DRYCKESKULTUR. ”Du Perikles, hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!” Storm P:s reklamaffisch för danskt öl är lika klassisk som Albert Engströms arga nuna vid snapsglaset ovanför den allittererande texten ”Kräftor kräva dessa drycker!”, inför folkomröstningen 1922 om ett rusdrycksförbud.

I vårt grannland bortom Bron finns ”en drukkultur der gennemvæder hele vores samfund og nationale identitet” påstår Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik i ett skåltal till Thomas Vinterbergs Oscar för filmen Druk, med Mads Mikkelsen i huvudrollen: ”filmen er et subtilt portræt ikke af alkohol som sådan, men af en særlig dansk forståelse af alkohol.”

Och han hävdar att danskarna är ”Europas mest fordrukne folkefærd”. Det ligger nog ett uns av sanning i det: på armstöden i danska tågkupéer drar man ut en stålställning för en håndbajer, och den som varit med om en dansk julefrokost vet att det är en våt tillställning. Danskar liksom svenskar söp sig redlösa på brännvin. Bryggare Jacobsen på Carlsberg såg som sin uppgift att rädda dem över till öl. Det gjorde han framgångsrikt, men det hindrar inte att man också tar ”en genstand” eller ”en lille en”. Två genomträngande lukter lägrar sig över Ålborg på Jylland: av cement och sprit (fast det senare gäller kanske också för Åhus).

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Europas fullaste land first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK.”Tyska politiker i gemen prioriterar kultursatsningar långt mer än vad som är vanligt i Sverige” (Bild: Elbphilharmonie i Hamburg) 

På senare år har det byggts en rad nya konserthus runtom i Sverige. Trenden är dock att allt fler konsertsalar integreras i större, ofta kommersiellt inriktade helheter, där utrymmen för kongresser och events blivit allt viktigare; exempelvis Karlstad CCC, en av Nordens största så kallade mötesanläggningar.

Några av senare års mest spektakulära nya konserthus här i Norden är annars Musikkens hus i Ålborg och det storskaliga Musikhuset i Helsingfors. I Paris öppnade häromåret det jättelika Philharmonie de Paris – och i Hamburg invigdes nu i januari Europas hittills mest påkostade konserthus: Elbphilharmonie i Hamburg.

Som en av drygt 300 inbjudna musikjournalister från hela världen fick jag vara med på en av de två invigningskonserterna i ”Elphi”, som lokalbefolkningen så kärleksfullt kallar sitt nya landmärke mitt i stan. Hedersgästerna var många; bland annat förbundskansler Angela Merkel och förbundsrepublikens president, Joachim Gauck – som i högstämda ordalag talade sig varm för kultursatsningar i denna storleksordning.

Förtjusningen visste inga gränser när de tyska dagstidningarna skulle kommentera invigningskonserten. Hamburger Abendblatt fyllde förstasidan med en bild av konserthuset och rubriken ”Den fulländade”… Och Hamburger Abendblatt toppade förstasidan med rubriken ”Elphi, vi älskar dig”.

Förtjusningen var uppenbar också bland Hamburgs styrande socialdemokrater, som envist drivit igenom projektet – som kantats av många svårigheter och skenande kostnader. Slutnotan hamnade på nästan 800 miljoner euro, alltså nära 8 miljarder kronor!

Tyska politiker i gemen prioriterar kultursatsningar långt mer än vad som är vanligt i Sverige. Hamburgs borgmästare, Olaf Scholz framhävde kulturens betydelse för demokrati och mångfald: ”Ett rikt kulturliv berikar stans invånare och ökar livskvalitén. Musik kommer i framtiden att spela en ännu större roll här och kan komma att grundligt förändra Hamburg. Byggandet av detta konserthus är samtidigt en inbjudan till världen att komma och besöka vår stad, och att uppleva såväl konserthuset som musikens makt.”

Wolfgang Schmidt, socialdemokrat i den lokala senaten, höll ett drygt timslångt tal (!) där han förklarade hur oerhört viktig en sådan här satsning är för stans invånare och för att byggandet av ett demokratiskt och inkluderande samhälle. Konserthuset blev visserligen dyrt, medger han, ”men enbart flyktingmottagandet kostar oss på två år lika mycket. Och kulturinstitutioner MÅSTE få kosta. Att dra ner på kulturutgifterna vore politiskt självmord.”

Svenska politiker framstår som jämförelsevis tämligen bleka figurer; som räddhågade budgetbyråkrater utan förmåga till ens tillnärmelsevis likartade visioner. Jag påminner mig Horace Engdahls förtjusning när han en tid hade bott i Berlin: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. Han talade om tyskarnas större respekt för vetande, vetenskap, lärdom.

Elbphilharmonie, med tre konsertsalar, där den största rymmer 2 100 åhörare, har byggts ovanpå ett lagermagasin från 1963, där kaffe och kakao lagrades i säckar. Påbyggnaden har inspirerats av det rymdskeppsaktiga konserthuset i Berlin. För ritningarna svarar de schweiziska arkitekterna Herzog & de Meuron, som tidigare ritat bl.a. konstmuseet Tate modern i London.
Biljettpriserna hålls påfallande låga. Man kan hitta biljetter för mindre än 15 euro. Till vissa söndagskonserter till och med för endast 6 euro.

Återstår att se om visionen av den torgliknande ”Plazan” i byggnadens mitt och med kilometervid panoramautsikt kan bli den folkliga mötesplats politikerna hoppas på (5 miljoner besökare väntas enbart i år) samt om husets tre konsertsalar kan åstadkomma den nytändning av stans kulturliv som många av invigningstalen förutspått. För det är ju nu, när allt är färdigt, som allting börjar… Med vad slags musik ska den anslående byggnaden fyllas? Hur ska visionen om ”ett hus för alla” faktiskt förverkligas?

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Svensk kulturpolitik styrs av räddhågade budgetbyråkrater first appeared on Opulens.