KONSTNÄRLIG FRIHET. När Agnes Jakobsson fick erbjudandet att göra en serieroman baserad på ett Lars Norén-manus tackade hon ja direkt. Sedan dog den kände dramatikern.

The post Jakobsson: När Lars Norén dog förändrades allt first appeared on Opulens.

KROPPAR. Att skriva om kroppar är en litterär balansövning fullt i nivå med att skriva sexscener. Magplasket är bara ett adjektiv bort.

Allra värst är det med författare som slänger ur sig ändamålslösa kataloger över kroppsmått, frisyrer och ögonfärger som att de förväxlat berättandets hantverk med att driva en modellagentur. Eller möjligen fått Sherlock Holmes berömda deduktiva metod om bakfoten.

En sorgkant under pekfingernageln gör ingen till skurk. Lika lite som någon blir en god människa för att hen gullar med kattungar. Eller, för att ta ett exempel ur en deckare på mitt nattduksbord (vars titel jag skonsamt förtiger): en änka till ett mordoffer i stadens finaste kvarter blir inte automatiskt suspekt för att hon är en ”kraftfull kvinna med ett ganska bastant midjemått” istället för kommissariens förväntan om ”en liten, nätt person med eleganta kläder”.

Sherlock skulle ha önskat sig tillbaka till Reichenbachfallet i pur förtvivlan över en sådan karaktärsanalys. För att inte tala om den yxiga klassanalys som författaren med detta fäster som en reaprislapp i tröjlinningen på den arma änkan.

Människokännedom är finlir. I litteraturen gäller här mer ofta än sällan den gamla regeln ”less is more”. Så mycket mer av friktion och ambivalens inför klasspräglade kvinnoideal som ryms exempelvis i Kerstin Thorvalls enkla formulering om de ”förnämt magra” medelklasskvinnorna i böckerna om Signe. I de två orden ryms förklaringen till Signes eget kroppskomplex, hennes upplevelse av att vara för stor, för klumpig och för kurvig för att passa in. Och med det även en härvtråd till det outredda arbetarklassarv som hon bär på mödernet.

Det handlar om makt och kön, men också och lika obevekligt om kropp och klass. De bästa författarna vet dock att parera strukturernas tyngd med att bruka ett lätt handlag. Som när Tomas Tranströmer i sin dikt ”Allegro” fångade samtidsångestens och medelklassvåndans paradoxala förening av skönhet och skörhet, i en enda fulländad strof: ”Jag kör ner händerna i mina haydnfickor/och härmar en som ser lugnt på världen.”

Ett sådant dyrbart ögonblick av absolut närvaro och hudkontakt med klasskänslan hittar jag också i David Nymans nyutkomna debutroman Nerverna. Fadern i berättelsen sitter och stryker sin handflata och genom dess frånvaro av valkar känner han sina kroppsarbetande bröders händer: ”Det är bara en liten betydelselös ovana, men i den sitter minnen av hans bröder.”

Det är en sinnlig närhet som minner om Sara Lidmans porträtt av Spadar Abdon, vars händer med åren hade formats efter de spadskaft han hållit i – precis som spadskaftens trä hade lenats och formats av hans dagliga beröring.
För Lidman var det något av ett mantra att kroppen måste räknas in. ”Det må kropp till”, sade hon och syftade med det både på det krävande kroppsarbete som är själva skrivandet – och det förkroppsligande som varje text måste genomgå för att befolkas och bli en levande berättelse.

Det finns inget magiskt trick, förstås. Mer än modet att dröja i respekt och förundran inför varje människas inre gåta. Det är en hållning som kanske ingen har fångat bättre än Agnes von Krusenstjerna, i de här jublande raderna i Porten vid Johannes: ”De gingo ut i staden med sina gestalters hemligheter gömda för alla, men själva mera medvetna än förut om dem och alltid på ett behagligt sätt tänkande på dem – med njutning kännande sina kroppar under kläderna.”

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Det må kropp till first appeared on Opulens.