TV-SERIE. Frakt är en finsk dramaserie om internationell människosmuggling som finns att se på SVT Play. Christoffer Andersson berörs av det starka temat.

Mamma Kiki (Evelyn Rasmussen Osazuwa), Pappa Aman (Geoffrey Erista) och dottern Liah (Ariela Francis) lever ett vanligt liv i Eritrea med middagar och godnattsagor när de måste fly, när Amans syster kommer in i deras hem och drar våldsamheterna i landet med sig. Det blir upptakten på Frakt – en berättelse från insidan av flyktingkrisen.

Dussintals flyktingar vid en nordafrikansk strand kliver ut i vattnet mot båten som ska ta dem över Medelhavet till Europa och till tryggheten. Men den lilla båten håller inte och i tumultet splittras Kiki, Aman och Liah: Aman och Liah tar sig upp på båten men inte Kiki. Någonstans hörs ett skrikande spädbarn. Tankarna går oavlåtligen tillbaka till minnet av Alan Kurdi.

(”Vindarna vände på stranden i Bodrum den 2 september 2015” skrev Karin Ahlborg i Aftonbladet. Bland annat Kanada och Storbritannien ökade sitt flyktingintag omgående och radikalt bara dagar efter att bilden svept över världen, bilden av treåriga Alan Kurdi som spolats upp på stranden i Bodrum. 36 000 kronor kostade familjens flykt från Syrien. Bara fadern överlevde.)

Riku (Johannes Holopainen) stjäl en blå van på en parkering vid ett snabbköp i Finland. Självklart ovetande om att bilen tillhör Sammy (Alain Azérot), människosmugglare och Kikis far och även sin dotters finansiella trygghet. Riku kör hem till verkstaden där han bor tillsammans med yngre brodern Joni (Amos Brotherus) för att plocka isär den och sälja i delar.

Men när Riku och Joni hör dova rop inifrån bilen ställs hela företaget på ända. Riku öppnar en lucka i golvet och ur luckan kliver en familj om fyra: mamma, pappa, dotter och son. Bröderna i verkstaden blir plötsligt indragna i människosmugglingens värld och med en skuld hos Kronofogden på 5 000 euro försvåras det moraliska dilemmat.

Den smugglade familjen i vanen blir installerade i verkstaden därför att sonen, Rayan (Luka Pajuhi), får hög feber och måste läggas in på sjukhus. Sammy var i själva verket på väg till Stockholm med ”lasten” men nu är de fast i Finland som oregistrerade flyktingar. Oregistrerade flyktingar har lika många rättigheter i ett land som hundar.

Kamal (Jalal Hajali) jobbar som tolk inom socialtjänsten tillsammans med juristen Maria (Oona Airola). Kamal är Rayans morbror och tar tacksamt emot Marias hjälp om att bli förmyndare åt Rayan för att säkerställa hans vård. Hon å andra sidan har stått i adoptionskö flera år och fäster sig kanske lite väl mycket vid pojken.

Frakt består alltså av flera mindre berättelser sammanflätade i varandra. Risken är att det blir rörigt men Matti Kinnunen gör ett genialiskt arbete med trådarna.

Vissa skådespelarinsatser är väl inte helt övertygande, Johannes Holopainen och Amos Brotherus känns för det mesta ganska stela. Slagsmålsscenerna saknar helt intensitet och blir ibland rentav löjliga. Jag begriper att man velat höja realismen men realism-lustan får inte tränga undan det filmiska – det är fortfarande konst och konst måste få vara konstnärlig. Jag vet inte om ljudavdelningen inte fått jobba färdigt så jag ska väl inte döma för snabbt och hårt men besvikelsen finns ändå där.

Hur som helst är Frakt en fängslande serie från insidan av flyktingkrisen, fast man kunde önska mer av känslomässig spets från karaktärerna och filmisk intensitet. Det är ett avancerat manus som ändå nått hela vägen fram därför att man trots den filmiska aspekten knappast lämnas oberörd av handlingen. Det starka temat räddar den här serien.

The post Från insidan av flyktingkrisen first appeared on Opulens.

EMPATI. När bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många döda icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De flesta av oss minns treårige Alan Kurdi, den kurdiska pojken från Syrien, vars kropp flöt upp på en turkisk strand i september 2015. I tidningarna, på tv-nyheterna och på sociala medier trängde bilden av hans livlösa kropp igenom till miljontals medvetanden och samveten. Frankrikes dåvarande president François Hollande kallade händelsen för en “humanitär katastrof” och länder som Tyskland och Kanada öppnade upp för att ta emot fler flyktingar.

“Det hade kunnat vara jag”, berättade Vinh Chung i CNN. Han såg sig själv i Alan eftersom att han själv, med sin kinesiska familj, flydde från Vietnam till USA i slutet av sjuttiotalet. Med sina erfarenheter som flykting till att nu vara en framgångsrik läkare, symboliserade Chung i nyhetsinslaget förkroppsligandet av framgången som kan följa med att ge husrum till människor som flyr. Bilden av Alan Kurdi skapade en global debatt om kriget i Syrien och en utbredd vilja att hjälpa de miljoner av människor som flytt sina länder.

En studie belyser hur data från Google Trends visar en omedelbar eskalering av sökningar på Google för orden “Syria” och “refugees” och hur Röda Korset i Sverige upplevde en massiv ökning av donationer, efter att bilden med Alan Kurdi blev viral. Plötsligt blev det omöjligt att ignorera människorna som flydde från kriget i Syrien och som sökte skydd på andra sidan Medelhavet.

Bakom studien stod Paul Slovic från universitetet i Oregon, som fyra år innan inbördeskriget i Syrien bröt ut, skrev artikeln If I look at the mass I will never act. Titeln hade han lånat från ett citat av Moder Teresa, som fortsätter “If I look at the one, I will”. I hans artikel från 2007, undersöker psykologiprofessorn människors svårigheter med att begripa massmord genom att förhålla sig till förmedling som fokuserar på stora antal offer. Slovic kallar detta för “psychic numbing”, och beskriver hur människors medkänsla avtar, även när antal offer går från att vara ett till två. Ett växande antal offer leder alltså till sjunkande empati och vilja att handla; “Det stora antalet offer räcker inte för att väcka känslor och har därmed inte heller vad som krävs för att motivera handling. Folkmordet [i Darfur] är verkligt, men vi reagerar inte med inkännande på den verkligheten”, skriver Slovic.

Slovic diskuterar hur medierna därför borde ha ett ökat fokus på personliga historier med kraftfull symbolik, så som den tragiska nyheten om Alan Kurdi 2015. Detta, för att väcka känslor och få människor att begripa hur ödesdigert folkmord är, även om de befinner sig långt borta från händelsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt problematiserar Slovic att man enbart fokuserar på individuella offer. Känslorna som mediekonsumenter kan uppleva genom att exponeras för individuella offerberättelser är nämligen svåra att hålla vid liv över en längre tidsperiod.

Jag delar Slovics bekymmer. Kriget i Syrien har nu påbörjat sitt nionde år. FN har bekräftat 7 000 fall av barn som antingen dödats eller fått livshotande skador och hävdar att obekräftade rapporter menar att antalet är långt över 20 000 fall. Mer än 5,6 miljoner människor har lämnat landet och miljoner har försvunnit inom landets gränser.

Medan högerextrema partier och rörelser växer i USA, Australien, Europa och här i Sverige, är det tydligt att den utbredda viljan att hjälpa människor på flykt kraftigt har avtagit. Nationsgränserna har skärpts och debatten om att vara solidarisk med flyktingar har avtagit. Att det rör sig om stora antal offer är ingenting nytt eller någonting som leder till krav på förändring. Men när bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet. Som Slovic skrev i 2007:

“Vi kan helt enkelt inte bara skylla på våra politiska ledare. Medan president Bush var relativt dämpad när det gällde morden på hundratusentals personer i Darfur, så var det Clinton som ignorerade Rwanda och Roosevelt som gjorde ganska lite för att stoppa Förintelsen. Bakom varje president som ignorerade massmord fanns miljoner av medborgare vars likgiltighet tillät dessa statsmän att komma undan med det.”

The post Hur många Alan Kurdi behöver vi se för att vakna? first appeared on Opulens.