DRAMATIK. Jonas Lindman har sett Jonas Hassen Khemiris pjäs Eld på Dramaten. Han konstaterar att föreställningen är en stor upplevelse och att den känslan håller i sig länge.

Eld. Av: Jonas Hassen Khemiri.
Regi: Antú Romero Nunes.
Dramaten, Stockholm.

Jonas Hassen Khemiris pjäs inleds med att Ramona (Ana Gil de Nascimento) känner sig utmattad efter en kväll tillsammans i Cecils (Christoffer Svensson) lägenhet. Nu står Ramona, ung och vacker, rufsig i håret, endast iförd en stor svart skjorta, ensam på en upplyst scen och talar med Cecil via högtalare. Cecil vill veta hur Ramona fått sitt ärr på skuldran. Ramona börjar tala osanning och slira, men till slut redogör hon, rädd för närhet, att hon fått det under eldhelgen som hon brukar fira tillsammans med sina vänner en gång per år. Hon börjar berätta bakgrunden till ärret och pjäsen inleds. Hon tar med oss på en resa tillbaka i tiden.

Det är ett kompisgäng i medelåldern som tar sig ut i skogen för att tillsammans göra upp en eld, och bränna något emotionellt som har ett inneboende symboliskt värde för dem och kasta in det i elden. För något de ville förändra.

Kompisgänget består av Ramona, Leon, (Alexander Salzbergers), Pilar, (Marall Nasiris)  och Ramzi, (Bahador Foladi).

Vänskapen fungerar som en gemensam tyst lögn, och alla verkar de ha saker att dölja. Det handlar om hämnd, djup sorg, svek och kärlek.

Det är Ramzi som har organiserat och övertalat vännerna att det är dags att genomföra eldhelgen, så även detta år. Det är kritiskt   då giftermål har brutits upp, byte av karriär har skett och längtan efter en ny relation har inletts.

Viktigt för berättelsen är att Ramzis barndomsvän Marko har avlidit. Detta är ett centralt tema i hela berättelsen. Himlafärden missade Ramzi. Det hade sina förklaringar.

Som från ingenstans dyker Johan (Electra Hallman) upp, en ovälkommen gäst. Som ett väsen ur skogen. Han är den äldre brodern till Marko, som inte finns och han är även den vingförsedda guden Ra.

Johan frågar varför de mobbat och fryst ut Marco. Varför de drivit honom till döden? Kanske Johan är det sorgliga samvetet. Med hjälp av Johans hänsynslösa agerande vänder de fyra vännerna blicken mot varandra och upptäcker hur de agerat tidigare mot Marco. Johan har hämnd att utkräva och det sker genom eld.

Det pyromandåd Marko en gång framkallade och som förstörde hans liv, gick inte till precis som det offentliggjordes. Sanningen doldes av Ramzi.

Johan vill veta vad som hände kvällen för länge sedan när gympasalen brann. Var det kanske Ramzi som eldade på?

Ledtrådar läggs fram i tillbakablickar och monologer som låter oss lära känna de inblandades mörka sidor. Pjäsen bärs framåt av  sårbara och ibland spexiga monologer.

De olika karaktärerna är motvikter mot varandra.

Till exempel Ramonas mot Leon. Ramona, är en sökande kvinna som har besvärligt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat som en förklaring på livet. Det är tvärtemot vad Leon gör som hanterar livet med en klackspark.

Pilar är en människa som vill ha kontroll och genomför en underbar elddans om dödsångest och Ramzi som för handlingen framåt, vägrar berätta varför hans familj flyttat ut.

Johan drar ur Ramzi sanningen och sätter eld på skogen.

Hela bebyggelsen hotas.

Inte undra på att Cecil somnat när Ramona äntligen kommer till slutet på historien om ärret.

Men som helhet känns pjäsen uppfriskande. Skådespelarna bjuder på sig själva i sitt agerande men är på gränsen till att spela över. Regin är svår att upptäcka. Vad är skådespelarnas rolltolkning och vad är regi? Det används en del beprövade teatergrepp som vridscen och ljuseffekter som gör sig fint med berättelsen.

Jag tycker, trots vissa invändningar, att jag har varit med om en stor upplevelse när jag kommer ut från teatern och den känslan håller i sig länge. Jag känner mig helt enkelt nöjd.

The post “Eld” är en stor teaterupplevelse first appeared on Opulens.

FILM. Vad som till en början känns som en utdragen novellfilm utvecklar sig till en nagelbitande hybrid mellan thriller och sorgesång, skriver Karolina Bergström. 

Shop
Regi: Jesper Klevenås

Det senaste decenniet har individens utsatthet gentemot det kapitalistiska systemet skärskådats i en rad plågsamma filmskildringar. I Ken Loachs Jag, Daniel Blake förpassas en sjukskriven snickare allt längre ner på fattigdomstrappan på grund av absurdistiska reglementen, och i Sorry we missed you av samma regissör strimlas en familjs liv sönder och samman av den moderna gigekonomin. I bröderna Dardennes Två dagar, en natt tvingas dessutom en uppsagd kvinna att be och böna inför sina arbetskamrater att avstå från sin utlovade bonus för att hon ska få behålla sitt arbete.

The post Socialrealistiskt om shoppingmissbruk first appeared on Opulens.

TEATER. “Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge”, skriver Lena S Karlsson. Tidigare publicerade vi en felaktig text, genom en beklaglig förväxling av Wordfiler. Vi ber DN och Johan Hilton om ursäkt för detta.

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Regi Lyndsey Turner
Dramaten, Stockholm

Ernst Günther, en gång framstående uttolkare av klassiker och slavist, lär ha sagt att i Tjechovs pjäser finns ett fåtal repliker som är betydelsefulla, resten är utfyllnad och stämningsskapande – ett feeri av välklingande ord. Hårdraget naturligtvis, men i brittisk teatertradition arbetar man ofta med att göra ett slags cover på klassiska verk, att hitta inre dynamik och paralleller till nutid. I Dramatens tappning 2021 är texttolkningen signerad den brittiska dramatikern John Donnelly och synnerligen spelbar för den excellenta ensemble som Lyndsey Turner regisserat. En version som innehåller såväl svordomar som könsord, i sig apart men Tjechovs outslitliga drama tål även denna hårdare bearbetning än vi är vana vid.

Det som framhävs är den klassiska konflikten mellan generationer, framför allt mellan Irina (Elin Klinga), den flamboyanta divan som i hennes sons ögon står för allt det föraktade och cementerande teaterkonventionerna. Konstantin (Rasmus Luthander) vill det som varje generation önskat – att revolutionera konsten och göra upp med den stelbenta version av teater som han lärt sig avsky, kanske mest för att teatern varit en konkurrent om moderns kärlek. Också om det ska kosta honom livet. Samtidigt vill de  unga chocka de gamla stofiler som ser deras föreställning, med svavel som osar och eldeffekter, varje generation har som bekant rätt att göra uppror.

I parken vid den sjö som älskas av måsar och andra frihetsälskande varelser blir spelplats för det drama som Konstantin skrivit. Huvudrollen spelas av hans älskade Nina som gör entre i ett slags molnchar iklädd något som kanske kan associeras till mås. Irina skrattar hånfullt och bryter föreställningen. Nina som efter sitt scenframträdande tvingas att återvända till sin familj på andra sidan sjön försvinner till.ett i hennes värld handikappande liv utan framtid.

Här möter Nina sitt livs stora kärlek och Arkadinas protégé  författaren Trigorin (Alexander Salzberger)– en författare utan större visioner, snarast vid rutinens brant, i hans ögon alltid verksam i division två. Med berått mod förför han Nina med romantiska floskler och illa dold gubbsjuka, en förbindelse som  ska bli hennes livs stora olycka.

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Ett genialt regigrepp är att föreställningen börjar i ett slags nutid med teknisk check och datorer, mikrofoner och mixerbord samt av dekorelement vända med träkonstruktionerna utåt salongen. I sista akten har alltsammans vänts tillbaka och blivit till fashionabla vardagsrum i den högre borgerliga stilen. Kostymerna har blivit historiska kreationer, där tidigare strålkastare stått finns nu fotogenlampor. Tiden har flytt och kvar finns den konventionella konstsyn som Konstantin i sin ungdom revolterat emot, ett elegant scenografigrepp.

Tjechov kallade alla sina dramer för komedier, när Måsen uruppfördes i St. Petersburg på Alexandrinskij Teatern den 17 oktober 1896 fick den inte någon som helst respons – det var först i Konstantin Stanislavskijs regi som pjäsen fick sin första berömmelse på Konstnärliga teatern, då som tragedi. Tjechov lär ha varit missnöjd med att publiken inte såg sig själva i den skrattspegel som han ansåg att hans pjäser var. Komedi eller tragedi? När Konstantin åter gör bruk av det gevär han använt i andra akten när han sköt måsen som han ger Nina som offergåva är en cirkel sluten.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

The post Måsen – Dramaten när den är som bäst first appeared on Opulens.

UNDERSÖKNING. “Om du bara har en sista minut på Dramatens stora scen när vi öppnar i höst, vad skulle du göra då?” Utifrån 70 skådespelares svar gör Dramatenchefen Mattias Andersson en kollektiv föreställning som inleder hösten på nationalscenen.

The post Dramaten öppnar med hela ensemblen på scen first appeared on Opulens.

TEATER. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, skriver Lena S Karlsson.

Determinism av Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Ljus: Charlie Åström
Musik: Anna Sóley Tryggvadótir
Medverkande:  Evin Ahmad, Alexander Salzberger, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal
Dramaten, Lilla scenen

Passande nog har Dramaten premiär för Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Determinism drygt en månad innan han tillträder chefskapet och blir konstnärlig ledare för denna nationalscen. En tung post som blivit allt svårare, med tanke på de många chefer som lämnat huset, mer eller mindre frivilligt, under de senaste åren. Man frestas att se uppsättningen av Determinism som en slags programförklaring. Ett drama om identitet, öde och frihet. Ytterst sett handlar det, som jag läser pjäsen, om makt; att utöva den eller att duka under för den.

Precis som i Mattias Anderssons Uppenbarelsen från 2017 baseras inte heller denna pjäs på något dokumentärt material. I centrum står istället frågan om i hur hög grad hur våra liv varit resultat av fria val eller yttre omständigheter. Huruvida vi är offer för krafter som vi inte styr över eller om vi, precis som Sartre menar, rent av är dömda till frihet.

För den som har fått August Strindberg estetik i Ett drömspel under huden kan Determinism te sig som en tillämpning av Strindbergs nydanande drama. Även i Determinism kan allt ske. Tidens gång är upphävd. Determinism är också en livsrevy i högt tempo bestående av minnen ”upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”, för att tala med Strindberg. Också här ”klyvs personerna”, de ”fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas” i ett kontinuerligt flöde.

Mattias Andersson blandar flinkt drömmar och maktutspel – situationer som oftast uppstår då två ytterligare skådespelare, Thérèse Brunnander och Hannes Meidal, gör entré som Mary och Bill. Med dem uppstår förvecklingar. De uppträder ömsom hotfullt och ibland servilt. I en scen förvandlar sig Mary till en arrogant städerska som talar amerikanska och rappt citerar T. S. Eliot, för att diktatoriskt ta över scenen.

Allt börjar och slutar med en massiv skräll. Ett ungt par, X och Y, gör inbrott i en lyxvilla fylld av statusprylar. De tar för sig av husets goda. Whiskyn i barskåpet och när en ”bord duka dig”-supé där utsökta viner och delikatesser serveras, låter man sig väl smaka. Vid denna måltid börjar omvandlingarna. Paret iklär sig sömlöst rollerna som ägarna till den fashionabla villan, för att senare iklä sig andra identiteter – som om det varit nedslag i olika stadier på livets väg. X och Y övertar den frånvarande familjens trauma, deras längtan efter ett barn – som löses efter att ett barn plötsligt uppenbarar sig genom en lucka i golvet. Men barnet lider av en okänd sjukdom och tas ifrån dem av en kvinna som resolut för med sig barnet, en av Thérèse Brunnanders pregnanta rollgestalter. Skrämmande i sin överlägsna maktutövning. Över scenen vilar ett dolt hot, som vore det ett drama av Harold Pinter.

Dekoren spelar en väsentlig roll i Determinsm. Lyxvillan imploderar och drömmen om den perfekta inramningen till ett lyckligt äktenskap spricker. Resoluta män bär bort större delar av möblemanget och övrig dekor. Samtidigt tar man bort afrikanska masker och andra exklusiva föremål, som om det under ytan av rikedom och god smak, döljer sig ett intet; tänk dörren med fyrväpplingen i Ett drömspel. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, men som besvarar få. Här ställs höga krav på ensemblen som hela tiden levererar, men  stundtals känns uppsättningen lite blodlös och utstuderad, vilket är synd.

The post Ambitiöst men dunkelt drama om makt first appeared on Opulens.