FILM. Ingela Brovik fascineras av den bioaktuella actionfilmen ”F1” med Brad Pitt, men har också passat på att se en exakt hundra år gammal filmklassiker i en unik biovisning.

Den här filmkrönikan handlar om män, pengar och makt. Pengar, två ensamma män och frågan om vad de skall göra åt sakernas tillstånd är nämligen en gemensam nämnare för de två filmer som jag nyligen sett i högsommartid. Det rör sig om den färska actionfilmen ”F1” samt den hundra år gamla klassikern ”Guldfeber”.

En film om bilar, pengar och hypermaskulinitet

I förra veckan var det alltså Filmstaden-premiär för ”F1” i regi av Joseph Kosinski. Det är en amerikansk actionfilm om Formel 1-tävlande där enorma summor står på spel. Hollywoodstjärnan Brad Pitt återfinns i huvudrollen som den åldrade racerföraren Sonny Hayes. Brad Pitt gör sin roll med återhållen mimik under den påkostade tävlingen som arrangeras i Saudiarabien.

Brad Pitts rollkaraktär är en tuff man i likhet med alla i det så kallade stallet. Sonny Hayes ler charmigt och har hög status, trots att han bor i en husbil på en parkeringsplats. I någon mening blir han alltmer gåtfull, ju längre filmen pågår. Detta i viss kontrast till de mycket skickligt gestaltade tävlingsscener som utspelas när bilarna körs med högsta möjliga fart.

Det är en på flera vis fascinerande actionfilm med fokus på bilar, pengar och hypermaskulin identitet. Följaktligen är det fråga om en värld där kvinnor inte får något större utrymme. Ja, det är ur ett genusperspektiv på gränsen till satir. Men filmen förmedlar också Formel 1-tävlingarnas medryckande kraft. Därtill skildrar filmen med skärpa hur manliga maktstrukturer genomsyrar motorsporten.

Chaplins stumfilmsklassiker

För en vecka sedan var jag på Filmstadens biovisning av en stumfilmsklassiker, nämligen ”Guldfeber” med Charlie Chaplin i huvudrollen. Han var filmens regissör, manusförfattare, musikmakare med mera. Detta var en visning för att fira att Chaplins ”Guldfeber” fyller hundra år. Således en unik visning på bio år 2025, men det bör förstås nämnas att denna filmklassiker när som helst kan streamas på SF Anytime, med flera sajter.

”Guldfeber” börjar med en oändligt lång kö i en backe i snöigt bergslandskap där män står och väntar på att få komma upp till en plats där det kan finnas guld att gräva fram. En av alla dessa frustrerade män är Charlie Chaplins ensamma rollfigur med tajt kavaj, stora skor och vemodig blick.

På bergets topp finns ett litet hus där han knackar på och får komma in till en annan frustrerad man, som inte har någon mat hemma. När Charlie Chaplins rollfigur, som kallas för den lille mannen, inte hittar något att äta, fattar han ett egensinnigt beslut. Han tar av sig en av sina skor och lägger skon i en gryta på spisen, börjar koka den – som vore den ett livsmedel.

En annan man som inte heller bor i huset, får halva delen av den kokta skon serverad på en tallrik, blir förvånad och arg. Men Chaplins luffargestalt sätter sig på andra sidan av det lilla slitna bordet och börjar äta av sin skosula och skosnöret blir till ett slags spagetti. Detta är en av de mest surrealistiska scenerna i den tidiga filmhistorien. Det är en scen som stannar kvar för alltid när man sett den. Det är en tidlös gestaltning av hungersnöd, mat och fattigdom.

En drastisk och poetisk film

Ändå behåller ”den lille mannen” sin lågmälda stolthet och vandrar vemodigt vidare in i den lilla staden där det finns en restaurang med till synes trevligt folk. Han fastnar för en vacker kvinna. Och det blir dans men snart också en konflikt med en ilsken herre som själv vill dansa med kvinnan och bestämma allt. Men det slutar inte så. Det allvarliga mixas med lekfullhet och surrealism i en stämning som tycks få tiden att stanna upp. Därefter går allt åt ett annat håll i en av Chaplins mest egensinniga filmer.

”Guldfeber” är en film där drömmar om pengar, kärlek och rättvisa gestaltas drastiskt och poetiskt. Kort sagt annorlunda med svart humor i dubbel bemärkelse. Och däremellan uttrycks ett brett känsloregister i filmiskt starka bilder.

The post Maskulinitet på film – ”F1” och ”Guldfeber” first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Det är uppenbart att både ”Ocean” och ”Mission Impossible – The final reckoning” vill belysa den hotfulla situation som råder globalt. Det är helt enkelt två synnerligen sevärda filmer!” Det skriver Ingela Brovik.

En man och ett hav är huvudmotivet och formeln i två sinsemellan mycket olika filmer på bio just nu.

Dels David Attenborough i dokumentären ”Ocean” (visas på Folkets Bio) och Tom Cruise i actionfilmen ”Mission Impossible – The final reckoning” i regi av Christopher McQuarrie som visas på Filmstaden och vissa andra biografer.

Det är två starka filmer som på var sitt sätt gestaltar sakernas tillstånd och gestaltar tidsandan med visuell, fantasifull kraft på lite oväntade vis.

”Ocean” med David Attenborough

Filmaren och vetenskapsmannen David Attenborough, som är 99 år gammal, ser ibland ut som ett 5-årigt busfrö när han talar till oss i publiken om den kris/katastrof som världens hav befinner sig i. Men han förklarar också att krisen kanske går att lösa, om man undersöker situationen på ett grundligt vis.

Med fantastiskt vackra filmscener på havets botten får vi se och ta del av läget. Det sker med effektiv och välformulerad information framförd av David Attenborough. Han talar med imponerande eftertryck.

Samtidigt vi får se båtar på havets vågor. Fartyg som ställer till med problem över hela planeten.

Detta är en dialektisk berättelse med visuell styrka där berättaren leder publiken genom historien om människan och naturen. Filmen visar hur djur och växter skapar bättre förutsättningar för syre, vilket kan förbättra havet och därmed framtiden, för oss alla.

”Ocean” är en film som man inte kan glömma. Det är kort sagt en film som vill och kan skapa hopp inför framtiden.

Tom Cruise i hjälteroll

”Mission Impossible – The final reckoning” är den åttonde actionfilmen i Mission Impossible-sviten och som sagt regisserad av Christopher McQuarrie.

Filmen utspelas på olika håll i världen men de viktigaste och avgörande scenerna äger rum i och under havsytan. Där kämpar Tom Cruises actionhjälte för att rädda världen från ett tredje världskrig och sätter sitt eget liv på spel. 

Det blir en kontrast mellan de fantastiska filmscenerna på havets botten, upp mot vågorna, och i slutet av filmen, ett slagsmål på vingarna till mycket litet flygplan mellan Cruises tuffe actionhjälte och den man som är hans och därmed hela världens fiende.

Naturen känns väldigt närvarande i filmen. Tom Cruises rollfigur måste försvara både mänskligheten och naturen mot de makthavare som sätter sin egen makt främst av allt.

Det är noterbart att den amerikanska presidenten spelas av en svart kvinnlig skådespelare vilket indikerar att storyn utspelas en bit in i framtiden.

I någon mening finns det en gemensam nämnare för de båda filmerna utöver havstematiken. Det är uppenbart att både ”Ocean” och ”Mission Impossible – The final reckoning” vill belysa den hotfulla situation som råder globalt. Det är helt enkelt två synnerligen sevärda filmer!

The post Sevärt på bio med Attenborough och Tom Cruise first appeared on Opulens.

KRIGSFILM. En guldgrävare råkar i luven på tyska soldater när den westerninspirerade Sisu går upp på biograferna. Filmen är en platt romantisering av den finske mannens uthållighet i en karg nordlig miljö. 

Sisu
Betyg:

Genre: Action, krig
Språk: Finska
Premiär: 14 april 2023
Regi: Jalmari Helander
Med: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Mimosa Willamo
Speltid: 1 timme 31 minuter
Åldersgräns: 15 år

Filmen utspelar sig i det nordligaste Finland år 1944 och handlar om en krigsfront som spelfilmskamerorna inte varit nämnvärt riktade mot – Lapplandskriget. Huvudpersonen, en redig finsk eremit med stenansikte vaskar fram guldklimpar. På väg mot staden och växlingskontoret råkar han på nazityska soldater varpå en 90 minuter lång kamp om guldet inleds. 

Att filmen är finskspråkig kan tänkas skrämma iväg biobesökare i onödan. All dialog går nämligen att krita ner på ett halvt A4-ark. Huvudpersonen är karaktäristiskt tystlåten och ger som mest ifrån sig morrande läten. Nazisterna, natsiter på finska, talar i vanlig ordning engelska med tysk brytning.

När guldgrävaren rider mot en fond av kargt kalfjäll fungerar Finlands prärie oväntat bra som skådeplats för en västernrulle. De fulländade landskapsbilderna är som hämtade ur en Red dead redemption-fantasi, fast med mulet väder och hård kuling. Cowboypubliken lär känna igen våldet och bildspråket från västernfilmer, i denna pirogwestern. 

Krigsfilmskonnässören däremot, den som kräver historisk korrekthet, kommer irriteras av MacGyver-figuren i huvudrollen, som på de mest påhittiga och osannolika vis tar sig oskadd ur de svåraste av knipor. Gubben överlever varenda konfrontation med soldaterna. Han simmar outtröttligt i geggamoja och sicksackar mellan landminor på ett förutsägbart vis. Avsaknaden av svagheter, sisu, som filmen bärs av är också det som gör huvudpersonen endimensionell. Somliga hade hellre sett en historia med mer bäring i verkligheten om de finländare som faktiskt gjorde livet surt för nazisterna i andra världskrigets slutskede. 

Filmen försöker förvisso inte heller fördjupa karaktärerna, istället har man lagt krutet på just krut och gränslöst brutalt våld. Det är en film för den som mår gott av närbilder av lortiga sår, spikar i fötter, knivar genom huvuden och lik dinglande i telegrafstolpar.

En kritiker iförd hawaiiskjorta i bänkraden bakom undertecknad skrattar gott åt hur soldaterna ramlar tokroligt medan litervis kroppsvätskor spills och benstumpar far hejvilt. Det är skickligt gjort men likväl våldsunderhållning, helt utan känslor. 

Filmen är mer än något annat en romantisering av den urfinske mannen. Huvudpersonen ska med sin, lortighet, uthållighet och tystlåtenhet personifiera finskheten själv. Sisu, ett begrepp lika uttjatat som danskans hygge och svenskans lagom. 

– Det handlar om att inte ge upp. Och det gör han inte. Vi har ett ord för det i Finland som är omöjligt att översätta, säger en av de finska karaktärerna efter att hon just översatt sisu till att inte ge upp. 

Sisu har premiär på biograferna den 14 april. 

Sisu
Betyg:

Genre: Action, krig
Språk: Finska
Premiär: 14 april 2023
Regi: Jalmari Helander
Med: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Mimosa Willamo
Speltid: 1 timme 31 minuter
Åldersgräns: 15 år

The post Finländskt pangpang helt utan känslor first appeared on Opulens.

HJÄLTAR. Hasta la vista, förlegade hjältestereotyper. Karolina Bergström konstaterar att Arnold Schwarzenegger, som vi känner honom genom åttiotalsfilmerna, liksom andra filmhjältar förändrats i positiv riktning. Samtidigt slog den tidens actionfilmer ofta uppåt medan dagens inte sällan inramas av pseudopatriotisk propaganda.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I den nysläppta dokumentärfilmen The game changers lägger skådespelaren Arnold Schwarzenegger tillsammans med en rad biffiga marinsoldater, tyngdlyftare och brandmän ut texten om hur det är en myt att kött skulle bygga starka kroppar. Istället lovprisar de fördelarna med en växtbaserad kost. Den före detta kroppsbyggaren och nuvarande veganförespråkaren känns ljusår bort från actionhjälten Schwarzenegger som vi känner honom genom åttiotalsfilmer som djungelstriden Predator, scifi-klassikern The terminator och det barbröstade fantasydravlet Conan barbaren. Filmer producerade i en tid när skiljelinjen mellan ont och gott var knivskarp, när kalla kriget gick sida vid sida med en oförblommerat naiv framtidsoptimism och när vi inte behövde bekymra oss om jobbiga klimatfrågor.

Det är dock inte bara den gamle terminatorn Schwarzenegger, som under de senaste åren spelat roller som kärleksfull fadersfigur i zombiedramat Maggie och förkrossad änkling i verklighetsbaserade Aftermath, som genomgått en radikal transformation vad gäller såväl synen på kost som tilldelade roller. Tiden när en man – för det rörde sig alltid om en man och en vit sådan – utan synbara känslor kunde automatmeja ner ett helt kompani, och när ett enda namn räckte för att sälja ut biostolarna flera månader framåt, är förbi. Inte för att nutida biobesökare för den delen skulle banga för explosionsstinna actionfilmer av vilka det går femton på dussinet, men den ensamme, välpumpade och i regel känslomässigt lobotomerade åttiotalshjälten är i dag utbytt mot både vardagligare och intressantare hjältekaraktärer, varav en och annan mycket väl kan vara en kvinna.

Men det är inte enbart testosteronhalten som skiljer forna tiders actionhjältar från dagens mer nedbantade versioner. I en krönika i brittiska Guardian konstaterar skribenten Chris Edwards att medan åttiotalsfilmer som Robocop, Total recall, Commando och The running man slog uppåt mot den härskande klassen (som i det sistnämnda exemplet där en straffånge som jagas för att dödas i en direktsänd realityshow lyckas bekämpa det mäktiga mediekonglomeratet) representerar många av dagens hjältar istället överklassen eller handlar i dess intresse. I Avengers-filmerna är Iron Man inte bara superhjälte utan också stenrik affärsman med fokus på att bevara ett patriotiskt status quo, och i Dark knight-filmerna tryggas huvudpersonen Bruce Waynes brottsbekämpande liv av ett gigantiskt arv. Den potentiella samhällsbelysande aspekten av actiongenren har i många fall bytts ut mot en så pseudopatriotisk anda, att du instinktivt börjar leta efter CIA:s namn i eftertexterna.

Med den allmänna åttiotalsnostalgi som genomsyrat populärkulturen under de senaste åren, med tecken i tiden som Netflix-serien Stranger things och den Stockholmsbaserade VHS-klubben Tillbakaspolat, är det hur som helst heller inte konstigt att vi den senaste tiden kunnat se actionklassiker som Rambo, Predator och Terminator göra storslagen comeback på vita duken. Men där septemberpremiären Rambo: Last blood inte avviker nämnvärt från sin ursprungliga hjältesaga, där Sylvester Stallones buffliga karaktär nu liksom då gör indignerad slarvsylta av allt som kommer i hans väg, väljer kommande Terminator: Dark fate istället att låta tre kvinnor, varav en med latinamerikanskt ursprung, stå i handlingens fokus. Samt den forne terminatorn Arnold, som på något magiskt sätt överlevt sitt dopp ner i smält stål i Terminator 2: Judgement day och nu verkar återvända som en hoppets maskingevärsförsedda riddare. Hasta la vista, förlegade hjältestereotyper, för att citera en snart åter bioaktuell vegan till Plåt-Niklas.

The post Hjälterollen i omdaning first appeared on Opulens.