VERNISSAGE. Abstrakta färgexplosioner, hijabis i folkdräkt och lokal konst. Botkyrka konsthall visar i sin vårutställning Matters of the heart upp kommunens konstskatt tillsammans med helt nya verk. 

Botkyrka konsthalls bjöd på nyinköpt konst, fikabröd och i entrén stod en discjockey för musiken när Opulens var på plats under invigningen av Matters of the heart. Det är Botkyrkas rika konstsamling som visas upp. Äldre offentlig konst från arkiven möter nyinköpta verk av samtida Botkyrkabaserade konstnärer. Verket som fått ge namn till utställningen är skapat av Saba Tadele Gebrewold och återfinns på den mintgröna väggen i konsthallens mitt. 

– Den här mer sprudlande. Nu är det vår, sommar och nya tag, säger Saba Tadele Gebrewold. 

Hennes två, av Botkyrka kommun inköpta verk, skiljer sig från hennes tidigare målningar som präglats mer av naturfärger. De nya ljusa färgerna och skarpa kontrasterna förklarar hon med att en sak hänt i hennes liv. Utöver den privata förändringen menar hon att vernissagen i sin helhet skiljer sig från konsthallens förra mörkare utställning. Den handlade nämligen om de återkommande skjutningarna som framför allt inträffar i Stockholms förorter.  

– Jag målar intuitivt i upp till tio lager akryl. Abstrakt konst är ovanligt i Sverige, speciellt bland icke-vita, är jag en av få abstrakta konstnärer här, säger hon. 

När Saba Tadele Gebrewold berättar vidare om abstrakta konstens ursprung i 60- och 70-talets USA avbryts hon av en konsthallsbesökare som pekar på verket Matters of the heart och säger emot henne:  

– För mig är den här inte alls abstrakt. 

I samma somriga anda men med andra motiv och metoder verkar den Botkyrkabaserade konstnären Agija Mikelsone som målat akvareller i tio års tid. Hon står för ytterligare nyinköpta verk. 

– Akvarell är en teknik som är svår att hantera. Jag lärde mig att jag inte kan kontrollera allt, det går inte att förutse resultatet. Man måste följa processen, säger Agija Mikelsone. 

Mot en gredelin fondvägg syns verken som föreställer kvinnor med huvudduk i somriga, natursköna miljöer bland prunkande prästkragar och rosbuskar. Under invigningsdagen har konstnären lyssnat på besökarnas reaktioner. 

– Folk blir överraskade av alla detaljer men undrar varför det inte finns några hela ansikten. Det är för att jag inte vill visa någon speciell person, utan istället vill att varenda hijabi ska känna igen sig, säger Agija Mikelsone. 

Att i målningarna placera hijabis iförda en svensk folkdräkt är något som kan väcka debatt, något konstnären är medveten om.  

– Vi hijabis utstår diskriminering varje dag. Jag har inte alltid varit muslim så jag har märkt skillnader i blickar och bemötande jag får när jag burit och inte burit hijab. Därför är det viktigt att visa hijabis på fler positiva platser, säger Agija Mikelsone. 

De nya inköpen har en särskild referensgrupp valt ut och som komplement har konsthallen genom efterforskningar valt tidigare verk inköpta sedan 80-talet. En av utställningens två curatorer är Maria Johansson

– Man ska komma hit om man vill bli inspirerad och glad. Utställningen är som en godispåse, man får smaka på olika uttryck och känslor, säger utställningens curator Maria Johansson. 

Hon menar att de försökt få en så stor variation i utställningen som möjligt. Observera att curator i konstvärlden ofta stavas med c och inte har nämnvärt yrkesmässigt gemensamt de kuratorer som tröstar skolelever och arbetstagare. Utställningen Matters of the heart öppnades den 11 mars och pågår till den 27 maj på Botkyrka konsthall i Fittja centrum.

The post “Utställningen är som en godispåse” first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Vår nationalklenod och en av Sveriges främsta konstnärer visas äntligen i en av världens hippaste kulturhuvudstäder, skriver Anne Edelstam.

Utställning av konstnär Anders Zorn
Petit Palais, Paris, France

Paris med sina antika palats och anrika sevärdheter förblir en mötesplats för alla kulturintresserade. Men de svenska konstnärerna har hitintills lyst med sin frånvaro. Det är mycket tack vare Petit Palais museidirektör, den entusiastiske och nyfikne Christophe Leribault, att detta trista tillstånd äntligen har förändrats. Parisarna upptäckte först 2014, tack vare hans djärvhet, Carl Larssons verk. ”Denna utställning är ett hasardspel för jag vet inte alls hur publiken kommer att reagera inför denna utländska konstnär”, anförtrodde han mig då. Franska kulturpersonligheter förvånades också över Carl Larssons många tolkningar av vardagslivet i Dalarna. Det är inga motiv de var vana vid från den tidens konstnärer då familjeskildringar var ovanliga och inte ansågs passa in i en borglig miljö.

Nu har turen kommit till en av hans samtida konstnärer men i en annorlunda genre: Anders Zorn (1860-1920). Utställningen på Petit Palais – som inte är så litet – är mer omfattande än den förre svenskens och scenografin om ännu mer utstuderad och välgjord. Vi har även nationalmuseet och Magnus Olausson, chef för dess samlingar, att tacka för verken som lånats ut under tiden nationalmuseet renoveras och innan dess ny-invigning hösten 2018. Och framförallt Mora-museets direktör, Johan Cederlund. Utöver de visningar han hade på Petit Palais, höll han ett av Svenska Klubbens mest intressanta och roligaste föredrag inför en hänförd publik som annars kan vara rätt blasé på grund av det enorma konstnärliga utbud Paris bjuder på.

Trots att Anders Zorn blev både erkänd och beundrad under sin levnadstid i Paris, så har han inte visats här sedan 1906. Närmare 150 av konstnärens verk ställs ut hösten och vintern fram till den 7 januari 2018. Fransmännen får upptäcka vilken ypperlig akvarellist, oljemålare i nästan impressionistisk stil med sina djärva penseldrag och gravyrernas mästare han var. Han jämförs i Frankrike med Sargent, Sorolla, Boldini och Besnard.  

Min återanknytning med Zorn, efter att ha besökt det ypperliga Zorn-museet flera gånger i Mora, var i våras på Sven-Harrys i Stockholm. Det var också en annorlunda utställning En annan Zorn med oljemålningar, akvareller, linjeetsningar och skulpturer som inte visats så ofta. Flera av dessa var naturskildringar framförallt utsökta sådana i akvarell från sina resor. Besökaren fick även bekanta sig med fotografen Zorn vilket inte är så vanligt. Denna virtuos ägde tidigt en kamera han använde flitigt hela sitt liv. Han var en av de första som köpte en rullfilmskamera och använde sedan fotograferandet som ett verktyg i skapandeprocessen. Bilderna utgjorde, liksom skisserna, förlagor till sina motiv.

Men för att återanknyta med Petit Palais, börjar denna utställning just med fotografier men det var fotografier av mästaren själv i hans hemmiljö med bakgrundsscenografi liknande en äkta svensk rödmålad stuga. Annars är utställningen hängd i kronologisk- och tema-ordning. Det börjar med tidiga verk från Sverige, Spanien och London; nästa sal tar oss till bland annat Istanbul och Zorns välkända skildringar av vattenytor; en stor sal målad i rött visar konsten han utförde under sina närmare tio år i Paris dit han anlände 1888; sedan är det de stora porträttens tur; efter det slussas besökaren in i ett mörkt runt rum, dovt upplyst med grön belysning, där hen möts av Zorns gravyrer. Utställningen avslutas med Zorns nakenfigurer. Det är således en komplett retrospektiv av en av Sveriges ansenligaste konstnärer.

Historien om Zorn liknar en saga eller den amerikanska drömmen besannad. Anders växte upp under enkla förhållanden med en ensam moder, morakullan Grudd Anna Andersdotter. Fadern var tyske bryggarmästaren Leonard Zorn. Men pojkens talang upptäcktes redan under skolåren och han skickades vid femton-års ålder till Konstakademin in Stockholm. Där stannade han några år (1875-81) innan han beslutade sig för att fortsätta sina studier utomlands. Han träffade den kvinna som kom att bli hans hustru, Emma Lamm, från en förmögen judisk familj men förvägrades då äktenskap av dennes fader. ”Först måste Zorn tjäna sitt uppehälle!”

Studierna tog honom till Spanien. ”Här är det varmt och soligt med en massa söta flickor och pittoreska tiggare. Ett paradis för en målare”, utbrast Zorn. Hans iver och talang förde honom vidare till London där han stannade i närmare fyra år och fick rykte om sig att vara en utmärkt porträttmålare. När han väl tjänat in en del slantar, beslöt han sig för att ta sig hem igen och be om Emmas hand, vilket denna gång beviljades. Lamms borgerliga familjekontakter blev en tillgång för konstnären som snabbt fick beställningar.

Zorn var en mästare på vattenfärg och det var som akvarellist han gjorde sitt genombrott. Hans akvarell ”Sorg” ställdes ut 1880 på Stockholms akademi och fick direkt genomslag. Akvarellerna är storslagna och konstnären målar dessutom dessa i stora format – med vattenytor som specialitet – vatten från Konstantinopel, Alger, Hamburg, Venedig… men inte enbart, hans akvarell porträtt är också slående vackra. Det är först senare han lär sig att måla i olja och då använder han samma säkra drag som han använt i akvarellerna där man inte kan varken måla över eller rätta till. Penseldragen ger därför intryck av impressionism.

I Amerika dit han reste flera gånger mellan 1893-1911 använde han just denna teknik för sina oljeporträtt. Några av dessa finns med på utställningen. Hans totala porträttproduktion blev omkring 550 porträtt. Förmögenheten växte och 1896 var Zorngården så gott som färdig och Anders och Emma Zorn bosatte sig i Sverige i den gård som numera är museum.

Virtuosen behärskade då även etsningstekniken och utförde 290 etsningar. Vissa av dessa återgår på målningar han utfört, andra på tecknade förlagor och några på fotografier. Sina skulpturer är kanske Zorn mindre känd för och enbart några stycken är med i denna utställning trots att det var skulptör han tänkt sig bli från början.

Trots att många svenskar känner sig välbekanta med Zorn, är denna retrospektiv verkligen värd att se för er som har vägarna förbi Paris eller varför inte använda det som ursäkt för en resa till ”konstens huvudstad”?

The post Anders Zorn i Paris first appeared on Opulens.