FILM. Daniél Lopez Nelson ger här en ingång och bakgrund till Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” som framöver kan ses på SVT Play.

I samband med presidentvalet i november slår vita amerikaner larm om att demokratin är hotad. Spike Lees Malcolm X (1992), med Denzel Washington i rollen som medborgarkämpen, framhåller en försummad realitet: att demokratin i USA historiskt sett länge varit angripen – i alla fall för landets svarta befolkning.

USA går som bekant till presidentval i november. Opinionsmätningarna förutsäger att Donald Trump går mot en seger. Samtidigt skanderar demokraterna att landets framtid står på spel; demokratin är hotad.

Angela Davis

USA har varit en demokrati sedan 1700-talet: ett politiskt system som företrätt folket och deras vilja – i alla fall landets vita befolkning. Den amerikanska aktivisten Angela Davis påvisade under 1900-talet att svarta amerikaner levde i ett parallellt system, som förekom inom landets demokratiska samhälle. Davis hävdade att USA i själva verket var fascistiskt.

Inom en demokratisk stat skyddas nämligen alla medborgares rättigheter. Detta har inte varit fallet för alla i USA. Till skillnad från vita har svarta amerikaner underkastats auktoritär ledning, nationalism, förtryck av oliktänkande och militarism. När dagens vita demokrater trångsynt varnar för demokratins sårbarhet, skymtar deras brist på empati för afrikanamerikaners upplevelser av ett demokratiskt system som inte fullt ut omfattat dem.

Malcolm X ‒ en historisk gestalt

Malcolm X är en historisk gestalt som var ett svar på det parallella fascistiska systemet. Han bekämpade, beväpnade sig mot systemet, med ordet, intellektet, en utomordentlig retorisk förmåga och ett löfte om att utkräva vedergällning i samband med våldsförtryck.

För att verkställa de sista summorna, av den uppskattade budgeten på 35 miljoner amerikanska dollar, till filmen Malcolm X var den politiskt slagkraftige regissören Spike Lee nödgad att söka sig till privata finansiärer som bland annat Oprah Winfrey och Michael Jordan. Produktionsbolaget bakom filmatiseringen, Warner Bros., vägrade nämligen att hosta upp de sista miljonerna som krävdes för att initiera levnadsteckningen av den kontroversielle Malcolm X.

Polisbrutalitet då som nu

Filmen spelades in i kölvattnet av den polisbrutalitet som, i likhet med i dag, drabbade svarta amerikaner på 90-talet. Lee inleder Malcolm X med att växelklippa mellan filmen på polismisshandeln av Rodney King – en filmatisering idag hade innehållit filmklipp på George Floyd – och en amerikansk flagga som fattar eld.

Nation of Islam och Malcolm X

I bakgrunden anklagar Denzel Washington, som Malcolm X, med dennes beslutsamma stämma, den vita mannen: ”Bröder och systrar, jag är här för att säga att jag anklagar den vita mannen. Jag anklagar den vita mannen för att vara den största mördaren på jorden […] Det finns ingen plats i denna värld där den mannen kan säga att han har skapat fred och harmoni.” Inledningen speglar den politiska åskådning som Malcolm initialt bedrev. Som medlem av den afrikanamerikanska extremistgruppen och personkulten Nation of Islam förespråkade Malcolm X bland annat en aggressiv svart nationalism, separation från vita och självförsvar.

Vid slutet av sitt liv, efter sitt utträde ur Nation of Islam, förespråkade Malcolm däremot en samexistens mellan vita och svarta.

Filmiskt hantverk

Malcolm X är över tre timmar lång och är ett utomordentligt mångfacetterat filmiskt hantverk, som till och med innehåller ett musikaliskt nummer i Roseland Ballroom i New York.

Filmens första timme pendlar konstfullt mellan medborgarkämpens barndom – Malcolm X föddes som Malcolm Little – hans tonårsliv som fifflare i Harlem, där han gick under gatunamnet Red, och hans tid i fängelse. Bildspråket är färgrikt, glödande och den turbulenta tid som Malcolm växte upp under gestaltas genom en dynamisk kamera som färdas sidledes, far upp och ner och rusar både framåt och tillbaka.

Resten av filmen är i jämförelse mer nedtonad, och skildrar Malcolms konvertering till Islam – hans själsliga vändpunkt i livet – hans inträdde i Nation of Islam, transformationen till Malcolm X, och de motsättningar inom gruppen som leder till hans utträde.

Två filmer till om Malcolm X

Vid efterfrågan av faktadrivna filmer om Malcolm X rekommenderas Netflix-dokumentärerna Blodsbröder (2021) och Vem dödade Malcolm X? (2020).

”Malcolm X” alstrar sympati och empati

Malcolm X ger en känsloladdad och subjektiv insyn i det parallella samhälle vita amerikaner gärna glömmer bort i sin idylliska återgivning av USA som välmående demokrati. Och huvudgestalten Malcolm X, livet han levde och den kamp han bedrev har en enande effekt på filmens åskådare. Den alstrar sympati och empati – förmågor som vi är i stort behov av i dagens splittrade samhällstillstånd.

Malcolm X går att se på SVT Play från och med den 30 augusti.

The post Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV. “Det spelar inte så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse.” Amra Bajric apropå att den feministiska medieprofilen Linnea Claeson anklagats för att ha fabricerat och överdrivit sexuella trakasserier.

Den senaste tiden, i samband med debatten kring Linnea Claesson, har jag funderat över Rachel Dolezal och kontroverserna kring hennes lögner. Dolezal som är vit men låtsades vara afrikanamerikan var en ledande figur inom NAACP. Skadade hon verkligen afrikanamerikanernas kamp i USA innan hon avslöjades som en bluff? Om Dolezal passerade som afrikanamerikan, bedrev deras kamp och dessutom utsattes för rasism – vilken skada gjordes egentligen innan det avslöjades att hela hennes existens var en stor lögn?

Parallellerna är inte självklara men det finns en viktig aspekt att ta hänsyn till: även om det är påhittat – är det inte för jävligt ändå? Kriminologen Nina Rung var inne på samma spår och kritiserades av Dagens Nyheters Lisa Magnusson för att ha skrivit följande på sina plattformar om Linnéa Claeson: “OAVSETT om Linnéa skulle hittat på, överdrivit eller sagt något som inte går att ’bevisa’. Vad har det resulterat i?” Jo, svarar hon sig själv: ”Fler har fått veta mer om övergrepp och våld. Om feminism.”

Problemet är att feministisk kamp idag och de texter som skrivs på egna sociala medier-plattformar enbart representerar en själv och ens egna åsikter. Claeson och många andra representerar ingen organisation. De kan inte ersättas vid ett årsmöte eller uteslutas av styrelsen för att ha brutit mot föreningens stadgar eller förhållningsregler. Rachel Dolezal ställdes till svars och fick ta konsekvenserna av sina handlingar.

Claeson riskerar inga lagliga repressalier och behöver inte stå till svars inför potentiella arbetsgivare eller besvikna medlemmar. Samtidigt är det skillnad på att ensam behöva hantera en kritikstorm och att ha en hel organisation i ryggen.

När man väljer att förfalska eller överdriva upplevelser av utsatthet så skadas i det här fallet den feministiska kampen. Det underminerar inte bara det våld kvinnor utsätts för utan det riskerar också att sabotera det arbete feministiska organisationer och föreningar faktiskt utför.

Det krävs bara att en falsk våldtäktsanklagelse uppdagas för att alla våldtagna kvinnors historia ska ifrågasättas. Men det tog en revolution som #metoo för att få mångåriga förövare på fall. Kampen förs framåt kollektivt. Om #metoo bevisat något så är det att kvinnlig organisering gör skillnad.

Personligen landar jag i att det inte spelar så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse. Representanter, självvalda eller tillsatta har i alla tider ljugit eller förvanskat historier för vad som just där och då anses vara den goda sakens skull.

Min ståndpunkt är helt enkelt att går en historia som läggs ut online inte att faktakolla finns det en risk för att delar av den kan vara osann. Frågan är om jämställdheten drivs framåt av att ett fåtal individer agerar och beter sig som organisationer och föreningar? Där deras subjektiva och personliga åsikter ges samma legitimitet som föreningar eller ett kollektiv av kvinnors röster.

Just därför måste alla kamper för förändring drivas genom exempelvis politiska partier eller intresseorganisationer. För när en individ skadar kollektivet så är hen som en del i ett ansvarsutkrävande kollektiv inte oersättlig. Organiserat systerskap handlar inte bara om att stå vid varandras sida när det blåser. Det handlar också om att kunna kräva att varje person tar ansvar för sina handlingar, tar till sig av kritiken och är ödmjuk inför det förtroende som den fått av andra att förvalta.

The post Vikten av organiserad kamp first appeared on Opulens.