur oändligt djupt hon ångrar sig, hur oerhört dumt det var av henne att göra som hon gjorde, samtidigt som hon försäkrar att det banne mig inte fanns den minsta avsikt att sko sig för egen del, och att det hela möjligen beror på ett missförstånd från början till slut. Att göra en pudel betyder alltså att göra offentlig avbön, att ödmjuka sig och visa ånger inför mikrofoner och kameror.

Men vad är egentligen poängen med att göra en pudel? Jo, efter det att man enligt spelets alla regler gjort en sådan, så är det bara att fortsätta som om ingenting har hänt. Träda tillbaka, avgå, ta konsekvenserna – förvisso inte. Det betraktas i stället nästan som en mänsklig rättighet att få lägga allt det jobbiga bakom sig och gå vidare. Att ha gjort det ena eller andra var naturligtvis fel. Att i all offentlighet ha tillstått sina fel och brister, med eller utan diverse förbehåll, var däremot rätt. Verkligen helt rätt. Närmare bestämt: det var rätt i så hög grad att man just därigenom bör få mandat att fortsätta som förut. Möjligen måste man lova att se över en del av sina rutiner. Kort sagt, ett steg bakåt och två steg framåt.

Jag tror inte att pudelsyndromet bär partipolitisk färg eller exklusivt hör hemma i några särskilda kretsar. Om det ena eller andra partiet för tillfället skulle vara överrepresenterat så beror det nog snarare på tillfälligheter, och vi kan lugnt anta att det jämnar ut sig i det långa loppet. Vad det handlar om är nog snarare att en viss slags människa har blivit vanlig idag: en människa som är övertygad om att det inte är något konstigt med att göra en pudel, att detta i stället tydligt visar att man inte är mer än människa, och samtidigt att man i grund och botten är en bra människa. Det där att vara människa är förvisso inte lätt, men sin storhet som människa visar man genom att slänga sig på marken, ödmjuka sig, tillstå sina fel och brister – för att sedan fortsätta som om ingenting hade hänt.

Perspektiv på samtiden får man bland annat genom att förflytta sig bakåt i tiden. Låt oss därför vända tillbaka till 1920-talet och en tysk kontext. Under den så kallade Weimar-republiken, av författaren Alfred Döblin kallad en ”republik utan bruksanvisning”, hade en specifik människotyp av allt att döma konjunktur. Denna har av germanisten Helmut Lethen kallats för en kylig persona. En kylig persona är en människotyp som frodas i en tid av social desorganisation, som befinner sig i en konstant alarmberedskap, som bygger upp försvarsmurar för att skydda sig mot angrepp utifrån, som ikläder sig en skyddande rustning innan hon träder ut i offentligheten. Kort sagt, det är en människotyp som eftersträvar att göra sig osårbar, att göra sig själv till en ointaglig fästning. En kylig persona är raka motsatsen till expressionismens krav på autenticitet, på att förläna det inre ett oförfalskat yttre uttryck. I stället finner man en människotyp som medvetet iscensätter sitt yttre, som ikläder sig mask och spelar en roll, som praktiserar diplomati och visar takt, för att inte i all sin nakenhet och skröplighet behöva möta andras blickar.

Ledstjärnan för en kylig persona är: visa aldrig fullt ut vem du är, hölj dig alltid i förklädnader. Dess föregångare är det höviska samhällets honêtte homme, en förklädnadskonstnär som visste vad som krävdes för att hävda sig i en strängt hierarkisk värld. Mellankrigstidens kyliga persona markerar denna människotyps återkomst i en borgerlig värld som rämnat itu. En nykter och distanserad saklighet till allt och alla är dess signum, en hållning som inte hemsöks av några handlingsförlamande samvetsbetänkligheter, utan som under alla omständigheter är besluts- och handlingsförmögen. En kylig persona upprätthåller gränser, hon fläker inte ut sitt inre, utan står snarare gränsvakt, släpper inte någon inpå livet, skyr direktkontakten när ett hjärta talar till ett annat hjärta. Hon är indirektheten förkroppsligad.

En kylig persona gör aldrig en pudel. För denna människotyp är tanken att lägga sig på rygg och offentligt tillstå sina fel och brister både främmande och skrämmande. Detta vore detsamma som att erkänna att försvarsbarriärerna har rämnat och att man utan skyddande hölje måste framträda i offentlighetens ljus. Det vore ett nederlag som inte går att uthärda: att tappa ansiktet, att rentav framstå som skrattretande. Ljug, förneka, försköna, manipulera och ”sopa igen spåren” (Brecht), men tillstå under inga omständigheter att du har gjort fel, och framför allt: be aldrig om ursäkt och förlåtelse. Upprätthåll gränsen till varje pris, fall inte ur din roll, bli inte förtrolig och intim, låt ingen komma nära. När barriärerna har rämnat då är spelet förbi, då återstår endast att lämna scenen. En kylig persona är aldrig oerhört ledsen i offentligheten, och hon ångrar sig aldrig oändligt djupt inför mikrofoner och kameror. Hon vet när spelet är slut, när den sista förklädnaden slitits av henne. Men någon känsla av skuld tillstår hon under inga omständigheter – åtminstone inte offentligt.

En kylig persona mäter man med stålmåttband. Pudelmänniskan kan endast mätas med gummiband. I det förra fallet en manipulativ och hårdnackad människotyp som spelar sina kort väl, och som man aldrig riktigt vet var man har. I det senare fallet en flexibel och tänjbar typ av människa som tycks bestå av endast mjukdelar. Den förra bringas på fall när hon blamerat sig inför offentligheten. Den senare bringas inte på fall utan lägger sig självmant raklång och tillstår sina fel och brister. En kylig persona uthärdar inte skammen att framstå i dålig dager i offentlighetens ljus. Pudelmänniskan tillstår i all offentlighet att hon skäms, att hon är så ledsen och ber så mycket om ursäkt, och att det minsann ska bli så mycken bot och bättring.

Den ena människotypen är egentligen inte att föredra framför den andra. Det är inte något ideal att vara en kyligt beräknande spelare och förklädnadskonstnär. Men det är inte heller något ideal att vara tänjbar intill formlöshet, samtidigt som man förtvivlat insisterar på att man alltid varit ”mycket tydlig” på diverse punkter. Omvänt kan man säga att det är bra att kunna tillstå sina fel och brister inför andra, kanske rentav även i offentligheten. Men det är också bra att veta när ridån har gått ner och vara stark nog att ta konsekvenserna av detta.

För att en tidsepok skall bli tydlig i sina konturer behövs att den kontrasteras mot andra. För att en viss typ av människa skall bli klart synlig krävs att hon ställs mot och jämförs med andra människotyper. Tiderna förändras och människorna med dem. Människorna förändras och tiderna med dem.

The post En kylig persona gör aldrig en pudel first appeared on Opulens.