PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Jan Hoff i veckans utgåva av Littestraden. Titeln är ”Haren Havre och Kaninen Esteban”.

Jan Hoff (f.1967) är bosatt i Lund och är bland annat bibliotekarie, poet och serieskapare. Han har haft noveller, dikter, serier och artiklar publicerade i egna böcker, antologier, tidskrifter och tidningar.

Nu är vi glada att få presentera Hoffs novell ”Haren Havre och Kaninen Esteban” och det är upp till dig att försöka lista ut vad som egentligen hände med Havre…

CAROLINA THELIN

Haren Havre och Kaninen Esteban

Så här var det. Det var måndag. Ja, eller det var i alla fall vad som stod i almanackan. Den var å andra sidan två, tre år gammal. Nå, strunt i det.

Det regnade bara lite så de två djuren, haren och kaninen, bestämde sig för att ge sig ut och segla. Haren Havre var äldst och mest sjövan. Esteban var ung och oerfaren. De gick ner till hamnen.

”Var ligger din båt?” undrade Esteban.

”Jag har ingen båt…” sa Havre.

”Men vad ska vi då segla i?”

”Jag tänker att vi bygger en båt!”

Sagt och gjort. De gick in bakom ett skjul och stal några plankor, ett rep, en tunna tjära, fjorton spikar och ett segel. De satte i gång med byggandet. Regnet tilltog i styrka och fick sällskap av hagel. Efter en halvtimme gick de iväg till Molanders kafé. Ett nedslående budskap mötte dem. ”Endast betalning med mobilapp.” Hur skulle de nu betala för sitt kaffe? Ingen av dem hade en tillräckligt avancerad mobil. Deras gamla Nokior kunde på sin höjd användas till att skrika i (om man stod tillräckligt nära den man ringde till) eller till att skriva inköpslistor på (som inte gick att spara).

De satte sig ändå vid ett bord. Utanför fönstret flög stenar, träd, igelkottar och bråte förbi. Det låg en broderad duk på bordet. Mitt på bordet stod en vas med fina blommor i. Utan att fråga vad de ville ha ställde servitrisen Monica Wexell varsin kopp med rykande hett kaffe framför dem.

De svepte kopparna och skållade tungorna. Sedan åt de upp blommorna. Sådan var harars och kaniners sed. De sprang mot dörren, men Monica Wexell var snabbare. Med sin bastanta kroppshydda spärrade hon effektivt deras färdväg.

”Ska ni inte betala?”

”Jodå, vi skulle bara ut på toaletten…” försökte Esteban.

”Den är ju här inne…”

Vad skulle de göra? Det såg mörkt ut för dem. Hur skulle de ta sig ur denna knipa? Skulle de kanske lyckas övertala henne att ta emot kontanter?

”Snälla Monica, kan vi inte få betala med sedlar?” vädjade Havre.

”Jag vill inte ha era smutsiga hundralappar…”

”Men vad ska vi göra?”

”Nu ringer jag till polisen!”

Monica Wexell tog upp sin egen mobiltelefon ur fickan och slog ett nummer.

Endast tjugotvå minuter senare bromsade ett polisfordon in utanför Molanders kafé. Två beväpnade konstaplar satte handbojor på kaninen och haren och släpade ut dem i stormen.

Konstaplarna var rätt snälla och innerst inne tyckte de lite synd om de fattiga djuren. När de kommit utom synhåll från kaféet tog de av fångarnas handbojor och lät dem löpa.

”Gör inte om det bara!” ropade den ene polisen efter dem.

Havre och Esteban sprang först omkring lite bland skjulen och bodarna i hamnen. Sedan stannade de och pustade ut. Bakom ett skjul hittade de en segelbåt. Den hade dragits upp på land för att lagas och målas. Kanske vore det en bättre idé att låna denna båt än att jobba vidare med det där halvfärdiga bygget de hade övergivit? De lånade en traktor av en misstänksam fiskare och fick snart ner segelbåten i vattnet. Det var nu ordentligt kallt. Krabb sjö. Egentligen inget idealiskt väder att ge sig ut i. Men ut begav de sig. Havre hade en röd toppluva medan Esteban var klädd i keps. Havre skötte rodret. Esteban klättrade upp i den allra högsta masten. Han sa att han tänkte spana mot horisonten. Men det kunde han ju inte! Han var så liten att han inte nådde upp att se över kanten på mastkorgen. Han stod alltså bara där i mastkorgen och frös. Korgen var helt vattentät och fylldes oroväckande snabbt av regnet. När blixten slog ner i masten hade han redan drunknat. Han slapp således bli bränd till döds.

När kusträddningen anlände hittade de en hare som klamrade sig fast vid en vrakspillra. Det var en slavhare som hette William, som hade varit inlåst i segelbåtens lastrum.

Många år senare blev William naturvetenskaplig forskare. Han gjorde karriär. Ibland ringde de från teve och bad honom vara expert.

”Du är nog den slöaste och sämsta experten vi någonsin använt oss av!” sa en av programledarna.

”Men varför frågar ni mig hela tiden?”

Ja, vad skulle hon svara på det? Hur kom det sig att det alltid blev den här luggslitna haren som kom till studion?

En kväll tog hon upp detta med den kollega som brukade ha ansvar för bokningarna av gäster.

”William?”

”Ja…”

Och nu kröp det fram att kollegan också hade ett förflutet som slavhare. Haren William var en gammal kompis till henne. De hade ofta varit ute på fälten och skördat tillsammans. De hade blivit piskade och förödmjukade av plantagevakterna. Dessutom var de båda medlemmar av samma sekt. De tillbad en liten imaginär myra som bodde bakom en anslagstavla: Hoegdoc. Efter den dagen blev William ännu oftare inbjuden. En dag var han med i Årets mästerkock. Han sa att han bara ville laga vegetariska rätter. Det var okej. Han struntade i bilbälte när han körde bil. Han hade både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Han hade förmågan att hitta i mörka skrubbar utan att tända ljuset. Med ett särskilt mikroskop undersökte han märkliga fenomen.  Han funderade även på att börja syssla med politik. Han hade ytterst få åsikter. Han ville förbjuda vitt mjöl, men han kunde inte riktigt förklara varför.

The post Littestraden: Novell av Jan Hoff first appeared on Opulens.

TEATER. ”Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ’Fem scener Norén’ blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.” Det skriver Jonas Lindman, som sett den aktuella föreställningen på Dramatens lilla scen.  

De realistiska scener som ofta utmärker Lars Norén-uppsättningar, där relationella spänningar ställs på sin spets, får en annan gestaltning i Markus Öhrns aktuella iscensättning på Dramaten. Den är hämtad från Norén-pjäserna ”Hebriana”, ”3.33.93”, ”Så enkel är kärleken” och ”Andante”. Med titeln ”Fem scener Norén” spelas den på Dramatens lilla scen.

Den här uppsättningen betonar det sorgliga i allas vår existens, men vi förmås nu att skratta åt tragiken. Markus Öhrn skapar nämligen något som känns både nytt och spännande.

Med masker, som försetts med stora ögon och stela munnar, samt peruker och förvrängda röster spelar sex av Dramatens skådespelare upp de fem scenerna. Det är på en och samma gång avskalat och intimt. Skådespelarna försöker inte att framhäva sitt agerande utan snarast minimera det men ändå lyckas de göra skådespeleriet stort, rent och naket.  

Det blir en annan version av verkligheten som gestaltas, mycket beroende på maskerna. Det tragikomiska lyfts fram. Och nog igenkänns det som norénskt ändå. Den mörka humorn hos Norén sätts i förgrunden. Jag tycker inte heller att upplevelsen av scenerna förlorar sitt djup även om de är insatta i en ny och väldigt annorlunda kontext.

Regissören Markus Öhrn verkar avgjort hysa en förkärlek för det absurda, men även för det komiska. Här skakar han om publiken.

I den sista av scenerna har en stor bebis nedsölat fötts fram och säger att världen är det enda fruktansvärda ställe där den kan existera. Det blir som en sammanfattning av vad hela föreställningen ytterst handlar om. ”Bebismänniskan” upprepar repliken flera gånger och det blir det sista som sägs innan hela ensemblen samfällt försvinner ut genom en av dörrarna.  

Alla har nog hört ordet ”Norénjul”. Ja, jag skulle tro att de flesta av oss känner igen begreppet. Det handlar om ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol och tragiska sexuella relationer. Scenerna som spelas upp knyter starkt an till detta tema.

Mellan varje scen är det en liten paus, ridån dras för som på en liten marionetteater, samtidigt som det spelas upp en entonig melodi, och publiken får pusta ut och återhämta sig mentalt efter känslan av att ha varit med om ett riktigt oväder. Man har gått igenom en Norénscen och kan pusta ut.

Scenerna är ungefär en halvtimme långa och jag tycker speciellt mycket om den tolkning som Markus Öhrn gör av den sista scenen ur ”Andante” som handlar om livet på ålderns höst.  

Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ”Fem scener Norén” blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.

The post Omskakande och minnesvärt när Öhrn tolkar Norén first appeared on Opulens.

ANTITEATER. ”Kanske är pjäsen blott en nihilistisk pose i antiteaterns fader Eugène Ionescos anda?” undrar Erik Bovin som läst ”Ge fred en chans” av Elis Monteverde Burrau. Bovin slår dock fast att författaren både roar och oroar.

Ge fred en chans av Elis Monteverde Burrau
EMB & Anti editör
Förläggare och redaktör Kettil Kasang
Typografi och omslag Nils Svensk

Elis Monteverde Burrau är antipoeten som även skrivit antiromaner. Bara några månader efter Ironi för änglar (Modernista, 2023) landade Monteverde Burraus bidrag till antiteatern – passande nog utgiven på Anti editör.

I Ge fred en chans får man följa det ikoniska paret Yoko Ono och John Lennon (eller Yoko och John som de kallas i pjäsen) under en smekmånad 1969, med reservation för att tiden följer drömmens logik. Yoko talar om på mordet på sin man som om hon vore synsk medan John vid ett tillfälle nämner mordet på Olof Palme.

Författaren har således vänt ryggen åt allt vad regelrätt dramaturgi heter och åstadkommit, som förlaget beskriver det, ett ”psykotiskt drömspel”.

Freden, en produkt att sälja

”I want you to make love, not war” sjöng Lennon 1973 i ”Mind games”. Monteverde Burrau gör en poäng av det genom att placera huvudpersonerna i sänghalmen. Närmare bestämt en hotellsäng där de allt som oftast uppehåller sig. De är dock ständigt uppvaktade vilket inte tycks störa dem, för åhörare behövs. De har ju trots allt en produkt att sälja. En av världens två produkter, enligt dem själva: freden. Kriget säljer ju sig självt. Från sängen bemöter de journalisternas frågor som av någon anledning håller till under sängen. Inför dem lanserar de sitt nya koncept: att ge upp.

Lennons mördare

En bit in dyker Lennons mördare Mark Chapman upp på en stor tv-skärm i sällskap med sin mor och kommunicerar med Yoko och John eller brister ut i sång: ”Imagine there’s no John Lennon.”

Ge fred en chans är ärligt talat den knäppaste pjäs jag någonsin läst vilket inte hindrar att den också är hejdlöst rolig.

Här finns gott om blinkningar. Monteverde Burrau kan exempelvis inte låta bli att parodiera den brist på kommunikation som utmärker dialogerna i Lars Noréns och Harold Pinters dramatik. I denna pjäs är dessa mänskliga tillkortakommanden än mer skruvade, förutom rollfigurer som svarar utan att svara uppstår bisarra felhörningar och felsägningar.

Självreflexiv antiteater

EMB’s Yoko och John påminner inte ett skvatt om förlagorna. De är inte ens karikatyrer utan snarare talande streckgubbar i en hopplöst självreflexiv pjäs som saknar såväl intrig som konflikt. På så vis påminner den om Kristina Lugns pjäser där allt händer i babblet, förlåt jag menar, språket. EMB delar också Lugns fäbless för att travestera idiomatiska uttryck, ordspråk och klyschor. I denna pjäs återfinns repliker som ”hoppet är det sista som tar sitt liv”.

Det medvetna haveriet

En akt av kärlek eller inte – precis som Mark Chapman mördade sin idol mördar Monteverde Burrau sin pjäs. Långa, medvetet omständliga och utspårade scenanvisningar stjäl inte bara utrymme utan gör även pjäsen i det närmaste ospelbar. Inte för att detta grepp lär förvåna den som är bekant med författaren sedan innan. Likt ironin och leken är det medvetna haveriet sedan länge en väsentlig del av Monteverde Burraus poetik. Som läsdrama fungerar Ge fred en chans dock utmärkt.

Svårtolkad pjäs

Det är en pjäs inte i första hand om hippiegenerationens utan om vår samtid. Är det pacifismen som här får sig en känga? Snarare vår tids passivitet. Kanske sätter pjäsen även fingret på de overklighetskänslor och den kontrollförlust som inte sällan infinner sig i ett metamodernt tillstånd, ett samhälleligt och kulturellt, splittrat och krisande tillstånd tyngt av skuld, faktaresistens, informationsöverflöd och ond tro. Det är i så fall kongenialt att pjäsen talar psykosens språk.

Monteverde Burrau är dock en vän av motsägelser och därmed svårtolkad. Kanske är pjäsen blott en nihilistisk pose i  antiteaterns fader Eugène Ionescos anda? En sak är dock säker: Monteverde Burrau både roar och oroar.

The post Elis Monteverde Burrau roar och oroar med antiteater first appeared on Opulens.

NOVELLSAMLING. I ett decennium har Emma Karinsdotter skrivit de skruvade studier som nu ges ut i bokform. Det är absurdism för barn, med variations- och detaljrika illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson. 

– En novell handlar om en tappad tand som försöker ta sig tillbaka till munnen, för den har det så underbart där. Det är många barn som nyligen tappat tänder som kan relatera till det, säger Emma Karinsdotter, författare till nyutkomna novellsamlingen Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt. 

Stoffet och de absurdistiska uppslagen har författaren samlat på sig i flera år. Bokens första berättelse skrev hon redan 2012. Den blev till en början refuserad av förlaget som tyckte den var allt för konstig som barnboksdebut. Först nu, med fyra böcker om Sambakungen i ryggen, ges hon förtroendet att ta med läsarna på en absurdistisk berg- och dalbana. Hon menar att novellerna tjänat på att ligga i byrålådan ett tag. 

– Vissa karameller blir inte så goda när man sparat dem ett tag. Påskäggsgodis från 2017 är inte alltid så himla gott. Den här karamellpåsen hoppas och tror jag blev godare av att sparas på.

Ovetenskapliga studier är hennes första bok att illustreras av Marcus-Gunnar Pettersson. Hans bredd i stilar och teknik, att han har en penna med många fingrar, som författaren uttrycker det, är skälet till att valet föll på honom. Novellernas olikheter i genre och stämning avspeglas också i de tillhörande teckningarna. En berättelse är ritad i en Cartoon network-aktig stil med stora ögon, en annan är svartvit och läskig, och en tredje är ritad helt i blyerts. 

– Jag fastnade för Emmas texter direkt, för hon har en ton som påminner mycket om saker jag läste när jag var liten. Hon och jag möttes första gången på en förlagsmiddag på Bonniers för många år sen. Det var lite tråkigt så vi började leka med maten och prata om Roald Dahl och våra referenser som var rätt liknartade. Jag och Emma har en liknande ton i det vi gör, säger Marcus-Gunnar Pettersson. 

Utöver duons gemensamma favoritförfattare Roald Dahl nämner han Sven Nordqvist som tecknade Pettson och Findus och Don Rosa som skapade Kalle Anka-serier som influenser. Fastän Marcus-Gunnar Pettersson och Emma Karinsdotters har olika roller är det ett tätt samarbete som lett fram till de nio studierna.  

– Jag skrev berättelserna, men vi har skapat den här världen tillsammans. Ibland när jag kört fast i någon text har han fått läsa och tycka till. Och han är en illustratör som delat med sig av mycket skisser så jag har fått vara med i arbetet. Vi har kunnat tänka tillsammans som en stor superhjärna. Boken är en hyllning till fantasin, även om det är tråkigt med hyllningar, säger Emma Karinsdotter till Opulens. 

Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt är 160 sidor tjock och utgiven på Bonnier Carlsen. 

The post En hyllning till fantasin first appeared on Opulens.

The post Den stora hobbyn first appeared on Opulens.

The post Moderat valaffisch first appeared on Opulens.

The post Evolution first appeared on Opulens.

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd prosalyrik i skrivbordslådan. Där hade den legat och förynglat sig och nått mogen ålder. Under bearbetningen av denna absurda kortprosa, som han kallar En död dobermannpinscher, spelade han in ett antal av texterna vilka vi nu har  den stora äran att få publicera under sommaren. Åtta texter som du också kan lyssna på, under åtta tillfällen. Idag presenterar vi den åttonde och sista. För läsare med hörselnedsättning kan texten läsas HÄR.

Erik Skogh är född 1970 i Lund. Han gick skrivarlinjen i Skurup 1992-1993, är utbildad journalist och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent 1995 på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och internettips. Hans alster har publicerats lite här och var under årens lopp, han har framfört sina texter på scen och tillhör Malmös Old School i Poetry Slam. 1996 blev han västsvensk mästare. I augusti kommer samlingen En död dobermannpinscher ut som bok. Mer info om boken HÄR.

The post Sommar: En barnlek first appeared on Opulens.

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd prosalyrik i skrivbordslådan. Där hade den legat och förynglat sig och nått mogen ålder. Under bearbetningen av denna absurda kortprosa, som han kallar En död dobermannpinscher, spelade han in ett antal av texterna vilka vi nu har den stora äran att få publicera under sommaren. Åtta texter som du också kan lyssna på, under åtta tillfällen. Idag presenterar vi den sjunde. För läsare med hörselnedsättning kan texten läsas HÄR.

Erik Skogh är född 1970 i Lund. Han gick skrivarlinjen i Skurup 1992-1993, är utbildad journalist och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent 1995 på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och internettips. Hans alster har publicerats lite här och var under årens lopp, han har framfört sina texter på scen och tillhör Malmös Old School i Poetry Slam. 1996 blev han västsvensk mästare. I augusti kommer samlingen En död dobermannpinscher ut som bok. Mer info om boken HÄR.

The post Sommar: Experimentet first appeared on Opulens.

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd prosalyrik i skrivbordslådan. Där hade den legat och förynglat sig och nått mogen ålder. Under bearbetningen av denna absurda kortprosa, som han kallar En död dobermannpinscher, spelade han in ett antal av texterna vilka vi nu har den stora äran att få publicera under sommaren. Åtta texter som du också kan lyssna på, under åtta tillfällen. Idag presenterar vi den sjätte. För läsare med hörselnedsättning kan texten läsas HÄR.

Erik Skogh är född 1970 i Lund. Han gick skrivarlinjen i Skurup 1992-1993, är utbildad journalist och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent 1995 på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och internettips. Hans alster har publicerats lite här och var under årens lopp, han har framfört sina texter på scen och tillhör Malmös Old School i Poetry Slam. 1996 blev han västsvensk mästare. I augusti kommer samlingen En död dobermannpinscher ut som bok. Mer info om boken HÄR.

The post Sommar: Slutet first appeared on Opulens.

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd prosalyrik i skrivbordslådan. Där hade den legat och förynglat sig och nått mogen ålder. Under bearbetningen av denna absurda kortprosa, som han kallar En död dobermannpinscher, spelade han in ett antal av texterna vilka vi nu har den stora äran att få publicera nu under sommaren. Åtta texter som du också kan lyssna på, under åtta tillfällen. Idag presenterar vi den femte . För läsare med hörselnedsättning kan texten läsas HÄR.

Erik Skogh är född 1970 i Lund. Han gick skrivarlinjen i Skurup 1992-1993, är utbildad journalist och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent 1995 på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och internettips. Hans alster har publicerats lite här och var under årens lopp, han har framfört sina texter på scen och tillhör Malmös Old School i Poetry Slam. 1996 blev han västsvensk mästare. I augusti kommer samlingen En död dobermannpinscher ut som bok. Mer info om boken HÄR.

The post Sommar: Stjärnan first appeared on Opulens.

KORTPROSA. En lördag eftermiddag i september hittade Erik Skogh en samling absurd prosalyrik i skrivbordslådan. Där hade den legat och förynglat sig och nått mogen ålder. Under bearbetningen av denna absurda kortprosa, som han kallar En död dobermannpinscher, spelade han in ett antal av texterna vilka vi nu har den stora äran att få publicera under sommaren. Åtta texter som du också kan lyssna på, under åtta tillfällen. Idag presenterar vi den fjärde. För läsare med hörselnedsättning kan texten läsas HÄR.

Erik Skogh är född 1970 i Lund. Han gick skrivarlinjen i Skurup 1992-1993, är utbildad journalist och har arbetat som journalist, kulturredaktör, webbredaktör, kommunikatör, redigerare och fotograf. Skogh började sin bana som skribent 1995 på Marginalen i Svenska Dagbladet med smått surrealistiska blänkare och internettips. Hans alster har publicerats lite här och var under årens lopp, han har framfört sina texter på scen och tillhör Malmös Old School i Poetry Slam. 1996 blev han västsvensk mästare. I augusti kommer samlingen En död dobermannpinscher ut som bok. Mer info om boken HÄR.

The post Sommar: Kurragömma first appeared on Opulens.