AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.

The post Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld first appeared on Opulens.

FLYKTINGKONST. Den kinesiske och politiskt kontroversielle konstnären Ai Weiwei är på besök i Stockholm och invigde igår onsdag sitt konstverk “Arch” utanför Nationalmuseum.

Museet publicerar på Instagram ett inlägg där konstnären poserar framför det 12 meter höga konstverket i polerat rostfritt stål, som ursprungligen gjordes för en utställning i New York 2017.

Skapelsen påminner om en fågelbur med en öppen passage igenom och enligt Ai Weiwei symboliserar silhuetten av två sammanflätade mänskliga figurer den fria passagen för alla folk och vädjar om en värld utan gränser.

Till Sveriges Radios Kulturnytt säger konstnären att han tycker att skulpturen passar bra i Stockholm som tagit emot flest flyktingar per capita i Europa.

– Ganska imponerande. Nästan allt visar på att Sverige är mycket öppet, säger Ai Weiwei, som själv sedan några år tillbaka bor i Berlin.

Avtäckningen av “Arch” ägde rum i samband med Brilliant Minds årliga sammankomst i Stockholm. Konferensen – som 2015 skapades av Spotify-grundaren Daniel Ek och tidigare Avicii-managern Ash Pournouri – är en exklusiv konferens för världens techelit och har i år talare som Malala, Esther Perel, Alicia Keys, Gabriela Hearst, Edward Norton och Alexis Ohanian på programmet.

“Arch” är den första i en serie av offentliga kulturinstallationer som Brilliant Minds kommer att stödja i Stockholm under de kommande fem åren, skriver digitala konst- och designplattformen FAD Magazine.

Kristina Erkenborn/TT

The post Ai Weiwei i Stockholm för att inviga skulptur first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Mathias Jansson reflekterar över isoleringen som fenomen i konsten. Ett aktuellt ämne i en tid av karantän och restriktioner.

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma, för att citera den amerikanska filmregissören Orson Welles. Så varför tycker vi då att det är så svårt att vara ensamma och isolerade? Kanske ger Welles oss svaret i den berömda scenen i filmen Citizen Kane som han både skrev manus till, regisserade och spelade huvudrollen i.

The post Den självisolerade konstnären first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man hade kunnat vänta sig en mastig kö utanför Museum of Contemporary Art i Belgrad den 21 september, vid vernissagen för den stora retrospektiva Marina Abramović-utställningen. Vandringsutställningen The Cleaner är konstnärens första utställning i sin hemstad på nästan 50 år. Folkstorm alltså trodde jag, men det visade sig vara precis tvärtom. Någon timme före stängning traskade museipersonal runt i parken utanför museet och delade ut inträdesbiljetter till alla som var intresserade. Belgradborna hade tydligen inte visat sig särskilt imponerade.

Min upplevelse var snarare att det fanns en allmän trumpen irritation inför spektaklet. Och kanske är det ändå förståeligt. Det tycks allmänt känt att den enda anledningen för premiärministern Ana Brnabić att bjuda in den svindyra stjärnkonstnären (museet har i stort sett ruinerat sig) var att kunna säga att hon gjort just det — fått dit Abramović. 2020 är det valår i Serbien, och The Cleaner är ett kostsamt spel för gallerierna. Dock inte helt oväntat inom ramarna för ett superkorrumperat politiskt system.

Mer oväntad var den irritation som i Belgrad tycks allmänt kopplad till den Belgradfödda konstnären. Frustration över hur hon i sitt konstnärskap använt sig av sitt Balkanarv, profiterat på det, utan att sedan ge något tillbaka till den sargade regionen. Rent intuitivt kan man ju tycka att hon kunde givit lite rabatt till sin ekonomiskt plundrade hemstad, det sägs till exempel att lönerna som utgick till de som arbetade med utställningen var pinsamt låga, men inte har hon väl någon skyldighet? Jag har aldrig sett henne som någon direkt serbisk konstnär. Snarare har jag förvånats över hur lite av det inferno som pågick i hennes hemtrakter under 90-talet faktiskt visat sig i hennes konstnärliga verksamhet.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser?

Samtidigt i USA gör konstnären Mark Maggiori (född i La Fontaine, Frankrike, 1977), naturalistiska målningar, i form av romantiserade motiv hämtade ur den klassiska amerikanska cowboykulturen. Plötsligt är det okej igen att romantisera cowboys. Det var ju trots allt deras hjältemod som fördrev indianerna. Föga förvånande, men inte desto mindre oroväckande, att tavlorna går åt som smör i solsken på amerikanska auktioner. Jag vet inte om fransmannen Maggioris fascination för cowboykulturen har några fascistiska undertexter. Relevant, obehagligt rentutav, är dock att intresset för bilderna är så pass stort.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser? Kommer vi att få se en ny nationalistisk konst ta form i takt med nationalismens frammarsch genom Europa? Kanske blir det något i stil med den nationsromantiska bildvärld som vi nog alla trodde låg begravd långt bak i tiden. Jag ser framför mig nya tappningar av gamla Zorn-teman som Näcken. Väldigt icke-störande men inte direkt jättekul. Skulle passa perfekt i Sölvesborg redan idag.

När konsten blir internationell behöver konstnärerna kanske inte heller någon specifik nationstillhörighet. Jag ser till exempel inte den kinesiske konstnären Ai Weiweis konstnärskap som något utpräglat uttryck för kinesisk kultur. Som öppen kritiker av en förtryckarkultur har Weiwei förvisso tvingats gå i exil, men det tar inte bort det faktum att hans konst tilltalar och tillhör oss allihop överallt, oavsett om vi är uppvuxna i systematiskt förtryck eller inte. Har han för den skull då en skyldighet gentemot sin kultur?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken. Konstnärer har alltid rört sig över nationsgränser, svärmat runt centrala konststäder, rest och sökt inspiration och ideologiska gelikar, men kanske är nationellt obundna konstnärskap som Abramovićs snart rentav en parentes i historien?

Samtidigt i Sverige ska nationalhjälten Zlatans staty invigas i Malmö. Jag tror att det kommer ta många år innan någon reser en staty över Ai Weiwei i Kina. Eller av Marina Abramović i Belgrad. Om ingen framtida serbisk politiker bestämmer sig för att använda ännu lite mer av pengar som inte finns för att ge sig själv lite stjärnglans. Något som med stor säkerhet i så fall skulle ske utan något särskilt entusiastiskt gensvar från härdade Belgradbor.

The post Hellre internationell konst än nationalistisk first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIGT SÖKANDE. Vilken strategi kan konsten ha för att göra sig relevant i dag? David Zimmerman ser Qiu Zhijies “totala konst” på Lunds konsthall.

Mycket i konsten är stort nu. Jättestort. Ta stjärnfotografen Andreas Gursky, aktuell med en uppmärksammad utställning på Hayward Gallery i London, och hans svindlade panoramor av civilisationen. Eller Ai Weiwei, som i sin senaste film Human flow låter kameran visa mänskliga flöden i fågelperspektiv likt en Planet Earth-film. Men om dessa gör den globala kapitalismens monstruösa skala till sitt motiv, är de också konstnärer som hittat imponerande sätt att profitera på samma stora marknad. Liksom de giganter jag nämnde med viss skepsis i min första krönika här, Anselm Kiefer och Olafur Eliasson eller, säg, Damien Hirst, som med industriliknande verkstäder och enormt kapital kan tävla i spektakulärt prål.

Men vilken strategi kan konsten ha för att vara relevant i dag? I samhällets alla kliniska nyttokalkyler får man anta att konsten kräver visst entreprenörskap för att leva. Är det så fel? Den ”stora konsten” är konsekvenser av och samtidigt svar på en värld vars flöden av information, kapital och människor är just oöverskådliga och omöjliga att avbilda, ja nästan sublima.

På Lunds konsthall presenteras dock en lite annorlunda strategi hos ytterligare en betydande konstnär med rumsligt stora verk: Qiu Zhijie, född 1969 i Fuijan. Utställningen Resor utan ankomst tar ett retrospektivt grepp om Qius konstnärskap och en konstideologi som tar avstamp i frågan om det globala tillståndet, vars tilltagande splittring för Qiu Zhijie är en andlig sjukdom.

När jag såg Qiu första gången på Venedigbiennalen trodde jag att han främst ville säga något om Kinas historia. Han hade kopierat och förstorat en bildrulle från den sena Mingperioden proppfull med människor och kladdat dit små roliga och poetiska textrader. I Lund har Qiu med sig sjok av stora fiktiva kartor, absurda maskiner, videor, fotografier, tygdrakar, korgar med frukt, speglar, mängder av personliga ägodelar – rubbet! Det är inte tal om något lokalt eller historiskt, utan vad han själv kallar ”total konst”. I ett av verken, som går ut på hur Qiu kalligrafiskt kopierar verket ”förordet till Orkidépaviljongen” tusen gånger på ett papper, framträder något som gör Qius ”totala konst” intressant i relation till problemet med konstnärliga strategier under globaliseringen.

Konstnärens noggranna video- och fotodokumentation av hur pappret fylls till en svart massa av bläck allteftersom han skriver över sina eleganta tecken visar hur konsten för Qiu är ritual – oavsett om han gör kalligrafi, tatuerar sig eller målar kartor. Men ingen mytisk eller religiös sådan. Den italienske filosofen Mario Perniola myntade på 80-talet begreppet ”ritual utan myt” för att förfäkta ett estetiskt tänkande och handlande som placerade sig utanför både ekonomins krassa ändamålsenlighet och metafysiska vidskepelser om godhet eller sanning. För Qiu är skriftens mytiska innehåll inte viktigt, utan ritualen i att skriva det extremt många gånger, att upprepa det bekanta tills det blir nytt. Till grund för Perniolas begrepp ligger vad han kallar ”generell estetik”, där den estetiska blicken föregår rationella och moraliska principer, principer som i dag ändå är tomma på innebörd. Kanske är det också vad Qiu Zhijie menar med ”total konst”: att återupptäcka konsten i allt. Alltså något helt annat än Hirsts eller Eliassons ”stora konst”.

Ja, det är det långsamma snarare än det stora hos Qiu som känns viktigt, sökandet snarare än det spektakulära resultatet. Resor utan ankomst gör med ritualer och långa tagningar revolt mot känslan av att allting skulle vara färdigt, kartlagt, optimerat. Mot känslan att satelliternas ögon inte lämnar någonting kvar för fantasin och tron att konsten skulle kunna tillfredsställa konsumentens krav på effekt. Helt enkelt en revolt mot den stora tråkigheten.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Ritual utan myt first appeared on Opulens.