LIVSÅSKÅDNING. “Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig”. I veckans essä skriver Gunnlaugur Magnússon om chocken att som barn tilldelas djävulens nummer 666 på ett kristet sommarläger och att därefter sakta förlora barnatron.

Kristina Lindquist skrev nyligen om sin sorg över sin svunna kristna tro i en uppmärksammad kommentar på DN-kultur, och Björn Wiman kommenterade texten kort senare i en krönika på samma forum. Medan Lindquist beskrev en personlig kamp som ledde till en utveckling från tron, där tvivlet över livets oundviklighet på grund av Guds outgrundliga planer och institutionens krav på ett alltomfattande varande för Gud, beskriver Wiman en mer senkommen ankomst till tron. Wiman beskriver troendet som något icke-binärt, alltså inte en fråga om att tro eller inte tro, utan som något som kan handla om varande i just institutionens olika traditioner, där man hittar sammanhang och mening i uttalandet av tusenåriga meningar och en meditation i nattvardens procedur.

Wimans beskrivning av religionens vardagliga tröst, om än otillräckligt, är en fin formulering av det Lindquist saknar från sin försvunna tro. Wiman kan finna sig i att vara en pendlare i tron, någon som besöker den och finner sig i den vid behov, medan Lindquist ser tron som något existentiellt alltomfattande och institutionellt och därmed krävande, till och med kvävande. Han kan vila som en nykomling i trons gemenskap medan hon som uppfostrad i tron var tvungen att lämna samfundet – trots att det ledde till känsla av saknad och ensamhet. 

Jag känner igen mig i de bådas texter om än mer i Lindquists reflektion än Wimans. Jag är uppfostrad i en tro som jag var tvungen att lämna och har saknat ända sen dess. Men jag har hittat ett lugn utanför tron som till vissa delar liknar Wimans lugn i tron. Genom att göra tvivlet till min hemvist och en gemenskap i det som Lindquist beskriver som tillblivelsens ödslighet. Nedan vill jag berätta lite om tvivlets tillkomst i mitt liv och om att hitta ett lugn i ateismens ödslighet.

När jag var sex år gammal fick jag en liten syster. Jag ville egentligen få ett föl eftersom jag hade fått rida en gång och verkligen älskat det. Jag hade till och med meddelat denna önskan flera gånger till mina föräldrar men nu fick jag en liten syster och inte ett föl trots det. Öppet köp gällde tydligen inte på syskon och kvittot kunde ändå inte lokaliseras.

Mina föräldrar hade precis börjat inse det faktum som de flesta föräldrar inser först efter att det andra barnet har fötts: att ett barn är inget barn men två barn är som tio. De bestämde sig därför för att skicka mig hemifrån ett par veckor medan de höll på att få fatt i vad det nya tillskottet till familjen betydde och få ordning på nya saker och rutiner.

Jag skickades till sommarlägret Kaldársel, lägligt placerat strax utanför min hemstad Hafnarfjörður på Island, och spenderade där två veckor i juni, strax efter att min syster föddes. Mamma hade jobbat på lägret flera somrar som tonåring, mina morbröder hade tillbringat somrar på lägret i sin ungdom och min morfar hade till och med deltagit i byggandet av husen där så det fanns ett slags släktkoppling till stället. Lägret drevs då som nu av KFUM och sommarlägret var därför ett slags kristet missionsläger, föreståndaren hade till och med rest världen runt som missionär. Jag gick på sommarläger där varje sommar, från sex år tills jag var tolv.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering.

Minnena från sommarlägret är för det mesta ljusa, även om den första sommaren visade sig ha ödesdigra konsekvenser på ett personligt plan. De allra flesta av pojkarna (vi var bara pojkar de här veckorna) bildade lag runt fästningar (kojor) som byggdes ute i lavafälten, av lavasten och mossa, och lagen tillbringade sedan dagarna i krig med varandra. De häftigaste fästningarna byggdes över grottor och tunnlar så att de kunde utrymmas under mark vid behov och man kom då upp någon annanstans genom lavafältets naturliga tunnelsystem. Vi använde gamla brädbitar och pinnar för att tillverka vapen, för sådana leksaker fick inte tas med till sommarlägret, men det minskade inte vår krigslust nämnvärt.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering. Vi sög i oss vattnet direkt från ån som rinner genom lavafältet vid lägret, undersökte grottor och fjällvandrade, berättade spökhistorier (upplevde till och med spöken ibland) och så var det såklart den stora idrottstävlingen på nationaldagen, 17 juni. Däremellan åt vi frukost, lunch, mellis och middag och fick då undervisning om Jesus, Gud, de tio budorden och Bibeln samt fick öva på både psalmer och böner.

När flera dussin ungar samlas på ett sommarläger på landet under två hela veckor finns det förstås mycket att organisera. Mängder böcker och serietidningar, leksaker och kläder följde med oss in i lägret och av någon anledning måste allt detta omhändertas. Lösningen som användes i Kaldársel var enkel. Alla föremål och plagg märktes med ägarens namn och ett utdelat nummer. Vi fick våningssängar och skåp med krokar och där skulle våra tillhörigheter samlas, tvätt hämtas och lämnas och så vidare, och vi som kom till lägret flera gånger behöll våra utdelade nummer. Och nu kommer vi till kärnan i denna berättelse.

Mitt sexåriga jag hade nyss ankommit till mitt första läger med ett gäng pojkar som lämnat Hafnarfjörður med buss tidigare under dagen. Vi blev dirigerade in i huset och till utrymmet där våra saker skulle lämnas. Pojken till vänster om mig fick numret 665 och pojken till höger om mig fick numret 667.

Jag fick nummer 666.

Jag kan inte minnas att jag skulle ha tänkt något särskilt om siffrorna innan vi anlände. Min mamma hade märkt alla mina saker med numret och sagt åt mig att akta mina saker så de inte skulle  tappas bort. Jag tyckte nog mest att 666 var enkelt nummer att minnas, men som vi lärde oss den sommaren var Adam inte länge i paradiset. En äldre grabb och förmodligen innehavare till något äldre syskon som beundrade Iron Maiden, vände sig till mig och sa: “Åh, du har 666! Vet du inte vad det betyder?”

Jag erkände min bristande kunskap med tystnaden, så grabben informerade omedelbart mig och alla andra att mitt nummer vore djävulens nummer och att jag därför vore märkt av djävulen. Jag tittade på de andra barnen och såg mig omkring efter en vuxen som kunde blanda sig i saken och den vuxne som klev in i rummet tonade omedelbart det hela ned och sa att det där med siffrorna inte vore något att ta på allvar, även om det stod i Bibeln som den som lyssnat på Iron Maiden påstod. Det var nästan som om svaren hade repeterats, som om personalen hade räknat med att dessa frågor skulle dyka upp. Men oavsett eventuella förberedelser såddes där fröet till livslångt tvivel i mitt hjärta den första dagen i det kristna missionärslägret i Kaldársel.

Numret 666 har funnits med mig sedan dess. Jag har fortfarande Enid Blyton-böcker märkta med mitt namn och nummer, Gunnlaugur Magnússon 666, skrivna med min mors finstilta handstil. Sexorna har långa spetsar, så smala att det knappt syns var de börjar och tjocknar sedan på väg nedåt till sin cirkulära form längst ner. Mitt namn och siffrorna blev sammanflätade i mitt sinne precis som de stod på etiketterna som mamma strök fast i mina kläder, skrev inuti mina gummistövlar och under foten på mina He-Man gubbar: Gunnlaugur Magnússon 666. Jag skrev siffrorna särskilt ofta som tonåring, inte minst efter att jag börjat intressera mig för tyngre musik och mer systematiskt utmana min tro. Det finns viss satanisk cred i att ha blivit tilldelad djävulens nummer som barn i ett kristet sommarläger. Jag skriver dem till och med ibland fortfarande bredvid mitt namn än idag.

Gunnlaugur Magnússon 666.

Det där med siffrorna är inget att oroa sig för sa den anställde i lägret för att lugna mig. Förmodligen var det Svenni, kanske var det forne missionären Benni. Det var åtminstone en av dem. Men det väckte ju frågor: om det finns något i Bibeln man inte ska bry sig om… finns det då andra saker man inte ska bry sig om i den? Vilka delar måste man bry sig om och hur vet man skillnaden? Jesus gick på Genesarets sjö, förvandlade vatten till vin och uppstod från de döda, återupplivade de döda och botade blinda och spetälska. Gud dömer levande och döda och vill inte att man ska ljuga, dräpa eller ha begärelse till den nästes hus och hustru. De budorden var det inga problem hålla, men det var svårare att inte säga ”Disus Krajst” eller ”Ou maj God” när något oväntat hände och om min näste hade skaffat en åsna hade jag aldrig kunnat undvika begär – en åsna är ju nästan som en häst. Oavsett, vi skulle ju absolut följa bibeln enligt Benni och Svenni. Men det där med 666 – det kunde vi strunta i.

Som de flesta isländska barn på den tiden var jag uppväxt med ett slags barnatro. Mamma och mormor brukade göra korstecken över mitt bröst innan de drog på mig kläderna när jag var liten, jag visste att Jesus föddes på julen, att Gud tog hand om en på natten och att man måste be sina böner innan läggdags:

“Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Ta hand om mormor och morfar och farmor och farfar och mamma och pappa. Jag vill verkligen ha ett föl. Och ta hand om mina kusiner och vänner också.”

Änglarna samlades i en ring runt min säng, Jesus satte sig i rummet och jag somnade övertygad om att allt var på rätt plats i världen och att den goda och kärleksfulla gudens osynliga hand skulle ta hand om mig och alla jag tyckte om.

Sedan blev jag märkt med djävulens nummer på en plats där vi ständigt bad till Gud och fick lära oss att följa alla hans regler. Jag tror att mitt unga barnasinne idag skulle ha uttryckt sin reaktion med orden What the fuck?!  Jag försökte verkligen förstå detta, jag läste till och med Bibeln. Jag läste den till och med igen! Det finns en särskilt typ människor som tror de kan läsa sig till förståelse av världen och akademiker (som jag) och kulturjournalister (som Lindqvist och Wiman) är nog överrepresenterade bland dessa. Jag blev i alla fall klokare av min bibelläsning om än inte troende.

Viljan att tro blev särskilt akut när det närmade sig min konfirmation i 14 års-åldern för jag tänkte inte bara konfirmeras för presenterna. Jag ville absolut inte vara en hycklare. Men det var ofta svårt eftersom tvivlet växte i mig med åren. Samtidigt verkade alla runt omkring mig tro på ett nästan oproblematiskt och oreflekterat sätt. Så jag kämpade för att tro och konfirmerades uppriktigt troende, men tappade tron helt kort senare. Och jag saknar den fortfarande.

Som Kristina Lindquist formulerar det så fint, saknar jag min tro, men förmår inte på något sätt frambringa den igen. Ett livslångt sökande genom bibelläsningar, läsning av andra religiösa texter, såväl kristna som Islam och Judendom, läsning av religionshistoria och historia i allmänhet, har endast gjort vägen tillbaka till tron längre för mig. Tvivlet som satt rötter gjorde mig ändå oförmögen att inte ta en ställning i frågan. Därmed kunde jag inte heller vara agnostiker.

När insikten blev klar att jag inte förmådde vara agnostiker läste jag mycket om ateism men med tiden slutade ateismen att vara en medveten del av min identitet, den behövde inte längre upprepade bekräftelser. Den utvecklingen snabbades nog på av att flera av ateismens framträdande företrädare var rakt av pinsamma och irriterande i sitt missionerande. Ateismen fanns bara där inuti mig – lite som min tidigare barnatro.

Samtidigt såg jag vad tron ​​gav till människor jag brydde mig om, människor som kämpade, förlorade nära och kära, förstod världens politiska komplexitet och fann samtidigt tröst och hopp i tron. Ofta i någon slags barnatro, men ändå. Jag har träffat många mycket mer religiösa människor än de isländska barnatroende. Människor som har kämpat med tron ​​filosofiskt och finner ändå tröst och hopp i den. Jag avundas dem alla och bryter därmed budorden, för vem begär inte tröst och hopp i en obegripligt stor, komplex och ofta grym värld?

Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig, inte minst när det gäller mina egna vägval. Tvivlet är också det verktyg som är mest användbart för mig på jobbet, att ständigt ha med sig en kritisk blick. Den är så naturlig för mig att jag ofta medvetet måste lägga tvivlet åt sidan och ignorera det. Sluta tvivla om min tro och bli ateist. Hellre ett bestämt beslut än agnostiskt tvivlande. Håll tillbaka tvivlet med oåterkalleliga beslut. För det enda ateisten kan ta för givet är de värderingar hen skapar åt sig själv och att meningen med livet ligger i livet här och nu och inte bortom det.

Ateisten måste spendera sitt liv på ett anständigt sätt och göra gott mot andra av inga andra drivkrafter än de egna. Hen måste utgå från att en god människa är en människa som gör goda handlingar, som försöker göra livet för andra en smula bättre när hen kan men också att det inte behöver leda till några direkta fördelar för hen själv. Det finns dessutom varken belöning eller straff bortom döden. Det finns bara här och nu. Och det finns tröst i den insikten. Det finns ingen plan, det finns inget jag måste jaga bortom mitt varande nu. Det finns ett absolut slut för mitt liv. Och jag är ansvarig för mitt liv gentemot mig själv och mina medmänniskor. Jag är ansvarig för mina val, mina handlingar och de konsekvenser de har, och när mitt liv väl tar slut återförenas jag med livsalltets materia, återlämnas som ett glas vatten till floden, i ett universum av materia som fortsätter vartåt det nu än kommer hamna. Mitt ansvar avgränsas därför till livet som får ett värde i sig, utan en meningsbärande storhet bortom livet.

På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop.

Jag bor nu i ett av de mest sekulariserade länderna i världen och mina barn är inte döpta eller uppfostrade i kvällsböner eller bibelberättelser. Det var omöjligt att uppfostra dem i en religion jag och min fru inte längre tillhörde, trots ett rejält om än inte alltid explicit uttryckt tryck från släktet. Dock minns jag min farmors besvikelse över att vi inte döpte barnen ”men det är en så fin tradition!”. På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop, men även om jag inte tror på orden som uttalas, eller ritualernas sakrala genomförande kändes det som hyckleri att delta i en ceremoni och lova att uppfostra våra barn i kristen tro, när vi inte hade den minsta avsikt att göra det.

Samtidigt har vi försökt uppfostra barnen med kunskaper om religionen, dess innebörd, rötter och mening. Vi firar ju jul, tar ledigt kring påsk och myser ned oss varje advent – de måste ju ha någon kunskap om varför dessa högtider firas i våra samhällen. Men trots våra försök att förklara religion och tro för barnen på ett sympatiskt och empatiskt sätt är nu mina döttrar om något ännu mer övertygade realister och ateister än vad jag är, som det här samtalet med min yngre dotter exemplifierar:

5-åring: Där är månen, pappa. Där finns alla döda människor som kom till himlen.
Jag: Jaha, ok. Vad gör de där?
5-åring (lakoniskt): Ingenting. De är döda.
Jag: Du vet, vissa tror att man kommer till Gud efter döden…
5-åring: Det finns inget gud.

Jag har inte längre något behov av en idé om ett liv efter döden, det finns ingen tröst i det längre för mig, och jag kan inte som Wiman delta i kyrkans samfund och välja ut de delar jag vill tro på och delta i och förkasta andra. Men jag förstår och minns hur det kändes och varför man väljer att göra så. Man deltar i ett samfund, en institution bortom sig själv och hämtar tröst däri. Men kristendomen som institution är problemet för mig, det grundläggande är att gud dömer levande och döda längs obskyra regler, att Jesus frälsar de som tar emot honom med hela sitt hjärta och kyrkan är institutionens manifestering i samhället. Jag förmår inte gå in i den institutionen mer än som en tillfällig gäst.

Det kanske hade varit rätt ändå att uppfostra mina döttrar med en smula barnatro, om än bara för att jag inte ska rysa av deras svar när vi diskuterar existentiella frågor. Men Jesus skulle nog vara emot hycklare nu som då, och trots allt vill jag som ateist vara en god människa och undvika hyckleri. Kristendomens svar är alltomfattande, som Lindquist skrev i sin essä, ”ett svar som utesluter alla andra”. Ateismen är också ett svar som utesluter, den utesluter ju religionens svar, men å andra sidan öppnar den för tillblivelse bortom religionen. En tillblivelse obunden av institutionen, ett liv i frihet om än – som Lindquist skriver – emellanåt existentiellt ödsligt.

Men livet har sina oväntade vändningar, jag, den troende lille pojken som önskade sig en häst hellre än en syster har numera en ateistisk dotter som vill inget mer än att få en liten syster. Hon får åka till stallet och rida hästar en gång i veckan istället. En annorlunda gemenskap i en annorlunda institution.

The post Helgessän: Att hitta ett lugn i ateismens ödslighet first appeared on Opulens.

EVIGA FRÅGOR.  De personer man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen, varnar Melker Garay, i en essä som borde läsas av alla som arbetar med undervisning av barn och unga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns Gud? Den frågan torde vara viktig för en religiöst sinnad människa som ska välja en gudstro. Men det finns en annan fråga som är minst lika angelägen: Finns det ett slutgiltigt svar om Guds existens? Om vi för ett ögonblick höjer blicken och ser ut i världen kommer vi att upptäcka att dessa eviga frågor är universella. Visserligen kan det på vissa platser handla om fler än en gud eller så har ordet gud har ersatts av något annat. Men frågorna har det gemensamma att troende har en önskan om att få veta på vad som ligger bakom skapelsen. Om det nu ens finns en tanke bakom på den.

Det finns en annan fråga som lätt faller i glömska i dessa sammanhang: Vad är det egentligen vi ska veta någonting om? Är det Gud? Och i så fall, vad är det vi ska veta om dennes gudomlighet. Hans natur? Hans avsikter? Hans tankar med lidandet? Men här inställer sig frågan: Kan vi ens nå Gud med tanken? Det vill säga, kan vi nå existensen av ett gudomligt väsen rent intellektuellt? Att ana eller känna Guds eventuella närvaro är det nog en och annan som tror sig ha erfarit, men att veta att det verkligen var Gud är en helt annan sak. För vad var det egentligen som anades och erfors? Var det den store Guden? Eller någonting som påminde om en gud? Säkert upplevdes något, men vad det var kan vi antagligen tala länge om.

Så vad skulle det betyda om vi kunde veta något om Gud? Skulle det förändra våra liv som vi lever nu? Skulle ens liv bli bättre eller sämre? Det är viktiga frågor. Värda att ta på allvar. De manar till eftertanke; får oss att ta ett steg tillbaka och fundera. Men i allt detta funderande är det nödvändigt att inte glömma bort vad förmenta sanningar i religion kan leda till. För hur ska vi agera inför troende människors sanningar som avviker från varandra? Som bekant finns det ju gott om sanningar där ute.

Vissa säger att Gud är rätt igenom god. Andra säger att Gud är både god och ond, då Gud skapade allt ur intet. Åter andra avstår att svara och nöjer sig med att tala om ett mysterium. Likväl gör de alla på ett eller annat sätt anspråk på sanningen om Gud. Vi kan här ånyo fråga oss: Hur ska vi förhålla oss till två religiöst sinnade antagonister som hävdar två skilda gudssanningar? Antagonister som är lika lärda, lika trogna sina dogmer och lika uppslukade av sin religiösa övertygelse. Antagonister som kanhända till och med är beredda att ta till handgripligheter för sin goda sak.

Det är här tron blir farlig. När vi passerar dess gränser. Man får inte glömma bort att vi har med existentiella frågor att göra. Vi kan endast tro, ana och till och med vara förvissade. Men att veta något om Gud är någonting helt annat. Så låt oss här ställa oss den pragmatiska frågan: Måste vi veta hur det verkligen står till med Gud? Är det det som är det primära, är det det som är det avgörande, är det det som till syvende och sist gör våra liv meningsfulla? Ibland måhända, men oftast inte. För visst finns det så mycket mer i tillvaron som gör våra liv meningsfulla? Eller åtminstone skulle kunna göra det.

När vi ser upp mot en tindrande natthimmel kan man bländas av tanken att det möjligen finns ett djupare ändamål med hela universum. Så ska det nog också vara. Att bländas. Det är en del av livet. Att förundras över mysteriet. Men historien har utvisat att några vill gå ett steg längre och börja stifta gudaläror. Om det finns inget att säga, för sådana är vi människor. Vi vill ha förklaringar till allt, även när ingen förklaring kan ges. Och det går väl an eftersom vi har ett existentiellt behov av att förstå.

Men om det bara kunde stanna vid det. För det kommer alltid att finnas de som inte nöjer sig med det; de som vill äga sanningen som nämndes ovan: den verkliga och otvivelaktiga sanningen. Det kommer alltid att finnas de som inte fullt ut begriper innebörden av att världen är rik på förklaringar om skapelsens tillkomst, om det gudomligas natur och om tillvarons yttersta gåta.

Mångfalden av förklaringar kommer av att vi har att göra med frågor som generationer efter generationer har brottas med och där inget är givet. Att tala om ett slutgiltigt svar på dessa tidlösa frågor är att förringa historiens vittnesbörd. Så de man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen. Det är dessa som skrämmer en. De som tror sig veta.

Att önska att sådana sanningsivrare ska försvinna med tiden vore naivt. Vaksam måste man vara. Inte låta sig förledas. Inte låta sig dras med av en påstådd sanning. Inte överge sitt förnuft som påminner en om att vara ödmjuk inför de eviga frågorna. Sant är att tron har sina gränser. Men inom dess gränser finns mycket gott. Tillräckligt mycket för att vägra acceptera det enfaldigt farliga: Den singulära sanningen.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Varning för singulär sanning! first appeared on Opulens.