ACTIONKOMEDI. Jultomten är tillbaka – den här gången både nedsupen och mordlysten. Det är både ultravåldsamt och oväntat charmigt.

Violent night
Betyg:
Genre: Actionkomedi
Premiär: 2 december 2022
I rollerna: David Harbour, John Leguizamo, Edi Patterson med flera.
Regi: Tommy Wirkola
Speltid: 1 timme 52 minuter
Censur: Från 15 år

Stackars tomten. Girigheten breder ut sig överallt och de bortskämda skitungarna önskar sig bara obegripliga tv-spel nu för tiden. Inte konstigt att man får existentiell ångest och börjar tulla ur barskåpen i de miljarder hem som man fortfarande tvingas besöka varenda jävla julafton.

Det blir knappast bättre av att Tomten råkar klättra nerför skorstenen hemma hos den stenrika familjen Lightstone och hamnar rakt i armarna på en grupp tungt beväpnade legosoldater som brutit sig in för att plundra ett hemligt kassavalv och som tagit familjen som gisslan.

Dunkelt förflutet

Men skurkarna har muckat med fel kille. Jultomten har nämligen ett dunkelt förflutet som forntida krigsherre som brukade krossa sina fienders skallar tre i taget och nu är han redo att dela ut hårda klappar och tuffa oneliners så att blodet sprutar. Tjosan din jävel.

Norske “Död snö”-regissören Tommy Wirkola häller skamlöst stora delar “Die hard” och “Ensam hemma” i julgroggen och blandar med “Deadpool”-splatter, sydkoreanskt ultravåld och en stor dos sliskiga julfilmer från Hallmark Channel.

Förväntningarna, om det nu fanns några, var väl inte direkt höga. Vi har redan sett Billy Bob Thorntons fyllskalletomte i “Bad Santa” och nyligen gjorde Mel Gibson ett pinsamt försök till samma sorts skälmska helgerån i skräpfilmen “Fatman”.

Och hur tröttsamt är det inte att all filmunderhållning nu för tiden måste vara en enda stor självmedveten franschisepyttipanna av referenser till hyllningar till kopior av parodier på något annat?

Vässad polkagris

Men “Violent night” är ändå en rätt charmig historia.

David Harbour i Tomterollen bjuder på ännu mer av den där sortens mustigt manliga närvaro som han har i “Stranger things” medan Beverly D’Angelo (“Ett päron till farsa firar jul”) är kul som familjen Lightstones hänsynslösa matriark Gertrude.

Visst är filmen dum, otajt skriven och svajigt spelad i allmänhet, men man ska ändå inte underskatta chockeffekten i att se ett välkoreograferat slagsmål sluta med att någon blir mördad med en vässad polkagrispinne.

Violent night
Betyg:
Genre: Actionkomedi
Premiär: 2 december 2022
I rollerna: David Harbour, John Leguizamo, Edi Patterson med flera.
Regi: Tommy Wirkola
Speltid: 1 timme 52 minuter
Censur: Från 15 år

Björn Berglund/TT

The post Oväntat kul julmassaker first appeared on Opulens.

SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

I “The unbearable weight of massive talent” spelar Nicholas Cage sig själv. Nick (ja, i filmversionen stavar Nick med k) Cage är bekymrad över karriären som tagit en deprimerande b-filmsinriktning och han lyckas få exakt allting att handla om honom själv. Familjen är urtrött på hans självcentrerade stil och hans ekonomi är inte vad den har varit. Han tackar ja till det förnedrande men välbetalda uppdraget att dyka upp på det stenrika spanska Nicholas Cage-fanet Javis födelsedagsfest på Mallorca, och dras därmed in i en härva av CIA-agenter, vapenhandel och våldskapital.

Det visar sig dock att Javi och Cage delar intressen, som kärleken till den tyska 20-talsfilmen “Dr Caligaris kabinett” och åsikten om att “Paddington 2” är världens kanske bästa film, och bromancen är snart ett faktum.

Resultatet blir en väldigt underhållande metakomedi. Cage spelar Cage som bara han kan, i synnerhet i rollen som den unge Cage – filmstjärne-Cage från “Wild at heart”-tiden – som fungerar som den nutida Cages djävul på axeln. Pedro Pascal är även ljuvlig som den spanske miljardären och potentielle skurken. Det är svårt att motstå en Nicholas Cage som hånglar med sig själv, fascineras av Javis Nicholas Cage-altare och som droppar mer eller mindre begripliga referenser till sin verkliga karriär.

Ett störande element är att filmen i sista akten blir just den bombastiska action som filmens Cage så gärna vill fly ifrån, men sammantaget är det en rolig satir över filmindustrin, en uppvisning i kemi mellan Cage och Pascal och en riktig present till “Cage rage”-biblioteket.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.