PROSA. Det känns uppfriskande att läsa Carl-Göran Ekerwalds senaste bok, konstaterar Bo Bjelvehammar som läst den aktuella ”Fördelen med att bli gammal”.

Fördelen med att bli gammal av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag

Om nu tygen håller och hjärtat vill fyller Carl-Göran Ekerwald den 30 december i år hundra år. Då tillhör han en liten skara, som benämns plus hundra. Den är som sagt liten, men den är i växande.

Carl-Göran Ekerwald är författare och översättare, han har skrivit över femtio böcker – romaner, noveller, essäer, dikter och biografier. Han har förärats priser och utmärkelser, särskilt minns jag när han fick det omtvistade Leninpriset.

Nu berättar han i ett antal korta prosastycken om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas grupp, en tillvaro, som av förklarliga skäl handlar om tillbakablickar.

Det är nu, i hans ålder, vanskligt att säga något bestämt om framtiden, den är med stor sannolikhet kort och kantad av bleknande minnen och kroppsliga och mentala skavanker. Kroppen trilskas och gör motstånd och minnet är bräckligt och opålitligt. Men åldern ger även fördelar och vinster – svåra medicinska ingrepp kan förbigås och friheten har flera nya grader.

Carl–Göran Ekerwald ägnar i huvudsak sin dag åt läsning av allt från böcker till tidningar. Resten av livets dagar skriver han, umgås med sina nära och sköter om det egna hushållet. Det är läsande av de persiska skalderna och Bibeln, som regerar; det kommer även till annan mer nutida läsning, som nedslag i Vilhelm Ekelunds poesi, liksom Lars Noréns minnen. Vi får följa med på en svindlande bildningsresa, där författaren inte glömmer minnen av dem, som han hållit av mest – Anna Westerberg och Sigrid Kahle, från två äktenskap.

Det är i denna ålder nödvändigt att kort blicka framåt, att se på slutet och det definitiva genombrottet. Carl–Göran Ekerwald ser på det med en viss ro och en frånvaro av ångest. Han låter sitt liv fyllas med mening varje dag och han undviker att i förtid glida över gränsen genom at ständigt tänka på det som ska komma.

Det känns uppfriskande att läsa hans senaste bok. Ekerwald känner en stor trygghet och äkthet i sitt liv, ett liv med kvalitet och en förhöjd livskänsla.

The post Förhöjd livskänsla på ålderns höst first appeared on Opulens.

ÅLDERDOMEN. Så beundransvärt att långt upp i hög ålder ha inte bara minnet utan också skrivlusten i behåll.

Här är några exempel: nyss kom en monumental biografi om konst- och arkitekturkritikern August Brunius (som dog knappt medelålders 1923 i perniciös anemi, den gången en obotlig sjukdom), skriven av förre förläggaren Per I Gedin som tidigare författat gedigna monografier om Karl Otto Bonnier, Isaac Grünewald, Verner von Heidenstam och om Karin och Carl Larsson. Han har sex år kvar till sin hundraårsdag. Hans gode vän Per Wästberg som är ännu flitigare är fem år yngre. Må de fortsätta! (Kjell Espmark som avled för kort tid sedan blev 92 och skrev nästan ända till slutet).

Nu aviserar Karnevals förlag Carl-Göran Ekerwalds ”Hugget i sten” som är hans tredje diktsamling (hans förälskade ”Sigridiana”, om Sigrid Kahle, kom för nio år sedan). Jag har följt hans författarskap från hans essäsamling ”Lotusätarna” från mitten av sextiotalet, och förstås den långa raden monografier om Shakespeare, Goethe, Celine, Horatius, Goethe och Nietzsche. Ett par av hans nyskrivna dikter kan redan nu läsas på förlagets hemsida, bland dem dessa underbara rader:

Ängeln mötte jag hos ett barn i en vagga.
Ett himmelskt leende som sa: »Va? Är du också här?
Vad lyckliga vi är.«

Hur gammal är jämten Carl-Göran Ekerwald, “skogvaktarens pojke” (som är titeln på hans minnen)? Han fyller nittionio den 30 december! Rubriken ovan? Ciceros skrift “Om ålderdomen”, skriven år 44 f Kr.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: De senectute first appeared on Opulens.

UNGDOMSFIXERINGEN. “Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln”, skriver Erik Cardelús.

Någon gång under senhöstens mörknande dagar hände det. Ett antal namnkunniga och profilerade kulturkvinnor lade ut texter om sitt åldrande och obehaget i att den egna attraktionskraften försvagas. Parallellt gav Zlatan ut sin bok Adrenalina. Även här upptogs tankarna av en oro inför åldrandet, att tappa kraften, självsäkerheten och attraktiviteten.

Tätt efter kom SVT-dokumentären Under kniven som skildrar svenskarnas allt större behov att skönhetsoperera sig. Ett behov som löper från ung till gammal, från slott till koja. Med full respekt för smärtan i de inblandades skönhets- och ålderskval, här välkomnas ändå ett fördjupat samtal om åldrande. För det finns få saker som vår moderna civilisation förhalar, förnekar och förskjuter som åldrandet.

När börjar då ålderdomen bli trist och toxisk? Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Livets tidigare erövringar och expansioner stannar av, gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln. Självklarheten i att bli uttagen i startelvan sjunker. Chansen att gå hem med attraktivt sällskap från krogen tunnas ut. Svajpandet på Tinder kärvar. Eller för att tala dagens förhärskande språk, ekonomiskan: det kroppsliga och erotiska kapitalet devalveras.

Mitt i alla dessa medialiserade åldersnojor finns paradoxer. Med ett tillfälligt pandemiskt hack i kurvan, visar statistiken att allt fler blir allt äldre, vilket betyder att vår planet fylls av åldringar. Detta gäller inte bara längre i den rika delen av världen, utan även i så kallade utvecklingsländer där medellivslängden höjs och sjukvården blir allt bättre. Det räcker med att återse någon av den framlidne professor Hans Roslings alla presentationer för att bli varse denna glädjande trend som visar att allt fler lever allt längre världen över. Här sägs ofta att våra kroppar är genetiskt programmerade till att leva fram till 120-årsstrecket.

Ålderdomen framstår då som ett svek.

Samtidigt märks en snårig paradox. För parallellt med att jordens befolkning blir allt äldre, lever vi i en globaliserad kultur som hyllar ungdomen, den unga och orynkiga kroppen, känslan av ostoppbarhet och osårbarhet. Om denna kultur hämtar sin näring ur ett inneboende förakt för det oestetiska och ofulländade, förnekelsen av den biologiska klockan, kommersialiserad och digitaliserad narcissism eller bara dumhet, är nog bäst att hålla osagt.

Ännu konstigare blir det då kraven på god vård och friskt liv ökar samtidigt som politiker världen över vinner val på löften om skattesänkningar. Ålderdomen framstår då som ett svek, ett fabriksfel i Produkten Liv. Något att reklamera, reparera och remejka.

Leende ungdom och grimaserande ålderdom, ett problem som passas över till vetenskapen och marknaden att fixa. För vem vill bli gammal, rynkig och grå, när man kan vara ung, slät och skinande? Det räcker med att titta på närmaste Hollywoodfilm för att inse att rynkor, grå hårtestar och hopsjunkna kroppar inte säljer. Men är detta något nytt?

Den romerske filosofen Seneca kallade ålderdomen en obotlig sjukdom. Många minns nog den oföränderliga och oklanderliga ungdomliga skönheten hos Dorian Gray i Oscar Wildes kända roman eller medeltidssägnen som Goethe plockade upp och förvandlade till Faust, en man som säljer sin själ till djävulen och i utbyte får leva i evig ungdom, rikedom och makt. Eller i närtid: Alphavilles dänga “Forever Young”.

I konsumtionssamhället finns andra problem med åldrandet. Här ska våra konsumtionsvaror gärna åldras så där lagom omärkligt att vi bestämmer oss för att köpa en ny modell. För några år sedan stämdes ett känt storföretag för att ha förkortat livslängden på sina telefoner. Ett avsiktligt accelererande åldrande inbyggt i produkter skapar en smart drivkraft till att handla nytt, vilket håller konsumismens hjul snurrande. Så – utifrån en marknadslogik – blir åldrandet lysande business för skönhetsindustrin. Nedsida blir uppsida. Sörj inte, skönhetskonsumera.

Under senhöstens kulturmärkta åldersdebatt höjdes röster för att vi borde tänka mer på själen än kroppen. Men hur evidensbaserad är egentligen själen? Var finns själens marknadsplan? Hur svajpvänlig är en själ? Det har även sagts att åldrandet och den sjunkande attraktiviteten plågar kvinnor mer än män, en trend som tycks plana ut i dagens metrosexuella tidsålder. För de flesta vill vara högvilt på begärets marknad och tappade marknadsandelar är trista. Eller som Annika Norlin sjunger: ”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/Folk vill mindre av en nu och väntar sig mer/ Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre.”

Kanske klimatkrisen blir det tragiska botemedlet. Att tänka botox, lifters och fillers blir sekundärt när skogen brinner intill. Bekymmersrynkor, fallande ögonlock och ridbyxlår hamnar i tankeskugga med huset översvämmat av extremregn. Eller så kör vi på som vanligt, bara lite snyggare och mer skönhetsopererade än annars. Estetik övertrumfar etik, sköna smajl på det sjunkande skeppet.

The post Vad gör vi med åldrandet? first appeared on Opulens.

PROSA. Så här inför julen har vi nöjet att presentera en nyskriven novell av vår medarbetare Bo Bjelvehammar. Bo använder här ett modernistiskt stilgrepp där konventionell interpunktion sätts åt sidan för att släppa fram ett fritt berättande flöde.

Alfred Jansson bor nu ensam på slätten i sitt hus

”Jag måste vara ensam
Tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
Utan program.”
Tomas Tranströmer

Låt oss granska talet om ensamhetens sidor, om det skadliga hos den, om det dåliga hos ensamheten som ett dödligt hot, detta tillstånd, där det saknas socialt stöd, brist på kontakt och vänskap oroar engelsmännen alldeles rysligt, de vill inrätta ett ministerium för att bekämpa ensamheten, mildra den och utrota den, både den självvalda och den tvångsmässiga på grund av livsbrott, som separation, sjukdom, dödsfall och livskriser, en engelsk antiensamhetsforskare, hatar utsagor som denna – att komma hem till ensamheten blir en vana, liksom att komma hem till ingen, en sorts lycka, detta att vara nöjd med sitt eget sällskap.

Alfred Jansson bor ensam på slätten i sitt hus, som håller på att ätas upp av alla nyplanteringar av energiskog och poppelridåer, han går till brevlådan två gånger varje dag, det är en promenad på trettiosex minuter, så står han en stund vid vägen och ser om nån kommer förbi, det händer sällan, om det kommer nån, stannar de aldrig, någon gång säger han några ord till Anders Ivarsson i huset längs brevlådevägen, men Anders är knappordad, han bär ensamhetens och tystnadens blick, han är inte för att ränna längs vägarna och sprida spillord, mötet lindrar Alfreds ensamhet, men det är ingenting, som bekymrar Anders, det vet han i och för sig ingenting om, men han visar inga såna tecken, Anders har lärt sig dosera det mesta, även ensamheten och tystnaden, i brevlådan kan det finnas en lokaltidning, en katalog om grilltider från det stora temahuset och tips om olika dietkoster, det som mest intresserar Alfred är tvestjärtarna, som gömmer sig i lokaltidningen, han tar fram dem på köksbordet, låter dem kajka runt i ett glaslock med kant, utan att de kan ta sig över, Alfred är fascinerad av de många färgerna, av den delvis läderartade kroppen och rävsaxen i bakkroppens spets, han kan se på dem i timmar, till dagsljuset börjar att mattas, då låter han dem gå fritt på vaxduken, som har fläckar av fernissa och mycken synlig textilväv, nu blir det liv i huset, nu kommer ett hot, Alfred måste skydda sin förmåga att vara ensam, under lång tid har han vant sig vid ensamheten, skapat ett rum där han kan finna sig tillrätta och trivas, han har över tiden erövrat förtrogenheten med ensamheten, nu surrar en ny fluga på flugfångaren, spiralen för kök och stall, Alfred har haft såna i eviga tider, möjligtvis är det nån sorts lim på remsan, det märkliga är att ett stillsamt surr kan växa, till en stilla fontän, en sång, där orglar dånar i bakgrunden, till orkaner, som har egna namn,

”Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring.”
– Gunnar Ekelöf

några saker i köket är särskilt viktiga för Alfred Jansson, ett broderi, som sitter på den vita väggen, intill vedspisen, en tjädertupp i en tätstammig tallskog, bilden äger en berättelse, ursprunget är när Alfred år efter år är tillsammans med naturfotografen Bertil Petersson i ett gömsle några dagar in i mars, ofta var det den trettonde, ett antal år upprepades detta, från dessa besök kom minnesbilder från vildtuppens spel, beteende, utseende och korta anteckningar från Bertil, Alfred berättade för sin hustru Herta om allt, hon började på fri hand att forma bilden och ge fjäderhanen färger i brunt, grått, vitt och metalliskt grönt, längst fram i bilden finns ett blankt, speglande vatten, Herta ger svartögat namn, Bjurtjärnen och hon skriver på en lapp Gustaf Frödings  ord ”ser du på tjärnet, hur töcknet står”,

Herta är osannolikt skicklig på kompositioner, hon kan foga samman små enheter till något stort, hon kan genom att ändra på delar få helheten att växa,

alldeles under broderiet, har Alfred nålat fast ett svartvitt foto av Herta, hon står bredvid en tjudrad ko, förmodligen har hon nyss gett kon kraftfoder, hon är på väg bort från kon, som heter Rosanna, en klen ko, som var för sig själv, skämdes bort och stod Herta nära,

den tredje minnessaken, värd att nämna är ett skrin med hjärtformade havssnäckor med små räfflor, Herta köpte den på en bussresa till Bornholm med en väninna, på locket finns det klistrat en färgbild av en rundkyrka, Sankt Ols kirke, står det i bilden, kyrkan har färger i vitt, grått och rött, snäckorna runt bilden är påmålade med rött och vitt, i bilden finns det infällt detaljer av ett kor och en dopfunt, i botten står det med svart skrift Olsker, i asken har Alfred tre samlarbilder av Hedy Lamarr, Siw Malmkvist och fotbollsspelaren Inge Salomonsson från Helsingborgs IF, vidare finns det i asken tre glaskulor, lika många stenkulor, några hårnålar och två säkerhetsnålar, i asken finns en lundellsk vardagsensamhet (ensamhet är detsamma som frihet säger Uffe), ofta tar Alfred upp allt ur skrinet, ordnar det i en rad, fogar det i en ring, han tänker då på orden, som han en gång ordnade och fogade samman, nu behövs det nästan aldrig, nu härskar tystnaden och ensamheten, men nu är det så att även tystnaden och ensamheten, behöver en ordning och ett mönster, det ger en god mildhet, som lenar livet, denna dagliga ordning, är som enkla och goda händer, som träd med gester, som förtydligar och gör livet klarare.

”I ensamhetens dystra tankar
Går mister Johansson och vankar
Och tåren på kinden kall
Som Niagaras vilda fall.”
– Gustaf Fröding

Det finns vissa avbrott och ingrepp, hemsjukvårdens besök en gång i veckan för omläggning av bensår och några värmande ord från utevärlden, besöket brukar räcka femton minuter,

till detta besöken av Sten Peter Widén och hans fårhund Frans Josef, ett besök med ojämna och ryckiga mellanrum, dessa mellanrum.

The post Novell av Bo Bjelvehammar first appeared on Opulens.

VARDAGSREFLEKTION. “Det är mars med snödroppar. Det är begravningsbestyr: jag stryker omsorgsfullt en vit skjorta, går till skomakaren för att få de svarta skorna klackade. Kråkorna har fått fnatt. Dagisbarnen kacklar.”

Utflåsad efter femtio minuter på Rehab. Ja, man befinner sig i rehabåldern. Min sjukgymnast är nästan lika gammal som jag. Kanske fem-sex år yngre. Har redan passerat gammaltröskeln. Bär både visir och kirurgmask. Det inger ett väldigt förtroende. Hon noterar nogsamt mina vikter och värden för varje station. Vi är nästan ensamma i det stora redskapsrummet. Jag säger till henne, att hon inte behöver sätta på någon bakgrundsmusik. Inte för min skull.

Fick en ny tid och trodde först att jag kom litet för tidigt. Vad hade det gjort? Förvårsljuset är det allra finaste ljuset. Soluppgångsskyarna betraktar jag tidiga morgnar genom min farmors selterglas. Mineralvattnet sprudlar, till ett par tabletter. Det ger livsmod, en lust att vara. Alla de som nu går bort har någon gång haft den lusten; några har förlorat den, andra har återvunnit den. En av mina vänner undersöks med ultraljud i detta ögonblick. Jag lyssnar för mitt inre, i roddmaskinen, till Mozarts stråkkvintett i g-moll. Sedan köper jag två croissanter till förmiddagskaffet.

Till rehaben har jag frikort under ett halvår. Det svenska sjukvårds-och socialförsäkringssystemet fungerar. Även om det går på sparlåga. Och några, de svagaste, hamnar utanför. Alltid. Att försäkringskassan har sparbeting under coronan är varken rationellt eller medmänskligt, men politiskt korrekt. Skallet mot det välfärdsindustriella komplexet kan jag inte förstå. Alla ska ju dö, men bör det inte ske under värdiga former? Min sjukgymnast är mycket noga med att få mig att göra de rätta rörelserna: brösthöjd, axelhöjd, stretch efteråt. Hon frågade först: Har du hjärtproblem? Jag svarade: Inte vad jag vet.

Efter croissanterna spelade jag ”Libertango” på flygeln. Snart är det ett hundra år sedan han föddes, Ástor Piazzolla, kungen. Lilla hunden skällde. Sedan gick jag för att förbereda kåldolmar, med färsk vitkål. Tango och kåldolmar – men kålen från Brasilien, inte Argentina. Lilla hunden skällde. Därefter satte jag mig i den blåa fåtöljen med en bok om Östersjövärldens litteraturer. Lilla hunden skällde. Då lade jag mig på sängen. Hon kom och lade sig där hon också, somnade. Hon löper och blöder. Jag gillar att hon ligger mot min rygg, den som värker, hon värmer.

Det är mars med snödroppar. Det är begravningsbestyr: jag stryker omsorgsfullt en vit skjorta, går till skomakaren för att få de svarta skorna klackade. Kråkorna har fått fnatt. Dagisbarnen kacklar. En helikopter svävar över friden, som kanske är blott tillfällig. Trädgårdsstaden lever upp nu, rådjur i backen, stenstaden får vara för min del. Betraktar mot väggen åt öster William Gibsons skånska slättmotiv, med den vita ginsten i förgrunden.

The post Förvår i rehabåldern first appeared on Opulens.

GLÖMSKOR. Byter plats på krukväxterna, från tv-rummet, där vi sällan är, till biblioteket, där vi också sällan är, och vice versa. Gröna i olika färger. Några är dammiga, andra inte. Flygeln och pianostolen är dammiga. Spröda ljud från pågående husbyggnadsarbeten, de borrar och spränger inte längre; vem ska alls ha råd att bo där? Jag kommer på mig själv med att det är så lite jag kommer ihåg av det jag har varit med om. Det kommer nog också en tid, var så säker, då man glömmer att skriva sina minneslistor som är till för att inte glömma det som man borde komma ihåg.

Anders Björnsson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det kommer en tid när man glömmer first appeared on Opulens.

OSVENSKT. “Den sammanflätade intrigen i denna ovanligt välskrivna, täta och genomtänkta episodiska berättelse får läsaren själv reda ut.” Ivo Holmqvist är hänförd av Lina Wolffs nya roman Köttets tid men vill inte avslöja för mycket av handlingen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köttets tid av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

”Vad är ålderdom till stor del, om inte rädslan att tappa relevans och bli en statist i en pjäs där man en gång innehade huvudrollen?” Den beska sanningen serveras mot slutet av Lina Wolffs nya roman Köttets tid. Hennes förra, De polyglotta älskarna, kom för tre år sedan och blev en pyramidal framgång som översattes till sjutton språk.

Det är inte författaren själv som räds rollbytet från huvudaktör till statist, det här är ingen jagberättelse och hon är fortfarande flera årtionden till sin ålderdom,  utan en av de tre personerna som för ordet i romanen, Sor (dvs Syster) Lucia.  En åldrad nunna i Madrid med ett avhugget finger på ena handen. Lucia fortsätter klarsynt och utan bitterhet: ”Att inse att ens idéer är förlegade och inte förankrade i nutiden, att människor bara väntar på att man ska försvinna så att de kan fylla ens plats med annat”. Så är det kanske.

På Wikipedia kan man inhämta att Lina Wolffs ”skrivande har påverkats mycket av åren i Spanien där hon mött en livsinställning präglad av svartsyn och drastisk humor.” Det stämmer den här gången också. Det här är en mycket osvensk bok, med drag lånade från den spanskspråkiga magiska realismen. Hela romanen utspelar sig i Spanien, med tyngdpunkten förlagd till Madrid. De många förvecklingarna ska inte summeras här, det vore att stjäla mycket av nöjet för läsarna. Men något kan sägas om var i det litterära landskapet boken befinner sig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sor Lucia vill bibringa allmänbildning åt sin unga klosteradept Ada som kommer att visa sig lika briljant som cynisk. Hon rekvirerar därför ett urval av världslitteraturens mästerverk som lektyr åt henne, från Gilgamesj-eposet via Dante, Cervantes, Shakespeare fram till Goethe och Nietzsche. Alla böckerna är skrivna av vita män, påpekar Ada syrligt, och urvalet kompletteras därför med ett par klassiska kvinnliga spanska mystiker. Tanken är att Ada ska förestå ett litteraturprogram på TV, men det blir mycket värre än så.

Den krypterade show som hon kommer att stå bakom blir en sinister affär där den som vill följa den får betala med bitcoin. Vad det hela går ut på ska inte avslöjas. Lina Wolff är mycket bra på knalleffekter och om jag skulle våga en gissning vilken läsning hon kan ha haft nytta av när boken skrevs (Djuna Barnes och Ben Okri nämns på sidorna) så skulle jag bland annat föreslå Kazuo Ishiguros We were the Orphans, Patricia Highsmiths böcker om den kallhamrade mördaren Mr Ripley, och kanske också Shirley Jacksons isande novell The Lottery.

Men också film och TV, på kontinenten och i USA. Den sardoniske Luis Buñuels ande svävar över det hela, nunnan är en dödens ängel, och förlagor finns i de tv-program som går ut på att slå ut den ena deltagaren efter den andra på osmakligt vis, sådan underhållning som mannen som för tillfället bebor Vita Huset är bra på. Den sammanflätade intrigen i denna ovanligt välskrivna, täta och genomtänkta episodiska berättelse får läsaren själv reda ut. Vare nog sagt att det är burleskt, blodigt och brutalt. Översättare till minst sjutton språk är säkert redan igång med Lina Wolffs manus, och filmrättigheterna är nog vikta.

The post Burleskt, blodigt och brutalt first appeared on Opulens.

KOMPAKT ROMAN. Den lilla kompakta romanen Strålgångar av Charlotte Qvandt skildrar den åldrade kroppens skröpliga tillstånd nära döden. Anna Remmets har läst boken och finner såväl förutsägbara som stramt poetiska och effektiva inslag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS] 

Strålgångar av Charlotte Qvandt
Lil’Lit förlag

Slutet på livet, när dödens närvaro pockar på samtidigt som sinnena fallerar och dåtid och nutid blandas i takt med att de kognitiva funktionerna försämras är en fascinerande och skrämmande tid. Den är lockande att skildra i litteraturen, samtidigt som det mesta bygger på spekulationer eftersom få som faktiskt upplevt detta är i stånd att sätta erfarenheten på pränt.

En som har försökt tolka den åldrade kroppens skröpliga tillstånd nära döden är Charlotte Qvandt. Hon ger nu ut den lilla kompakta romanen Strålgångar på det nystartade förlaget Lil’Lit vars idé är att fokusera på kvinnliga författarskap. Romanen börjar när den gamla kvinnan Karin äntligen kommit iväg till doktorn trots det besvär ett sådant projekt innebär när man brottas med flera av de krämpor som hör ålderdomen till. Väl där får hon det ödesdigra beskedet att hon håller på att bli blind. Denna dom är den första av flera ganska konventionella och dramaturgiskt tacksamma byggstenar som Qvandt använder för att konstruera sin roman. Beskedet om den nära förestående blindheten sätter inte oväntat igång en process av uppgörelser med minnena av ett långt liv som i mångt och mycket tycks ganska typiskt för en kvinna av Karins generation, men som så ofta i dylika berättelser visar sig dölja ett betydande stråk av mörker. Detta mörker representeras av brodern Ossy som hela sitt liv tycks ha lidit av svår psykisk ohälsa och till slut blivit inlagd på institution.

I romanens struktur, där en gammal människa känner slutet nalkas och tänker tillbaka på sitt liv finns det alltså flera klichéfällor att falla ner i för en författare. Och Charlotte Qvandt lyckas inte riktigt med att skriva sig bortom dessa. Den sinnessjuka släktingen, den annalkande blindheten och den otrogna maken är alla schabloner som förvisso skulle kunna gjutas liv i och bli intressant litteratur. Men Qvandt kommer inte riktigt loss från formlerna, även om hennes språk har en poetisk men samtidigt stram kvalitet som stundtals fungerar mycket bra. Att gå upp på vinden för att leta minnen är ytterligare ett element som känns väl förutsägbart och lite amatörpsykoanalytiskt. Och den välvilliga bibliotekarien på det lokala biblioteket som vill aktivera Karin genom att bjuda in henne till någon slags studiecirkel framstår mest som ett onödigt sidospår. Även dialogen är något forcerad, bland annat på grund av de andra romanpersonernas användning av ”fru” när de pratar med Karin trots att boken av allt att döma utspelar sig i nutid.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Att närma sig den inre rösten hos en kvinna född någon gång under 1900-talets första hälft är också en utmaning. Ofta handlar det säkert om efterhandskonstruktioner som kan framstå som mer eller mindre autentiska, bland vilka till exempel Kristina Sandbergs Maj-trilogi måste anses vara ett praktexempel på den förstnämnda kategorin.

Qvandts huvudperson förblir mer av en gäckande skugga, men det är möjligt att det är meningen. Hon ska ju trots allt befinna sig i ett tillstånd av ett slags upplösning, där både världen runt omkring henne och hennes själsliv förlorar sina konturer när synen och de andra sinnena försämras. Men när författaren vill gestalta detta tillstånd med liknelser haltar det, som när hon skriver ”Som en solfjäder ska världen sluta sig så som hon länge tyckt att även livet gjort.” eller ”Det hon fortfarande kan se upplever hon ibland som om det vore ett vykort.” Vad betyder egentligen det?

Däremot finns det stycken där hon i vardagsscener effektivt visar vad det handlar om. Som i denna passage: ”Förmiddagen är grym. Knäna är vassa ibland. Hon behöver grepen för att resa sig./…/I rörelsen rispar hon det tunna skinnet längs vänster underarm.”

Överlag är Qvandt mer skicklig på att visa än på att beskriva. När hon till exempel skriver att det i Ossys blick finns ”Ett glidande vansinne”, blir det ganska svulstigt och platt. Men när hon istället illustrerar hans destruktivitet i den plågsamma minnesbilden där han öppnar upp och vänder ut och in på en groda bränner obehaget till.

Ändå är det när hon är med Karin i nuet, i vardagens ensamhet och klaustrofobiska instängdhet som Charlotte Qvandt är som bäst. Då lyckas hon åtminstone stundtals verkligen frammana det skymningsland i dödens närhet som de som är gamla eller bara kroniskt sjuka kan befinna sig i.

Jag undrar vad det hade blivit för bok om hon vågat hålla sig kvar i detta och inte sökt sig till den ganska förutsägbara dramaturgi som rotande bland gamla minnen på vinden bjuder på.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Skildring av åldrandets skymningsland first appeared on Opulens.

OVISSHET. “Han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger”, skriver Bo Bjelvehammar.

Tivoli av PC Jersild
Albert Bonniers (2017)

Det finns ett otal skildringar om åldrandet och döden, liksom skogar av tänkespråk om att bli gammal. Hjalmar Söderberg sägs ha bidragit med följande: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Nu är det tveksamt om det är Hjalle som har sagt det.

Per Christian Jersild, läkare och författare, har nått de åren då det går att säga något bestämt om åldrandet och något mindre bestämt om döden. Men han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger och som man kan läsa sig till.

Allt är förlagt till Stockholm och Djurgården, till markerna där Tivoli Gröna Lund fanns; nu finns det inte mer, efter att ha gått i konkurs. Området lockar kinesiska investerare, som satsar på ett exklusivt boende för kapitalstarka seniorer; där finns all service, en rikedom av aktiviteter och ingen anledning till oro då säkerheten är optimal, allt påminner om ett gated community.

I ett åttiotal små prosastycken låter P C Jersild oss bli bekanta med människor i detta annorlunda äldreboende, brukare, anställda och ekonomiska intressenter, som vill komma in där för att tjäna pengar på de boende. Kommersen pågår hela livet och in i döden och de som bor där har inte sällan ett stort mål – att maximera sina upplevelser. Med tango, diskussioner i filosofiska och litterära sällskap och deltagande i mer eller mindre suspekta aktiviteter, som i frivilliga civilgarden.

Det som gör äldreboendet unikt är att det ingår en livförsäkring med 100-årsgaranti, vilket innebär att läkarna får arbeta hårt med livsuppehållande arbete. Anläggningen har ett stiligt namn – Bliss Gardens, lycksalighetens trädgårdar – men vanligt folk säger De saligas ängder, eller Kalkbrottet.

Det finns ett myller av personer som gör romanen både spretig och ibland känns det som transportsträckor vid läsningen; det hade varit bättre med en koncentration på ett fåtal personer och färre händelsekedjor. Men författaren är ständigt på gott berättarhumör och trivs när han får introducera nya discipliner inom kirurgin och tänja robotars användningsområden. Robotar sköter inte bara rutinsysslor, utan är även behjälpliga som sällskap åt de äldre, särskilt åt dem som saknar barn och barnbarn. Papperslösa människor transporteras dit varje dag, under strängt reglerade förhållanden, och svarar för de sysslor som är lägst ner på arbetsstegen.

Av alla de personer som traskar över sidorna, minns jag bäst de två bröderna, där den yngre försöker hålla reda på den äldre, utan nämnbar framgång, men framför allt mins jag den store stöttepelaren i hela bygget, vaktmästaren Bosse!

The post Alla vill bli gamla, men ingen vill vara det first appeared on Opulens.