GENREÖVERSKRIDANDE. “Den här diktsamlingen förbryllar mig genom att verka vilja stå på så många ben och vara så mycket att den inte blir till så mycket alls.” Jesper Nordström om Durs Grünbeins Om snön.

Om snön av Durs Grünbein
Översättning av Ulrika Wallenström
Ersatz förlag 2018

Durs Grünbein debuterade på 80-talet i dåvarande Östtyskland, då med en milt satirisk, lakonisk poesi om ett politiskt system vars ohållbarbet och tröstlöshet blev alltmer uppenbar.

”På väg till eller från jobbet det kan väl kvitta”är en av radarna som bränt sig fast hos mig. Sedan, när muren föll, tog den tyska litteraturen en vänding som kan föra tankarna till den direkta efterkrigstiden såtillvida att den ofta gestaltade ett slags nollägetillvaro.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och Grünbein verkar ha lämnat det politiska samtidsdiktandet.

Den till svenska nyligen översatta Om snön är verkligen inte samtida, utan skriven i ett slags milt vitstig och stundtals burlesk stil och – håll i er – alexandrin som versmått. I alla fall enligt egen utsago, men det är en vers som haltar och har en del roande nödrim. Men inte nog med det: boken handlar om ingen mindre är René Descartes liv. Eller handlar och handlar, det är ju fiktion, eller är det poesi eller, eh  … ”genreöverskridande essä”?

Grünbein verkar vilja skriva en essä över hela 1600-talet med Descartes som något slags seklets inkarnation och kronologisk ledstång, och har man läst idéhistoria och kan grunderna i Cartesius metafysik är det en mysig och bildningsputtrig text.

Den här diktsamlingen förbryllar mig genom att verka vilja stå på så många ben och vara så mycket att den inte blir till så mycket alls. Lite 1600-talspastisch, lite postmodernt genreexperiment, lite lättsam introduktion till Descartes, men det kittlar mer min lundensiska överliggarhjärna än träffar i magen eller hjärtat.

Märkligt nog räddar författaren boken en smula genom att i ett förklarande efterord ta udden av det hela och låta textens pretentioner lösas upp i dimmor.

Att läsa det här är som gå på något museum med pilligt konsthantverk och erkänna inför sig själv att ”ja, det var ju finurligt och lite lustigt hopkommet” för att sekunden efter leta efter ett rum där den riktiga och relevanta konsten finns. Som att ha sett på makramé eller knyppling för att sedan få ett sug efter … tja, installationer?

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Förbryllande dikt om Descartes first appeared on Opulens.