ESSÄBOK. Nette Wermeld Enström har läst essäboken ”Krossa framsteget” av Slavoj Žižek. Hon konstaterar att uppgörelsen med framstegsmyten framstår som en politisk nödvändighet.

Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Žižek slår hål på framstegsmyterna

Vi vill gärna tro att historien rör sig framåt. Att varje generation bygger på den förra och gör världen lite bättre. Kulturkritikern och psykoanalytikern Slavoj Žižek är en mästare på att slakta sådana föreställningar.

I Krossa framsteget serveras tretton råa essäer, obekväma och stimulerande, där idéer om framsteget, framtiden och teknologin dissekeras på djupet.

För Žižek är framsteget ingen linjär utvecklingskurva utan ren ideologi och de framtidsvisioner som dominerar vår samtid, oavsett om de är marknadsliberala, teknokratiska, populistiska eller accelerationistiska, döljer alla olika maktordningar.

Žižeks centrala budskap

Historien rör sig inte framåt utan i språng, omvägar och återvändsgränder, menar Žižek, och det som framställs som utveckling är ofta försök att legitimera orättfärdiga hierarkier och status quo.

Här finns Žižeks centrala budskap. Han vill visa hur diverse idéer om framsteg och utveckling fungerar som retoriskt skydd för mekanismer som i själva verket förstärker ojämlikhet, social fragmentering och oligarkisk makt.

På så sätt levereras till exempel ”grön teknik” utan strukturell förändring, AI-utveckling utan demokrati och identitetspolitik utan klassanalys, för att bara ta några exempel på ”framsteg” som förvaltar rådande maktstrukturer.

Žižek och Adorno

Žižeks kritik ligger nära Theodor Adornos uppgörelse med upplysningen. Precis som Adorno utforskar han rationalitetens distans till sitt ursprungliga syfte, att befria människan, och hur den i stället med teknikens kraft och maktens logik banar väg för ännu mer exploatering och förtryck.

I likhet med Adorno vill Žižek lösa upp metafysiken som följer framstegstanken och i stället för att se historien som en rörelse mot något helare betonar han motsägelsen. Men där Adorno resignerade pessimistiskt erbjuder Žižek något mer, ambivalent. Han är polemisk och prövande, öppen för en omstart snarare än kapitulation.

Adornos modernitetskritik har inspirerat i princip alla efterföljande kulturkritiker, även de mer radikala som till exempel anarkoprimitivisten John Zerzan.

Žižek och anarkoprimitivisten Zerzan

Zerzans teori är att civilisationens själva grund, med språk, jordbruk och teknologi, är roten till såväl alienation som dominans och ibland skymtar dessa perspektiv även hos Žižek trots att han inte går så långt.

För till skillnad från Zerzans civilisationskritik vill Žižek inte helt avskaffa moderniteten med sin. Och där Zerzan vill återvända till rötterna vill Žižek bara tänka om. Zerzan visar alternativ medan Žižek ställer diagnos.

Kulturkritik möter existentiell psykonanalys

En annan karakteristika för Žižek är hans stil. Han är känd för att röra sig mellan Hollywood, Lacan, marxism och memes, men utan att förlora teoretisk tyngd. Det får läsaren, som man kan uttrycka det, betala med sin koncentration.

Den som inte är hemma med de filosofiska begreppen får kämpa. Samtidigt är det just denna rörighet och rörlighet som gör att Žižeks texter inte känns akademiskt trötta eller torra. Han är samtidigt estetisk, politisk och psykologisk och spännvidden över fälten ger en kraftfull synergisk laddning. Det är mötet mellan kulturkritik och existentiell psykoanalys när det är som bäst.

Fokus på aktuella konflikter

Hans fokus är på aktuella konflikter snarare än system och hypotetiska scenarier. Essäernas apokalyptiska fond utgörs därför av dagens krig, klimat- och naturkatastrofer, sociala polarisering, AI-hotet och det demokratiska sönderfallet. Det är en vardag där uppgörelsen med framsteget blir en politisk nödvändighet.

Žižek påvisar hur det aldrig neutrala framstegsbegreppet är aktivt i alla samtida katastrofer. Han finner det bakom folkmordet i Palestina, i krigets Ukraina, på växande soptippar i Ghana och Indien och på alla andra platser där människor underkastas fasor av bibliska mått.

Gemensam förvaltning eller totalt kaos

På senare år har Žižek blivit en intressant och högaktuell tänkare i debatten om den digitala kapitalismens acceleration.

Han menar att de nya tech-oligarkerna i all sin girighet håller på att avveckla sig själva och att valet vi snart kommer stå inför är antingen ett okontrollerat kaos, ett rent helvete, eller att vi börjar förvalta resurserna gemensamt för att förhindra en post-mänsklig framtid där vi antingen blir överflödiga eller utplånas.

Mot bakgrund av den accelererande AI-kapprustningen känns Žižek mer aktuell än någonsin.

Nyligen meddelade Sam Altman, OpenAI:s VD, att han siktar på att bli den första att byta ut sig själv mot en AI och kanske är det ett tecken så klart som något på att tiden är inne. Att det nu är dags för alla oss andra att gemensamt fatta det där beslutet och välja mellan de alternativ som vi enligt Žižek står inför.

The post Žižek: Idén om framsteg maskerar katastrofen first appeared on Opulens.

NY TID. En ny tid kräver en ny litteratur. Nu börjar post-Norén-eran i svenskt kulturliv. Hans arv är den intellektuella nyfikenheten och tron på konstens förmåga att uppenbara sanningar, skriver Bo Gustavsson.

Lars Noréns död i sviterna efter covid-19 var något av en ödets ironi. Att han skulle dö i en extrem situation av ett dödligt virus under en pandemi låg helt i linje med hans författarskap. Allt han skrev handlade om extrema situationer och extrem utsatthet. Det var hans stora ämne. Han var en människa som kände sig utanför och som i sitt skrivande gjorde känslor av utanförskap till en sorts existentiell grundforskning. Det var drivkraften för hans maniska produktivitet i olika genrer.

Norén var en svart romantiker som alltid gick klädd i svart. I sitt författarskap ville han vara äkta och sann genom att gestalta människor i extrema situationer. Där fanns sanningen om vår existens. Men det finns många sanningar om vår existens och utsatthetens är bara en av alla möjliga sanningar.

För författaren Lars Norén representerar däremot utsattheten det sista ordet.

Han skrev vidare i den tradition som omfattar sådana namn som Samuel Beckett, Paul Celan och Nelly Sachs. Norén försökte då föra detta slags skrivande än längre in i det existentiella mörkret. Hans universum befolkades av tänkare och konstnärer som befann sig i tankens och existens utkanter. Solitärerna och de stora nejsägarna var hans själsfränder. Men död och lidande utgör inte sista ordet om våra liv.

För författaren Lars Norén representerar däremot utsattheten det sista ordet. Därför är han en lidandesromantiker. Medvetet gör han sig själv till en utstött paria och det är just den sensibiliteten som präglar hans författarskap. I tonåren drabbades han av en psykos och vistades periodvis på mentalsjukhus, en erfarenhet som på flera sätt kom att prägla honom. Konst för Norén innebar att blotta det allra mest sårbara. Det innebar egentligen en osund fixering vid det plågsamt smärtsamma. Han hade en tendens att överdramatisera och därför var det inte så konstigt att han ägnade sig mest åt dramatik.

I sin sista diktsamling Stoft från 2016 försöker Norén gestalta ett absolut existentiellt nolläge. Diktsamlingen kan läsas som ett bokslut inte bara över poesin utan även över författarskapet. Han skriver sig ut ur litteraturen och livet då han skildrar jagets och tillvarons upplösning till stoft. Det är tillståndet efter döden då vi alla är stoft. Om Norén i sitt författarskap dramatiserar en infernovandring i Dantes efterföljd, kan den sista diktsamlingen ses som en existentiell paradisvision då vi befriats från tillvarons lidande och blivit stoft.

Det är ingen överdrift att säga att i allt Norén skrivit är han den överkänslige poeten. Driften blir att droga sig med denna överkänslighet och driva den till den yttersta. Hans förebilder avslöjar inriktningen på hans eget författarskap. Han är en svältkonstnär i Kafkas och Simone Weils anda. Som konstnär svälter han sig till insikter om jaget, samhället och livet genom att empatiskt identifiera sig med de mest utsatta. Svältkosten består i att bara inrikta sig på det negativa och det ångestfulla i vår existens.

En ny tid kräver en ny litteratur

Som den romantiker han är blir Noréns husgudar spegelbilder av honom själv. Här och där framskymtar de genom författarskapet men de är särskilt tydliga i dagböckerna. Det handlar om sådana tänkare som Heidegger, Blanchot, Adorno, Arendt. Norén gör kreativa felläsningar av dem som bränsle till sitt eget ångestdrivna skrivande. De blir på så vis språkrör för hans egen mörka livssyn. Den egentliga behållningen i dagböckerna är hans reflektioner kring dessa tänkare som han ständigt läser.

Idag på 2020-talet lever vi i en ny tid och en global värld. Fixeringen vid individuell ångest och lidande hör till 1900-talets mentalitet och senmodernitetens problemformuleringar. Det finns en större verklighet som är vår gemensamma värld och existens på denna planet. En ny tid kräver en ny litteratur. Nu börjar post-Norén eran i svenskt kulturliv. Hans arv är den intellektuella nyfikenheten och tron på konstens förmåga att uppenbara sanningar. Det finns mycket att göra.

The post Nu börjar post-Norén-eran first appeared on Opulens.

ANTISEMITISM. I Tyskland startade den så kallade reformjudendomen. Den syftade till en assimilering, men även till en enighet av de olika schatteringarna inom den judiska tron. Ändå drabbades judarna starkast av pogromer just där, trots att de var väl integrerade i både den urbana hög­- och småborgerliga miljön.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rasismen blommar upp igen first appeared on Opulens.

UPPLYSNING. Pinker är som ett slags Hans Rosling i en amerikansk, ständigt leende, variant, skriver Jesper Nordström, som läst den kanadensiske forskarens bok Upplysning nu. Vår recensent gläds åt  att boken slår ett knockout-slag för vetenskap och förnuft .

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Upplysning nu av Steven Pinker
Fri Tanke förlag

I dagarna var Steven Pinker och höll föredrag om sin nya bok Upplysning nu i Stockholm och stämningen beskrevs som närmast ett väckelsemöte. Det må så vara. Han är en karismatisk man som nästan kan påminna om en Diderot med solbränna och fördelaktigt utseende.

Postmodernismens relativism är död och Deleuze och Derrida roterar väl i sina gravar när Pinker i ett slags lättare nykonservativ anda vågar hävda den europeiska tanketraditionens hegemoni. I boken förekommer syrligheter mot både vänstern och högern, även om kritiken just mot högern huvudsakligen gäller den vetenskapskritiska, konspirationsteoretiska och Trumpröstande fraktionen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att han själv blir ett slags Deepak Chopra i lightversion. I alla fall i ett hänseende. När han talar om termodynamikens andra lag så blir det i utsträckt metaforisk mening och det får mig att vilja avsluta läsningen eftersom han ett naturvetenskapligt begrepp och tänjer det till livsfilosofins gräns, precis som kvantmekaniken inom New Age används som en allmän bild gällande vibrationer och positiv energi .

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Pinker är som ett slags Hans Rosling i en amerikansk, ständigt leende, variant.  Han blandar sitt medryckande språk med mer skarpa iakttagelser om metodmässiga och mätmässiga felslut. Vissa kurvor i statistik kan inte utvecklas i oändlighet och går därför inte att extrapolera. Precis som Rosling blandar han också sitt engagemang med statistik och diskussioner om hälsa, livslängd och hur jordbrukstekniken utvecklats. Visst är det upplyftande att läsa en författare som är påläst och som samtidigt har ett uppfordrande tilltal à la: ”nu fixar vi det här, va!”

Han riktar en känga till vad han kallar de intellektuella dysterkvistar på vänsterkanten som bara kritiserat upplysning och teknik, främst representanter för den så kallade Frankfurtskolan. Fast här vill jag invända att filosofer som Theodor Adorno och Walter Benjamin främst var briljanta författare och stilister, som i sin svärta och syrlighet inte stod Strindberg eller Schopenhauer efter, och visst behövdes det också teknik- och modernitetskritik efter atombomben, under kalla kriget och naturexploateringens 50- och 60-tal.

Jag är allvarligt talat inte naturvetenskapligt insatt nog för att bedöma faktainnehållet i den här tegelstenen till debattbok, men det gläder mig att det återigen kan föras fram vetenskap och förnuft i det kunskapsrelativistiska kärr vi lever i. Det är helt enkelt en match där Voltaire vinner mot Ayurveda på knockout i första ronden.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Voltaire vinner på knockout first appeared on Opulens.

UTTRYCK. “Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints”, skriver Andreas Engström.

Hur känns det? Det är en fråga var och en borde ställa litet oftare, till varandra och till oss själva. Men nu syftar jag inte på livet i allmänhet, utan konsten. Hur känns det, hur upplevs det, hur påverkas vi? När det gäller konst talar vi ofta om uttrycket, stilen eller konstnärens förmåga att ”fånga något”. Men vad är det för känslor som förmedlas, hur känns detta, och vad ger det för inverkan på oss?

Ett försök att diskutera detta gavs under den nyligen avslutade festivalen Rainy Days i Luxemburg, som gick under temat ”How does it feel?”. Detta är den viktigaste musikfestivalen i det lilla landet som är snäppet mindre än Blekinge och som är ett Göteborg vad gäller invånarantal. Men festivalformatet står inte i proportion till landets storlek. Rainy Days, i arrangemang av Luxemburg-filharmonin, avspeglar såväl landets relativa rikedom som den betydelse man lägger vid kultur och är stor och påkostad. Här framträder såväl den egna symfoniorkestern som internationella storheter som Klangforum Wien, Yarn/Wire från New York och Luxemburgs främsta ensemble för ny musik, Lucilin. Kanske ska man se det så att den resursstarka festivalen avspeglar demografin i regionen i stort, där staden Luxemburg är ett ekonomiskt centrum och dit många tusen jobbpendlar från de kringliggande länderna Belgien, Frankrike och Tyskland.

Känslor i musik är som festivaltema så pass både vagt och brett att varje försök till konkret gestaltning riskerar att framstå som övertydligt. Den nya konstnärliga ledaren Lydia Rilling löste detta på ett elegant sätt. Genom att i anslutning till festivalen arrangera ett symposium på temat lades ett idémässigt fundament. Föredragen gav såväl analytiska perspektiv på samtida verk som omtolkningar av den moderna musikhistoriens sätt att arbeta med musikaliska känslouttryck.

En sanning som på senare tid håller på att omdefinieras är hur efterkrigstidens avantgarde skydde allt som hade med musikaliska känslouttryck att göra. En viktig anledning till denna föreställning är Adornos ideologiska lins och det enorma inflytande som han kom att utöva på berättelsen om samtidshistorien. Vartefter åren gått har idén om den rent materialspecifika samtidsmusiken blivit till en sanning som journalister, också i Sverige, envisats med att upprepa.

Efterkrigsavantgardets känslokyla håller alltså på att omtolkas. Och kanske räcker det med att vända sig mot filmmusiken för att inse hur impregnerad av potentiella känslouttryck den modernistiska musiken är. Faktum är att ytterst litet har förändrats sedan 1960-talet med filmregissörer som Stanley Kubrick och kompositörer som Ligeti och framför allt Penderecki. Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints.

Stilistiskt fanns under festivalen en spännvidd som uppstår per automatik när en i sig själv stor institution bjuder in såväl internationella ensembler som det lokala musiklivet. Långt ifrån alla konserter stod i direkt relatera till temat. Men i och med den teoretiska inramningen var det i alla fall en fråga som blev hängande i luften och som på ett eller annat sätt alltid gick att applicera på det vi hörde och såg, oavsett om det rörde sig om en ensemblekonsert, eller ett text- och ljudperformance i offentligt rum, en diskret ljudinstallation, en installationskonsert runt temat immersion, improvisationsmusik eller elektroakustiska soundscapes: Hur känns detta, vad är det som uttrycks här och hur påverkas jag av detta?

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Avantgardistiska känslostormar first appeared on Opulens.