ÅLDERSNOJA. Sverige är ett land präglat av ålderism och åldersnoja. Lars Thulin lyfter fram ett östafrikanskt perspektiv på människans åldrar.

En kamrat kom till vår pubkväll och hälsade frustande och lite forcerat på oss i gänget, som den gör som är uppfylld av något hen vill dela med sina kompisar.

”Vet ni vad?” frågade han och fortsatte: ”I dag var första gången någon reste sig på tunnelbanan för mig. Och frågade om jag ville sitta. Tänk att han tyckte jag såg så gammal ut. Vad f-n ska man göra? Skratta eller gråta?”

Själv har jag av och till fått den frågan i ett par år. Därmed insåg jag att jag såg både skröpligare och äldre ut än min jämn- och mångårige kamrat.

Mina känslor när någon erbjuder sin plats är blandade. Glädje över omtänksamheten och att det vi kallar artighet finns kvar i samhället. Jag har också noterat att det ofta är unga personer med det som kallas utländsk härkomst som reser sig upp. Samtidigt finns sorg och vemod i insikten att jag uppnått den ålder som jag i min ungdom betraktade som åldrig, alternativt gammal gubbe. Mixen av känslor är svår att hantera.

Svensk åldersnoja

Ambivalensen beror på hur vi ser på ålderdom. Det trista med den är givetvis att slutet på livet närmar sig allt snabbare samt att fysiska tecken indikerar att ett kroppsligt förfall pågår. I ett västerländskt samhälle som efter andra världskriget helt präglats av föreställningen att evig ungdom är paradiset och där ingen vill fylla mer än 29 år, är den tanken tuff. Speciellt som det i Sverige tycks råda ett bäst-före-datum på 45 år för den som behöver ett nytt jobb

Varför är det så? En förenklad förklaring är att allt är Marknadens fel. Den som ständigt försöker sälja allt och alla med vacker ungdom. Ibland retuscherad och botoxad, ibland verklig. Frågan är om inte marknaden då gör självmål. En kort tid av mitt yrkesliv arbetade jag nära smarta entreprenörer och reklamskapare. De förundrades av det faktum att många företag lade oerhört mycket pengar på reklam till de unga, som sällan har så mycket pengar till konsumtion. Men nästan struntade i äldre, som i hög utsträckning har mycket mer att spendera. Dessa experters förklaring var att reklamköparna hoppades att kunna lura de äldre att de var yngre. Och därför falla för lockropen. Krånglig omväg, inte sant?

Åldersnoja – ett märkligt fenomen

Samtidigt är rädslan för ålderdomen, vilken manifesteras i försök att glömma den och ibland förakta den, märklig. Eftersom den är oundviklig – under förutsättning att man får förmånen att bli äldre. Alla får inte det. Men att slippa ålderdomen genom att lämna jordelivet i förtid är för de flesta inget bra alternativ.

I andra kulturer är bilden en annan, speciellt i österlandet visas vördnad och respekt för den som samlat på sig kunskap och erfarenhet under ett långt liv. Sannolikt var det också så en gång i tiden i vår del av världen. Begreppen byäldste och ålderman tyder på det.

Den mentala kapaciteten

En människas mentala kapacitet och förmåga till insikt och problemlösning består av två delar: hjärnans rent fysisk-kemiska egenskaper i form av perfekta synapser som ger snabbhet och ett minne som aldrig sviktar. Mot detta sätts erfarenhet och förmåga till översikt. Där fungerar hjärnan ungefär som AI. Den ger sig ut på interna strövtåg och samlar in information om liknande händelser som finns lagrade. Då kan den skapa väl underbyggda analyser på komplexa problem.

Ett etiopiskt perspektiv

Det optimala är en hjärna med båda delarna i en bra mix. När i livet uppnås denna peak? Genom delar av min familj har jag fått insikt i det etiopiska samhället och hur det förr styrdes av stammar. Där hade man fattat det där med mixen.

Efter 20-årsdagen fick personer delta i diskussionen, ha synpunkter och tänka nytt, berättade min släkting om en östafrikansk stam. Men först vid 40 år erhöll de någon verkligt beslutande makt. Efter 60 förlorade personen denna position. Fast blev kvar som respekterad rådgivare.

Jag finner modellen sympatisk. Givetvis skapades den i en tid då genomgripande mentala tester inte kunde utföras. I stället fick schabloner byggda på erfarenhet tillämpas. Det viktigaste är kanske inte de åldersgränser som användes. Utan att alla behövdes och deltog efter förmåga. Och att deras egenskaper respekterades. Det vann alla på.

Hur ser det ut om vi tillämpar den östafrikanska stammens åldersindelning på Sverige?

Vår riksdag lever delvis upp till det östafrikanska idealet. Medelåldern är 50 år, mitt i prick! Antalet ledamöter över 65 år, har historiskt legat på runt fyra procent. Alltså inget stort intresse för goda råd. Men vissa kämpar på. Liberalen Barbro Westerholm tackade 2022 för sig, 89 år gammal.

Vår nuvarande regering hade då den tillträdde medelåldern 45 år. I Stefan Löfvens lag 2018 var snittåldern 51 år.

Att Trump är 79 år, Putin 73 och Xi Jinping 72, är måhända inget styrkebesked för världen.

Näringslivet tycks värdera erfarenhet högt. Genomsnittet för en vd i våra börsföretag är 58 år. Då återstår två år innan de, enligt östafrikansk visdom, bör tas ur aktiv tjänst. I Europa som helhet är siffran 54 år. I USA är snittet i nivå med det svenska.

Skänkte denna genomgång trösterika svar till mitt pub-gäng? Jo, att det är trevligt att vara rådgivare. Och att den som vill ta del av kloka råd måste betala för dem. Ett sätt är att erbjuda sin plats på buss och tunnelbana.

The post Kan östafrikansk visdom bota svensk åldersnoja? first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger applåderar en fingerfärdig trollkarl från Burkina Faso vid namn Aboubakar Traoré.

Aboubakar Traoré trollar med sin kamélé n’goni, ett västafrikanskt stränginstrument med rötter i kungariket Mandingo och i dag betraktat som Malis traditionella motsvarighet till gitarren, fast med åtta till tolv strängar.

Till det lika fingerfärdiga som uttrycksfulla n’goni-spelandet sjunger Burkina Faso-artisten med kraftig och variationsrik röst. En röst som bär på ekon av muntliga berättandetraditioner i nedstigande led från Mandinka-grioter. Aboubakar Traoré sjunger om frihet, rättvisa, ursprung, familj – och kärlek, såklart.

De musikaliska kompisarna i Belgien-baserade gruppen Balima faller naturligt in i låtarna på nya albumet ”Sababu” (Zephyrus, LP/CD/DL). Detta medelst instrument som balafon, gitarr, bas, trummor och djembé-slagverk. Det är flera snäpp tajtare och ännu mer levande än på debuten från denna artist, hemmahörande i Bobo-Dioulasso, den näst största staden i Burkina Faso. Även ”Tama Tama”, som kom för sex år sedan, finns på Spotify om än i kraftigt förkortad version med endast fyra av nio spår.

Tillsammans skapar de skickliga spelmännen på ”Sababu” en omedelbart tilltalande musik som fångar och för mig med, med rytmer som aldrig avskärmar, trots att det kan bli nog så avancerat ibland. Ibland smyger det med element från jazz och reggae.

Det här är ingen svårlyssnad musik, och allt går inte i snabba tempi. Helheten andas ledigt, och Aboubakar Traoré & Balimi varvar den pockande rytmiken med snygga ballader. Allt på en skiva som andas optimism och vittnar om människans inneboende möjligheter.

…

The post Kangas klanger: Aboubakar Traoré ‒ en fingerfärdig trollkarl first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är krockarna mellan hennes egensinnigt skildrade karaktärer som är Elina Gobenas styrka,” skriver Carolina Thelin som läst debutromanen ”En ny jord”.

The post Elina Gobena debuterar med välskriven roman first appeared on Opulens.

PENSIONSPENGAR. En rad organisationer och privatpersoner polisanmälde idag AP-fonderna för eventuellt olagliga investeringar i moçambikiska gasanläggningar. 

En polisanmälan har upprättats riktad mot de allmänna pensionsfonderna för deras innehav i företag kopplade till ett naturgasprojekt i Moçambique. Bakom initiativet ligger ett tiotal organisationer och privatpersoner, däribland Afrikagrupperna och Gudrun Schyman som menar att pensionsfondernas investeringar riskerar att leda till att miljö och människor kommer till skada. Den tidigare vänsterparti- och feministiskt initiativ-ledaren är idag aktiv i Klimatalliansen. Nu vill anmälarna undersöka huruvida innehavet kan utgöra ett brott. 

Flera av de allmänna pensionsfonderna har investerat i företag som leder ett naturgasprojekt i provinsen Cabo Delgado i Moçambique. Projektet bedöms kunna leda till konflikter, tvångsförflyttningar och därtill innebära omfattande negativ miljöpåverkan. 

– Enskilda individer kan inte välja vilka företag AP-fonderna köper aktier i. Därmed gör fonderna svenska folket till medbrottslingar mot deras vilja, säger Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna i ett pressmeddelande. 

The post Schyman och Afrikagrupperna polisanmäler pensionsfonder first appeared on Opulens.

FOLKMORD. Gregor Flakierski konstaterar att ”Barfotakvinnan” av Scholastique Mukasonga är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till kvinnorna i Rwanda.

Barfotakvinnan
av Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Bokförlaget Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelser och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades från att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga drycker, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en de kommande morden hänger ödesdigert som en mörk skugga över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra. Under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi efter att ett folkmord ägt rum, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

The post Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord first appeared on Opulens.

SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

The post Helgporträttet: “Hoppas kunna slå hål på myter” first appeared on Opulens.

KULTURCHAUVINISM. “Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor”, skriver antropologerna Katarina Graffman och Haris Agic.

Med morgonkaffet i ena handen och mobilen i andra, scrollar vi på varsitt håll igenom flödet på våra SoMe-plattformar. En välbekant och tillfredsställande morgon-lägeskoll-ritual som inger trygghet och en känsla av kontakt med världen som omger oss. En slags Reader’s Digest i sociala medier-format för den samtida homo digitalis; underhållning såväl som omvärldsbevakning.

Myllret av aktuella nyhetsinslag, debattartiklar, glimtar av kulturinslag, jobbtips, roliga filmklipp, personliga rants, fyndiga memes – allt detta och mer därtill – förtrollar, upplyfter och bedövar i omgångar med sitt brus av ömsom mångfald ömsom enfald. Rätt som det är, så råkar vi snubbla över ett kort filmklipp som sticker ut från mängden och som hugger tag i oss.

I filmen syns en ung kvinna. Med sin färggranna traditionella dräkt och sina uttrycksfulla smycken, inklusive ett maffigt halsband gjort av metall och läder och en hjälmliknande frisyr uppbyggd av täta flätor, så kallade Bob Braids, signalerar hon en autokton kulturell tillhörighet, troligen kopplat till ett ursprungsfolk, en stam. Sannolikt någonstans i Afrika. Hon sitter på sandmarken. Strax bakom henne ligger ett par välanvända lerkärl. Som ett backdrop, lite längre bort, omgärdas hela scenen av lövrik grönska. Precis framför sig har hon en stor sten mot vilken hon, med båda händerna, gnider en annan sten – en röd lersten – och frigör på så sätt ett rött pulver. Det röda pulvret samlas sedan i en plastpåse och används lite längre in i filmklippet för att färga håret och hårbotten röda på en annan person med liknande flätor.

Ovanför det inbäddade filmklippet (som vi har kunnat spåra till ett flertal olika konton på Youtube), i inläggets textfält, står det att kvinnan tillhör Hamar-folket som bor i Omo River Valley, i sydvästra Etiopien. Inläggstexten i övrigt går inte in på djupet vad gäller kvinnans utstyrsel eller betydelsen av praktiken med det röda pulvret utan fungerar mer som en hyllning till det vackra, fantastiska och unika och listar en rad fakta kopplade till Omo Valley, Etiopien och Afrika. Vid närmare titt så är det inte särskilt förvånande då dessa aggregerade fakta är hämtade från den brittiska turistbyrån Brilliant Ethiopia. Inget konstigt med detta, turism är både en välbehövlig lokal näring och en möjlighet för människor att se sig om i världen och vidga sina vyer.

Nu, begrunda följande!

Vi människor har alltid fascinerats av kultur. Närmast tusen reaktioner och hundra kommentarer under detta inläggs första dygn vittnar om det. Vår inneboende nyfikenhet på kulturella olikheter skapar ett intresse. Ett filmklipp på internet ger oss dessutom en trygg distans som gör att vi kan beskåda och begrunda främmande kulturer utan att känna oss hotade av dem. För vår förtjusning vid kulturmöten är sällan riktigt fri från skräck. Så här, på trygg digital distans, kan vi utforska våra olikheter och samtidigt känna oss världsliga och bildade utan att riskera att blotta våra eventuella mindre vidsynta sidor.

Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli?

Själva innehållet i en film som denna frammanar olika reaktioner, beroende på vad man har för bakgrund, förkunskaper och intressen. Detta gäller även oss som är antropologer båda två. Vi reagerade på filmen på lite olika sätt.

En av oss blev nyfiken på semiotiken – för det är någonting speciellt med glimtar av lokala kulturella praktiker vi inte möter varje dag. Vilken rikedom av betydelser kan den röda färgen bära på? Handlar det om status? Hälsa? Folktro? Vilka praktiska betydelser kan praktiken ha? Innehåller pulvret kanske några mineraler som skyddar håret och hårbotten från hetta/sol/uttorkning?

Den andre kände mer av ett obehag kring den ohämmade romantiseringen av det kulturellt unika i inläggstexten och kommentarerna – exotifieringens trolltyg som genom överdrivet förskönande bara bidrar till ytterligare stereotypisering och alienering av alla människor som är olik en själv – kultursafari in the making. Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli? Hur många bland kommentarerna är exotifierande? Finns det några intressanta likheter eller skillnader dessa kommentarer emellan?

Ingen av oss två har läst tillräckligt mycket om just Hamer-folket för att i skrivande stund kunna hävda någon antropologisk expertis här. Måhända har vi genom åren sett de typiska rödfärgade flätorna och de kännetecknande halsbanden, men mycket mer koll än så har vi nog inte. Men det är ok då vår ambition här inte är att ge någon djupare analys av Hamer-folkets värld. Men drivna av vår nyfikenhet på Hamer-folkets praktiker – och minst lika mycket på SoMe-folkets reaktioner på dessa – började vi läsa igenom kommentarerna. Det intressanta här är att det tog oss inte lång tid innan vi båda kände: det här måste vi prata om! Så, vad var det som fick oss att känna så?

Till en början tycktes de flesta kommentarer vara affirmativa och glada hejarop – en kollektiv hyllning av den mänskliga mångfalden. Men vid närmare titt upplevde vi att de domineras av grava förgivettaganden, svepande romantiseringar och ett generellt förståsigpåande. Exempelvis så ägnade sig många åt att kommentera filmen med en tydlig ambition att romantisera livet i minimalism – som ju resonerar i fin harmoni med hållbarhetstrenden här hemma: ”Detta är lycka när man inte har någonting att förlora” eller “att vara lycklig med det lilla man har är en välsignelse” eller “Att nyttja de tillgängliga resurserna och klara sig med det man har. Supersmart” eller den supertydliga: “För att bättre kunna förstå skillnader mellan stadsliv och stamliv behöver vi bara fråga oss den mest grundläggande frågan: vilka är våra mest grundläggande behov för överlevnad?” och liknande.

Vidare, ett signifikant antal kommentarer romantiserade kulturella särdrag utan att egentligen hänvisa till annat än kvinnans skönhet. Uttryck som “Otroligt vacker!” eller “Vacker Hamer-flicka!” eller “Vilken vacker tjej. Härligt leende!” och liknande avlöste varandra. Denna typ av exotifiering kan verka oskyldig och kan ofta försvaras med: “Men det är bara en komplimang!”. Men även om sådana komplimanger inte kan kopplas till några onda avsikter så är de ingalunda oproblematiska. Överdrivet fokus på och uppenbart graderande hyllning av den andres utseende, dessutom med en underton som kopplar det vackra till den andres kultur, skapar en förväntning att den andre alltid är och ska vara “otroligt vacker”. Detta gör det svårt för den andre att alltid leva upp till denna och snarlika förväntningar. Då snackar vi alltså dubbelbestraffning.

Vidare, kvinnans skönhet beskrivs ibland med särskild koppling till vissa specifika fenomen – framförallt naturen eller det naturliga: “Ren naturlig skönhet” eller “Tack för att du bildar hela världen om dess naturliga skönhet”. I antropologisk litteratur och i synnerhet inom den postkoloniala tankeströmningen har sådant ofta beskrivits som exotifiering per excellence som vi i väst ofta gör oss skyldiga till. Genom sådan retorisk inramning framstår vi själva som kulturella, bildade och utvecklade och de andra som närmare naturen, ytterst okulturella och till syvende och sist primitiva.

Mer därtill, spänningsfältet mellan natur och, i synnerhet kvinnlig, skönhet har i antropologisk litteratur och inom postkolonial teori beskrivits som tecken på den västerländska approprieringen av den andre som ett konstverk för den privilegierade vita västerländska mannen att ha tillgång till och avnjuta. Sådan objektifiering har, under kolonialismens epok, kalibrerats i praktiken med starka kopplingar till sexualitet. Den andre ansågs vara mer natur än kultur – mer primitiv än civiliserad – och därmed mer sexuell. Så, de exotiska kropparna fanns där till den västerländska mannens förfogande. Sexuell objektifiering av den andre, mer känt som sexuell rasism eller rasistisk sexualisering, är en dokumenterad praktik sprungen ur det koloniala våldet mot kvinnor i kolonierna där rasistiska våldtäkter var mer norm än undantag. Således kan den ingalunda viftas bort som en flummigt teoretisk fabel konstruerad av diffusa kulturforskare.

Den östafrikansk-arabisk-brittiska, svarta, muslimska kvinnan, författaren och föreläsaren Layla F. Saad har i sin bästsäljande och banbrytande bok Me And White Supremacy skrivit att svarta kvinnor väcker alla möjliga slags känslor hos vita privilegierade västerlänningar: ilska, åtrå, förvirring med mera. Saad menar att svarta kvinnor antingen är överhumaniserade eller avhumaniserade i det dominanta vita västerländska narrativet och målas ofta fram i breda och monolitiska penseldrag som kategoriserar dem i särskilda stereotyper med rötter i det våldsamma slaveriet i Amerika. Den amerikanska aversionen mot den svarta kvinnan tar sig uttryck på en rad olika sätt, bland annat genom idolisering och fetischisering av svarta kvinnors styrka, skönhet och kultur. Hur evident är inte detta i alla de kommentarerna som vi har lyft upp här? Men, som om detta inte var tillräckligt, det fanns en specifik kommentar bland andra i kommentarsfältet som lyckades ge uttryck för det koloniala arvet med en ytterst obehaglig tydlighet. Kommentaren var skriven av en äldre vit man och löd såhär: “Precis när filmen började [då den unga kvinnan står i fokus] trodde jag att det var en erotisk fantasifull metafor. Men efter att ha sett hela filmen kunde jag känna lugnet”.

Denna kommentarstråd visar på en särdeles bristande kunskap i fråga om kulturell mångfald. Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor. Att vissa ibland oss därutöver får erotiska associationer bara av att se en ung mörkhyad kvinna i traditionell dräkt – och dessutom inte ser någonting alls konstigt med att offentligt skylta med det – är väl anledning nog att larma högt och brett.

Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion.

Vår text här är en etnografisk återgivning av en riktig händelse som vi på grund av dataskyddslagen och lagen om upphovsrätt inte kan avslöja i dess helhet. Filmklippet däremot finns att se på Youtube för den hugade. De kommentarerna som vi har citerat här är alltså riktiga – vi behövde dock översätta dem från engelska till svenska för smidigare läsning. Översättningen har gjorts med största noggrannhet och hänsyn till detaljerna för att på så korrekt sätt som möjligt kunna återge sentimentet i det som har uttryckts. Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion. Det är dessutom en berättelse som många känner igen; den är representativ för andra snarlika berättelser om exotifiering, objektifiering och sexualisering av människor som avviker från normen. Det handlar om väldokumenterade tanke- och beteendemönster och det här är bara en bland många berättelser som synliggör underliggande etnocentriska drag många av oss härbärgerar och uttrycker i tanke och handling utan att ens vara medvetna om det, något som inte minst kommit till uttryck i hur vi ser på flyktingar från närliggande områden respektive de som kommer från fjärran länder. När vi sitter där och scrollar i våra SoMe-flöden…

Inte nog med att alla vi som slår oss för bröstet om vår egen utveckling uppenbarligen har misslyckats med att utvecklas bort från vårt föga smickrande koloniala arv – detta arv är dessutom fortsatt dominant och har ett starkt inflytande över hur vi tänker, agerar och vad vi gör. Både den västerländska självbilden och den västerländska bilden av den andre tycks fortfarande i mångt och mycket grundas i detta arv. Ett hierarkiskt rangordnat “vi” och “de”. Mot bakgrund av detta tränger sig den oundvikliga frågan på: Om vi inte ens såhär på tryggt digitalt avstånd förmår famna kulturell mångfald utan att exotifiera, objektifiera och sexualisera – hur ska vi då kunna arbeta med mångfald och inkludering på våra arbetsplatser, i våra grannskap och på våra gator och torg?

Kultur lyfts ofta som det enda som särskiljer oss människor från andra arter. Och ändå så tycks den vara bland det svåraste för oss att förstå, famna och hantera. Sannolikt beror det på kulturens inneboende paradox – att den enda vägen till förståelse av kultur är genom de egna kulturella glasögonen som vi alla går omkring och bär på. Så, vår förståelse av vår egen och andras kultur är alltid kulturellt betingad. Alltså aldrig ren, ofiltrerad och objektiv. Men betyder det att vi därför är dömda till ett evigt etnocentriskt perspektiv? Antropologin har lärt oss att det inte behöver vara så. Genom att aktivt söka relativisera våra egna förgivettaganden samtidigt som vi är genuint nyfikna på och öppna för att lära oss om och från andra kulturer kan etnocentrismen till en stor del tränas bort. Den viktigaste förutsättningen för att det ska funka, dock, är att vi verkligen vill det.

The post Helgessän: Nykolonialistens våta dröm om Den andre first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam har i Paris sett en imponerande retrospektiv utställning med  fotografen Steve McCurrys bilder. Och hon är entusiastisk.

The World of Steve McCurry
Musée Maillol, Paris
09 december 2021 –29 maj 2022

Ingen har väl kunnat undgå fotografiet som porträtterar den afghanska flickan med de gröna ögonen, flertalet gånger publicerad, bland annat på National Geographics första sida? Nu visas en retrospektiv med 150 av Steve McCurrys fotografier i förstorade format på Musée Maillol, i Paris.

Besökaren får följa med i hans fotspår från Afghanistan till Sydöstra Asien och från Afrika till Sydamerika. Bilderna förmedlar krig och elände men även fotografens medkänsla för människor och djurs integritet och dignitet. Det finns också inslag av humor och lekfullhet där man minst anar det. Och visst finns även här fotot av den afghanska flickan som nu har blivit vuxen, upphittad efter 17 år och fotograferad på nytt.

Utställningen börjar på övervåningen i detta lilla men fina privata museum, ett stenkast från boulevard St Germain, vilket var konstnärskvarteret för några årtionden sedan och som fortfarande besitter en oneklig charm. De första rummen är tänkta som en introduktion med svartvita fotografier från Steve McCurrys första resa till Afghanistan 1979–1980. Flera avbildar de mujaheddin som kämpade mot både ryssar och den afghanska armén.

Sedan tar jag steget in i hjärtat av utställningen. Där möts jag av en färgexplosion och betraktande blickar från porträtt tagna i all världens hörn. Förutom de på de helt beslöjade afghanska kvinnorna i sina blåa burkor – jag läser mig till att över två miljoner afghanska änkor försöker överleva med sina barn efter åratal av krig och talibanstyre. Det är svårt att ta till sig att de nu återigen tvingas underkasta sig denna kvinnofientliga regim.

Men det finns också roliga bilder som den på pojkarna som leker bredvid några av världens äldsta träd – baobabträden i Madagaskar. De kallas även för ”livets träd” för dessa tusenåriga träd bär på livsviktigt vatten.

Magnifika bilder från Wadi Rum, öknen i södra Jordanien, tar oss tillbaka i tiden: till nabateerna som byggde Petra, den rosa sandstensstaden där, cirka 200 år före vår tideräkning.

Omofolket i Etiopien skildras i otroligt vackra och färgstarka bilder. Från Mali, får jag uppleva de enkla men arkitektoniskt intressanta husen. I Sri Lanka förvånas jag över hur utövarna av fiske klättrar upp på höga stänger i vattnet för att kasta sina nät. Översvämningsbilderna under monsunen i Indien skildrar människor som vadar genom vattenmassorna med en symaskin eller en tebricka i handen. De överfulla tågen med cyklar fastsnurrade utanpå vagnarna är också oförglömliga.

Utställningen avslutas med korta videofilmer där vi får följa fotografen själv ut på några av hans äventyr. Enligt Steve McCurrys egna ord: “När jag kommer till ett nytt ställe, ger jag mig av, på måfå, tidigt på morgonen. Plötsligt händer något magiskt och jag börjar se i bilder, nästan som i ett meditativt tillstånd.”

Det är omöjligt att tillfredställande kunna återge denna omfattande fotografiutställning, men jag hoppas att jag kunnat ge er mersmak att själva upptäcka denna sensationella, flertalet prisbelönta fotograf, om inte annat så i en av hans fotoböcker.

The post Fotojournalistik i världsklass first appeared on Opulens.

PROSA. Skurkens dans av Fiston Mwanza Mujila är fylld av detaljer, levande iakttagelser och en myllrande mångfald av människor. Sättet att skriva är motsatsen till allt som heter återhållsamhet och författarens fantasi har inga gränser, skriver Thomas Almqvist.

Skurkens dans av Fiston Mwanza Mujila
Översättning: Elin Svahn
Rámus

Fiston Mwanza Mujila är född 1981 i Kongo men bor i Graz i Österrike. Han debuterade med romanen Tram 83, som nominerades till Man Booker International och Prix de Monde. Han belönades med Etisalat Prize för bästa afrikanska roman 2016. Förutom prosa skriver han dikter och är i Tyskland och Österrike också erkänd som dramatiker.

The post En gränslöst fantasifull berättare first appeared on Opulens.

NOBELVINNAREN. När Abdulrazak Gurnah fick veta att han tilldelats Nobelpriset i litteratur stod han i köket med en kopp te i handen. Han trodde att det var ett skämt.

Hans fru och barnbarn var på utflykt till ett zoo, och Abdulrazak Gurnah hade just bryggt te i villan i Canterbury i England när Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm ringde.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Började skriva för att saker plågade mig” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Carsten Palmer Schale, som är en kännare av världslitteraturen välkomnar valet av Abdulrazak Gurnah till årets Nobelpristagare i litteratur. “En av världens bästa nu levande författare” är hans omdöme.

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen. Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder.

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog Paradise (1994) och By the Sea (2001).

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av Essays on African Writing, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för A Companion to Salman Rushdie (Cambridge University Press, 2007). ‘Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987.

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner.

Paradise (1994, finns numera på svenska, Paradiset i översättning av Helena Hansson, Celanders förlag)

I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin “farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar.

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som “européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska.

The Last Gift (2011, finns numera på svenska, Den sista gåvan, i översättning av Helena Hansson, Celanders förlag) I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I The Last Gift avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta

“Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen.

Afterlives (2020, finns ännu inte på svenska) Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia.

I Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman Afterlives avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är “i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att “tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”.

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse.

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

“Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han “har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I Afterlives överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse. Kort sagt är Abdulrazak Gurnah en av världens bästa nu levande författare.

The post Väl värd ett Nobelpris i litteratur first appeared on Opulens.

RÄTTVISA. Den före detta rebelledaren Gibril Massaquoi står åtalad för krigsbrott begångna i Liberia. Nu pågår vittnesförhör vilka flyttats till Sierra Leones huvudstad Freetown från Finland där själva rättegången äger rum.

Artikeln publicerades från början av Tomas Nordberg via Global Bar Magazine

I mars 2020 arresterades den före detta rebellbefälhavaren Gibril Massaquoi från Sierra Leone i Finland där han befann sig. Rättegången mot honom genomförs därför inom det finska rättsväsendet. Inför rättegången genomfördes en helt unik brottsplatsundersökning där fyra långa besök genomfördes i Sierra Leone och Liberia som du kan läsa om här.

Gibril Massaquoi står åtalad för en litania av mord, tortyr och våldtäkter förövade i Liberia av honom eller rebeller i den Revolutionära enade fronten (RUF) mellan 1999 och 2004. Rättegången påbörjades i februari i Finland där Massaquoi varit bosatt sedan 2008 och där han arresterades i mars 2020. Domstolspresidiet flyttade sedan till Liberia där ingen domstol hittills har prövat brott begångna under inbördeskrigen som ägde rum 1989-1996 och 1999-2003 och som resulterade i 250,000 människors död. 

Istället för att flytta ett 80-tal vittnen till Finland valde rätten att flytta förhören till Sierra Leone där de nu äger rum. Vittnesförhören skulle ha återupptagits i slutet av förra månaden i Freetown, men de har skjutits upp flera gånger eftersom två av domarna har ådragit sig tyfusfeber. Förhören sker på hemlig plats i staden och förväntas avslutas i dag. Den åtalade Massaquois försvarsteam försöker skapa tvivel kring de dussintals vittnesutsagor som har påstått att rebelledaren begick grymheter i Lofa County och i Waterside i Monrovia och Massaquoi hävdar själv att han är oskyldig.

– När jag hörde att Massaquoi satt in fängelse anklagad för att ha stridit och dödat i Liberia så började jag gråta, för han deltog inte i något krig i Liberia, det enda han gjorde var att  2002 träffa Taylor för fredssamtal, säger vittne ”Sju” till Africa Online. Massaquoi själv förnekar brott och säger att han förde fredssamtal med krigsherren Charles Taylor under tiden för de påstådda brotten. Andra vittnesmål har dock tydligt pekat ut Massaquoi som ansvarig för flera brutala övergrepp.

Rättegången mot Gibril Massaquoi påbörjades den första februari i Tammerfors i Finland. Istället för att transportera fler än 80 vittnen dit från Sierra Leone valde domstolen att åka till Sierra Leone för att förhöra vittnen. Den finländske domstolen har inte gett fallet till domstolen i Sierra Leone. Däremot genomför den finländske distriktsdomstolen förhör av försvarsvittnen i Freetown. Den 21:a maj avser de finländska domarna att återvända till Finland för att fortsätta rättegången den 31:a maj. 

Den femtioettårige Massaquoi, vars smeknamn var ”Ängel Gabriel” under denna tidsperiod, var en av frontens ledare och underställd dess högste ledare korpral Foday Sankoh. Massaquoi stod Charles Taylor, före detta krigsherre och sedermera president, nära.

Försvaret hävdar att Massaquoi ingick i ett vittnesskyddsprogram i Freetown under tiden för brotten och att han inte kan ha rest till Liberia. Försvarsvittnen har uttalat att det var en annan kämpe i Liberia med namnet ”Ängel Gabriel” som kan ha begått brotten. Domen kan emotses tidigast i september. 

På Justiceinfo.net finns en omfattande rapportering kring rättegången mot Massaquoi. 

The post Vittnesförhör i unik finsk rättegång om folkrättsbrott first appeared on Opulens.