BIAS. ”Hur kan en confirmation bias (bekräftelsebias) helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer?” frågar sig Lars Thulin. Och ger exempel på giltigheten i det gamla talesättet: man ser det man vill se.

Confirmation bias heter det på engelska. På svenska säger vi sedan gammalt: man ser det man vill se.

Innebörden är att vi söker och tar till oss information som bekräftar det vi redan vet, eller tros oss veta. Denna taktik är självklar – att ständigt ompröva den världsbild vi mödosamt byggt upp är jobbigt. Därför gör vi oss alla skyldiga till confirmation bias i större eller mindre utsträckning.

Allt är en glidande skala. Men bland blir skygglapparna och den partiella blindheten så stor att det blir obegripligt. Nyligen gjorde jag en resa på Balkan och då blev detta uppenbart. För 20 år sedan besökte jag Kambodja och gjorde samma reflektion.

Under resan på Balkan gjorde vi en tur in i Albanien. För de som inte var med på det glada(?) 60- och 70-talet gör jag en kort uppdatering. Det lilla landet med ungefär tre miljoner invånare låg då vid kusten med Jugoslavien som granne i norr och Grekland i söder. Under ledning av Enver Hoxha, som kom till makten efter andra världskriget med titeln partisanhjälte som främsta merit, utvecklades landet till en extrem diktatur. Till sist hade man bara en vän i världen – Kina. Övriga länder betraktades alla som ärkefiender som alla bara väntade på att invadera Albanien. Likheten med dagens Nordkorea är skrämmande.

Landet stängde sina gränser. Att lämna det lagligt var i princip omöjligt. Utomstående fick göra besök i noga organiserade vänskapsgrupper. Kravet var att besökaren var medlem i ett kommunistiskt parti i hemlandet. Besökarna fick se kulisser där utvalda medborgare intygade om sin ofattbara lycka över att bo i detta paradis. Vår guide berättade en annan historia om de som nu kallas de mörka åren, de mellan 1945 och 1991.

1963 förbjöds enskild egendom. Vår guides familj drev ett stort företag med kontakter och export till Italien. En morgon kom militär och partifunktionärer till den stora lantegendom de ägde. Beskedet var allt detta nu tillhörde folket. Även företaget blev statligt och flerbarnsfamiljen fick flytta in på 60 kvadratmeter i en av de betongförorter som byggdas vid de stora städerna. Mannen i familjen fick jobb som trädgårdsarbetare. Brodern, också i företaget, blev reparatör i en cykelbutik. Deras lön var samma som den för en universitetslärare eller hjärnkirurg. Alla hade samma lön.

1967 utropades Albanien till världens första ateistiska nation. Landets över hundra kyrkor, katolska, ortodoxa samt muslimska, revs. Två sparades. Den ena var en moské där tornet raserats av en blixt. Rivningsarbetarna fattade inte att det var en kyrka. Landets största katedral byggdes om till idrottshall. Över 250 präster och nunnor som fortsatte att be till Gud avrättades.

Landet hade drygt tre miljoner invånare. Och en armé på en miljon soldater. I princip alla vuxna fick göra återkommande vapentjänst. Guidens mamma, utbildad lärare, gjorde vapentjänst var tredje vecka. Hon vet fortfarande nästan allt om skillnaderna mellan världens alla automatkarbiner.

Under de mörka åren byggdes 350 000 bunkrar i landet. De var gjorda i betong och stål och klarade direktträff från en granat från ens stridsvagn. Planen var totalt 700 000, men pengarna tog slut. Albanien blev snabbt Europas fattigaste land.

Hit reste svenska revolutionärer i skytteltrafik för att lära. Men de fick problem på flygplatsen. För i Albanien var bara fem manliga frisyrer tillåtna. Frisörstolarna var många i terminalen. Här föll mycket hår. Den som inte accepterade detta fick vända hem. Fast vänsterns kärlek till Albanien bestod på många håll.

I Phnom Phen i Kambodja besökte jag ökända fängelset Tuol Sleng där de Röda Khmerernas barnsoldater utrotade de som sågs som hot mot revolutionen som skulle föra landet till ett ”år noll”. Och även torterade dem, män, kvinnor och barn, på de mest fasansfulla sätt. Då Vietnam invaderade landet fann de tre överlevande i fängelset. Till och med de erfarna och hårdhudade vietnamesiska soldaterna chockades av vittnesmålen och fängelset gjordes till museum.

Till Kambodja gjordes också svenska resor i albansk anda. Bland annat med Jan Myrdal i spetsen. Besökarna fick se noga iordningsställda scener där alla var överlyckliga att få tjäna landets stora ledare Pol Pot, som upprättat detta himmelrike. Detta finns utmärkt skildrat i Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende”. En skrämmande redovisning av hur bildade personer, som brutalt kunde avslöja västvärldens alla fel och brister, helt tappade syn-, hörsel- och fattningsförmåga vid ett besök i ett land som på mindre än ett decennium förlorade mer än en fjärdedel av sin befolkning till följd av svält, utflyttning, folkmord.

Hur är allt detta möjligt? Den totala paranoian hos regimerna berodde förmodligen på den gamla sanningen att inför ett inbillat hot från en yttre fiende kan ett folk fås till vad som helst. Men hur kan en confirmation bias helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer? Få dem att inte se och inte fatta? Obegripligt. Fast vi människor får ta ansvar även för totalt oförstånd. Det är aldrig en ursäkt.

The post Förståndet sätts ur spel när man bara ser det man vill se first appeared on Opulens.

ETNOLOGI. Albanian village life speglar i bilder och ord en era av förvandling där vi får följa byborna i deras sysslor och läsa deras livshistorier. Och Ann Christine Eek visar stor omsorg vad gäller detaljerna menar Ullmar Qvick.

Albanian village life av Ann Christine Eek
TIRA Books

Då jag avslutat läsningen av Ann Christine Eeks bok i den albanska versionen – Jeta në fshatin shqiptar, Isniq-Kosovë 1976 – upplever jag hur denna svenska fotograf och författare rest ett äreminne över den albanska byn och dess folk. Hon har fotograferat och skrivit i den genre som inleddes av Jan Myrdal och Gun Kessle i och med Rapport från kinesisk by 1963. Den är mig veterligt den enda existerande dokumentära skildringen av livet i en albansk by. Boken – med den engelska titeln Albanian village life – finns alltså i en engelsk och en albansk utgåva från svenska TIRA Books.

Det är inte utan betydelse att Eek är född och uppvuxen i Dalarna, det svenska landskap där den gamla bondekulturen med fäbodar alltjämt hålls i ära. Detta har nog påverkat hennes blick och förståelse för den albanska byns miljö. På Balkan saknar ofta de intellektuella i städerna kunskap om byarna och människorna där. Stadens och byns liv har alltid skilt sig åt radikalt.

1973 gjorde Berit Backer ett försök att få tillstånd för fältetnologiska studier i Albanien. Hon hade gjort sitt första besök i landet 1969 och sedan arbetat som guide för norska besökare i början av 1970-talet,. Hennes begäran avslogs. Men 1974-75, när situationen i Kosovo hade förbättrats avsevärt, fick hon tillstånd att göra forskningsarbete som socialantropolog i byn Isniq i västra delen av Kosovo.

Backer återvände till byn Isniq i Kosova 1976, i sällskap med Ann Christine Eek, som hon hade träffat året dessförinnan i Albanien. De kom att stanna där i sju veckor utan officiell sanktion från myndigheterna men med det förtroendekapital som Berit Backer vunnit i byn under det forskningsarbete hon utfört där föregående år. De båda, socialantropologen och fotografen, arbetade empiriskt och med stor noggrannhet för att kartlägga livet i byn. Vi får följa byborna i deras sysslor, läsa deras livshistorier. Det rikhaltiga fotomaterialet ger redan det en utförlig berättelse om bylivet för 45 år sedan med ett tillägg 25 år senare, då byn hade utsatts för en barbarisk förstörelse och plundring under kriget 1998-99.

Med stor fördröjning resulterade de bådas gemensamma arbete i den här boken. Tidigare, 1979, kom Berit Backers avhandling Bakom stenmurarna vid universitetet i Oslo. Berit fick en tragisk död: Hon mördades 1993 i sin lägenhet i Oslo av en alban med psykiska störningar.

Ann Christine Eek påverkades givetvis av förlusten av sin vän och medarbetare Berit Backer men boken försenades också av hennes arbete som fotograf på ett norskt museum. Först efter sin pensionering fick hon tid att slutföra arbetet med den. Boken berikades ytterligare med anteckningar och fotografier från hennes två besök i Kosovo 2000 och 2001, alltså efter kriget 1998-99.

Boken speglar i bilder och ord en era av förvandling i Kosovo. Det gamla patriarkala samhället i den albanska byn, där män och kvinnor hade sina traditionella roller, höll på att försvinna. Den traditionella ledningen för byn ersattes av det jugoslaviska kommunistpartiets organ 1945. Försvagningen av den gamla socioekonomiska strukturen påskyndades också av allmänna förändringar i Kosovo. Utbildningen hade tagit fart i slutet av 1960-talet, byborna började flytta till städerna och många av männen begav sig utomlands som gästarbetare.Människornas krav på livet hade ökat, de utbildade flickorna accepterade inte en roll som bara hemmafruar, inlåsta bakom stenmurar. Den moderna utvecklingen med mekanisering inom jordbruket och förändringarna i bybornas personliga liv genom tillkomsten av fordon, telefoner, tv-apparater och annat bidrog till en upplösning av storfamiljerna och innebar också kostnader och krav på fasta inkomster.

Boken ger en trovärdig bild av tradition och förändring, kanske mest genom de många svartvita fotografierna. Männens värld var helt annorlunda än kvinnornas; som hustru och mor var kvinnan isolerad i huset med sina sysslor, med städningen av rummen, med omsorg om barnen och matlagningen. I storfamiljerna, där bröderna bodde med sina föräldrar i samma stora hus, oftast en fästningsliknande byggnad av sten, samarbetade kvinnorna med sin svärmor och med varandra i hushållssysslorna, liksom i skift, så att de var lediga flera dagar i rad. När deras makar flyttade ut ur storfamiljen måste hustrurna ta ansvar för bostaden utan att få avlösning.

Arbetsmässigt var den stora familjegemenskapen inte bara negativ för kvinnan.
I byn Isniq bedrevs forskningen av de båda skandinaviska forskarna med gott resultat, även om de hade problem med språket och med att tiden var begränsad. En annan svaghet var det faktum att männen inte lät kvinnor komma in i sitt eget revir. Traditionen var stark. Individuella kontakter med män var likväl acceptabla och resulterade i många värdefulla intervjuer för boken.

För att studera det traditionella livet på landsbygden och omvandlingarna under eran mellan det patriarkala och det moderna samhället, var Kosovos miljö säkert mer lämplig än den i Socialistiska folkrepubliken Albanien. Även om forskarna hade fått verka i Albanien hade hindren varit många. De politiska kraven, myndigheternas kontroller, rädslan och misstroendet kring forskningen och fotograferingen skulle skapat svårigheter att genomföra ett seriöst forsknings- och dokumentationsarbete i Albanien. Även i Kosovo fanns det förstås människor som blivit regimens ögon och öron, men besöket 1976 skedde ju som ett privat besök; de båda skandinaviska kvinnorna uppträdde som turister, nyfikna på bylivet, och inte som samlare av vetenskapligt material.

Boken på 272 sidor, i formatet 25 x 23 cm och med 17 kapitel, ger en detaljerad beskrivning av bylivet, männens dominerande roll, kvinnovärlden bakom stenmurar, bröllops- och sorgeceremonier, de vackra stenhusen samt intervjuer med och livsberättelser av medlemmarna i fyra familjer i byn. Materialet från besöket 1976 kompletteras med biografin om Berit Backer, anteckningarna från författarens besök i Kosovo efter kriget 1998-1999, ett långt kapitel om kosovoalbanernas historia och en utvald bibliografi. Boken innehåller 262 fotografier och fyra geografiska kartor.

Detta rika material presenteras med stor respekt för folket i byn, som hade gett Ann Christine fullt Eek förtroende. Hon visar stor omsorg när det gäller detaljerna och  visar i intervjuer samt egna reflexioner upp olika aspekter av bybornas liv i det dagliga arbetet – i hemmet, ute i byn och i fäbodlivet uppe bland bergen – samt i byns fester och ceremonier.

The post En rikhaltig fotobok om byliv i förändring first appeared on Opulens.