KÄRLEK. Hon är 84 år och han är 79. De är förälskade och morgontidningen har gjort ett längre reportage om dem under rubriken ”Kärlek på äldre dar”.

Han heter Jörgen och beskriver hur han fick syn på henne, Mona, och ”något öppnade sig inom honom”. Han bjöd ut henne och så småningom tackade hon ja och Mona ”bara åkte in i det”, det vill säga in i förälskelsen.

Nu är de oskiljaktiga.

I reportaget berättar även en dotter om sin upplevelse av sin förälders förälskelse och kärlek. Dottern är positiv. I andra skildringar av äldres kärlek kan barnen reagera med förvåning, olust och rädsla. I artikeln om Mona och Jörgen ger också professorn och” experten på kärlekens kemi” sin syn på det hela. Professorn säger sig tro att det inte gör någon skillnad om du är gammal eller ung men påpekar att det är i alla fall vad han hoppas på.

Berättelsen om den romantiska kärleken är ett centralt tema i vår kultur. Tycker mig se att det börjar dyka upp fler och fler tidningsartiklar eller dokumentärfilmer om äldre människors kärlek och kärleksliv. Fler verkar vilja undersöka och försäkra sig om att den romantiska kärleken existerar som en möjlighet även i ålderdomen. För vi vet ju hur den egentligen ska vara. Eller hur den oftast framställs på film och i serier: ung, fräsch och underförstått fertil.

”Det är precis likadant” och ”det är ingen skillnad” säger det intervjuade paret ofta, drivna av journalistens frågor om det finns någon skillnad i förälskelsens lyckokänsla. Hen som intervjuar tycks inte kunna lämna sina fördomar eller föreställningar om kärleken utan måste fråga om detta.

Utkastade i tiden som vi är som människor har vår kultur svårt för att se något annat än ålder, rynkor och en kropp i förfall. Människan blir sin ålder.

I grekiskan finns ordet chronos för den tid som likt klockan tickar på och kan mätas i år, timmar, minuter och sekunder. Denna syn på tid dominerar samtiden. Människan blir till något mekaniskt vars delar blir äldre och därmed sämre och egentligen skulle behöva bytas ut för att få tillbaka sin förmåga igen.

Visst blir vi äldre. Men människan är inte en mekanisk varelse som tickar och går. Grekiskan har också ett annat ord för tid, kairos. Ordet betecknar den tid som inte kan räknas eller mätas, det sättet att se på tiden räcker inte till. I kairostiden får vi lov att bara vara människor och en rynkig kropp eller ett rynkigt ansikte kan bli det mest åtråvärda som finns.

Jag vill läsa mer om äldre människors förälskelse och kärlek men jag vill inte tvingas bevittna hur de måste försäkra alla andra, inklusive journalisten, om att det känns likadant idag som det gjorde för, låt oss säga, sextio år sedan. Det är att förminska och diskriminera människor ända in i sängkammaren.

Länge leve nuet och den tid som får lov att bara vara och till och med stå still.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Diskriminera inte äldre ända in i sängkammaren first appeared on Opulens.