ÅLDERSNOJA. Sverige är ett land präglat av ålderism och åldersnoja. Lars Thulin lyfter fram ett östafrikanskt perspektiv på människans åldrar.

En kamrat kom till vår pubkväll och hälsade frustande och lite forcerat på oss i gänget, som den gör som är uppfylld av något hen vill dela med sina kompisar.

”Vet ni vad?” frågade han och fortsatte: ”I dag var första gången någon reste sig på tunnelbanan för mig. Och frågade om jag ville sitta. Tänk att han tyckte jag såg så gammal ut. Vad f-n ska man göra? Skratta eller gråta?”

Själv har jag av och till fått den frågan i ett par år. Därmed insåg jag att jag såg både skröpligare och äldre ut än min jämn- och mångårige kamrat.

Mina känslor när någon erbjuder sin plats är blandade. Glädje över omtänksamheten och att det vi kallar artighet finns kvar i samhället. Jag har också noterat att det ofta är unga personer med det som kallas utländsk härkomst som reser sig upp. Samtidigt finns sorg och vemod i insikten att jag uppnått den ålder som jag i min ungdom betraktade som åldrig, alternativt gammal gubbe. Mixen av känslor är svår att hantera.

Svensk åldersnoja

Ambivalensen beror på hur vi ser på ålderdom. Det trista med den är givetvis att slutet på livet närmar sig allt snabbare samt att fysiska tecken indikerar att ett kroppsligt förfall pågår. I ett västerländskt samhälle som efter andra världskriget helt präglats av föreställningen att evig ungdom är paradiset och där ingen vill fylla mer än 29 år, är den tanken tuff. Speciellt som det i Sverige tycks råda ett bäst-före-datum på 45 år för den som behöver ett nytt jobb

Varför är det så? En förenklad förklaring är att allt är Marknadens fel. Den som ständigt försöker sälja allt och alla med vacker ungdom. Ibland retuscherad och botoxad, ibland verklig. Frågan är om inte marknaden då gör självmål. En kort tid av mitt yrkesliv arbetade jag nära smarta entreprenörer och reklamskapare. De förundrades av det faktum att många företag lade oerhört mycket pengar på reklam till de unga, som sällan har så mycket pengar till konsumtion. Men nästan struntade i äldre, som i hög utsträckning har mycket mer att spendera. Dessa experters förklaring var att reklamköparna hoppades att kunna lura de äldre att de var yngre. Och därför falla för lockropen. Krånglig omväg, inte sant?

Åldersnoja – ett märkligt fenomen

Samtidigt är rädslan för ålderdomen, vilken manifesteras i försök att glömma den och ibland förakta den, märklig. Eftersom den är oundviklig – under förutsättning att man får förmånen att bli äldre. Alla får inte det. Men att slippa ålderdomen genom att lämna jordelivet i förtid är för de flesta inget bra alternativ.

I andra kulturer är bilden en annan, speciellt i österlandet visas vördnad och respekt för den som samlat på sig kunskap och erfarenhet under ett långt liv. Sannolikt var det också så en gång i tiden i vår del av världen. Begreppen byäldste och ålderman tyder på det.

Den mentala kapaciteten

En människas mentala kapacitet och förmåga till insikt och problemlösning består av två delar: hjärnans rent fysisk-kemiska egenskaper i form av perfekta synapser som ger snabbhet och ett minne som aldrig sviktar. Mot detta sätts erfarenhet och förmåga till översikt. Där fungerar hjärnan ungefär som AI. Den ger sig ut på interna strövtåg och samlar in information om liknande händelser som finns lagrade. Då kan den skapa väl underbyggda analyser på komplexa problem.

Ett etiopiskt perspektiv

Det optimala är en hjärna med båda delarna i en bra mix. När i livet uppnås denna peak? Genom delar av min familj har jag fått insikt i det etiopiska samhället och hur det förr styrdes av stammar. Där hade man fattat det där med mixen.

Efter 20-årsdagen fick personer delta i diskussionen, ha synpunkter och tänka nytt, berättade min släkting om en östafrikansk stam. Men först vid 40 år erhöll de någon verkligt beslutande makt. Efter 60 förlorade personen denna position. Fast blev kvar som respekterad rådgivare.

Jag finner modellen sympatisk. Givetvis skapades den i en tid då genomgripande mentala tester inte kunde utföras. I stället fick schabloner byggda på erfarenhet tillämpas. Det viktigaste är kanske inte de åldersgränser som användes. Utan att alla behövdes och deltog efter förmåga. Och att deras egenskaper respekterades. Det vann alla på.

Hur ser det ut om vi tillämpar den östafrikanska stammens åldersindelning på Sverige?

Vår riksdag lever delvis upp till det östafrikanska idealet. Medelåldern är 50 år, mitt i prick! Antalet ledamöter över 65 år, har historiskt legat på runt fyra procent. Alltså inget stort intresse för goda råd. Men vissa kämpar på. Liberalen Barbro Westerholm tackade 2022 för sig, 89 år gammal.

Vår nuvarande regering hade då den tillträdde medelåldern 45 år. I Stefan Löfvens lag 2018 var snittåldern 51 år.

Att Trump är 79 år, Putin 73 och Xi Jinping 72, är måhända inget styrkebesked för världen.

Näringslivet tycks värdera erfarenhet högt. Genomsnittet för en vd i våra börsföretag är 58 år. Då återstår två år innan de, enligt östafrikansk visdom, bör tas ur aktiv tjänst. I Europa som helhet är siffran 54 år. I USA är snittet i nivå med det svenska.

Skänkte denna genomgång trösterika svar till mitt pub-gäng? Jo, att det är trevligt att vara rådgivare. Och att den som vill ta del av kloka råd måste betala för dem. Ett sätt är att erbjuda sin plats på buss och tunnelbana.

The post Kan östafrikansk visdom bota svensk åldersnoja? first appeared on Opulens.

JULFIRANDE. ”Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet.” Jesper Nordström minns en jul som inte blev som alla andra jular.

Nu har väl de flesta av oss ätit sig allt närmare en kärlsjukdom igen. Tillåt mig axla Grinchen-manteln, hytta med käppen och påtala att vår tids jul- och nyårsfirande har ytterst lite att göra med ifyllande av Exceldokument och luftkonditionerade kontor. Det vill säga att det faktiskt krockar med både sans och förnuft.

Och apropå det moderns livets förhållande till julen kan man undra om det en slump att vår moderna jul är en konstruktion från det sena 1800-talet? Som om den tidens ofattbara acceleration med tunnelbanor, ånglok, experiment med flygmaskiner, kallt elektriskt ljus i stället för gaslyktor måste motas lite med levande ljus och gran.

På frågan om varför Oscar Wilde, som den fräna och kvicka satiriker han var, vurmade för kyrkan svarade han såklart aforistiskt att ”i vår upplysta tid har vi inte råd att förlora ytterligare ett mysterium”.

Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer.

I och med vårt glöggindränkta och sockerstinna julfirande har mysteriet svårt att göra sig gällande. I alla fall om vi avser en viss ödmjukande och överväldigande upplevelse av hur tillvarons förunderliga immanens går rakt genom huden.

Den sortens upplevelse kom till oss Nordströmare i överflöd julen 2018. Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer. Pappas alla ålderssjukdomar började göra sig gällande. Det syntes att den gamla vithåriga kämpen, med en bakgrund som inkluderade fiske, svartkrutsskytte, segling och att ha byggt en egen bil, inte längre var den Hemingway han alltid identifierat sig med.

Vårt besök på hospis i cancerns slutskede var lika inbjudande som en scen ur ”Chernobyl”; smutsgula tegelväggar, flimrande lysrör och därtill ett obehagligt gröngult sken över firmamentet. Det sistnämnda var ett fenomen som prosaiskt nog visade sig bero på Gunnar Perssons enorma växthus med artificiellt solljus.

Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.

Men det slutar inte där. Väl hemma stapplar far i väg med rullatorn till toaletten och hinner inte riktigt ända fram. Äckelmagat svabbande av golv följer och just den här dagen bestämmer sig också spisen, en Electrolux lyxmodell från1976, för att ge upp. Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.

Där i bristen och de akuta problemen föds den verkliga krisen och skörheten som blir prerekvisit för en jul i sant empatisk kristen anda. Mammas vän är som nämnts döende. Pappas morgonrock luktar verkligen, minst sagt, illa. Det blir, av förklarliga skäl, ingen varm mat denna julafton. Den hulda modern serverar därför råkost i något slags vag jultappning: strimlad rödkål, majonnäs, mandarinklyftor, kanel.

Där sitter vi så med varsin kall men nyttig tallrik med något slags tyst fundering: ”Alltså vad är det här egentligen?”

Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet. De stora julbordsexcesserna och friktionsfria jular som kommit och gått i ett pärlband har vi däremot svårt för att skilja från varandra.

The post Jesper Nordström: ”Den jul vi minns bäst” first appeared on Opulens.

ÄLDREOMSORG. ”Alla verkar ha varit där jag är nu,” skriver Torbjörn Axel och berättar om hur det är när en åldrad förälder inte längre kan klara sig på egen hand.

Min mamma är naken framför mig. Jag hjälper henne att hålla balansen på den smala bidéns keramikkant. Vi behöver tvätta hennes kön. Hemtjänstvikarien, en man som jag, var inte bekväm med intimhygien, och mamma var inte bekväm med att en främmande man, som aldrig varit hos henne förut, skulle tvätta henne. Överhuvudtaget. Men det behövdes. Det var egentligen inte ett gemensamt beslut. Mamma säger ”hjälp mig till bidén”. När hon hade lyckats blöta och torka sitt sköte hjälper jag henne upp. På med ett par rena trosor. Tvätta händerna. På med ett par mjukisbyxor, tröja och kofta. Jag behöver inte leda henne. Hon tar korta steg med krum rygg. Jag tänker på en velociraptor. Sen guidar jag hennes tillbakahållna steg.

Vi valsar fram, mamma! ETT två tre, ETT två tre. Steglängden ökar litet och hon flinar. Och fjantar till det med ett par kortare två tre steg. Hon har alltid älskat att dansa. Att hon bjuder till värmer men skär också i bröstet. Hon är så mycket där fortfarande. Så mycket sig själv, men så trött av demensen, så hindrad av parkinsons. Men hon har haft ett bra liv. 90 år utan krig. Ja, andra världskriget påverkade men det höll sig på distans. 90 år med tre barn, alla i livet. Tre huvudsakliga män, alla döda. Åtta hundar, en i livet. Den undrar vad som hänt med matte. Den förstår inte varför leken har lämnat henne, varför smeket uteblir, varför det flödande samtalet har stannat av. Istället har den börjat bete sig ruffigt. Puffar, knuffar, betäcker hennes ben. Slutar inte. Djävla idiothund! Jag vill skada den när den gör så! Men jag vet ju varför. Den signalerar, utifrån sin förmåga. Den är förvirrad, lämnad i sticket av någon som fortfarande är där.

Mamma sover. Det är hennes liv just nu. Vakna vid åtta. Kissa. Till köket och göra frukost. En tallrik mjölk med egenkomponerad müsli. Ett glas tranbärsjuice. Det håller henne upptagen i ungefär en timme. Sen får hemtjänst hjälpa henne på med kläderna. Jag är bara tillfälligt där. Som ett spöke från ett tidigare liv. Borsta tänderna. Till soffan. Nu har jag chansen, kanske i upp till en timme. Vi pratar. Det går bäst när vi pratar gamla minnen. Mindre bra när jag berättar om mitt liv. Det smärtar att hon inte alls verkar vilja veta. Men det stämmer inte. Hon är bara trött. Vid 11 har hon somnat. Hon vaknar för lunch. Somnar igen klockan två. Vaknar vid halv fyra och fikar. Sen somnar hon en kort stund före middag. Sen har jag hennes uppmärksamhet i två timmar från sex till åtta. Hon gillar min mat. Äter bättre än när hon är ensam. Efter åtta tacklar hon av med ett meningslöst TV-program på. Hon följer inte med i Father Brown. Är inte road av idrott eller TV-tävlingsprogram. Nyheterna går fint. Fråga Lund också. Nio sover hon. I allt sover hon 14–15 timmar per dygn. Det ger fortfarande mig nio timmar. Jag använder dem så väl jag kan.

Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara.

Jag pratar i telefon med vänner när jag går långa promenader med hunden. Alla verkar ha varit där jag är nu. Jag får berättelser om vännen som torkade sin nedbajsade pappa som knappt kände igen honom. Berättelser om föräldrar som lämnat hemmet i nattskjortan och gått rakt ut i trafiken. Om mamman som kom till ett demenshem riktigt illa däran men som blommade upp och genomlevde en sista förälskelse. Jag har hört en del av dessa berättelser förut men jag suger i mig dem, för nu är det verkligt och akut för mig. Jag gråter ibland. Det blir för mycket.

Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara. Jag är påläst. Jag kan historia och nutida politik. Livet har för många varit vidrigt, brutalt och kort för att parafrasera Hobbes (alltså inte Calvin and Hobbes, utan Thomas). Jag läser nyheterna om unga människor som skjuts ihjäl i skolor i USA, på musikfestival i Israel, och som sprängs av statliga militärers bomber i Gaza, Ukraina, Yemen. Jag har rest mycket och sett många människor som oavsett vad de vill aldrig har kunnat välja särskilt mycket, de är fast och kommer dö unga eller kanske medelålders men knappast vid min förväntade ålder på 80–90. De flesta når inte hälften, många inte ens en fjärdedel. Ibland har jag skänk en slant. Ibland en tanke. Men sällan har jag lyckats förändra grundmurat ofördelaktiga liv. Kanske har pengarna till syriska barnhem gjort en del. Förhoppningsvis. De liv jag har förändrat har ofta redan fått en fet chans genom att vara klipska och delta i högre utbildning. Se där, nu kan ni gissa vad jag jobbar med.

I jämförelse känns det idiotiskt att sörja en människa som haft det så bra som min mor. Sörja att hon inte längre är priviligierad. Kanske sörjer jag egentligen mig själv, skrämd av min egen demens. Den kommer nog om jag lever fortfarande i den åldern. Den finns i släkten. I mina cellers programmering. Eller så är det enklare. Jag kommer ihåg när ett av mina barn bröt armen som femåring, lika väl som om det var en ofta sedd dokumentärfilm. Det var inte dramatiskt. Ett fall från en rätt låg mur bara. Men färger, ljus, paniken i kusinens röst när han hämtade mig. Den passiva lilla kroppen som inte riktigt fattade vad som hände, annat än att det kändes fel. De tre läkarna som var på plats som undersökte och gav goda och avgörande råd. Viljan att vara med på släktfesten men barnets trötthet som tog över. Hur snopen jag var att armen inte behövde gipsas. Den var av som stiftet i en blyertspenna. Håll den någorlunda still så läker allt. Läkarna hade rätt.

Jag minns ilskan och vanmakten när jag i basarerna i Kairo såg en far piska sin son med en bambukäpp under fötterna. Han gjorde det offentligt. Medvetet. Han som köpman, visade de andra köpmännen att han straffade sonen som stulit. För sin heders skull. Och kanske i någon form av logik för pojkens skull. Men tekniken används som tortyrmetod. Jag har läst om den i rapporter om auktoritära regimers tortyr. Det tar veckor innan en kropp med gott läkkött kan gå igen. Jag var för ung för att göra något. Idag hade jag nog stövlat fram och sagt nog nu. Med ålderns auktoritet. Kanske hade pappan och sonen uppskattat det. Det hade gett honom ett skäl att avbryta, med hedern i behåll. Men jag kan inte säga särskilt mycket om barnen i Jemen. Jag har inte varit där, jag har inte sett det. Jag vet att det är illa men avståndet gör att det berör mindre.

Mamma är närmare. Hon är här. Mamma som på bröllopsfotot nästan är overkligt vacker. Som alla alltid tyckte var snygg och trodde var yngre än hon var fram tills bara för 10 år sedan. Mamma som dansade nästan alla kvällar i veckan. Flamenco, step, jazz. Mamma som kunde läsa, skriva och tala förträffligt på franska, tyska, engelska, och hjälpligt på spanska, latin och grekiska (skandinaviska språk inte inräknade). Mamma som var rädd för att fixa med det elektriska sedan barnsben. Som körde bil som en biltjuv, löste korsord i den högre skolan, inte gillade sin egengjorda mat, sitt osminkade ansikte, ljudet av mopeder. Den människan lever men lever nu ett annat liv som vare sig hon eller jag känner igen. Hon kallar sig ett skal. För att vara rolig? Kanske. Jag vet inte.

Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte.

Om någon vecka kommer hon kunna flytta in på ett demensboende. Jag och mina syskon läser på. Internet är behjälpligt. Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte. Och just därför är allt försäljningsanpassat. De korta trevliga filmerna. De välavvägda fotografierna. De genomtänkta texterna. Inte en fläck på utrustningen. Men vad fan? En institutionshund? Det är ju smart! Till skillnad från hemtjänsten som lyckades skicka fem olika personer på sex dagar så är all personal demensutbildad och bäst på allt. Är det en sekt av något slag? Är det en drogkartell bakom som tvättar pengar? Är alla i personalen starka anhängare av Ulf Kristersson och ser vård som en bra affär? Vad kan det vara för fel? Det får gärna vara bra. Snälla. En sista lycklig tid i livet. För en god människa från en av världens lyckligaste länder.

Hemma efter en veckas marktjänst, dygnet om service även om nätterna varit lugna. Nu tar ett annat syskon över. Jag vill ge råd, berätta om hur man lätt får bort spår av flytningar i trosorna med hjälp av flytande galltvål. Det har min hustru lärt mig. Förklara hur mamma föredrar de tunna syntetiska koftorna som mina syskon hatar. Det finns så mycket. Men de har sitt eget förhållande till mamma. Men kanske ska jag berättade om hur viktigt det är för mamma att kniven hon fortfarande skär grapefrukt med, något hon fortfarande kan, men bara precis, ska diskas och läggas på en särskild plats i torkstället och sedan på en särskild plats till höger i översta lådan. I en pappersskida. Men det är att lägga sig i. Jag litar på dem. Det är bara det att jag vill veta att allt är bra. Jag sätter mig på händerna. Inte ett inlägg till i gruppchatten. Jag skriver en artikel istället. Det är mycket mer diskret.

TORBJÖRN AXEL

The post När en åldrad förälder inte kan klara sig själv first appeared on Opulens.

DÖDEN. ”Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet.” Lars Thulin berättar om hur han hanterar det för oss alla oundvikliga, nämligen döden.

Det enda säkra vi vet om livet är att det en gång tar slut. Samt att vi måste betala skatt.

När man får förmånen att uppnå 70 års ålder, blir dessa sanningar mer påträngande. Kanske inte det där om skatten, det har alla vetat länge, så låt oss glömma det denna gång. Men livets slut blir mer uppenbart, en påtaglig realitet. Inte minst när man gång på gång påminns av det då släkt, vänner och bekanta drabbas av svår och obotlig sjukdom och att vissa av dem så småningom dör i dessa. Ibland i det som vi, lätt chockade, betecknar som i förtid.

Sorgen och saknaden vid dessa tillfällen slår svarta hål i ens tillvaro. Livets ändlighet, och ibland kanske också futtighet, blir synlig.

Ta tillvara möjligheterna

Det är lätt att misströsta, se sin kvarvarande tid på klotet som meningslös och bara en plågsam vandring mot det oundvikliga. Vilket nästan alltid följs av en smärtsam och lätt självplågande fråga: vad har jag gjort med det enda liv jag fått? Har jag tagit vara på mina möjligheter på rätt sätt? Har jag gjort skillnad för min omgivning på ett positivt vis? Och inte minst, kommer några sörja mig?

Det är den viktiga och fåfänga fråga man aldrig får svaret på. Mer konkret: hur bra var min begravning? Hur många kom till den?

Men det finns också kraft att hämta i dessa dystra funderingar som ofta invaderar skallen i den tunga period mellan att sänglampan släcks tills dess att det högre medvetandet också släcks genom att sömnen infinner sig. Det låter märkligt, men tankarna kan vara trösterika.

För mig är det så. Kanske för att min pappa dog vid 43 års ålder och min farfar bara blev 45. Dessa faktum har påverkat min syn på mitt eget liv och synen på tillvaron i allmänhet. Även om jag först sent i livet fattade hur mycket. Medvetandet om detta låg länge och skvalpade odefinierat i ett hörn av själen.

Se den återstående tiden som bonus

Men då jag själv fyllde 46 år tänkte jag triumferande: sug i er det, pappa och farfar! Jag har vunnit över er båda! Därefter bestämde jag mig för att se min återstående tid som något av en bonus. Inte något att slarva bort ansvarslöst, som en julgåva från en generös arbetsgivare. Utan snarare som en ständig insikt om att inget i livet är givet. Att man inte kan kräva något. Att det heller inte finns någonstans man kan klaga. I alla fall ingenstans där någon kommer att lyssna.

Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet. Och koncentrerar sig på det andra. Vad det är blir självklart en personlig bedömning. För mig är det familj, verkliga vänner, litteratur, film, musik, resor. Samt löftet att aldrig mer dricka dålig öl från en misskött fatölsanläggning på en sunkig krog med happy-hour-priser.

Vad har då jag som svensk man, som blir 70 om någon månad, att vänta mig? Sanningen och måhända trösten finns som ofta i statistik.

Svenska män blir idag i genomsnitt 81 år, kvinnor blir 85. Det är en väsentlig ökning från 1970 då motsvarande siffror var 72 respektive 77. En seger för sjukvård, kunskap om hälsa samt ökad levnadsstandard.

Livslängden i internationellt perspektiv

Svenskar tror sig ofta vara bäst i världen på det mesta. Så är det inte med livslängd. Vi ligger i slutet på tio-i-topp-listan. Schweiz har de mest seglivade invånarna i världen. Där lever män och kvinnor drygt ett år längre. Vi blir slagna med ett par decimaler av Norge, förstås, men kanske mer förvånande av både Cypern och Italien. Kan det bero på den nyttiga medelhavskosten? Även i Singapore, som får betecknas som Asiens Schweiz, lever man längre än i Sverige.

Följaktligen har jag elva år kvar av mitt liv. Fast det är fel. Här ger statistiken verklig tröst. Livslängden ökar ju äldre man blir. Detta beror på att de som dör unga drar ned genomsnittet. Så den svenske man som 2019 var 65 år, beräknas få fira sin 85-årsdag innan det är dags att checka ut. Kvinnor får två år extra.

På ett par seklers sikt har livslängden ökat dramatiskt. På 1500-talet beräknas den ha varit cirka 35 år. Detta kan utläsas från studier av ben i gravar. I mitten av 1800-talet var den i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Det vet vi säkert genom kyrkoböckerna. Denna dystert låga siffra betyder emellertid inte på att de flesta då dog knall och fall vid så unga år. Utan på att barnadödligheten var skrämmande hög. En död ettåring drar ned genomsnittet rejält.

Döden ‒ de vanligaste orsakerna

Varför dör vi? Det vill säga, vad kommer läkarna skriva i våra dödsattester?

Vanligaste är sjukdomar i cirkulations- och andningsorgan, främst hjärtproblem. De stod för 45 procent år 2022. Tumörer var dödsorsak i 26 procent av fallen. Därefter psykiska sjukdomar, främst ospecificerad demens med sju procent. Skillnaden mellan könen inte så stor i dessa främsta grupper.

Femte vanligaste är det som kallas yttre orsak. Det drabbar i 50 procent högre utsträckning män. Alltså olyckor, våld, självmord, självskadebeteende med mera. Två tredjedelar av självmorden begås av män. Det är farligt att vara man.

Saken är klar. Jag inriktar mig på att dö 85 år gammal då hjärtat inte vill vara med längre. Bra, då kan jag boka den där resan till norra Spanien i höst…

The post Trösterika tankar ‒ om döden first appeared on Opulens.

PROSA. Det känns uppfriskande att läsa Carl-Göran Ekerwalds senaste bok, konstaterar Bo Bjelvehammar som läst den aktuella ”Fördelen med att bli gammal”.

Fördelen med att bli gammal av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag

Om nu tygen håller och hjärtat vill fyller Carl-Göran Ekerwald den 30 december i år hundra år. Då tillhör han en liten skara, som benämns plus hundra. Den är som sagt liten, men den är i växande.

Carl-Göran Ekerwald är författare och översättare, han har skrivit över femtio böcker – romaner, noveller, essäer, dikter och biografier. Han har förärats priser och utmärkelser, särskilt minns jag när han fick det omtvistade Leninpriset.

Nu berättar han i ett antal korta prosastycken om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas grupp, en tillvaro, som av förklarliga skäl handlar om tillbakablickar.

Det är nu, i hans ålder, vanskligt att säga något bestämt om framtiden, den är med stor sannolikhet kort och kantad av bleknande minnen och kroppsliga och mentala skavanker. Kroppen trilskas och gör motstånd och minnet är bräckligt och opålitligt. Men åldern ger även fördelar och vinster – svåra medicinska ingrepp kan förbigås och friheten har flera nya grader.

Carl–Göran Ekerwald ägnar i huvudsak sin dag åt läsning av allt från böcker till tidningar. Resten av livets dagar skriver han, umgås med sina nära och sköter om det egna hushållet. Det är läsande av de persiska skalderna och Bibeln, som regerar; det kommer även till annan mer nutida läsning, som nedslag i Vilhelm Ekelunds poesi, liksom Lars Noréns minnen. Vi får följa med på en svindlande bildningsresa, där författaren inte glömmer minnen av dem, som han hållit av mest – Anna Westerberg och Sigrid Kahle, från två äktenskap.

Det är i denna ålder nödvändigt att kort blicka framåt, att se på slutet och det definitiva genombrottet. Carl–Göran Ekerwald ser på det med en viss ro och en frånvaro av ångest. Han låter sitt liv fyllas med mening varje dag och han undviker att i förtid glida över gränsen genom at ständigt tänka på det som ska komma.

Det känns uppfriskande att läsa hans senaste bok. Ekerwald känner en stor trygghet och äkthet i sitt liv, ett liv med kvalitet och en förhöjd livskänsla.

The post Förhöjd livskänsla på ålderns höst first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Gussy Löwenhielm firar 15 år som komiker och fyra år med sina Fredsdruvor så han har därför skrivit en text med anledning av detta. Den handlar bland annat om att åldras.

Jag skrev en text här i Opulens om en jazzkonsert på Stockholms Konserthus förra fredagen. Jag förklarade att Konserthuset inte bjuder in till samma varma konsertkänsla som när man till exempel står i kön till Jazzklubb Fasching där medelålders män nostalgiskt berättar konsertanekdoter. Men när jag skriver detta glömmer jag en viktig detalj. Jag är en medelålders man. Som i detta nu återberättar en konsertanekdot. Åldersförnekelsen gör sig än en gång påmind.

Jag berättade att pianisten Brad Mehldau inte levde upp till förväntningarna. Och det är kanske inte så konstigt eftersom jag fick upp ögonen för Mehldau genom en konsert från München 1994. Alltså nästan 30 år sen. Den medelålders man som jag beskriver i Fasching-kön är alltså jag själv. En jazzgubbe som tror att han är ”down with the kids” eftersom han slänger sig med anglicismer som ”ghosta” och ”cringe”. Men det räcker inte. Det är dags att vakna upp och känna doften av ett inflationspåverkat kaffe.

En kvinna postade nyligen en gammal bild på Axl Rose från 90-talet på någon social plattform med texten ”Why can´t I find a guy like this ugh”. Rose svarade själv med texten ”I´m literally the guy in the pic” innan den nu föråldrade Rose blev avvisad.

Åldersförnekelsen förföljer oss. Och varför gör den det? Jo, för att vi dagligen blir matade med minnen i våra sociala kanaler som hindrar oss från att utvecklas. Vi fortsätter att gräva i det förflutna som en terapisession där våra trauman aldrig någonsin blir bearbetade och lagda till handlingarna. Vi har helt enkelt fastnat i en tidsloop. Vi är så måna om att konservera nuet att vi glömmer bort att vara närvarande i det.

I maj 2008 gjorde jag min debut som ståuppkomiker. Jag gick upp på scenen vid Hornstulls Strand (dåvarande Street) på adrenalinstinna ben och levererade 10 minuter otight ståuppmaterial inför en stor men ändå förhållandevis entusiastisk publik. Petra Mede var en av konferenciererna som ännu inte hade slagit igenom stort med sin bitska humor. Och jag inledde med att säga ”På vägen hit tänkte jag på ’Rödluvan och Vargen’ men det är en annan historia”. För det var en annan historia.

Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt

Våren 2008 såg allting annorlunda ut. IPhone-telefonen hade nyligen introducerats men inte hunnit bli populär. Vi höll på att lägga om kursen för hur våra existenser kunde bli bekräftade. Men vägen var fortfarande oupptrampad. Utan geotaggning är det svårt att gilla läget.

Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt. Vi fick fortfarande support av låtsasvännen Tom på Myspace som inom kort skulle bli omsprungen av Mark Zuckerberg med otaliga gillamarkeringar. Vi var fria individer som fortfarande bestämde ett klockslag på vilket vi skulle ses istället för att ringa när vi var på väg. Vi åt våra middagar utan att först fota av dem. Inga reels snodde vår uppmärksamhet och vi slängde oss inte med en massa diagnoser. Dr Google hade ännu inte fått någon praktik och vi såg på tv-program när de visades. Vi var människor. Inte varumärken. Helt fria från fotbojor.

Och mitt i allt detta hade mitt nyblivna faderskap gjort det möjligt för mig att vara helt i klorna på nuet. Mitt liv kretsade kring min dotters mat- och sovklocka som växlades med fri lek och ett intagande av dunderhonung för att hålla min energi intakt. Och kanske var det just detta som gjorde att jag ville pressa ut mitt huvud ur det skikt som utgjorde babybubblan och utsätta mig för detta självplågeri som egentligen är ett ypperligt sätt att absorbera nuet.

Att inte veta vilka som skulle sitta i publiken. Om de skulle vara glada i hågen. Eller om jag skulle vara tvungen att kämpa för att få ett skratt. Trots att jag inte hade tillgång till dessa verktyg ännu. Precis som mitt faderskap var det skakigt, utmanande och bitvis skrämmande. Och drivkraften i detta var såklart en rädsla för att bli gammal. Och då var jag ändå bara 34 år gammal. Två år yngre än Alfons Åbergs pappa. Men kanske var det därför jag kände mig äldre då än vad jag gör nu.

Det var bättre förr. Då var jag inte lika nostalgisk. Nu dyker våra minnen upp i strid ström. Vi utforskar nuet genom att åka på yogaretreats, ta långa promenader, ge oss ut på springturer eller gå på konserter. Men eftersom vi dokumenterar dessa händelser i stories på Instagram konserverar vi nuet, för att ta fram vid ett tillfälle när vi behöver känna oss yngre eller få oss en lagom dos av bekräftelse.

Tiden går fort när man inte kan definiera den.

Ibland lurar jag mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Och i maj 2017, nästan nio år efter min ståuppdebut, uppträdde jag i direktsändning i Gävle. Med just den repliken. Det här klippet ligger fortfarande kvar på Youtube. Och påminer mig om att det finns skämt som hänger kvar sen en lång tid tillbaka. Som hindrar mig från att utvecklas.

På scenen är jag fortfarande 46 år, som enligt undersökningar är den olyckligaste åldern, och så skämtar jag om min åldersförnekelse. Men egentligen är jag osäker. Osäker på hur gammal jag egentligen är. Tiden går fort när man inte kan definiera den.

Och medan jag gör mig beredd att gå upp på ståuppscenen står någon annan komiker och gör sig beredd för dokumentation genom att fästa en mygga på skjortan och ställa kameran på en bra plats för att konservera nuet. Så att andra människor på andra platser kan vara där och då. Fast nu.

Mina åldersförnekande rutiner blir som ett slags botox för själen där jag naglar mig fast i det som har varit och skräms av att bli gammal och trött när jag helst av allt vill vara ung och hungrig. Jag är rädd för att bli en jazzpianist som väljer trygghet och inarbetade manér hellre än experimentlusta, samtidigt som jag delar ett minne om att jag lurar mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Jag är nostalgisk genom att dela med mig av saker som jag tror inträffade ganska nyligen. Och när nu även mitt konto www.instagram.com/fredsdruvor fyller år blir jag återigen nostalgisk trots att dessa kvinnor från sekelskiftet bara har förekommit i mina sociala kanaler i fyra år. Därför känns det bra att texten till den första Druvan var ”Det var inte igår man levde i nuet”. För vi kan förvänta oss att framtiden blir ännu mer nostalgisk och då kan det vara bra att vara här och nu i den stundande ålderdomen. Min humor är inte särskilt aktuell, men ändå känns den det.

The post Gussy: “Det var inte igår man levde i nuet” first appeared on Opulens.

ÅLDERDOMEN. Så beundransvärt att långt upp i hög ålder ha inte bara minnet utan också skrivlusten i behåll.

Här är några exempel: nyss kom en monumental biografi om konst- och arkitekturkritikern August Brunius (som dog knappt medelålders 1923 i perniciös anemi, den gången en obotlig sjukdom), skriven av förre förläggaren Per I Gedin som tidigare författat gedigna monografier om Karl Otto Bonnier, Isaac Grünewald, Verner von Heidenstam och om Karin och Carl Larsson. Han har sex år kvar till sin hundraårsdag. Hans gode vän Per Wästberg som är ännu flitigare är fem år yngre. Må de fortsätta! (Kjell Espmark som avled för kort tid sedan blev 92 och skrev nästan ända till slutet).

Nu aviserar Karnevals förlag Carl-Göran Ekerwalds ”Hugget i sten” som är hans tredje diktsamling (hans förälskade ”Sigridiana”, om Sigrid Kahle, kom för nio år sedan). Jag har följt hans författarskap från hans essäsamling ”Lotusätarna” från mitten av sextiotalet, och förstås den långa raden monografier om Shakespeare, Goethe, Celine, Horatius, Goethe och Nietzsche. Ett par av hans nyskrivna dikter kan redan nu läsas på förlagets hemsida, bland dem dessa underbara rader:

Ängeln mötte jag hos ett barn i en vagga.
Ett himmelskt leende som sa: »Va? Är du också här?
Vad lyckliga vi är.«

Hur gammal är jämten Carl-Göran Ekerwald, “skogvaktarens pojke” (som är titeln på hans minnen)? Han fyller nittionio den 30 december! Rubriken ovan? Ciceros skrift “Om ålderdomen”, skriven år 44 f Kr.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: De senectute first appeared on Opulens.

MINNEN. “Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom.” Torsten Green-Petersen har läst Sven-Eric Liedmans I november. Om åldrandet.

I november. Om åldrandet
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag

Samtalets vindar blåser i huvudsak milda och förlåtande genom Sven-Eric Liedmans nyligen utkomna bok I november. Om åldrandet. Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom. Och vad detta skede i livet kan innebära liksom vad det inte längre innehåller. I detta blickar han åter på sitt eget långa liv och passar på tillfället att komplicera och fördjupa sina med åldern vunna erfarenheter. Vad sker egentligen med en människa som bär så många år i kroppen?

Den gamle idéhistorikern och professorn är själv nu 83 år gammal och kan blicka tillbaka på händelserika år då han med pennan i hand kommenterat och granskat vår kultur och historia. Liedman är, skulle jag säga, både en stor humanist och en frihetlig marxist. Hans biografi över Karl Marx är ett ytterst gediget och omsorgsfullt verk som prisats internationellt. Nästa år skall han presentera en motsvarande volym om Friedrich Engels. Karl Marx vapenbroder då de tillsammans formulerade teorin om den vetenskapliga socialismen. Mellan sina större verk hoppar Liedman för övrigt fortfarande då och då in i dagsaktuell debatt. Alltid med ett gott humanistiskt hjärta förankrat till vänster.

I jämförelse med författarens vetenskapliga publikationer eller hans lärobok i idé- och lärdomshistoria är naturligtvis den nya boken en slags bagatell. En lättviktig och lättläst sådan om livet och döden. Med såväl tillbakablickar som gott om tankar kring framtiden. Vi får läsa om hur han själv upplever sitt åldrande, att plötsligt bli ”gubbe med käpp”, om att det nära och enkla i regel är det som gör tillvaron meningsfull. Familj. Vänner. Fria samtal. Och en ständig nyfikenhet där fortsatt läsande, skrivande och bildning är nödvändiga beståndsdelar.

Med sin egen bildningsresa som bakgrund kan Liedman dessutom, som få andra, vandra mellan de gamla grekerna över Shakespeare fram till nutidens gangsterrap. Utan att förlora sitt tematiska perspektiv kring åldrande. Och göra bruk av sin breda klassiska bildning. Han blickar åter på sitt liv som vore det en glänta i tiden. Där han under efterkrigstiden kunnat leva ett gott liv samtidigt som han, mot bakgrund av klimatkrisen, oroas och bekymras över en kanske betydligt mörkare framtid. Det är lätt att förstå hans djupa oro. Men lika självklart att njuta av dessa charmerande essäer.

The post Om livet, döden och framtiden first appeared on Opulens.

ESSÄBOK. Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok om att åldras. Den är också en stridsskrift, skriver Bo Bjelvehammar.

Jag är inte död. Jag är bara gammal av Ylva Floreman
Essä
Verbal förlag

Alla blir vi äldre. Livet går vidare, men på ett annat sätt och i andra banor. Sammanhang som tidigare fanns har gått förlorade, det kan gälla arbete, fritid och umgängesformer vid högtider. Till detta kommer en del skavanker och skröpligheter med balans, hörsel, rörligheter och ork. Det kan komma till tjugo andra krämpor, som inte går att bota med färgglada tabletter. Kroppen blir sliten och organen blir ansträngda. Vi kan mota detta med rörelse, motion, kost och möjligen kosttillskott utan kemikalier. Och intellektuell stimulans med musik, dans, enkla bollekar eller trädgårdsodling, om nu det går för sig.

Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok – Jag är inte död. Jag är bara gammal – om att åldras, med inslag av frenesi och viss aggression. Det är på ett rakt och öppet språk, som är tillgängligt för alla och det angår alla. Vi kommer alla att sitta i favoritstolen och fingra på alla bilder och återskapa minnen från livets olika åldrar. Det kan vara flagor och fragment, som är svåra att foga samman. Men det gör ingenting. Det är fullt tillräckligt med glipor och gläntor.

Även om vi blir sängliggande kan vi i ljusa ögonblick se det sällsynta, det opåräknade – allt kan hända och skingra demensens dimmor. Vi kan skapa egna rum, stänga ute annat och leva i andra verkligheter.

Allt pågår medan vi alla blir mindre synliga och till slut blir vi osynliga.

Ylva Floreman reflekterar över sitt eget åldrande, om hur det ska bli om hon inte reder sig själv, inte kan bo kvar hemma, utan får vistas i ett institutionsrum. Då inträder det stora beroendet, det är svårt att göra det man vill och önskar. Det kan bli det man inte vill ska hända. Allt står reglerat i en byråkratisk loggbok, som är dold för vanliga människor och den innehåller ord med särskilda betydelser. Och begrepp som har omfång och innehåll, som inte går att omfamna.

I stiliga lagparagrafer och i politisk retorik talas det om att åldras i ett samhälle som erbjuder ett värdigt liv för äldre, som respekterar individens integritet och som tänker på den enskildes välbefinnande.

Verkligheten är en annan. Om detta berättar Ylva Floreman i huvuddelen av sin bok – när hennes mor förlorar förmågan att reda sig själv, och just det, blir beroende av andras omtanke och omsorg, eller snarare brist på detsamma. Det visar sig nästan ogörligt att organisera och planera en dräglig och människovärdig omsorg, ännu svårare – tycks det vara omöjligt att få någon att utföra arbetet på ett bra sätt. Det är en häpnadsväckande brist på både utbildning och ledarskapsförmåga och hela tiden hänvisas till den knappa och tiden och den ständiga tidsstressen. Aldrig ifrågasätter någon om det är rätt saker som fyller upp tiden! Nu råder inte ett totalt mörker – det finns goda människor och bra institutioner.

Både mor Annebritt och dotter Ylva är sysselsatta på heltid med att få omsorgen och omvårdnaden att fungera på ett bra, eller snarare acceptabelt sätt. Det får man säga går så där, men det är en fruktansvärt angelägen berättelse för alla, inte minst för dem som organiserar och utför detta viktiga omsorgsarbete. Det är märkligt att de äldres intresse- organisationer är så tandlösa och passiva.

Avslutningsvis funderar jag på om det finns ett begrepp som heter byråkratisk intelligens och så tänker jag på när mor och jag satt i hennes kök. Hon hade nyss fått  sin lunch i en plastlåda med tre fack, maten var kall, i det ena facket simmade några, färglösa, ödsliga falukorvsskivor, i det andra någon form av obestämbar sås, i det tredje facket låg tre, skrumpna, oskalade potatisar. Jag hällde upp ett glas mjölk till mor, hon vispade runt med gaffeln i plasttråget, åt obetydligt.

Jag ska omedelbart läsa om Ivar Lo-Johanssons stridsskrift från 1952 – Ålderdoms-Sverige. Ylva Floreman har skrivit en ny stark stridsskrift.

The post Ny stark stridsskrift om att åldras first appeared on Opulens.

UNGDOMSFIXERINGEN. “Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln”, skriver Erik Cardelús.

Någon gång under senhöstens mörknande dagar hände det. Ett antal namnkunniga och profilerade kulturkvinnor lade ut texter om sitt åldrande och obehaget i att den egna attraktionskraften försvagas. Parallellt gav Zlatan ut sin bok Adrenalina. Även här upptogs tankarna av en oro inför åldrandet, att tappa kraften, självsäkerheten och attraktiviteten.

Tätt efter kom SVT-dokumentären Under kniven som skildrar svenskarnas allt större behov att skönhetsoperera sig. Ett behov som löper från ung till gammal, från slott till koja. Med full respekt för smärtan i de inblandades skönhets- och ålderskval, här välkomnas ändå ett fördjupat samtal om åldrande. För det finns få saker som vår moderna civilisation förhalar, förnekar och förskjuter som åldrandet.

När börjar då ålderdomen bli trist och toxisk? Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Livets tidigare erövringar och expansioner stannar av, gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln. Självklarheten i att bli uttagen i startelvan sjunker. Chansen att gå hem med attraktivt sällskap från krogen tunnas ut. Svajpandet på Tinder kärvar. Eller för att tala dagens förhärskande språk, ekonomiskan: det kroppsliga och erotiska kapitalet devalveras.

Mitt i alla dessa medialiserade åldersnojor finns paradoxer. Med ett tillfälligt pandemiskt hack i kurvan, visar statistiken att allt fler blir allt äldre, vilket betyder att vår planet fylls av åldringar. Detta gäller inte bara längre i den rika delen av världen, utan även i så kallade utvecklingsländer där medellivslängden höjs och sjukvården blir allt bättre. Det räcker med att återse någon av den framlidne professor Hans Roslings alla presentationer för att bli varse denna glädjande trend som visar att allt fler lever allt längre världen över. Här sägs ofta att våra kroppar är genetiskt programmerade till att leva fram till 120-årsstrecket.

Ålderdomen framstår då som ett svek.

Samtidigt märks en snårig paradox. För parallellt med att jordens befolkning blir allt äldre, lever vi i en globaliserad kultur som hyllar ungdomen, den unga och orynkiga kroppen, känslan av ostoppbarhet och osårbarhet. Om denna kultur hämtar sin näring ur ett inneboende förakt för det oestetiska och ofulländade, förnekelsen av den biologiska klockan, kommersialiserad och digitaliserad narcissism eller bara dumhet, är nog bäst att hålla osagt.

Ännu konstigare blir det då kraven på god vård och friskt liv ökar samtidigt som politiker världen över vinner val på löften om skattesänkningar. Ålderdomen framstår då som ett svek, ett fabriksfel i Produkten Liv. Något att reklamera, reparera och remejka.

Leende ungdom och grimaserande ålderdom, ett problem som passas över till vetenskapen och marknaden att fixa. För vem vill bli gammal, rynkig och grå, när man kan vara ung, slät och skinande? Det räcker med att titta på närmaste Hollywoodfilm för att inse att rynkor, grå hårtestar och hopsjunkna kroppar inte säljer. Men är detta något nytt?

Den romerske filosofen Seneca kallade ålderdomen en obotlig sjukdom. Många minns nog den oföränderliga och oklanderliga ungdomliga skönheten hos Dorian Gray i Oscar Wildes kända roman eller medeltidssägnen som Goethe plockade upp och förvandlade till Faust, en man som säljer sin själ till djävulen och i utbyte får leva i evig ungdom, rikedom och makt. Eller i närtid: Alphavilles dänga “Forever Young”.

I konsumtionssamhället finns andra problem med åldrandet. Här ska våra konsumtionsvaror gärna åldras så där lagom omärkligt att vi bestämmer oss för att köpa en ny modell. För några år sedan stämdes ett känt storföretag för att ha förkortat livslängden på sina telefoner. Ett avsiktligt accelererande åldrande inbyggt i produkter skapar en smart drivkraft till att handla nytt, vilket håller konsumismens hjul snurrande. Så – utifrån en marknadslogik – blir åldrandet lysande business för skönhetsindustrin. Nedsida blir uppsida. Sörj inte, skönhetskonsumera.

Under senhöstens kulturmärkta åldersdebatt höjdes röster för att vi borde tänka mer på själen än kroppen. Men hur evidensbaserad är egentligen själen? Var finns själens marknadsplan? Hur svajpvänlig är en själ? Det har även sagts att åldrandet och den sjunkande attraktiviteten plågar kvinnor mer än män, en trend som tycks plana ut i dagens metrosexuella tidsålder. För de flesta vill vara högvilt på begärets marknad och tappade marknadsandelar är trista. Eller som Annika Norlin sjunger: ”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/Folk vill mindre av en nu och väntar sig mer/ Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre.”

Kanske klimatkrisen blir det tragiska botemedlet. Att tänka botox, lifters och fillers blir sekundärt när skogen brinner intill. Bekymmersrynkor, fallande ögonlock och ridbyxlår hamnar i tankeskugga med huset översvämmat av extremregn. Eller så kör vi på som vanligt, bara lite snyggare och mer skönhetsopererade än annars. Estetik övertrumfar etik, sköna smajl på det sjunkande skeppet.

The post Vad gör vi med åldrandet? first appeared on Opulens.

ÅLDERISM. “Sverige är ett av de länder där äldre värderas minst enligt internationella studier”, skriver Thomas Wihlman.

Chris Wallace heter en av Fox News nyhetsankare, betraktad som seriös och kunnig. År 2018 modererade han debatten mellan Trump och Biden. Nu går Wallace över till CNN, till den nya streamingtjänsten CNN+. Jag ser fram emot de nya utmaningar och den flexibilitet som strömningen kan ge i intervjuandet, säger Wallace. Så klart, han har ju framtiden för sig, är ju fem år yngre än presidenten. Utan utmaningar slutar jag leva, är kanske mottot för båda.

Annorlunda i Sverige. Det sägs i ett utkast till seniormanifest från Centerpartiet, att åldersdiskriminering ska motverkas kraftfullt. Bra det, men frågan är: hur ska denna goda tanke omsättas i praktiken? Sverige är ett av de länder där äldre värderas minst enligt internationella studier. SVT sade upp Marianne Rundström, 67, liksom Claes Elfsberg, också när han fyllde 67 från sin nyhetsredaktion. Kollegan i USA får nytt jobb vid 74.

Ett annat exempel. På mitt arbetsbord ligger ett försök till svensk översättning av en amerikansk låt, Alan Jacksons The Older I Get. Alan, 63 år, sjunger: And if they found a fountain of youth/ I wouldn’t drink a drop and that’s the truth /Funny how it feels/ I’m just getting to my best years yet. Youtube-videon har setts av 29 miljoner människor.

Jag kan bara komma på en liknande svensk låt, De sista ljuva åren, i Lasse Stefanz och Christina Lindbergs version. En av få hitlåtar som handlar om ålderdomen.

Det är inte bara i USA man hyllar de äldre och mästarna. Det görs också i Frankrike. I programmet Hier encore (France 2, producerat 2012–2015) är Charles Aznavour centralfiguren, omgiven av yngre artister, en Zaz, en Chimène Badi etcetera. Programtiteln Hier encore, Åter igår, är tagen från en av Aznavours vackraste och största hits. När det sista programmet spelas in 2015 är Charles 91 år. Rösten har åldrats, men charmen och karisman finns kvar. Han går bort 2018.

Jag förnekar inte att svenskar ibland gillar och hyllar äldre artister. Lill Lindfors (81), Sven-Bertil Taube (87), Siw Malmkvist (84). Men ibland får äldre skickliga artister representera Melodifestivalens töntavdelning, vilket kanske står för producenternas syn på dem. Motsatsen finns tack och lov. Inom journalistiken finns också positiva exempel. Min gamle svärfar, journalist och chefredaktör, tecknade nytt avtal om att skriva för lokaltidningen när han var 86 år. Så helt nattsvart är det inte, men absolut gråmulet.

Vissångaren Mats Paulson dör, i september i år, 83 år gammal. Min gode vän Roland producerade 2020–21 de sista inspelningarna med Mats och sörjer honom djupt. Det gör också medmusikanter som Åsa Jinder och Alexander Rybak. Samarbetet resulterar i 17 000 spelningar (spins) på Youtube. Väldigt, väldigt långt från Alan Jacksons 29 miljoner. Einárs Katten i trakten har 40 miljoner Spotifyspins, inte ens Jackson slår det. Svenska media bryr sig inte längre om den äldre herre som gett oss många fina visor, hans musik når inte längre publiken. Hiphop och gangsterrap däremot, det är intressant.

Kanske det finns undantag, även i denna bransch. Vad säger vännen, skivbolagsdirektören, 70+ ? Han pensionerade sig några år men lusten kom tillbaka, 55 år på scen och i studio sätter sina spår. Hemmastudion inredd. Dobron och James Taylor-gitarren pryder sin plats. Bolagets gamla katalog läggs ut på Spotify, musiken spelas och spelas, många spins berättar han. Efterlängtat.

Åter till min låttext. Är den tillräckligt bra? Har vi artister som kan göra den? Ja, säger jag, jag har två bra förslag, ingen av dem ung, den äldste mycket känd. Lönar det sig att spela in den? Nja… Två äldre herrar resonerar.

I replokalen sitter jag mittemot artisten/sångerskan, lite 30+ och pianisten, arrangören etcetera, 60+. Smekande toner ljuder från Steinwayflygeln och möter hennes underbara röst. Ett leende hos båda. Nu sitter det. Min egen kropp rör sig och dirigerar valstakten. Vi tre har lärt känna varandra genom musiken, blivit vänner. Åldern är irrelevant. 30 eller 70+.

För Alan är inte heller åldern något problem. Men, här på hemmaplan? Klarar vi av att bräcka låtliste-muren hos Sveriges Radio? Kan vi bräcka åldersdiskrimineringen? In Sweden, you see, Alan, the older we get, the harder it is.

The post De sista svåra åren first appeared on Opulens.

LIVSVILLKOR. “Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö.” Lars Thulin begrundar vår tids ungdomsfixering och slår ett slag för åldrandets skönhet.

Anna-Lena Laurén, Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Sankt Petersburg skriver i princip alltid väldigt bra krönikor. Ibland skriver hon ännu bättre. Som den senaste i DN om åldrande och vår, speciellt kvinnors, syn på åldrande. Hennes text slog mig rakt och hårt i magen. På det där bra sättet. Och fick mig att tänka på ämnet långt efter att datorn stängts.

Just frågan: Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö. Min pappa dog 43 år gammal då jag var elva år. Först när jag uppnådde påtagligt mogen ålder förstod jag till fullo hur mycket den förlusten påverkat mitt liv. Inte för att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv. Livet händer och det finns ingenstans där det går att lämna in ett överklagande. Det måste man acceptera – annars går man under. Jag valde acceptansen. Men självklart formar vissa trauman ens liv.

Nåväl, pappas död fick mig att bli vansinnig när folk ojade sig över hur hemskt det var att bli 50. Ibland frågade jag dem försynt hur de såg på alternativet – alltså att inte få bli 50. Ibland rann dock sinnet över.

Men släng dig framför tåget när du ännu är 49, så löser sig problemet, sade jag några gånger. Ingen tyckte det var roligt, men en del skämdes nog för sitt uttalande.

Vi har fått en utmätt tid på jorden. Vår uppgift är att fylla den tiden på bästa sätt. Då får man titta genom vindrutan. Att låsa fast en drömmande blick i backspegeln är ett dåligt sätt att färdas.

En annan grej som hänger ihop med detta är ungdoms- och skönhetsfixering bland kvinnor, vilket Laurén tar upp. Att helt anamma det yttre. Var det inte just det som den moderna, frigjorda och jämställda kvinnan INTE skulle göra?

Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor.

Som åldrande man som försöker fatta nutida genusdebatt, blir jag ofta helt förvirrad. Känner ibland en tilltagande oro för schizofreni, inte för egen del men för vissa professionella kvinnliga tyckare. Minns två krönikor i DN av erkänd feminist, namnet kan vi strunta i, som tog upp ämnet. Den första var den vanliga att män betraktar kvinnor som sexobjekt, klär av dem med ögonen, att äldre män söker unga kvinnor och så vidare. Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor. Visst, det kan en man hålla med om.

I en krönika något senare berättade den feministiska skribenten att hon gått på en fest och åter kände sig förtryckt av män. Därför att ingen tittade på henne. Inte ens en läcker svart klänning hjälpte. Hon var inte längre attraktiv. Det var förnedrande att inte bli betraktad på det sätt som hon nyss hade hatat.

Inte enkelt att vara man. Tittar du uppskattande på en kvinna är du en förtryckande skitstövel. Tittar du inte är du – en förtryckande skitstövel.

Jag tänker på när kvinnotidningen Amelia introducerades med buller och bång för många år sedan. Det skulle vara en publikation för moderna, frigjorda och mogna kvinnor. Producerad av samma typ av kvinnor. Anförda av en av de senaste decenniernas skickligaste tidningsmakare, Amelia Adamo.

Spännande, tyckte jag. Nu skulle vi få se sanningen. Kvinnornas värld befriad från det patriarkala förtrycket. Här skulle kvinnorna vara ensamma på scenen. Det där med krav på skönhet, vackra kläder, flärd och yta – det fanns ju bara där för att behaga männen. Inget för riktiga systrar.

Så kom tidningen. Den innehöll till stor del – skönhet, vackra kläder, flärd och yta. Åter dags att syna kriterierna för diagnosen schizofreni. Samt fundera över uttrycket: äta upp kakan och behålla den. Men upplagan rusade – många kvinnor älskade Amelia.

Inbitna feminister hävdar nog att detta är yttersta beviset på hur hårt det manliga förtrycket bitit sig fast. Så hårt att de flesta kvinnor inte förstår att de är förtryckta. Men om inte ens de själva kan frigöra sig? Är det då rimligt att återigen lägga hela skulden på män?

Det finns undantag. För en åldrande kvinna kan vara vacker på sina egna meriter. Fylla betraktaren med värme, inkännande och respekt.

Minns den makalösa skådespelerskan Kate Winslet som nyligen var med i tuffa tv-serien Mare of Easttown. Där finns en intim scen där hon inte har alla kläder på plats. Fotograf och regissör såg tagningen och erbjöd sig att ta om den med annan ljussättning och vinklar. För att inte Winslet skulle se ut som Winslet ser ut. De trodde att de var snälla. Hon vägrade. Det var så hon såg ut. Det var det publiken skulle få se, inget annat.

Samma med reklambilder för serien. Hon fick se dem i förväg och alla var fixade i Photoshop, retuscherade sade man förr. Winslet vägrade godkänna. Det var originalet som gällde.

Snacka om förebild för alla tänkande kvinnor. Och män. Heder åt Kate Winslet.

Min mormor var en hejare på oneliners, även om det inte hette så när hon levde. Hon sade:

“Livet ger ärr. Den som inte har ärr har inte levat.”

Hon menade då både kroppsliga och själsliga ärr. Jag kan bara tillägga att en del ärr är vackra. För de berättar om väsentligheter och erfarenheter. Det gör sällan botox och silikon.

The post Ett långt liv ger vackra ärr first appeared on Opulens.