MÅLERI. Anne Edelstam har sett en utställning med verk av den unge konstnären Josef Jawed Valentin. ”Utan att vara alltför explicit skildrar hans ypperliga oljemålningar, med sina detaljrika och noggranna penseldrag, teman som frihet och förtryck,” skriver Edelstam.

Way gallery (på Upplandsgatan 57 i Stockholm) är ett relativt nytt galleri som ställer ut verk av yngre konstnärer konstnärer. Där visas nu en utställning med titeln ”Deprived of Freedom”.

Den utställlande konstnären är en ung, självlärd afghan, Josef Jawed Valentin. Han kom som ensamstående till Sverige vid 12 års ålder. Han är engagerad i mänskliga rättigheter med fokus på kvinnor och barn och deras öde i sitt hemland.

Utan att vara alltför explicit skildrar hans ypperliga oljemålningar, med sina detaljrika och noggranna penseldrag, teman som frihet och förtryck.

Dalahästar inslagna i presentpapper symboliserar förtrycket och objektifieringen av något som – tvärtemot hästens naturliga frihet och styrka – kan köpas eller säljas.

Målningen med motiv av en paketerad nalle med plåster över munnen framstår som en uppenbar symbol för vad som pågår i ett talibanstyrt Afghanistan.

Som bekant har talibanerna genom förbud för kvinnor att visa sina ansikten eller göra sina röster hörda nu förpassat dem till en tynande tillvaro.

De av Josef Jawed Valentins målningar som avbildar kvinnor visar hur drömmen om självbestämmande och frihet, trots allt, fortfarande lever.

Utställningen pågår till och med den 28 september.

The post Måleri med fokus på frihet och förtryck first appeared on Opulens.

FÖRTRYCK. Vardagen för majoriteten av afghaner har ändrats drastiskt sedan talibanerna tog över staten 2021. Munisa Rashid, kommunikatör på Svenska Afghanistankommittén (SAK) berättar hur hennes verklighet har begränsats och hur kvinnors rättigheter försämrats.

Munisa Rashid var 27 år gammal den dag hon fick reda på att maktskifte ägt rum i Afghanistan (augusti 2021). Hon var anställd som kommunikatör på Världsbanken och befann sig på sitt kontor när hon hörde pistolskott ute på gatan och människor omkring henne började evakuera byggnaden. I en intervju med Föreningen för utvecklingsfrågor berättar hon att ”alla var rädda, särskilt kvinnor.”

När hon flydde från kontoret försökte hon ta sig hem, men det fanns ingen trafik på gatorna. Hon var tvungen att gå hem till fots, vilket tog henne två timmar. Under den tiden var hennes familj mycket orolig för henne och undrade var hon befann sig.

På grund av talibanernas nya styre beslutade Världsbanken att avsluta sitt program i Afghanistan, vilket ledde till att hon förlorade sitt jobb. Som ensam försörjare för sin familj mötte hon svårigheter med ekonomin, precis som många andra familjer i Afghanistan. Munisa Rashid var tvungen att söka arbete hos internationella organisationer, eftersom det var en av de få platser där kvinnor fortfarande fick arbeta.

Talibanernas maktövertagande i Afghanistan har haft en betydande negativ inverkan på situationen för flickor och kvinnor i landet. 2021 förbjöds flickor att gå i gymnasiet och i början av 2023 utökade talibanerna förbudet mot kvinnors och flickors utbildning till att även innefatta universitet. Enligt Unesco påverkar förbudet 80 procent av alla flickor och kvinnor i landet. Situationen har försämrats även på andra områden, och under 2023 beräknas två tredjedelar av befolkningen (28,3 miljoner) behöva humanitärt stöd.

I juni 2022 fick Munisa Rashid en tjänst som senior kommunikatör på Svenska Afghanistankommittén (SAK). Men talibanernas maktövertagande har lett till stora förändringar i hennes vardag.

Läs hela intervjun HÄR.

The post Talibanernas kvinnoförtryck har hårdnat first appeared on Opulens.

SVART JUL. För lite drygt tio år sedan föreläste för en grupp juriststuderande på universitetet i Kabul. Det var både manliga och kvinnliga studerande och jag fick föreläsa om allt utom familjerätt som ansågs alltför kontroversiellt. Studenterna var aktiva och alla diskussioner konstruktiva. Vi var väl inte överens om allt, men det fanns en ömsesidig respekt och en glädje över att vårt samtal var möjligt.

Det kvinnliga studenterna höll en låg profil, men deltog. I en paus lyckades jag samtala med en mindre grupp av dem . De var väl medvetna om att de var en spjutspets som skulle bereda vägen för en större samhällelig förändring, nämligen en frigörelse för Afghanistans kvinnor. De skulle genom sitt framtida arbete inom rättsstaten visa på möjligheten för andra kvinnor att det var möjligt för även kvinnor att arbeta och ta ansvar även på ledande positioner. Det var dessutom nödvändigt med kvinnor som domare, åklagare och poliser för att förhindra kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Jag förklarade så gott jag kunde att de hade helt rätt och såg med stort hopp på dem som en progressiv kraft som på sikt skulle förändra detta utsatta land.

Så nås jag då av nyheten att inga kvinnor längre är tillåtna på något av landets universitet och återigen denna känsla av att historien går baklänges. Var tar nu alla mina kvinnliga studenter vägen? Kommer all deras engagemang och hopp att krossas? Så står man där i juletid med sin frustration och med en viss sorg och känner sin totala maktlöshet.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Historien går baklänges first appeared on Opulens.

HISTORIA. Anne Edelstam har sett en utställning i Paris om Afghanistan. “Utställningen är synnerligen viktig för att förstå Afghanistans brokiga men intressanta historia,” skriver hon.

Saison afghane
Musée Guimet, Paris
Utställningen pågår t o m den 6 februari 2023.

Det asiatiska museet i Paris, visar denna vinter Afghanistans rika historia.

Talibanerna har inte alltid härskat i denna, för oss, avlägsna del av världen. Afghanistans rika historia utspelar sig i denna utställning. Ett Afghanistan som har kommit nära oss i och med de flyktingar som kom till Sverige, främst under 2015. Men trots det så vet vi ganska lite om landets brokiga bakgrund. Det hjälper då att få ett historiskt perspektiv på detta, i många avseenden, okända land.

Det är svårt att tala om ett homogent folk, för Afghanistan består av flera stammar vilka härstammar från diverse bakgrund. Islam förenar dem – med undantag för vissa mindre, men förtryckta, religiösa grupper.

Utställningen på Musée Guimet gör anspråk på att ge besökaren en historisk inblick i detta tusenåriga gamla bergsland.

Den första salen visar några intressanta exempel på statyer av gudar och gudinnor i trä, tillverkade då landet fortfarande var animistiskt. Cirka 2000 f Kr bosatte sig indoeuropéer ifrån Persien i området och med dem kom den zoroastriska religionen att dominera. Alexander den Store satte sedan sin grekiska prägel på Afghanistan när han tog över riket, vilket vissa utgrävda föremål ger uttryck för. Den berömda sidenvägen gick tvärs igenom landet och handel och kommers med olika länder var en del av vardagen. Afghanistan låg således i en korsning, med influenser från världens alla hörn. Detta gör det svårt att få ett homogent intryck av landets kultur trots den pedagogiskt upplagda utställningen. Man får snarare se det som ett lapptäcke av olika sammansatta delar.

Genom medierna blev vi varse om Afghanistans buddhistiska epok, med bland annat de gigantiska Buddhastatyerna som talibanerna sprängde sönder och samman i Bamiyanregionen. På museet visas dessutom flera målningar, statyer och inristningar från den tiden. Vissa har även inslag av hinduism. Tydligen beblandades de båda religionerna med varandra vilket kan tyckas märkligt när man tänker på hur olika inriktningar de ändå har.

Sent under 800 talet konverterade afghanerna till Islam och en ny byggnads- och poetisk konst växte fram.

Mongolerna erövrade sedan landet och lämnade också spår efter sig i form av föremål och byggnader.

Den sista salen ägnas åt islamiska konstruktioner – flertalet återuppbyggda av utländska arkitekter och arkeologer – samt fotografier.

Fotografier från utgrävningarna ger insikt om den rikedom som fortfarande finns begravd i Afghanistans inre. Tyvärr förstördes en hel del, även föremål på nationalmuseet i Kabul, då talibanerna intog landet för första gången.

Kommer de att vara mera försiktiga denna gång? Plundring (samt narkotika) utgör tyvärr fortfarande en stor del av mångas försörjning i detta urfattiga land.

Utställningen är synnerligen viktig för att förstå Afghanistans brokiga men intressanta historia. 

På en av de övre våningarna i detta storslagna museum, visas en aktuell utställning från Afghanistan: Sur le fil – på tråden. Den handlar om en afghanska, Zolaykha Sherrad, som flydde landet men som återvände 2002.

Hon inrättade då vad som kom att utvecklas till Zarif Design. Genom att använda sig av lokala sömmerskor, broderare och tyger skapade hon en verkstad vilket ledde till en butik i huvudstaden Kabul. Denna affär existerar fortfarande berättade hon för mig. Det är dock svårt numera att exportera varorna till västvärlden. Men kvinnorna får än så länge sy åt henne och det håller dem i gång och borta från talibanväldet. Huruvida de ska få fortsätta står skrivet i stjärnorna. Men så länge det finns liv finns det hopp!

Afghanerna har varit med om talrika omställningar och inskränkningar under århundraden av erövringar och umbäranden. Kvinnorna i Afghanistan börjar nu också, i takt med vad som sker i Iran, protestera och ta av sig slöjorna. Kan det vara så att ännu en omvälvning håller på att ske i Afghanistan men denna gång genom kvinnorna? Historien visar oss att allt är möjligt.

The post Afghanistan sett ur ett annorlunda perspektiv first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

BURKA. Flera kvinnliga programpresentatörer visade upp sig utan slöja i afghansk tv på lördagen. Detta för att protestera mot kravet på att alla kvinnor ska täcka ansiktet, vilket även gäller dem som syns i tv.

Enligt det talibanska departementet för främjande av dygd och förebyggande av last måste alla kvinnor “som inte är för gamla eller för unga täcka ansiktet, bortsett från ögonen” sedan början av maj. Det gäller även kvinnor som arbetar med tv.

Trots talibanernas påbud valde de afghanska tv-kanalerna Tolo, Shamshad TV och 1TV på lördagen att tillåta kvinnliga medarbetare i rutan utan att de hade ansiktet täckt.

– Våra kvinnliga kollegor är oroliga för att kravet på att täcka ansiktet kommer att följas av krav på att de måste sluta jobba, säger Abid Ehsas, nyhetschef på tv-stationen Shamshad TV, till AFP.

Han säger också att man har bett om ett möte med talibanerna för att diskutera frågan.

En talesman för talibanstyret säger att kvinnornas chefer och manliga “beskyddare” kan komma att bestraffas om kvinnorna inte lyder och täcker ansiktet offentligt.

Efter talibanernas nya, hårda restriktioner för kvinnor har flera tv-kanaler redan stoppat tv-serier med kvinnor i rollerna. Kvinnor som inte har viktiga ärenden utomhus uppmanas också att stanna hemma. I slutet av mars bröt talibanerna även löftet om skolgång även för flickor över sjätte klass.

TT Nyhetsbyrån

The post Tv-kvinnor i protest mot talibaner first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam har i Paris sett en imponerande retrospektiv utställning med  fotografen Steve McCurrys bilder. Och hon är entusiastisk.

The World of Steve McCurry
Musée Maillol, Paris
09 december 2021 –29 maj 2022

Ingen har väl kunnat undgå fotografiet som porträtterar den afghanska flickan med de gröna ögonen, flertalet gånger publicerad, bland annat på National Geographics första sida? Nu visas en retrospektiv med 150 av Steve McCurrys fotografier i förstorade format på Musée Maillol, i Paris.

Besökaren får följa med i hans fotspår från Afghanistan till Sydöstra Asien och från Afrika till Sydamerika. Bilderna förmedlar krig och elände men även fotografens medkänsla för människor och djurs integritet och dignitet. Det finns också inslag av humor och lekfullhet där man minst anar det. Och visst finns även här fotot av den afghanska flickan som nu har blivit vuxen, upphittad efter 17 år och fotograferad på nytt.

Utställningen börjar på övervåningen i detta lilla men fina privata museum, ett stenkast från boulevard St Germain, vilket var konstnärskvarteret för några årtionden sedan och som fortfarande besitter en oneklig charm. De första rummen är tänkta som en introduktion med svartvita fotografier från Steve McCurrys första resa till Afghanistan 1979–1980. Flera avbildar de mujaheddin som kämpade mot både ryssar och den afghanska armén.

Sedan tar jag steget in i hjärtat av utställningen. Där möts jag av en färgexplosion och betraktande blickar från porträtt tagna i all världens hörn. Förutom de på de helt beslöjade afghanska kvinnorna i sina blåa burkor – jag läser mig till att över två miljoner afghanska änkor försöker överleva med sina barn efter åratal av krig och talibanstyre. Det är svårt att ta till sig att de nu återigen tvingas underkasta sig denna kvinnofientliga regim.

Men det finns också roliga bilder som den på pojkarna som leker bredvid några av världens äldsta träd – baobabträden i Madagaskar. De kallas även för ”livets träd” för dessa tusenåriga träd bär på livsviktigt vatten.

Magnifika bilder från Wadi Rum, öknen i södra Jordanien, tar oss tillbaka i tiden: till nabateerna som byggde Petra, den rosa sandstensstaden där, cirka 200 år före vår tideräkning.

Omofolket i Etiopien skildras i otroligt vackra och färgstarka bilder. Från Mali, får jag uppleva de enkla men arkitektoniskt intressanta husen. I Sri Lanka förvånas jag över hur utövarna av fiske klättrar upp på höga stänger i vattnet för att kasta sina nät. Översvämningsbilderna under monsunen i Indien skildrar människor som vadar genom vattenmassorna med en symaskin eller en tebricka i handen. De överfulla tågen med cyklar fastsnurrade utanpå vagnarna är också oförglömliga.

Utställningen avslutas med korta videofilmer där vi får följa fotografen själv ut på några av hans äventyr. Enligt Steve McCurrys egna ord: “När jag kommer till ett nytt ställe, ger jag mig av, på måfå, tidigt på morgonen. Plötsligt händer något magiskt och jag börjar se i bilder, nästan som i ett meditativt tillstånd.”

Det är omöjligt att tillfredställande kunna återge denna omfattande fotografiutställning, men jag hoppas att jag kunnat ge er mersmak att själva upptäcka denna sensationella, flertalet prisbelönta fotograf, om inte annat så i en av hans fotoböcker.

The post Fotojournalistik i världsklass first appeared on Opulens.

BOKSLUT. “Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen”, skriver Emil Siekkinen om kriget i Afghanistan.

År 2021 går till rullorna som året då västerländska styrkor under planerade, men tumultartade, omständigheter lämnade Afghanistan, efter 20 års inblandning. Talibanerna återvände till makten, och även om många amerikaner inte önskade se detta, tyckte de flesta att ett tillbakadragande var rätt och riktigt.

Redan i oktober 2011 blev den väpnade konflikten i Afghanistan USA:s längsta krig, men det skulle alltså dröja ytterligare ett årtionde innan USA avslutade sitt militära engagemang i det land som kallats ”imperiers begravningsplats.” Att kriget var ovinnbart förstod många redan då det inleddes. Talibanerna behövde nämligen inte vinna: De behövde blott se till att de inte förlorade.

Kriget blev inte bara Amerikas längsta. Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen. Det är svårt att jämföra de båda krigen, men då det andra världskriget nådde sin kulmen var nästan nio procent av den amerikanska befolkningen del av krigsmakten. Under kriget i Afghanistan, å andra sidan, var aldrig mer än en halv procent av befolkningen aktiv i det militära.

För någon som hörde hemma i Amerika under dessa år, kunde det vara märkligt att konstatera att ofreden var ett normaltillstånd som allmänheten ägnade ytterst litet intresse.

Det var och förblir en journalistisk tour de force och krigets och krigarens väsen.

En arméanställd konstaterade efter omkring ett årtionde av avlägset krig, att den amerikanska civilbefolkningen inte förstod vilken börda militären bar, och att det personliga pris soldaterna betalade var mycket högt. Masskjutningar i USA är ett av många mått på detta. Då militär som varit stationerad i Afghanistan återvände till USA i större mängd, ökade antalet massmord (det vill säga, fyra eller fler dödade vid ett och samma tillfälle).

För de som ville förstå situationen bättre, bjöd journalisten Sebastian Junger på boken War, som gavs ut i USA i december 2010 (boken publicerades i Sverige följande år, av Ica bokförlag). Det var och förblir en journalistisk tour de force om krigets och krigarens väsen.

Junger var ”nedbäddad” i 14 månader med en pluton – alltså omkring 30 krigare – som tillhörde the 173rd Airborne brigade. Plutonen var förlagd till ”Dödens dal,” Korengaldalen i Afghanistan, och det var en liten utpost av USA:s mäktiga maskineri. En modern, mekaniserad armé dras emellertid med enorma logistikutmaningar, och två tredjedelar av manskapet ägnar sig enbart åt logistikfrågor. Ute i Korengaldalen var dessutom Amerikas sammanlagda militära överlägsenhet inte mycket värd. De soldater som var anställda av den amerikanska försvarsmakten (alla var inte amerikaner), visste att de kunde bli överkörda av talibaner, vilka – tungt beväpnade – steg in i våldsamma eldöppnanden lika lugnt som om de var i färd med att arrangera en cricket-match.

De män Junger beskriver är inte de polerade soldater som paraderas inför storpublik under en NFL-match. Dessa män kastar sig ibland in i strid iklädda kalsonger och plastsandaler. En del bär tatueringar som säger ”Infidel” – ”Otrogen” – eftersom det är så fienden beskriver dem. Och ibland när rastlösheten gör sig påmind (och det är gott om många trista timmar) försöker manskapet få något att hända. Vid ett tillfälle föreslår en soldat att Junger borde ta sig till samhället Darbart, iklädd en burka tillverkade av amerikanska flaggor. Det borde väl få en reaktion av något slag?

Junger beskriver kriget som det är – inte förhärligat, men inte ett rent helvete heller. Det moderna kriget rör sig rasande snabbt och är fruktansvärt våldsamt när det smäller, men det erbjuder också en speciell slags skönhet. Och få utan militär erfarenhet kommer någonsin att få uppleva det rus en soldat kan erfara i strid, då endorfiner och dopaminer fyller kroppen.

Jungers bok är överlägset väl underbyggd, engagerande, och djupt rörande. Endast ett litet fåtal av alla de män och kvinnor som deltog i det afghanska kriget porträtteras i War, men Jungers sammanlagda bild av krigaren är komplex och uppriktigt, och boken erbjuder antropologiska, biologiska, historiska, psykologiska, och sociologiska insikter vilka beskriver krigaren i rädsla, dödlig konflikt, och kärlek.

Den amerikanska inblandningen i Afghanistan har nått sitt slut, men Sebastian Jungers War fortsätter att vara väsentlig för den som vill förstå kriget och dess utövare.

The post Året då USA:s längsta krig slutade first appeared on Opulens.

ASYLRÄTT. Till följd av talibanrörelsens maktövertag i Afghanistan har Migrationsverket tagit fram ett nytt ställningstagande som ger afghanska medborgare större chans att stanna i landet.

På grund av den rådande situationen i Afghanistan har säkerheten för många riskgrupper förändrats och utsattheten ökat. Inget skydd finns för befolkningen i Afghanistan att tillgodose från landets myndigheter och internflykt är sällan ett alternativ. Med bakgrund av händelseutvecklingen har migrationsverket tagit fram ett nytt rättsligt ställningstagande gällande afghanska medborgare som söker i asyl i Sverige.

– Förändringen i Afghanistan har skett snabbt och det är mycket som är osäkert framåt. Det är svårt att veta hur talibanerna kommer att agera och hur säkerhetssituationen kommer att utvecklas på sikt. Det nya rättsliga ställningstagandet påverkas av den senaste tidens snabba förändringar och det osäkra läget, säger Migrationsverkets rättschef Carl Bexelius i ett pressmeddelande.

Enligt de nya besluten kommer afghanska medborgare som har ett öppet asylärende hos Migrationsverket att prövas utifrån det rådande läget och personer som tidigare har fått avslag på sin ansökan har rätt att söka asyl igen med nya skäl. Migrationsverket framhåller att de prövar varje ansökan om asyl utifrån var persons individuella skäl tillsammans med den gällande informationen om säkerheten i landet. Tidigare beslutsstopp tas härmed bort.

– I utlänningslagen finns en säkerhetsventil som gör att personer med beslut om avslag ska kunna få sina ärenden prövade på nytt i de fall det inträffar drastiska förändringar i hemlandet som påverkar deras situation. Den senaste tidens händelseutveckling i Afghanistan är ett tydligt exempel på en sådan situation som lagen finns till för, säger Bexelius i pressmeddelandet.

Han menar att fler personer nu har möjlighet till skydd i Sverige, men att beslut om utvisning fortfarande kan tas även utifrån det nya ställningstagandet.

Besluten bygger på Country Guidance om Afghanistan från EASO (European Asylum Support Office), EU:s vägledning i asylärenden för medlemsländerna, som släpptes den 11 november och gäller tillsvidare.

The post Ökad chans till asyl för afghaner first appeared on Opulens.

KVINNLIGT JOURNALISTPRIS. Årets Pennskaftspris tilldelas journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad med en prissumma på 11 000 kronor.

Magda Gad, krigskorrespondent i Afghanistan för Expressen, får Pennskaftspriset i år för sina starka reportage. Priset tilldelas en kvinnlig journalist vars rapportering berör många och är något utöver det vanliga.

– Vi tycker att Magda Gad uppfyller de kriterierna och det var många som nämnde henne, hon var ett ganska självklart val, säger Isabella Iverus, juryns sammankallande.

Ett långt juryarbete resulterade i Gad som vinnare, bland annat för att hon gestaltar kriget och situationen i Afghanistan från oväntade perspektiv. Iverus menar att Gad har mod att stå kvar och berätta viktiga historier, även om hon kanske själv är i fara.

– Hon möter den lilla människan och levandegör berättelserna från kvinnor och barn som lever under dessa omständigheter. Hon ger kriget ett annat ansikte, säger hon.

Gad uppmärksammas även för att hålla en aktiv dialog med sina läsare i Sverige, trots att hon befinner sig långt hemifrån. På så sätt, menar juryn, blir hennes rapportering en brygga mellan befolkningen i de olika länderna, som lever under vitt skilda förutsättningar. Mellan fattiga och rika, trygga och otrygga.

– Hon är i dialog med sina läsare och det är inte alla som är. Det kan vara svårt att ha en dialog som reporter långt hemifrån men hon ger svar på frågor och bryr sig om sina följare, säger Iverus.

Även om Magda Gad kändes som ett självklart val i år, menar Iverus att många kvinnliga journalister är värda Pennskaftspriset.

Så här löd juryn motivering: Med sin personliga röst öppnar Magda Gad okända världar för sina läsare och ger en nyanserad bild av verkligheten. Inte sällan med just kvinnors berättelser i fokus. När andra har lämnat söker hon en historia bortom det förväntade, som vittnar om en journalistisk drivkraft och en tro på demokrati och det fria ordet. Något vi alla bör bli påminda om – igen och igen och igen.

The post Magda Gad får årets Pennskaftspris first appeared on Opulens.

FRISTADSKONSTNÄRER. För några veckor sedan anlände den afghanska kultur- och människorättsaktivisten Zahra Hussaini till Stockholm. Tillsammans med den irakiske poeten och journalisten Mizar Kemal, som kom redan i våras, är hon huvudstadens nya fristadskonstnär.

Fristadsprogrammet innebär att en författare, musiker, bildkonstnär, tecknare eller scenkonstnär som är utsatt för censur eller förföljelse i sitt hemland erbjuds ett tvåårigt stipendium, fri bostad och ett nätverk i regionens kulturliv för att kunna utvecklas konstnärligt och att få arbeta fritt inom sitt konstområde.

“Jag är tacksam över att vara en av de författare som fått den värdefulla möjligheten att genomföra konstnärliga projekt tillsammans med kollegor i Stockholm”, säger Mizar Kemal i ett pressmeddelande från Kulturhuset Stadsteatern.

Den 6 december arrangerar Stockholms stad och Kulturhuset Stadsteatern en välkomstceremoni och samtal på scen med de två nya fristadskonstnärerna.

TT NYHETSBYRÅN

The post Två nya fristadskonstnärer på plats i Stockholm first appeared on Opulens.

NYA LANDET. Latifah Ahmady har flytt Kabul tillsammans med maken Massoud, reporter för BBC i fjorton år, och berättar om chocken när de kom till lilla Bjurholm i Västerbotten.

Den lilla tätorten Bjurholm i Västerbotten, som hade 964 invånare enligt 2010 års folkbokföring, har sett invånarantalet öka med flyktingar från Syrien och Afghanistan. På Ica och Konsum säljer man, förutom ortens tunnbröd, pitabröd och konserver som invandrande från Mellanöstern använder i köket.

Latifah Ahmady som har flytt Kabul via Uzbekistan tillsammans med maken Massoud, reporter för BBC i fjorton år, berättar om chocken när de kom till Bjurholm.

– Alla var rädda för skogen och för alla vilda djur som vi trodde fanns kring huset, vi förbjöd barnen att leka utomhus, vi ville veta var de fanns hela tiden.

Idag skrattar de åt sina första reaktioner.

– Vi har lärt oss att uppskatta naturen kring oss. Vi fryser fortfarande, har fått lov att låna extra värmare från grannarna, vi tyckte att det var för kallt och vi var tvungna att handla vinterkläder. Men våra barn älskar snön och har lärt sig att leka i kylan! De åker pulka och vill lära sig att åka skridskor och skidor.

Han hade varnat för talibanernas väg tillbaka till makten och är besviken på västerlandets passivitet.

Deras flykt var dramatisk. De hade fått dödshot under många år och lärt sig att bo på hemlig ort, att alltid varna vänner och släktingar när de var på väg någonstans. Barnen hade fått undervisningen från föräldrarna, deras skolgång avbruten. Nu har de fått arbets- och uppehållstillstånd i Sverige och lär sig svenska och svensk kultur.

– Vi är nyfikna på samerna, vi visste inte att Sverige hade en ursprungsbefolkning som kämpade för rätten för sin kultur och för sitt språk.

– Vi drömmer om att gå på universitet i Umeå och att ta tillvara på vår utbildning. Vi kan bidra mer till Sverige om vårt yrke kan tas till vara. Det känns svårt att ses som analfabeter.

Latifah är filosofie doktor i internationella relationer och var chef för en viktig icke-statlig organisation som arbetade med kvinnornas rättigheter. Massoud är utbildad journalist och arbetade för BBC från Kabul. Han hade varnat för talibanernas väg tillbaka till makten och är besviken på västerlandets passivitet.

Familjen är ledsen för att BBC inte tagit dem till England. Massoud förstår att alla tolkar och lokalanställda prioriterats men tycker ändå att hans 14 år för brittiska media skulle ha givit honom en fördel.

Det blev istället alltså den svenska flyktingpolitiken som gav honom och familjen en ny chans. Jag berättar för dem om min egen ankomst till Sverige 1978 och hur Sverige öppnade sina gränser för oss, vi som flydde från sjuttiotalets militära diktatur i Chile. Vi har också fått svensk undervisning och lärt oss nya vanor.

Latifah och Massoud har fått hjälp av grannar och okända, kyrkan har samlat kollekt för att stödja ensamkommande flyktingar som kom utan föräldrar och barnfamiljer som behöver extra stöd.

Barnen har, som alltid, klarat sig bäst vad gäller språk och färdigheter och fungerar nu som tolkar åt sina föräldrar. Jag frågar om Latifah och Massouds familjer, hur de klarar sig i Kabul och Latifah säger att i början var de så oroliga för dem att de inte kunde sova. Nu ringer de regelbundet via WhatsApp och Facebook och väntar på att de ska också kunna lämna landet. Ingen känner sig trygg i talibanernas Afghanistan.

– Vi vill tillbaka till Kabul så fort som läget har stabiliserats men under tiden har vi bestämt oss för att stanna i Sverige och se till att barnen känner trygghet. Vi är trötta på att fly och känna oss rädda och jagade hela tiden.

The post Från Kabul till Västerbotten first appeared on Opulens.