FOLKMUSIK. ”Det är musiker, som verkligen spelar tillsammans, med lyhördhet och samspelthet, från enkla utflykter till polyfona exkursioner,” skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på ett aktuellt album med Bülows Kvartett.

Vad än som i världen händer med Bülows Kvartett
Krumelur

Titeln på det aktuella albumet med Bülows kvartett ‒ ”Vad än som i världen händer” ‒ leder tankarna både till en barnabön och till den kända popgruppen Den svenska björnstammen. Nu är detta något helt annat, presenterat av ett folkmusikband från Malmö, som på ett spår hyllar Kirseberg med en marsch.

Sättningen är slagverk, kontrabas, klarinett och fiol. Namnen är Adam Bülow, Ebba Rubensson, Joakim Wladis och Nicolas Difonis. Det går att spåra influenser både från progg, jazz och traditionell folkmusik.

Det är egna kompositioner av Adam Bülow, andra utvalda låtar, särskilt flera låtar från Orsamusiken efter Gössa Anders, liksom en spänstig polska efter Ekor Anders.

Adam Bülow själv är riksspelman.

Jag fastnar särskilt för ett spår på slutet av skivan, ”Möss och människor”, med text av Allan Edwall.

”Kvitt, kvitt säger alla fåglar små

när de hoppar på sina grenar.

Grisen han grymtar och går på.”

Så bara fortsätter Edwalls lekfulla underfundighet låten igenom och den får en genial tolkning av Bülows Kvartett.

Det är musiker, som verkligen spelar tillsammans, med lyhördhet och samspelthet, från enkla utflykter till polyfona exkursioner. De är självständiga och rejäla i sin musikutövning. Musiken växer fram med omedelbar självklarhet. Energin flödar och att kvartetten uppvisar en kärlek till nyskapande i riktning mot en egen stil är påtagligt. Att plöja nya fåror, det är detta som allt ytterst handlar om.

The post Folkmusik i nyskapande tappning med Bülows Kvartett first appeared on Opulens.

MUSIKAKTUELL. Joel Alme är både album- och turnéaktuell. Elin Stadenberg fick ett samtal med musikern.

The post Helgporträttet: “Jag pratar bättre genom musik” first appeared on Opulens.

ALBUMSLÄPP. Jens Lekman släpper två album. Det rör sig om nyutgåvor av skivor som inte längre finns kvar i sina originalversioner.

Göteborgssonen Jens Lekman har sedan debuten 2004 utkommit med en rad hyllade album. Men 2011 försvann samlingsalbumet Oh You’re So Silent Jens från strömningstjänsterna, och i början av 2022 gick skivan Night Falls Over Kortedala från 2007 samma öde till mötes. Nu släpper Jens Lekman och skivbolaget Secretly Canadian albumen i på nytt.

Den huvudsakliga låtordningen är samma, men vissa låtar har spelats in på nytt, mixats om och albumen har även nya spår och fått nya namn. Oh You’re So Silent Jens blir till The Cherry Trees Are Still in Blossom och Night Falls Over Kortedala får heta The Linden Trees Are Still in Blossom.

– Dom här nya skivorna är som portaler som kan leda en till originalskivorna om man vill. Till en annan tid och plats där man kunde jobba med och sprida sin musik på ett annat sätt, säger Jens Lekman i ett pressmeddelande.

Jens Lekman spred till en början sin musik genom internet. Det internationella genombrottet kom 2007, och albumet Night Falls Over Kortedala – ett av de två album som nu släpps på nytt – rankades nyligen som ett av de 100 bästa albumen under ”the 21st century so far” av tidningen The Guardian.

The Cherry Trees Are Still in Blossom har redan släppts digitalt och The Linden Trees Are Still in Blossom släpps digitalt den 4 maj. Båda albumen släpps fysiskt den 4 juni, meddelar Jens Lekman och skivbolaget.

Anna Brynhildsen

The post Jens Lekman släpper gamla album på nytt first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

SJÄLSRO. Hon var en av Sveriges mest offentliga personer under 2010-talet, men sedan drog sig Gina Dirawi undan. Nu är hon tillbaka med debutalbumet “Meet me in Jannah”.

– Jag hoppas på en lång relation till publiken, säger hon.

När Gina Dirawi var barn frågade hon ofta sin mamma om lidande. Hon ville veta varför vi lever i en värld som präglas av så mycket ont. Svaret från mamman blev alltid detsamma: Man lider tills man kommer till Jannah, paradiset. Då får man vila.

Längtan till döden

“Meet me in Jannah” är Gina Dirawis debutalbum, och det är just de mörka tankarna kring livet och döden som är utgångspunkten för skivan.

– Plattan handlar om längtan efter döden, att komma till en plats där man kan vila och slippa lida och kämpa. Om att känna sig fast på en planet där man inte vet vad man ska göra av sitt liv. Att längta till döden, eller en annan plats där man kan få ro, säger Dirawi.

I Sverige finns egentligen ingen tradition av att tala öppet om döden, menar Gina Dirawi. Därför, tror hon, blir många rädda när man ventilerar den typen av tankar även om många människor bär på en känsla av att livet känns tungt och tufft.

Själv beskriver hon sig som en person som tycker att livet är “ganska komplicerat och svårt”.

– Jag behövde en plats där jag helt öppet kunde dissekera de här sakerna som jag har gått runt med i huvudet i flera år. Så den här plattan består av känslor som varit tabu och “fel”, säger hon.

Fler dimensioner

Gina Dirawi har tidigare släppt ett par singlar, men fram till nu har hon inte riktigt klickat med musiken. Anledningen till det tror hon är att hon inte har vågat öppna sig på allvar tidigare.

– Genom åren har jag förknippats med att vara “den roliga”. Visst, jag kan vara det, men till slut klarade jag inte att upprätthålla den masken längre. Jag ville vara en människa med fler dimensioner, säger hon.

Att “Meet me in Jannah” nu ska släppas känns på ett sätt ganska jobbigt, menar Gina Dirawi. Hon upplever att hon, som länge har varit en offentlig person inom andra områden, kommer att bedömas hårdare än andra musikdebutanter. Att hon ändå har valt att göra skivan beror på att det kändes nödvändigt för att hon skulle må bra.

– Jag är förstås väldigt stolt över det jag har skapat. Men det är svårt att prata om vad den handlar om, för jag vet vilka rubriker det blir. Jag har gått från att vara “den roliga” till “den mordhotade” till att nu bli liksom “dödskvinnan”, haha. Det blir en massa oönskade etiketter. Min flykt från att bli en etikett verkar hela tiden skapa nya etiketter, säger hon.

Vill göra mer

De tankarna hindrar henne dock inte från att vilja göra mer musik i framtiden – hon hoppas på en lång musikkarriär med lika många fler album:

– Nu är jag bara i starten på något, det här är bebisåren. Jag vill börja med nästa skiva direkt, och jag hoppas på en lång relation till publiken, säger hon.

Sara Haldert/TT

The post Gina Dirawi gör musik om dödslängtan first appeared on Opulens.

ANKLAGELSE. Spencer Elden, som fotograferades som naken bebis i en pool för det legendariska omslaget till Nirvanas skiva “Nevermind” från 1991, lägger inte ned sin stämningsansökan, trots att den har ogillats av en domstol i Kalifornien.

Enligt BBC har den i dag 30-årige Elden ansökt om att stämningsansökan ska återupptas. Han har bland annat strukit punkten om att bilden skulle ha medfört sextrafficking av honom. Men han håller fortfarande fast vid att han har exploaterats sexuellt och lidit “livslång skada” av bilden.

De anklagade har nu fram till den 27:e januari på sig att svara.

Det var i augusti 2021 som Spencer Elden stämde Nirvana. Elden framhåller att hans vårdnadshavare aldrig gav något skriftligt tillstånd till att bilden skulle användas och menar att bandet har överträtt federala stadgar mot barnpornografi.

Nirvanas advokater har sagt i ett yttrande att anklagelserna “är absurda” och de kvarvarande medlemmarna i Nirvana menar att Elden bland annat har slagit mynt av att vara “Nirvanababyn”, att han flera gånger har återskapat omslagsbilden och att han har albumtiteln intatuerad på sitt bröst.

TT Nyhetsbyrån

The post Nirvanababyn ger inte upp stämningen first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.

KONST- OCH MUSIKRESA. Den 7 december bjuder Erik Söderby, 7 Camels, på en konst- och musikresa i sin upplevelsebaserade, experimentella och färgsprakande utställning Imaginationland i Stockholm.

I Erik Söderbys projekt Imaginationland möts konst och musik i en utställning som tar med publiken på en inre resa. Det nya albumet med samma namn, en musikvideo av albumets första låt och fluorescerande tavlor, där färgerna är självlysande i UV-ljus, står i fokus på releasefesten. Den instrumentala musiken löper som ett soundtrack till målningarna som sprakar i den nedsläckta lokalen.

– Tanken är att skapa ett kreativt äventyr, jag har byggt upp det som en liten sagovärld där man får gå runt och titta på konstverken samtidigt som man lyssnar på musiken i bakgrunden, säger Erik Söderby, som även går under artistnamnet 7 Camels.

Konst och musik går ofta hand i hand i Söderbys upplevelseorienterade skapande i syfte att aktivera flera sinnen. Även om det är mycket som händer i de färgsprakande tavlorna vill han samtidigt lämna plats för betraktarens personliga tolkning av verken. Låtarna på det nya och tredje albumet Imagination beskriver han som ambient, psykedeliskt, experimentellt och lekfullt.

– Varje låt är som en resa, man börjar i en riktning men vet inte var den slutar.

En del av inspirationen kommer från Pink Floyds lekfulla och originella musik, men framför allt från deras sätt att bryta ny mark och fortsätta på en idé som ingen annan än de själva först verkade tro på.

– Jag har alltid varit svag för sådana som inte säljer ut sig själva, de som tror på sin grej, säger Söderby.

Själv var han tidigare teknikentreprenör i startup-världen, där han började använda konst- och musikskapande som ett sätt att varva ner i den ofta stressiga branschen. Sedan han och partnerns bolag gick i konkurs i vintras har Söderby satsat helhjärtat på konsten och musiken.

– Det var inte värt leva ett sådant liv där vi var trötta och stressade hela tiden, vi tappade livsenergin förutom när vi höll på att skapa. Jag är inte särskilt materialistisk av mig och har ingen direkt ambition att tjäna en massa pengar på musiken eller konsten, även om det skulle vara kul så mår jag mest bara väldigt bra av det.

Framförallt vill Söderby att musiken och konsten han skapar ska aktivera publikens hjärnkontor och kanske till och med ge nya perspektiv. Till flera av verken har han försökt översätta sina egna tunga mentala känslor till konst och musik, och tänker nu att någon annan kanske kan hitta en riktning i det han har skapat, baserat på deras egen upplevelse av verken.

– När jag drev teknikföretag så fanns det ofta rätt eller fel, här finns det oändligt många svar beroende på vem man frågar och det tycker jag är kittlande.

Söderby har tidigare släppt albumen Exploring the world från 2020 och Innerstellar från tidigare i år, men det här blir hans publika debut där dörrarna in till hans kreativitet står öppna för omvärlden.

– Jag hoppas att det blir en wow-upplevelse, jag har själv inte sett nån liknande utställning förut med den här kombon. Och att det blir en fantastisk och kul kväll som sprider ljus i decembermörkret, avslutar han.

Imaginationland äger rum 7 december kl 19, på startup-hubben SUP46 i Stockholm.

The post Fluorescerande konst sprider ljus i december first appeared on Opulens.

ALBUMSLÄPP. Den rampljusskygge Popsicle-sångaren Andreas Mattsson släpper nytt album i veckan. Han är dessutom en av stjärnorna i “Så mycket bättre”.

– Det var kul och intensivt, men tråkigt att det sänds på tv. Annars hade det varit perfekt, säger han.

Vid samtalets slut blev Andreas Mattsson osäker: var det “Så mycket bättre” som ville ha med honom i programmet – eller var det SVT:s “Så ska det låta”?

– Jag trodde att det var “Så mycket bättre”, men jag började tvivla. Jag var inte helt säker förrän de ringde igen veckan därpå, berättar Andreas Mattsson.

Popsicle slog igenom under 90-talet och var en del av den tidens stora indievåg. Bandet återförenades 2005 och sedan en gång till 2018. Genom sin karriär har Andreas Mattsson även skrivit musik åt andra och satsat på soloskivor. Den 12 november släpps hans fjärde egna album, som har samma titel som genren: “Soft rock”.

– När jag inte har något annat jobb så gör jag låtar till mig själv, det är min hobby. På fem år brukar det bli tio låtar, säger han.

“Ingen storsäljare”

Bland hans kända samarbetspartners återfinns Carola, Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester och Peter Jöback – men charmen med att också göra egna grejer är att kunna bestämma helt själv, menar han. Vill man exempelvis göra ett åtta minuter långt instrumentellt intro är det fritt fram. På “Soft rock”-plattan heter den låten “Balkongen”.

Men att bara släppa egna låtar skulle inte funka ekonomiskt, konstaterar han.

– Jag är ingen storsäljare, skulle jag räkna arbetstid är det en brakförlust att göra en egen skiva. Jag måste göra någonting jag tjänar pengar på, även om det jag tjänar pengar på också är kul.

Han tillägger:

– Jag tycker att det skulle vara jobbigt att bara göra musik åt mig själv. Jag skulle inte stå ut, att bara tänka på mig hela tiden. Man kan bli konstig av det, tror jag.

TT: Hoppas du på någon “Så mycket bättre”-effekt på dina egna låtar nu – att de ska sälja bättre?

– Nej, jag vet inte. När jag i våras letade efter någon som kunde ge ut min egen skiva så kunde jag ju säga “Jag är också med i ‘Så mycket bättre'”. Man kanske säljer in det lite bättre, men jag hade kanske fått ge ut den ändå, säger han.

Förutom det har det varit lugnt kring honom.

– Jag är väl inte den mest eftertraktade artisten, rent medialt.

“Onaturligt”

Andreas Mattsson kallar tiden på Grå Gåsen på Gotland “en stor upplevelse”, men berättar samtidigt att han ogärna ställer sig i rampljuset.

– Det är ingenting jag eftersträvar, det var inte därför jag tackade ja till “Så mycket bättre”. Men jag tror inte att någon tackar ja för att synas.

TT: Vad var största utmaningen under inspelningen?

– Allt utom musiken var jättekonstigt och onaturligt. Att filma hela dagarna och kommentera allt som händer, flera gånger om. Jag anade att det var så här det skulle gå till, och kände att “är jag med här så gör jag såklart som de vill”.

En del frågor från produktionen kunde han däremot inte svara på. Som när intervjuarna bakom kamerorna ville att han skulle berätta om sin “plats i gänget”.

– Det kan jag inte ens svara på med kompisar jag har haft hela mitt liv. En del kanske känner sådant, men den där psykologin är jag dålig på att verbalisera, säger han.

“Soft rock” släpps den 12 november.

Sofia Sundström/TT

The post Andreas Mattsson: Tråkigt att det visas på tv first appeared on Opulens.

DEBUTALBUM. Alba August gillar att skapa konstig stämning och trivs inte i kändisskapet.

Nu är 28-åringen, som själv kallar sig introvert, dubbelaktuell med debutalbum och tv-serien “Knutby”.

På Guldbaggegalan tidigare i år överraskade skådespelaren Alba August filmbranschen genom att uppträda med den egna singeln “Lights”. Projektet, att skapa en artistkarriär, inleddes slumpartat när hon spelade huvudrollen i filmen “Unga Astrid”.

Sofia Sundström/TT

The post Alba August: Har ingen respekt för kändisskap first appeared on Opulens.

RECENSIONER. “Väl värt väntan” skriver Rolling Stone, “låter förvånansvärt billigt” menar Svenska Dagbladet medan Dagens Nyheter ger högsta betyg och The Guardian säger “nej tack”.

Abba släpper sitt första album på 40 år och “Voyage” tas mestadels emot med öppna armar.

Nu, nära på dagen 40 år sedan förra gången, släpper Abba sitt nionde album.

När nyheten om albumet “Voyager”, samt två av dess spår, släpptes för två månader sedan beskrevs det som en historisk musikhändelse – inte bara i Sverige utan i världen.

Men kan de fyra discoveteranerna leva upp till förväntningarna?

Nja. Många kritiker tycker att det här är bra, riktigt bra till och med, men ojämnt och med en bit kvar till allra högsta betyg, och några menar att Abborna borde ha låtit bli eller i alla fall nöjt sig med några få låtar.

Ojämn nivå

“För vad som utan att överdriva går att beskriva som tidernas pop-comeback visar sig vara en vuxen och värdig samling låtar från en kvartett som framför allt låter helt obrydd av allt ståhej deras återkomst skapat”, skriver Anders Dahlbom i Expressen.

“Det är uppenbart att man haft roligt tillsammans och det är lika uppenbart att man inte lyckats balansera en genomgående verkshöjd med kreativa krumsprång och svårtyglad leklust. ‘Voyage’, Abbas senaste och sannolikt sista album, är därför en blandning av högt och lågt, av svindlande mästerverk och direkta fånigheter”, skriver Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten.

“Ingen av dessa tio låtar kommer att bli en stor hitlåt. Här finns ingenting som uppfyller kriterierna för hur modern pop ska låta för att spridas på streamingtjänster, ingenting som ens försöker göra det”, skriver Jan Gradvall, som ger skivan en fyra i betyg, i DI Weekend.

“Nej tack för musiken”

Dagens Nyheters Martin Nyström kallar däremot “Voyage” för ett underverk medan Andres Lokko i Svenska Dagbladet tycker att albumet är småmediokert producerat.

Brittiska The Times kallar skivan för “en kärleksfull lovsång till åldrandet” medan The Guardian säger “no thank you for the music”. “Efter 40 år är skaparna av en gång gnistrande pop tillbaka – men den glamour som utlovas av detta albums två fantastiska singlar går fruktansvärt ouppfylld”, skriver The Guardian.

Australiska Sydney Morgning Herald skiver att några av spåren på “Voyage” är värda väntan, men att den också är full av “rent skräp”. “‘Voyage’ borde ha släppts som en ep med fyra spår. Då skulle vi ha kunnat säga tack för musiken och mena det”, skriver tidningen.

“Går inte att jämföra”

Aftonbladets Markus Larsson skriver att det är meningslöst att ens jämföra de nya låtarna med hitar från förr. “Inget på ‘Voyage’ befinner sig i samma solsystem som en ‘SOS’, en ‘Knowing me, knowing you’ eller en ‘Dancing queen’.”

Flera är dock eniga om att nivån på “Voyage” är ojämn.

“Det skulle inte vara ett riktigt Abba-album utan fyllnadsmaterial som får det att vända sig i magen, så passa er för att ta er an den julglada ‘Little Things'”, skriver Rolling Stone som ändå fortsätter: “I stället för att jaga trender håller de sig till det klassiska soundet de fulländade för flera år sedan, soundet som har påverkat modern pop sedan dess.”

Emma Gyllestad/TT

The post Abbas “Voyage” – värt väntan? first appeared on Opulens.

ABBA-ALBUM. Snart har världen väntat färdigt på det som aldrig skulle hända – återförenade Abba släpper sitt första album på 40 år.

– Det är klart att jag är nervös inför hur det ska tas emot, säger Björn Ulvaeus.

Det växlar snabbt mellan sol, blåst och regn i Västervik, staden som har fostrat en av Sveriges största musiker. Björn Ulvaeus sippar på kaffet, men tackar bestämt nej till det stora uppbåd av kakor och bakverk som står uppdukat.

Abbas återförening beskrivs som en historisk musikhändelse både i Sverige och internationellt. Men trots att världens alla medier just nu sliter i de fyra abborna kan Björn Ulvaeus inte riktigt ta in storheten i det.

– Det är så svårt att förstå att det vi gör är fullständigt globalt och att människor runt hela jorden lyssnar på våra låtar. Intellektuellt fattar man givetvis, det är ju statistik, men känslomässigt är det konstigt, säger han.

Han hävdar att Abba aldrig varit i närheten av att återförenas tidigare, inte ens lite, trots flera pengatunga erbjudanden. Det mest kända kom år 2000 när gruppen skulle få en miljard dollar, nästan nio miljarder svenska kronor, för en konsertturné med 100 datum.

Att de fyra popstjärnorna knappt har setts ihop offentligt sedan splittringen har också bidragit till en mytbildning – trots att de faktiskt träffas relativt ofta. Björn Ulvaeus berättar att alla är vänner, och ex-frun Agnetha Fältskog firar han både jul med och träffar på släktkalas.

“Det lät som Abba”

Det var när Abba påbörjade arbetet med att digitalisera sig själva som avatarer, som idén att även återförenas musikaliskt uppstod. Benny Andersson påpekade att de aldrig tidigare har gjort en show utan nya låtar.

– Vi frågade Agnetha och Frida vad de tyckte, båda var på att helt förutsättningslöst gå in i studion och se om det var tillräckligt bra för att ge ut. Det kan man inte veta efter 40 år, säger Ulvaeus.

De forna äkta makarna möttes, texthäften delades ut till Agnetha och Frida och “omedelbart var allt som förr”, säger Björn Ulvaeus.

– Efter ett tag gick de in i studion, och det lät som Abba!

“Smärtfritt”

När popgruppen splittrades i början av 80-talet var samtliga i 30-årsåldern, nu får världen i stället höra ny musik från ett gäng 70-plussare. Björn Ulvaeus tror att den långa mellantiden har lett till ett större djup i både text och musik.

– Det var så märkbart i studion vilket band vi har mellan oss, som kommer från hur vi träffades, hela den här resan, men också vad som har hänt efter att vi tog vårt “break”. Ingen har upplevt det här ihop som vi har, just därför knyts man samman på ett unikt sätt och kan lita på varandra till 100 procent, säger han.

TT: Uppstod det några konflikter när ni gjorde skivan?

– Nej, nej, nej, inte det! Det var mer “Nu har Frida två låtar, då är nästa låt Agnethas”. Det har gått fullständigt smärtfritt.

Kan styras med AI

Samtidigt som Björn Ulvaeus och Benny Andersson gör promotion för den kommande plattan, arbetar runt tusen personer runt om i världen för att få till Voyage-konserterna i London nästa år.

Specialeffektsföretaget Industrial Light & Magic (ILM), som är intimt förknippat med “Star wars”, ligger bakom de digitala versionerna av 1979 års Abba, som ska underhålla publiken flera dagar i veckan i den specialbyggda arenan.

Björn Ulvaeus är märkbart lyrisk över projektet.

– Det kan vara någon som jobbar med mina ögonfransar just nu i San Francisco eller Shanghai. Och det är så minutiöst och noga att man skulle kunna ta en närbild på mitt öga med full upplösning på en skärm på 10 gånger 30 meter, säger Björn Ulvaeus.

Han fortsätter:

– När man väl byggt en sådan kommer det att gå att styra med AI (artificiell intelligens). Det är lite läskigt.

Den som hoppas på att få uppleva 2020-talets Abba i kött och blod på livescenen, den får fortsätta vänta.

– En sak kan man hålla sig i, det blir ingen återförening på scenen, det kan man vara säker på. Det är ett axiom numera, säger Björn Ulvaeus.

Filosofsamtal

Björn Ulvaeus har länge intresserat sig för det existentiella, vilket har lett till att han numera avsätter två timmar varje onsdagsmorgon för att samtala med en filosof och vän om livets ovissheter.

– Den som aldrig reflekterar över sådana frågor kommer att skriva platta låttexter, inbillar jag mig, säger han.

Låten “I still have faith in you” beskriver Ulvaeus som en skildring av gruppens resa, men också som en mer existentiell berättelse med många bottnar.

Spåret “Ode to freedom” undersöker frihetsbegreppet och i låten “Bumblebee” är humlan en symbol för den sårbara naturen – vilken sorts ensamhet kommer att uppstå när djurarterna dör ut och människan blir kvar?

TT: Var har du kommit fram till?

– Sökandet efter begreppet frihet har jag inget svar på. Och jag vet inte vad medvetande är, men det är det ingen annan som gör heller. Att det skulle vara någon mening med livet, det har jag för länge sedan passerat, det tror jag inte. Inte annat än det som skapar mening just nu, säger Björn Ulvaeus.

Åter till det nya släppet. Den 5 november når musiken lyssnarna, och Björn Ulvaeus berättar att han är nervös.

– De två första låtarna har tagits enormt väl emot och jag vet inte om kritikerna är väldigt snälla, men jag tror att många har förstått att det här inte är gjort med vänsterhanden, säger han.

Sofia Sundström/TT

The post Björn Ulvaeus: Klart att jag är nervös first appeared on Opulens.