POLISSTAT. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. ”Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över,” skriver Ann Engqvist. Är Sverige på väg att bli en polisstat?

Första gången jag blev anhållen för klimataktivism var under budgetförhandlingarna i kommunfullmäktige i Malmö 2019.

Vi var fem kvinnor som satt tysta på läktaren för lyssna på hur politikerna resonerade kring de totalt havererade miljömålen som Malmö kommun upprättat flera år tidigare.

I slutet av förhandlingarna läste vi högt ur IPCC:s (Förenta nationernas klimatpanels) klimatrapport. Vakterna bar ut oss från plenisalen. Flera piketbilar anlände, såväl lokalpolisen som Noas insatsstyrka ”Rimfrost”.

Beväpnade poliser

De beväpnade poliserna tog våra mobiltelefoner, id-handlingar och vi visiterades, anhölls i tre timmar tills åklagaren beslutade sig för att vi skulle åtalas för ”Störande av allmän förrättning”. (En förrättning kan vara allt från en begravning till en kurs eller ett möte, där människor samlas.)

Tretton beväpnade poliser mot fem kvinnor. Tre piketbilar med blåljusen på under tre timmar!

Massiv polisinsats mot Extinction Rebellion

Andra gången var i Stockholm. Extinction Rebellion (XR) blockerade Stockholms innerstad, broar, gator och korsningar genom att sitta ”i vägen”. Vi var alla tränade i fredlig civil olydnad vilket innebär att man inte gör motstånd när polisen bär bort en och att man, när det krävs, flyttar sig omedelbart så att ambulans, polis eller brandkår kommer fram.

Det var en massiv polisinstans, nästan lika många poliser som deltagare. Efter ett tag kom de med en vattenkanon och hotade att spola bort oss. Bilisterna tutade som vore de i psykos. Några bilister ville slåss. En aktivist kastades in i ett cykelställ och så vidare.

Men vi kände ändå att vi hade lagarna på vår sida.

Först bar ett par poliser in mig och andra aktivister i en piketbil och körde i rasande fart genom Stockholm innan de släppte av oss i en rondell. De ville splittra oss. När vi återvände och satte oss igen upprepades historien.

Vid ett tillfälle drog en manlig konstapel i mig så att jag fick ryggskador. Han påstod att jag gjorde våldsamt motstånd när jag sa ”aj!”. Han körde i blint raseri genom Stockholm och utgjorde den trafikfara han anklagade mig för att vara. Sedan puttade han ut mig i ett dike. Sex gånger, fram och tillbaka.

Jag åtalades naturligtvis och 23 andra med mig i en så kallad massrättegång.

På en bild, som var snodd från Facebook (och enligt åklagaren ett ”bevis”) syntes åtta personer. Jag var en av dem. De 16 personer som inte var med på bilden kunde alltså ha varit gångtrafikanter på shoppingrunda. Men det var något som åklagaren tyckte var irrelevant.

Vi äldre aktivister, som varit med förr, riskerade att åtalas för ”domstolstrots” eftersom vi protesterade kraftfullt och ville att rättegången skulle ogiltigförklaras (så att de unga aktivisterna kunde frias).

I stället blev det tvärtom. Vi som protesterade friades, alla ungdomarna dömdes till böter och blev därmed registrerade som brottslingar!

Jag ringde tingsrätten och krävde att bli dömd, annars skulle jag tappa all tilltro till rättsväsendet. Men nej, så gick det inte till svarade åklagaren. Jag påminde henne om att i diktaturer och enpartistater där yttrande- och tryckfriheten är starkt begränsad eller obefintlig, har invånarna inga möjligheter att ifrågasätta rättssystemet. Som invånare i en diktatur kan man åtalas och dömas utan att det finns någon egentlig bevisning för det föregivna brottet.

Hon fnös.

På väg mot polisstat?

Över åren har människorättsorganisationer och FN-experter varnat för att kriminalisera civil olydnad och begränsa rätten att demonstrera. Klimataktivism i Europa har bemötts med oproportionerligt våld. Amnesty, Bris, Rädda Barnen, Civil Right Defenders med flera är mycket oroade för utvecklingen. Det är samma organisationer som fått minskat bidrag av bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, han som är genomkorrupt, ni vet.

FN-observatören och miljöförsvararen under Århuskonventionen, Michel Forst, uppmärksammade och blev djupt oroad när en rebellmamma blev av med jobbet från Energimyndigheten för att hon deltog i en demonstration.

En kvinna nekades medborgarskap efter en protest på Bromma flygplats. En annan kvinna, som stört flygtrafiken i Växjö, blev i domstol hotad med att socialen skulle kunna ta hennes barn. Forst har kritiserat Sveriges hantering av ärendena.

Han menar också att tidspress och överbelastning hos domstolarna gör att rena fel begås i rättsprocesserna. Många har blivit oskyldigt dömda.

”Flera aktivister som flyttat på sig när polisen beordrat bort dem har senare blivit rapporterade och fällda för ohörsamhet (…) En aktivist blev dömd för våldsamt motstånd trots att han aldrig rörde polisen, vilket det fanns videobevis på.”

Linus Gardell, advokat som försvarat många klimataktivister, menar att ”domare och beslutsfattare är människor och de påverkas av debatten och debattklimatet. Det har varit mycket hårda ord, framför allt i sociala medier”.

Han berättar om en ung klimataktivist som deltog i en demonstration blev åtalad i efterhand för ett nytt brott – sabotage.

”Sex månader efter att hon deltagit i den här demonstrationen riskerade hon plötsligt fängelse.”

Ändras brottsrubriceringen till ”sabotage” kan staten få tillgång till alla hemliga tvångsmedel, exempelvis att söka igenom datorer och mobiler och kan övervaka i princip alla personer som skulle vilja demonstrera.

”Det är, tycker jag, solklart ett diktatoriskt inslag” säger Linus Gardell.

Allt grövre brottsrubriceringar

En klimatvän till mig kallades nyligen till en rättegång. Denna gång åtalad för ”grov skadegörelse, grovt olaga intrång och 4 miljoner i skadestånd till Neova AB”. Han hade stått med en spade och grävt igen ett dike på Neova AB:s mark i Grimsås. Neova AB är ägt av finska staten, ett rovdriftsföretag som torrlägger milsvida områden för att skövla och sälja torv. Den biologiska mångfalden, urskog med höga naturvärden, lokalbefolkningens oro och våtmarkerna är ”skit samma” för dem.

Men förutom att brottrubriceringarna blivit grövre och näst intill surrealistiska, så finns det ytterligare en annan lag att ta hänsyn till – spionerilagen. Att gräva och ifrågasätta att finska staten utnyttjar Sverige för att få fina siffror att redovisa i EU, kan betraktas som spionage och en risk för rikets säkerhet. Visselblåsare och journalister har alltså inte längre meddelarfrihet.

När polisen beslagtar aktivisters egendom

En annan av de mest konkreta lagändringarna som gjorts är ”självständigt förverkande” som gör det möjligt för polisen att beslagta tillhörigheter även när egendomen inte kan kopplas till ett specifikt brott.

Personligen betraktar jag det som stöld.

Vid ett par tillfällen, som till exempel vid en klimataktion i Stockholm (jag kan inte gå in på detaljerna på grund av att förundersökningarna fortfarande pågår) beslagtogs en ryggsäck med kamera, dator och mobil.

Polisen behövde inte uppge var tillhörigheterna fanns eller när ägaren kunde hämta tillbaka sina grejer! När hen fick tillbaka datorn var den tömd på innehåll och hen fick reda på att hen fick skylla sig själv.

En annan klimatväns kamera beslagtogs, också av Stockholmspolisen. Det tog veckor innan hen fick tillbaka den, på nåder.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Denna nya lag omfattar på intet sätt ekonomiska brottslingar, skattesmitare, miljöbrottslingar eller ministrar med nazi-kopplingar, för att ge några exempel. Den gäller godtyckligt bara 13-åriga barn, deras anhöriga, knarkkungar, mördare och klimataktivister.

Vi klimataktivister kan numera också straffas med böter eller sex månaders fängelse om en polis känner sig förolämpad, och det vet man ju aldrig när hen gör.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Nej.

Finns det risk för godtycke?

Ja.

”I regeringsformen, som är en av de svenska grundlagarna, står att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är på så sätt en viktig del i den svenska demokratin.”

Inskränkt demonstrationsfrihet

Nyligen införde Polismyndigheten en så kallad nationell särskild händelse som ska hantera säkerheten kring valet 2026. Det innebär att inga tillstånd för demonstrationer får ges i närheten av maktens boningar.

”Vi befarar att valrelaterade demonstrationer kan komma att starta betydligt tidigare i år än vad de har gjort inför tidigare val. Vi vill därför vara proaktiva för att få bättre förutsättningar att leda och koordinera arbetet”, säger Tobias Bergkvist, biträdande regionspolischef Stockholm.

Med proaktiv menar Bergkvist uppenbarligen övervåld, insatsstyrkor, slag med batonger, misshandel och ett uppvisande av Glock 45 och Heckler & Koch MP5 automatvapen. Denna nya särskilda händelse innebar till exempel att Palestinademonstranterna i Stockholm, människor som gick ut på gatorna för att de ville att UD skulle stå upp för Greta Thunberg och Global Sumud Flotilla blev brutalt bortkörda och polisen verkade ha tappat det helt och hållet.

Vem drar i snaran?

Någon drar åt snaran och vi vet vem… Tankesmedjan Timbro, (med chefsideolog moderaten PM Nilsson i spetsen), har under drygt 40 år vridit samhällsdebatten till höger. De senaste veckorna har PM Nilsson tagit ytterligare ett steg och inlett ”ett kärleksfullt äktenskap” (också kallat Tidö 2.0) med den högernationalistiska tankesmedjan Oikos och dess chefsideolog, Mattias Karlsson (SD).

En fråga som vi inom klimatrörelsen ställt oss i flera år nu är: Varför vill Tidölaget, Svenskt näringsliv, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Oikos, hundratals lobbyister, tusentals PR-konsulter, politiska ledarskribenter och miljontals brunråttor med dem – så hjärtans gärna leva i ett såväl bildligt som bokstavligt syrefattigt samhälle?

Varför vill de dricka förgiftat vatten, bada i döda hav, fiska upp skelettskadade fiskar, äta grödor kryddade med PFAS? Varför vill de vandra i kalhyggen och åka skidor på låtsas-snö? Låsa in klimataktivister?

Kulturkriget

Själv är jag är så gammal att jag helt har tappat respekten för detta Project 2025/Trump-dyrkande, högerpopulistiska och marknadsliberala gäng. Jag föraktar dem exakt lika mycket som de föraktar oss människorättsaktivister, planeten Tellus, dragqueens, samer, palestinier, muslimer, arbetslösa och sjuka.

I princip har jag anslutit mig till kulturkriget och det skäms jag för, men vad annat att göra? Jag har barn och barnbarn och för min personliga del dör jag hellre nu än hamnar på fel sida av historien.

Tror detta gäng verkligen att extremvädret ”går över” och att cyanobakterier klarar av växthuseffekten om de bara hatar oss tillräckligt mycket och hotar alla meningsmotståndare med repressalier? Tror de att de kan äta pengar?

Ja, det verkar de göra, för det är naturligtvis pengar det handlar om. Men var ska de göra av alla sina miljarder, bastuflottar och rökta rödlistade ålar när det är 50 grader varmt ute och dricksvattnet har tagit slut? Tror de på allvar att människor låter sig förnedras, förminskas, nonchaleras, svältas ihjäl, misshandlas, fängslas och hatas in i evigheternas evigheter? Den enda som hittills lyckats med det är väl Kim Jong-un?

Återställ våtmarkerna har ägnat de senaste åren till att ockupera motorvägar och flygplatser, avbryta Allsången, Idol och Melodifestivalen, bygga olydiga naturreservat i områden med höga naturvärden och plugga igen diken på Grimsås mosse.

XR och Rebellmammorna protesterar mot kalhyggen, koloniseringen av Sápmí och gruvbolagen bland annat.

Naturskyddsföreningen utbildar människor i biologisk mångfald så att vi kan sätta stopp för exploatering och aggressiv skogsskövling.

Reformaten vill se en systemförändring vad det gäller jordbruket och matproduktionen.

Desperata lokalbefolkningar hör av sig för att få hjälp av oss att stå emot rovdriftföretagen och lobbyistorganisationerna. Nu senast i Eskilstuna där det kinesiska bolaget Senior Material AB fått tillstånd att använda den livsfarliga kemikalien metylenklorid.

Polisen får numera göra vad den vill

Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över.

Över 300 aktivister har lagförts hittills. Anhållits, häktats, åtalats, dömts – om och om igen. Tillhörigheter har beslagtagits. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. Det är rent förfärligt. Polisen får numera göra vad den vill så länge ministrarna inte störs när de pillar i sina navlar.

2018 satte sig den då 15-åriga Greta Thunberg utanför Rosenbad med skylten ”Skolstrejk för klimatet” och en världsomfattande klimatrörelse tog fart.

2019 grundades Extinction Rebellion (XR) och Just stop oil i London av Roger Hallam. Han dömdes till fem års fängelse för att organisera protester som blockerade motorvägen M25.

Timbros hejdukar fick allvarliga nervösa ryckningar och spasmer när klimatet blev en viktig fråga i EU-valet. De slog sina okloka huvuden ihop och kom fram till att en klappjakt på Greta och klimataktivister var en lysande idé!

Trump kallade henne ett ”utvecklingsstört barn” och Bolsonaro brölade ”Pirralha” (ungjävel). Benjamin Dousa (M) som då var vd för tankesmedjan Timbro anklagade miljörörelsen för att idka ”klimatpopulism”.

Mattias Karlsson (SD) grundade tankesmedja Oikos 2020 och ville värna om röda stugor och midsommarkransar. Greta var ett ”elitfenomen” vrålade Karlsson. ”Folket” ville bränna däck och sjunga nationalsången utan att någon la sig i. Fältherre Karlsson höjde sin värja och manade sin armé av brunråttor till strid. Det blev invasion på sociala medier. Under riksdagsvalet 2022 tog Timbro hälften av ministerposterna. Kristersson visade sig vara pyttelite rädd för nazisterna och jätterädd för klimataktivisterna.

De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

Karlsson och Nilsson ville se en flat kappvändare, som fostrats i Timbros äggkläckningsmaskin som klimatminister, en som kunde greenwasha dygnet runt och som inte drog sig för att ljuga väljare och journalister rakt upp i ansiktet! De fick naturligtvis som de ville.

Det första Romina Pourmokthari gjorde var att lägga ner Miljödepartementet.

2025 tog SD:s Pontus Andersson Garpvall steget fullt ut och krävde att klimataktioner ska terrorklassas.

Det konstiga är att extremvädret blir värre och därmed människors rädsla. Översvämningar drabbar hela städer. Hus, bilar, träd, järnvägsspår, människor, vägar, broar och boskapsdjur flyter bort i floderna. Skogarna brinner okontrollerat. Öknarna brer ut sig. Människor drivs på flykt, evakueras, ser sina hus bli till aska och betesmarker ruttna. Temperaturerna stiger, grundvattnet sjunker och PFAS är klassad som en evighetskemikalie vi aldrig blir av med.

Och det enda Tidölaget kan komma på är att fortsätta hata Greta. De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

The post Är Sverige på väg att bli en polisstat? first appeared on Opulens.

FRIHET. Emil Siekkinen har läst en återutgiven essä, ”Skogen och friheten”, av Elisabeth Rynell och finner att det är en betydelsefull skrift som stärker det offentliga samtalet om frihetsbegreppet. Ytterst handlar det om vår krympta frihet och individens rätt att försvara naturen.

Skogen och friheten av Elisabeth Rynell
Förord: Håkan Sandell
Fri Press, 2025 (publicerad första gången 1987 i tidskriften I minne under titeln Det paketerade paradiset)

Vem erfar frihet?

Det torde bero på vad som avses med frihet.

I allt högre utsträckning uppfattas frihet som rätten att slippa begränsningar. Ursprungligen sågs dock frihet som något annat, och i den samtida vokabulären finns ord som antyder vad det rör sig om. Frände delar rot med fri, och fornnordiskan frjals har rötter i urgermanskans frijaz, som betyder älskad. Och de älskade utgjordes av den grupp som stod en nära – de man delade hus eller by med – och som var värdiga beskydd och rättigheter.

En gång i tiden hade det hela alltså inte att göra med självbestämmande i filosofisk eller politisk mening, utan det handlade om gemenskap.

Senare i historien skedde betydelseförskjutningar, och germanska variationer på ordet gick från att betyda älskad till att beteckna den som inte var träl – den som var ofjättrad och vars hals var fri (frijaz + halsaz).

Frihet som laglig rättighet

På 1600-talet började frihet att etableras som en laglig rättighet. När nederländaren Hugo Grotius försökte utforma krigslagar, utgick han från tanken att inte ens en besegrad fiende kunde behandlas hur illa som helst. Och om soldater hade rättigheter i krig, måste civila rimligtvis ha rättigheter i fredstid.

Grotius kom fram till att människor har naturliga rättigheter – rätt till liv, egendom, och personlig frihet – och att de styrande måste respektera dessa rättigheter. Individuell frihet var en väsentlig och naturlig rättighet – inte något som endast kung och kyrka kunde dela ut till några få utvalda.

Monarkins makt började strax att ifrågasättas, liksom de sätt på vilka monarkin begränsade medborgares friheter.

Grotius uppslag kom att inspirera såväl amerikanska som franska revolutionen samt modern politisk filosofi i Västlandet.

Friheten i Västvärlden

I den så kallade Västvärlden har frihet – i hyperindividualismens namn – i allt högre utsträckning kommit att innebära rätten att slippa all yttre inblandning. Vilket förstås är en omöjlighet. Nästan ingen är självförsörjande vad gäller mat, kläder, och husrum, och mycket av det människan behöver för sin överlevnad görs tillgängligt via kollektiva insatser.

Alla är beroende av leverantörskedjor vilka kräver statlig översikt, och i stora delar av världen betalas 30-40 procent av inkomsten i skatt i utbyte mot tillgång till detta samhälle.

Det kan dock vara svårt att känna lojalitet med ett samhälle som är så stort att det knappt ser individen, men som ändå försäkrar sig om att hon är närmast helt beroende av det.

Inte heller stora rikedomar skänker individen frihet. Fattigdom är ett fängelse, och den som äger mycket kan fråga sig om hon äger sina ägodelar, eller om de äger henne.

Elisabeth Rynells essä “Skogen och friheten”

I ett sådant samhälle kan en känsla av fångenskap uppstå. Men vårt samhälle, skriver poeten och författaren Elisabeth Rynell i essän Skogen och friheten, är ”bekvämt och behagligt att vistas i.” Ändå, menar Rynell, mår människan inte bra, och känslan av att vara ofri hör till det som skapar känslan av att må dåligt.

I essän berättar Rynell om hur huvuddelen av de i landet boende, innan Gustav Vasas tid, ”en gång haft mer rätt och att centralmaktens framväxt enbart inneburit rättsliga och politiska förluster för den enskilde.”

Förr om åren kunde den individ som i samhället inte ”fann tillräckligt skydd för sin rätt” gå till skogs.

Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

Detta är inte längre möjligt, menar Rynell, eftersom samhällssystemet ”genom sin ekonomiska och sociala struktur,” och sitt heltäckande väsen, hotar friheten.

Vad menar då författaren med frihet? Den inre upplevelsen ”av vad frihet är, är ofta klar och distinkt,” säger hon. Annat än i konst och diktning är det dock svårt att formulera vad det är. Rynell går med på att frihet kan följa vissa rättigheter, ”men det är inte givet.” Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

”Den största ofriheten,” är enligt författaren ”att inte kunna tänka sig ett annat.”

En jämförelse med “The Matrix”

Rynell beskriver alltså ett samhälle som påminner om det som skildras i filmen The Matrix (1999), där de förslavade inte inser att de är födda i träldom.

I denna berättelse återfinns frihetshjälten Morpheus, vars mål inte att nå individuell frihet eller lycka. Nej, hans mål är att omfamna sitt öde vilket utmärks av den roll han spelar i mänsklighetens frigörande. Det kan tyckas som om Morpheus ödestro berövar hans liv fri vilja och därmed (enligt vissa) mening, men det stämmer knappast. Morpheus vet att hans öde och framtid är bestämda, men de bestäms av Morpheus fria och därmed meningsfulla val.

I The Matrix och det samhälle Rynell beskriver har majoriteten berövats möjligheten att göra fria och meningsfulla val, och de flesta ser inget alternativ till den rådande ordningen. Men medan Morpheus är övertygad om att mänskligheten kommer att vakna, och att den mänskliga gemenskapen ska återuppstå, vittnar Rynell inte om någon sådan övertygelse i sin essä från 1987. Nu när den flera årtionden senare publiceras på nytt finns det ingen anledning att omvärdera inställningen.

Rynell ser alternativ för att stärka friheten

Hon påpekar dock att det ”finns en annan demokratisk tradition och en annan syn på den enskilde i vårt förflutna som är värda att utforska och diskuteras. Vi kan lockas av tanken på ett samhälle som hade något med gemenskap att göra, en gemenskap utan tvångsanslutning.”

Rynell säger alltså att det finns alternativ. Det finns alternativ vilka skulle kunna stärka befolkningens frihet och möjligheter att säga nej då stat och företag skövlar skog, driver på klimatförändringen, och förgiftar himmel, jord, och hav.

Parlamentet ser författaren som ett svagt substitut för ett äldre, bättre fungerande, och decentraliserat folkstyre, och de tillåtna sätten att protestera betraktar hon som otillräckliga. Samtidigt kan den som rör sig utanför lagen i sina protester räkna med stränga straff och terroriststämpel.

Staten är förstås väl medveten om att våldsamma protester är mer effektiva än fredliga protester. Kanske kan de rådande också veta med sig att de i dag terroriststämplade kan komma att bli de som styr i morgon.

Stärker det offentliga samtalet

Att Rynells röst nu åter hörs är tack vare poeten Håkan Sandell, som nämnde essän för sin bekant, bokförläggaren Bo Ranman (Fri Press). Ranmans intresse väcktes, och essän gavs ut på nytt – nu med förord av Håkan Sandell.

I sin inledande text säger Sandell att det Rynell sökt ringa in är ”individens frihet, frihetens gränser, avsaknad av dialog, vårt krympande rum som fria människor.” Och han fortsätter: ”Det känns som hög tid att låta hennes essä få återgå ut i cirkulering, gärna bland unga läsare.”

Trojkan Rynell, Sandell, och Ranman har i och med detta stärkt det offentliga samtalet i Sverige.

Hur många fler är redo att stärka individens naturliga rättigheter, individens frihet, med tankar, ord, handlingar?

The post En viktig skrift om vår kringskurna frihet first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.

The post Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

POESI. Idag släpps diktsamlingen Poeter mot krig, till förmån för Ukrainas folk.

Boken Poeter mot krig är ett samarbete mellan Ekström & Garay förlag, Opulens magasin, ABF Malmö, ABF Göteborg och Exakta Print. 44 poeter har bidragit med dikter till blixtprojektet, och många av dikterna är tidigare opublicerade. I boken finns dikter av poeter som Göran Sonnevi, Mikael Wiehe, Elis Monteverde Burrau och Arazo Arif. Bokens redaktör är Opulens kulturredaktör Clemens Altgård.

– En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred, säger Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Det är andra gången som en antologi med titeln Poeter mot krig görs – den första boken gavs ut 2003, i samband med USAs invasion av Irak.

– Det kändes självklart för alla som jobbade med den första antologin att ge ut en till bok i detta nya sammanhang och åter samla samtida poetiska röster mot krig, säger Paul Nilsson, förlagschef på Ekström & Garay, i bokens förord.

Boken finns att köpa på bland annat Pocketshop, Adlibris och Bokus och hela överskottet av försäljningen doneras till Röda Korsets insamling för humanitära insatser i Ukraina.

Anna Brynhildsen

The post Nu släpps antologin Poeter mot krig first appeared on Opulens.

FOTOAKTIVISM. Bildmuseet i Umeå presenterar utställningen ​​Zanele Muholi, om fotografens arbete med konst som aktivism för hbtqia+ personer i hemlandet Sydafrika.

Den 27 november öppnar den stora utställningen av fotografen Zanele Muholi på Umeås bildmuseum. Dokumenterande och konstnärliga fotografier blandas med långa, välskrivna texter och skildrar tillsammans livet för svarta hbtqia+ personer i Sydafrika.

– Det här är en otroligt drabbande och vacker utställning som jag tror kommer att bli mycket uppskattad, säger Brita Täljedal, museiintendent, Bildmuseet.

Zanele Muholi kallar sig inte för konstnär utan är i första hand en visuell aktivist som drivs av visionen att, som hen själv uttrycker, “skriva en ny visuell historia om svart queer och trans i Sydafrika, så att världen ska känna till vårt motstånd och vår existens när hatbrotten ökar”.

– Det intressanta är att Sydafrika var ganska tidiga med lagstiftning för hbtqia+ personers rättigheter. Men det är en stor diskrepans mellan lagstiftning och hur det sociala livet ser ut i Sydafrika, särskilt för de svarta, och det är det hen vill berätta med den här utställningen, säger Täljedal.

Utställningen består av hundra fotografier uppdelade i åtta teman. I Only half of the picture – Bara halva bilden, blandas kärlek och intimitet med porträtt av offer för hatbrott och diskriminering. I Being – att vara, porträtteras samkönade par i Sydafrika i nära och inkännande fotografier. Porträttserien Faces and phases – Ansikten och faser, påbörjades 2016 och var den som gjorde Muholi internationellt känd.

– Porträtten har otroligt intressant blickar, ansikten och fysionomier, det är mycket berörande, säger Täljedal.

(Foton: © Zanele Muholi)

Somnyama Ngonyama –Hylla den mörka lejoninnan, är en pågående serie som Muholi har jobbat med sedan 2012 där hen fotograferar sig själv på olika platser i världen. Fotona har en kulturell koppling med referenser till den koloniala tiden och apartheids historia i Sydafrika fram till nutidens rasism. Muholi har använt bruksföremål och upphittat material och gjort om till rekvisita i porträtten.

– Det är väldigt subtilt, vid första anblick ser porträttbilderna bara ut som tjusiga modefotografier, men tittar man närmare upptäcker man detaljerna som kan vara klädnypor, dammsugarslangar, cykeldäck eller svinto skurborstar som bildar en krona på ett huvud, berättar Täljedal.

Community – Gemenskap, består av små färgfotografier tagna vid bland annat begravningar och minnesstunder för lesbiska personer som blivit utsatta för korrigerade våldtäkter och mord.

– Jag tror inte att vi i Sverige har förstått vilka svåra förhållanden hbtqia+ personer lever under i Sydafrika, det här är en informativ utställning som jag lär mig någonting nytt av, avslutar Täljedal.

Hon hoppas på en bred publik till utställningen, som har vernissage på Bildmuseet den 27 november kl. 14.00. Curatorn Yasufumi Nakamori från Tate Modern i London, där utställningen är producerad, gästar invigningen.

The post Fotoutställning skildrar hbtqia+ i Sydafrika first appeared on Opulens.

 

Du är en av dem som håller brandtal under Kvinnorätts demonstration mot mäns våld mot kvinnor i Stockholm i helgen. Vad handlar ditt tal om?

– Om den djupa frustrationen över läget som det ser ut idag och om viljan att förändra det, både för oss men framför allt för nästa generation. Vi är många som samlas men vi behöver också göra någonting åt problemet, så det bottnar mitt tal i.

Varför är det viktigt för dig att delta på demonstrationen imorgon?

– Det känns väldigt viktigt att vi är många som utnyttjar den demokratiska rättigheten vi har att protestera mot rådande tillstånd, det var länge sedan vi hade möjlighet att samlas och det känns väldigt viktigt att göra det nu igen när det går. Jag tycker det är en självklarhet att bidra med det man kan.

Kvinnorätt använder skyltar med texten “Mitt krav:” följt av valfri uppmaning, vilka krav skulle du vilja ställa på samhället och makthavare just nu?

– Jag vill så mycket, det är svårt att smalna av. Men att vi lägger mer prioritet när det kommer till budget, politiska förändringar och samtal kring att förebygga, utreda och åtgärda mäns våld mot kvinnor och jämställdhet. Jag tycker att vi som samhälle ska göra allt vad vi kan men jag tror inte att det är någon som ärligt kan säga att vi gör det, och det tycker jag är ett svek mot alla kvinnor och alla som bryr sig om kvinnor.

På vilka sätt jobbar du mot kvinnoförtryck och för människors rättigheter?

– Jag är aktivist, jurist och feminist. I praktiken innebär det lite olika saker just nu, jag är bland annat opinionsbildare och skriver, föreläser och utbildar i de här frågorna. Jag är goodwillambassadör för Kvinna till Kvinna, en svensk organisation som jobbar för kvinnors rättigheter i krig och konflikt i en massa delar av världen. Jag försöker använda min plattform för att lyfta dem och deras berättelser.

– Så det handlar dels om att försöka föra min egen idé om samhällsförändring framåt, som är ett jämställt samhälle fritt från våld och en klokare, snällare och modigare värld för alla. Och sedan att på olika sätt försöka hitta vägar framåt för det, där vissa är mer traditionella som att jobba med organisationer eller att demonstrera, och andra är nyare former av aktivism som att använda sociala medier.

Du driver ju instagramkontot Assholesonline som blottlägger sexuella trakasserier och näthat mot kvinnor. Varför sker det så mycket kvinnohat över nätet, tror du?

– Just nu använder jag mest min Instagram och Facebooksida Linnéa Claeson för att driva opinion.

– Det går nog inte riktigt att dra någon skiljelinje mellan varför det sker på nätet eller utanför, det är bara ett annat forum där kvinnor utsätts för hat och hot. Internet har verktyg som har gjort det lättare att säga saker och komma undan med det, men jag tänker att själva grunden är värdebaserad. Om det sker på internet eller någon annanstans spelar mindre roll, viljan att hata och hota finns där.

Du blir ju själv utsatt för näthat, hur påverkar det ditt engagemang?

– Tyvärr så påverkar det mycket. Det är ett motstånd man ständigt måste kämpa med, att försöka jobba mot förändring och samtidigt “deala” med allting som slängs mot en. Jag vill inte bli tystad och försöker fortsätta ändå, men det påverkar mig.

Du har ju använt humor som strategi i dina svar till näthatarna.

– Jag har inte varit så aktiv där den senaste tiden men ja, en av mina strategier har varit att bemöta en del av hatet och hoten med humor. Jag tror att det är en försvarsmekanism från min sida, för att orka fortsätta. Det har varit ett sätt för mig att ta tillbaka en känsla av makt, att jag själv får sätta tonen, distansera mig från hatarna och rikta skulden och skammen mot förövaren, där den hör hemma.

– Humorn var ett bra verktyg för att engagera och göra det här ämnet lättare att prata om. Först kanske man skrattar men sedan sätter man skrattet i halsen och börjar prata om frågan, det har varit min förhoppning. Allt jag gör i de här frågorna har en framåtanda, jag vill ju förändra.

Det verkar som att ditt motstånd mot kvinnoförtryck har fött mäns motstånd mot dig, i form av näthat, hur gör du för att få med dig dem på tåget?

– Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om den formuleringen. Om man jämför med hur många som är på internet så är det ju väldigt få personer som är näthatare, så ser jag på verkligheten och så upplever jag mottagandet från män både på gatan och på nätet. Det finns så många fler trevliga, kärleksfulla, rimliga och vettiga män som till hundra procent backar min och andra feministers kamp för jämställdhet eller är med själva. Så vi är absolut fler som redan är med på tåget.

– Det som behövs nu är att vi som inte hatar, slår eller trakasserar kvinnor inte är neutrala utan engagerar oss i frågan och hjälper till på något sätt. Om bara fler engagerar sig lite mer så kommer en väldigt stor förändring att ske och jag tycker mig se en sådan förändring varje dag i mina och andras kanaler och på gatan. Jag älskar män och får otroligt mycket mer kärlek och stöd än vad jag får hat, däremot är hatarna väldigt högljudda, jobbiga och läskiga.

Hur väcktes ditt engagemang för kvinnors rättigheter?

– Det började nog bara med att jag såg hur det var omkring mig själv. Det fanns en frustration i att växa upp som ung flicka och se att vi blev behandlade annorlunda än pojkarna. Och det som alla pratade om under Metoo, att det finns erfarenheter av att jag, vänner och andra blir utsatta för mer eller mindre allvarliga kränkningar inom ramen för sexuellt våld. Det kan vara alltifrån att bli tafsad på i skolan och få höra att killen gjorde så bara för att han gillade en, till mer allvarliga kränkningar.

– När jag var i tidig tonår började jag läsa och lära mig mer om de här frågorna och sedan försökt kämpa för dem i min vardag. Därefter började mitt samhällsengagemang att växa och mäns våld mot kvinnor är en av de frågor som jag brinner mest för.

Vad är det som driver dig att fortsätta, finns det någon målbild och hur ser den ut?

– Jag tror ju på en klokare, snällare och modigare värld och jag tror att den är möjlig. Målet måste vara en jämställd värld fri från våld, en värld där systemet ser ut på ett sätt att varken män eller kvinnor behöver leva ofria och inom ramar de egentligen inte trivs med. Enligt den forskning som finns så är det väldigt många män som inte heller trivs i det nuvarande systemet och i hur man måste vara som man. Min kamp handlar väldigt mycket om att folk ska få vara sig själva fullt ut, då tror jag att alla skulle må och behandla varandra bättre.

Vilka är dina förväntningar på lördagens demonstration?

– Jag hoppas dels att det är många som tar sig dit personligen, för det spelar roll. Det spelar roll för folks kraftsamling att vi är många. I sådana här kamper kan känslan av ensamhet bli väldigt överväldigande när vi har en så lång väg kvar att gå mot den värld vi alla hoppas och tror på, men om vi går tillsammans kommer vi att orka gå längre.

– Sedan hoppas jag att vi får gehör, att makthavare lyssnar, ser vår frustration och prioriterar därefter. Jag hoppas på förändring och att den kommer snart, för ju längre vi väntar ju fler kvinnors liv kommer det att kosta. Både för dem som dör, men även de som lever utan att leva fullt ut, i kontroll, med misshandel, våld och rädsla. Eller överhuvudtaget I ojämställdhet och orättvisa, vilket jag tycker är fruktansvärt och ovärdigt i vårt land och vår tid.

The post Helgporträttet: “Jag vill inte bli tystad” first appeared on Opulens.

S-KONGRESSEN. SSU:s ordförande Lisa Nåbo går hårt åt Greta Thunberg.

– Det kommer aldrig räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningar.

Ungdomsförbundets ordförande framförde sin kritik mot klimataktivisten Greta Thunberg i ett tal på S-kongressen.

Men hon började med att slå det egna partiet på fingrarna.

– SSU hade önskat att viljan fanns lika tydligt hos partiet som hos våra medlemmar. Klimatkrisen är ett mycket större hot mot liv och hälsa än covid-19-pandemin varit hittills, säger Lisa Nåbo.

Hon riktade sig till Magdalena Andersson och Stefan Löfven på första raden.

– Det är kris nu. Ladorna är så gott som fulla. Ändå håller vi tillbaka. Det gör mig genuint ledsen och frustrerad.

Sedan riktade hon sig direkt till Thunberg och hoppades att hon lyssnade.

– Det kommer aldrig att räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningarna. Där är därför politiken behövs.

– Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitisk neutral. Det viktigast du som ung kan göra är att ge dig in i politiken och se till att det fattas rätt beslut, säger Lisa Nåbo.

Niklas Svahn/TT

The post SSU-kritik mot Thunberg: Kommer aldrig räcka first appeared on Opulens.

KLIMATKONSERT. Artister, aktivister och forskare deltar världen över i ett nytt klimatevenemang i höst.

I Stockholm medverkar bland andra Greta Thunberg, First Aid Kit, Victor Leksell och Lars Winnerbäck.

Den 16 oktober är det dags för Climate live, som arrangeras av aktivister från Fridays for future och festivalarrangören LiveGreen, skriver Dagens Nyheter.

I den svenska delen av evenemanget medverkar klimataktivisterna Mitzi Jonelle Tan, Greta Thunberg, Elleonora Ali Uddman och forskaren Alasdair Skelton. På artistsidan återfinns First Aid Kit, Victor Leksell, Lars Winnerbäck, Tjuvjakt, Melissa Horn, Daniel Adams-Ray och Sofia Jannok.

Evenemanget kommer att hållas samtidigt på flera håll i världen, bland annat i London och São Paulo.

– De med störst plattform har störst ansvar att kommunicera vår situation och med hjälp av musik kan vi nå fler, vilket är målet med Climate Live, säger Greta Thunberg till Dagens Nyheter.

Konserten kommer att liveströmmas gratis på bland annat Dagens Nyheter.

TT NYHETSBYRÅN

The post Thunberg och artister till klimatevenemang first appeared on Opulens.

POLARISERING. Stina Oscarson tilldelas priset Torgny Segerstedts Frihetspenna, bland annat för att hon ger utrymme åt alternativa röster i offentliga samtal, för att minska polarisering. Men Johannes Klenell tror att det krävs mer än samtalet i sig för att parterna ska mötas. 

Journalisten och dramatikern Stina Oscarson vinner Frihetspennan, ett pris som årligen delas ut till en publicist som verkar i antinazisten Torgny Segerstedts anda. I motiveringen står det bland annat att Oscarson påminner oss om att vi i en demokrati måste ge utrymme för alternativa röster i det offentliga samtalet. Men många har riktat kritik mot det utrymme Oscarson har givit personer med kontroversiella åsikter i sina intervjuer, bland annat i Svenska Dagbladets samtalsserie Den polariserade debatten som publicerades för att skapa möten med oliktänkande.

The post Johannes Klenell: “Det finns en övertro på samtalet” first appeared on Opulens.

The post ABF och Streetgäris gör eget “Sommar” first appeared on Opulens.

JUBILAR. Aktivisten och frilansjournalisten Mathias Wåg har fyllt 50. En födelsedagsinsamling till ett “arbetsstipendium” siktade på 20 000 kronor men slutade på mer än det sexdubbla. Elin Stadenberg ringde upp Mathias för att prata om drivkrafterna bakom hans samhällsengagemang från barndomen till idag.

Hej Mathias!

Först att nämna är att du fyllde 50 år förra veckan, stort grattis till det! Hur firade du födelsedagen?

– Ja, tack! Jag var uppe i Dalarna med släkten på vår gamla släktgård. Det är ute i skogen, så det var corona-säkert.

The post Helgporträttet: “Grunden till förändring är hög grad av aktivitet i samhället” first appeared on Opulens.