GESTALTNING. När Bo Bjelvehammar läser Tomas Bannerheds nya roman möts han av ett stort vemod. Vår recensent konstaterar att språket är starkt och att Bannerhed kan konsten att gestalta.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Lugnet
Av Tomas Bannerhed
Weyler

I Tomas Bannerheds debutroman Korparna, som kom 2011 spelar fåglar en stor roll, det gör de även i den nya boken, Lugnet. Han kan beskriva en art som tofsvipa, så att läsaren ser den framför sig med hjässtofs, korallröda ben och gälla skrik i en kastande flykt. Det finns annat att känna igen också, som det poetiska och utmejslade språket som skimrar i mörkret.

I navet i den nya romanen Lugnet finns Urban, en man i 35–årsåldern, som flyttat till Stockholm från landet och drömmer om att bli dokumentärfilmare. Han bär en sorg inom sig från en bruten kärleksrelation, han söker något annat, men vet inte riktigt vad. Det finns ingen plan, ingen strategi.

Några hållpunkter finns, han går regelbundet till Humlegården och Kungliga Biblioteket. Det gör han för att fördjupa sig i sitt nya intresse, att samla fågelägg, ett av de mest sorgliga ting, som man kan företa sig här i livet. Det blir en vana, en rutin, men fältet utvidgas för spaningarna. Han börjar att iaktta en kvinna i läsesalen. Och då kommer det faktiskt fram tankar både på plan och strategi. Resultatet blir väl måttligt framgångsrikt. Det är lätt att känna igen livet i en läsesal, forskarsal, på ett stort bibliotek. Även om det inte är vanligt att läsarna använder kikare.

I en brygd av destruktivitet, självförakt och stor ensamhet, ägnar sig Urban åt ett samla fågelägg. Han klättrar upp i träden, skrämmer iväg den ruvande honan. Han plundrar helt bo efter bo, han beskriver äggens färgteckningar och storlekar med precision, liksom prepareringen. Det blir en besatthet, som förefaller förlamande.

Det är tydligt att Urban tror på att en ny förälskelse ska bryta dödläget och också lösa upp knutarna i hans relation till sin mamma. Hon sitter på ett mentalsjukhus, med ett betecknande namn, Lugnet. Det blir träffande med tanke på alla de tabletter, som bedövar inbyggarna där. Insprängda mellan kapitlen, där vi får följa Urbans liv, finns breven från hans mamma. Urban läser breven, men besvarar dem inte. Han orkar inte, han förnekar hennes existens.

Det är en smärtsam läsning dessa brev, med inblickar i en hård, klinisk verklighet och en mors önskemål och vädjanden till sin son, sitt enda barn.

Tomas Bannerheds andra bok har ett brett innehåll med ett stort vemod, språket är starkt och framför allt har han den goda smaken att inte förklara och beskriva i tid och otid, det han vill framsäga. Han kan konsten att gestalta.

The post Språkskimmer i mörkret first appeared on Opulens.