REAKTIONER. Brittiska The Guardian ger Abbashowen i London full pott. Svenska medier är mer kritiska.

Sofia Sundström/TT

The post Abba-showen hyllas – men inte i Sverige first appeared on Opulens.

SMOKIE-MEDLEM DÖD. Basisten Terry Uttley från det legendariska popbandet Smokie är död, rapporterar Kulturnytt i Sveriges Radio. Han avled, 70 år gammal, efter en kort tids sjukdom.

Terry Uttley var den sista originalmedlemmen som fortfarande var aktiv i Smokie.

Chris Norman, bandets tidigare sångare, skriver i ett Facebook-inlägg på söndagen att han blev extremt chockad och ledsen när han hörde om Uttleys bortgång för några dagar sedan.

“Vi har delat många unika upplevelser i många år, inte minst under den resa vi gjorde med bandet på 60-, 70- och 80-talet”, skriver han.

De brittiska popveteranerna fick sitt stora genombrott i mitten av 70-talet med hitlåten “Living next door to Alice”. Bandet skördade stora framgångar i Europa, inte minst i Sverige.

Låt med Agnetha Fältskog

Albumet “Greatest hits”, som släpptes 1977, nådde förstaplaceringen på den svenska topplistan.

Skivan innehåller flera av bandets andra stora hitlåtar som “Lay back in the arms of someone”, “If you think you know how to love me”, “I’ll meet you at midnight”, “Don’t play your rock’n’roll to me” och “Wild, wild angels”.

Under 1980-talet samarbetade bandet med Agnetha Fältskog på låten “Once burned twice shy” på hennes första soloalbum efter Abba.

Originalsångaren Chris Norman, som i november i år släppte albumet “Just a man”, hoppade av Smokie 1986 för att satsa på sin solokarriär.

Terry Uttley uppgav i en intervju med Nya Åland 2016 att avhoppet kom plötsligt.

– Vi samarbetade med Agnetha Fältskog och när vi skulle åka tillbaka till Stockholm för att spela in en musikvideo med henne sade han bara: “Jag vill inte vara med i Smokie längre”.

Spelningar i Sverige

Därefter har bandet haft ett flertal olika konstellationer och turnerat aktivt – inte minst i Sverige.

I intervjun, som gjordes inför en spelning på Åland, sade Uttley att bandet gärna skulle köra nya låtar, men att publiken då klagar.

– Hitsen blir ett problem när vi vill göra nya grejer. Men det är samtidigt ett fantastiskt och underbart problem, sade han.

I början av nästa år är Smokie inbokade på ett antal spelningar i Sverige. Det är ännu oklart om konserterna kommer att genomföras.

TT NYHETSBYRÅN

The post Terry Uttley i Smokie död first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki fastnat för nya album med Abba, som därmed får en “second opinion” i Opulens, amerikanska Aimee Mann och Jarvis Cocker, sångaren från Pulp som den här gången sjunger på franska.

Det känns som en ära att få recensera en ny platta av Abba! Jag hade aldrig trott att det skulle ske. Ett nöje även om jag aldrig varit något Abba-fan. Jag föredrar Agnetha Fältskogs dunderlåt “The heat is on”. Men nu håller vi oss till Abba och skivan med den franskklingande titeln Voyage. (Recenserad i Opulens tidigare i veckan av Andreas Engström). 

Höjdarspåret är utan tvekan “Don’t shut me down”: catchy, billigt och flärdfullt på ett charmerande sätt. Sen kommer det en obegriplig dansbandsdänga “Just a notion” som låter som en parodi på sig själv. Sann komik spetsad med flickornas söta sång.

Agneta och Anni-Frid sjunger inlevelsefullt, med klara ungdomliga röster som sargats en smula blott av tidens tand, på ett rörande vis. Rent generellt tycker jag att det händer för mycket i Abba-låtar. Det dyker upp en behaglig melodi men så byts den hastigt ut till nåt pompöst och sen nåt märkligt riff och strax efter det ännu en märklig påbyggnad.

Skulle vilja sammanfatta – oerhört konstig musik… Men en sak genomsyrar denna plattan och det vill jag ge Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid en eloge för. Det låter som att ni har kul och gör som ni har lust! Är man mångmiljonär och har fyllt 70 så vore det synd att inte göra just så. Waste your time and money on fun. 

Liksom Abba gjorde, släppte amerikanska Aimee Mann en skiva den 6 november. Queens of the summer hotel. Snygga harmonier, snygg sång. Allt sitter där det ska. Chosefritt. Enkelt och avancerat. Manns sång slår sig fram självklart och precist. Jag känner mig helt trygg. En kvinna med stil och klass.

Det är akustiskt piano, trumvispar och stråkar.

Det som kan vändas emot Aimee är det som är hennes styrka – hennes säkerhet -–som lotsar oss igenom låt efter låt, känns till slut lite sömnig och man önskar att hon bara sket fan i att göra allt så jävla perfekt hela tiden, tappade fattningen, bjöd på ett utbrott.

Jarvis Cocker – sångaren från Pulp – har gett ut en hyllningsskiva till den franska popen, Chansons d’ennui tip-top, en samling covers som är tidigare framförda av bland annat den stora divan Dalida. Jag vet inte om Cocker har så mycket att tillföra dessa nummer men man hör att han har en genuin kärlek till genren och att han njuter av att få vara fransk sångare: alltså stöna, vara elegant, liderlig och ohämmat snuskig som bara franska popartister kan och får vara. Några av låtarna är riktigt trevliga att lyssna på, till exempel roliga dansanta “Contact” och “Amour, je tu cherche”, framviskad och sängkammarvänlig med fluffiga stråkar. På det stora hela, glada 60-talssound, sköna bongos och fina tjejkörer.

The post Nya ljud: Abba, Aimee Mann och Jarvis Cocker first appeared on Opulens.

POP. Abba har glömt bort hur man producerar bra pop och som helhet framstår Voyage faktiskt som något av en demo, konstaterar Andreas Engström.

Voyage med Abba
Polar/UMG

Som barn köpte jag vad som tills nyligen var Abbas sista album The Visitors på kassett. När jag läser att min kollega på Opulens Jesper Nordström nu köpt Abbas nya på kassett, blir jag… blir jag nostalgisk? Eller är mina känslor en helt normal reaktion på där vi nu befinner oss i den populärmusikaliska produktions- och konsumtionsåldern där epoker sluts i cirklar? The Visitors var, lite beroende på hur man räknar, det första nyproducerade album som gavs ut på cd. Med tanke på att vinylen nyligen gått om cd:n i försäljning samtidigt som också de största artisterna tvingas köa i månader för att kunna pressa lp-skivorna är det fullt logiskt att den digitala streamingen kompletteras med just en fysisk kassett. Om The Visitors var den första, är Voyage kanske den sista cd-skivan.

Abbas comeback blottlägger absurda tidssprång. Och populärmusiken befinner sig ständigt i dessa märkliga tidsloopar. I grund och botten har det att göra med att den första generationen pop/rockmusiker ännu inte dött ut. I början av 1970-talet var det märkligt med band som varit verksamma i tio år och vars medlemmar var i 30-årsåldern. Där och då föddes pop som nostalgi. Runt 1990 hade de band som fortfarande höll på – eller var återförenade eller sedan länge insomnade, som Abba – genom cd-återutgivningar blivit så kallade ”legacy bands” vars existensberättigande var ett historiskt arv och nostalgi. För varje år som gick gav sig allt äldre band ut på turné eller gjorde comeback efter ett rekordlångt uppehåll. Så länge musikerna levde slogs det nya rekord. Och med Abbas comeback med Voyage har ett nytt rekord slagits, med råge.

Det som gör populärmusik till populärmusik är att den, till skillnad mot till exempel konstmusiken, finns runt omkring oss. Artister, plattor, låtar är förknippade med vissa epoker, allmänna och personliga utvecklingsfaser och konkreta händelser. Musiken är ett referenssystem som delas med alla andra, inte bara med de specialintresserade. Musiken bildar ett soundtrack, men inte till livet, eftersom minnet är selektivt, utan till ett bildspel. Till detta förhåller vi oss nostalgiska oavsett om det går i rosa eller grå färgskala. Idag, när jag sedan länge huvudsakligen intresserar mig för och lyssnar på konstmusik, inser jag hur svårt jag har för att bedöma popmusik av en artist eller grupp som jag gillade som ung. Vad tycker jag om det egentligen? De plattor som var de första jag hörde av artisten brukar jag skatta högt. Och nästan undantagslöst kan jag inte ta in någon ny pop. Inget kan ju mäta sig med den gamla.

Jag kanske är extrem, men knappast unik, för vi är nog alla präglade av den nostalgikult som för varje år växer sig allt starkare. Hur kan vi bedöma Abba, ett nytt Abba, 2021? Går det? Sitter vi inte alla fast i nostalgins grepp när vi fingrar på fodralet till vår nyinskaffade kassett, där omslag och typsnitt utstrålar 1981? Vad hör vi när vi hör musiken?

Abba befinner sig här i populärmusikens krökta rumtid

Abba har aldrig varit ett albumband. I genomsnitt har deras skivor innehållit tre odödliga hits som alla har en plats i våra liv vare sig vi vill det eller ej. Vidare finns en handfull inte lika kända låtar men som ofta håller samma nivå, ibland rent av är bättre. Och så ett par man kunde varit utan. Det gäller rätt genomgående, från Ring Ring till The Visitors.

Med Voyage är det lite annorlunda. Abba är sedan länge ett legacy band. Ett sådant ska per definition inte kunna skapa nya klassiker. Den tidigare släppta ”I still have faith in you” är redan en hit. En blivande klassiker? Den har trots allt förutsättningar. Den vill nämligen vara med och berätta den unika historien om Abba – och samtidigt om oss lyssnare. Låten är ett soundtrack till det egna bildspelet som i den officiella videon blir högst konkret då den består av filmklipp från Abbas 70-tal, vårt 70-tal – ”A bittersweet song of the memories we share”. Texten handlar uppenbarligen om dem själva; vad de har upplevt, den situation de nu befinner sig i, den osannolika comebacken, att de fortfarande är med – men refererar i text, musik och bildspråk även till oss. Abba befinner sig här i populärmusikens krökta rumtid. Men jag hör också en melodi som står sig rätt slätt i jämförelse med tidigare försök i genren mäktiga kraftballader; en orkestrering som är jämntjock, och en lite för enveten refräng. Låten är albumets starkaste, men borde inte kunna slå sig in i kategorien tidlösa hits. Men inom den nya populärmusiken gäller andra regler.

Efter splittringen har Abba fått miljontals fans i yngre generationer som fått sig en sekundärnostalgi till skänks. Dessutom är popmusiken idag till skillnad från 70-talet verkligen global. Hela Asien är storkonsumenter också av västerländsk pop, en förändring som framför allt kan illustreras med Kina som tidigare var stängt för västerländsk pop och en obefintlig marknad. Ett halvsekel senare kan en miljard kineser till slut också få uppleva Abba mitt i karriären. Samtidigt finns nostalgifaktorn på en sekundär nivå; de är samtida men också klassiker från förr. Så skapas populärkulturella minnen för framtiden.

Det saknas melodier och det brister i arrangemangen

Men med undantag från ”I still have faith in you” hör jag faktiskt inte ett enda spår som höjer sig över de låtar som på tidigare plattor mest var utfyllnad. Nästan alla låtar på Voyage har något jag är säker på att jag hört förut, men inte kan placera. Den här typen av associationer är väldigt attraktiva. Men här finns också väl medvetna blinkningar och citat som inte kan gjorts med annat syfte än att förstärka nostalgikänslan.

Citatet från ”SOS” eller den krampaktiga alluderingen till ”Dancing Queen” i ”Don’t shut me down” får mig faktiskt att sekundärskämmas en smula. Inom konstmusiken är det inget märkligt att efter 40 år plocka upp ett beprövat samarbete. Men i popvärlden häpnar man över att Abba har trotsat tiden. Det fattar de såklart. Men de har också gått på myten om sig själva och gör musik av den. Det är inte den bästa utgångspunkten.

Det saknas melodier och det brister i arrangemangen. Det är på sätt och vis lite märkligt för det är uppenbart att de ansträngt sig att reproducera ett vinnande koncept och vare sig tid eller pengar kan ju varit någon bristvara. I låt efter låt slås jag av hur melodierna vilar på en fond av något som låter som billiga syntar och orkestrala arrangemang målade med för tjocka penslar. Syntar, stråkar eller säckpipor? Allt är grumligt. Det är som att resa tillbaka till tidigt 80-tal när det var som sämst och det var inte där Abba befann sig. Om än i skiftande grad har samtliga i kvartetten varit verksamma musiker sedan The Visitors 1981. Men när gjorde Abborna tillsammans eller var och en för sig senast uppdaterad pop? Både Agneta och Frida släppte under 80-talet några hyfsade soloplattor. Björn och framför allt Benny prisas ju ständigt för sin musik. Men för deras del är det The Vistitors, och singlarna som släpptes under året därpå samt delar av musikalen Chess 1984. Abba har inte tagit intryck av den tid som förflutit och samtidigt – helt naturligt kan tyckas – glömt bort hur man producerar bra pop.

När jag lyssnar på låtar som ”Happy New Year”, ”Our Last Summer”, ”Me and I” från Super Trouper eller hela The Visitors slås jag av detaljrikedomen: Den sanslösa röstpåläggen, det precisa keyboardkompen, den rätta, men samtidigt oväntade tonen i basen, de lika självklara som originella ackordväxlingarna. Kort sagt instrumentationen, hur stämsång, gitarr, keyboards, stråkar, flöjter och allt vad det nu är växelspelar och träder in och ut ur mixen. Rikt och fylligt, samtidigt krispigt och klart. Styrkan på den nya plattan är rösterna. Kraftfulla, patenterade, stilsäkra. Samtidigt rör det sig även här om betydligt enklare arrangemang och som helhet framstår Voyage faktiskt som något av en demo.

Voyage hoppar mellan Abbas olika epoker och precis som förr blandar och ger de stilistiskt: country i ”Can’t be that woman”; låstasklassiskt i ”Ode to Freedom”; keltisk hemvändargung med banjo och syntiga säckpipor i ”When you danced with me”; stompig saxboogey i ”Just a notion”, långsamdisco i Don’t shut me down”. När det väl låter lite annorlunda som i ”Keep an eye on Dan” är det den barnramsiga refrängen och plastiga eurodiscosyntarna som fastnar . Och så ”Little Things”, julsången som ogenerat mixar ”Dona nobis pacem”-kanonen och ”Blinka lilla stjärna” i kitschigt ackompanjemang fulländat med barnröster. Vissa tycker det är genialt för att det är Abba. Jag tycker det är skräp vem som än gör det. Men kanske hade jag tyckt annorlunda om jag först hört låten på Super Trouper 1980? Sammantaget finns allt man kan vänta sig i ett Abba-potpurri utan just det som Benny Andersson själv menar ska finnas i en bra poplåt, någon form av oväntat inslag.

Voyage består till huvudsak av utfyllnad. Den borde med andra ord knappast leva kvar i vårt kollektiva minne. Men går det att jämföra med hur det var för 40 år sedan? Idag är popmusikaliska legender liksom en egen kategori och Abba befinner sig sedan länge i denna. Och vad kan vara mer önskvärt än legender som dessutom återuppstått?

The post Abbas nya album imponerar inte first appeared on Opulens.

RECENSIONER. “Väl värt väntan” skriver Rolling Stone, “låter förvånansvärt billigt” menar Svenska Dagbladet medan Dagens Nyheter ger högsta betyg och The Guardian säger “nej tack”.

Abba släpper sitt första album på 40 år och “Voyage” tas mestadels emot med öppna armar.

Nu, nära på dagen 40 år sedan förra gången, släpper Abba sitt nionde album.

När nyheten om albumet “Voyager”, samt två av dess spår, släpptes för två månader sedan beskrevs det som en historisk musikhändelse – inte bara i Sverige utan i världen.

Men kan de fyra discoveteranerna leva upp till förväntningarna?

Nja. Många kritiker tycker att det här är bra, riktigt bra till och med, men ojämnt och med en bit kvar till allra högsta betyg, och några menar att Abborna borde ha låtit bli eller i alla fall nöjt sig med några få låtar.

Ojämn nivå

“För vad som utan att överdriva går att beskriva som tidernas pop-comeback visar sig vara en vuxen och värdig samling låtar från en kvartett som framför allt låter helt obrydd av allt ståhej deras återkomst skapat”, skriver Anders Dahlbom i Expressen.

“Det är uppenbart att man haft roligt tillsammans och det är lika uppenbart att man inte lyckats balansera en genomgående verkshöjd med kreativa krumsprång och svårtyglad leklust. ‘Voyage’, Abbas senaste och sannolikt sista album, är därför en blandning av högt och lågt, av svindlande mästerverk och direkta fånigheter”, skriver Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten.

“Ingen av dessa tio låtar kommer att bli en stor hitlåt. Här finns ingenting som uppfyller kriterierna för hur modern pop ska låta för att spridas på streamingtjänster, ingenting som ens försöker göra det”, skriver Jan Gradvall, som ger skivan en fyra i betyg, i DI Weekend.

“Nej tack för musiken”

Dagens Nyheters Martin Nyström kallar däremot “Voyage” för ett underverk medan Andres Lokko i Svenska Dagbladet tycker att albumet är småmediokert producerat.

Brittiska The Times kallar skivan för “en kärleksfull lovsång till åldrandet” medan The Guardian säger “no thank you for the music”. “Efter 40 år är skaparna av en gång gnistrande pop tillbaka – men den glamour som utlovas av detta albums två fantastiska singlar går fruktansvärt ouppfylld”, skriver The Guardian.

Australiska Sydney Morgning Herald skiver att några av spåren på “Voyage” är värda väntan, men att den också är full av “rent skräp”. “‘Voyage’ borde ha släppts som en ep med fyra spår. Då skulle vi ha kunnat säga tack för musiken och mena det”, skriver tidningen.

“Går inte att jämföra”

Aftonbladets Markus Larsson skriver att det är meningslöst att ens jämföra de nya låtarna med hitar från förr. “Inget på ‘Voyage’ befinner sig i samma solsystem som en ‘SOS’, en ‘Knowing me, knowing you’ eller en ‘Dancing queen’.”

Flera är dock eniga om att nivån på “Voyage” är ojämn.

“Det skulle inte vara ett riktigt Abba-album utan fyllnadsmaterial som får det att vända sig i magen, så passa er för att ta er an den julglada ‘Little Things'”, skriver Rolling Stone som ändå fortsätter: “I stället för att jaga trender håller de sig till det klassiska soundet de fulländade för flera år sedan, soundet som har påverkat modern pop sedan dess.”

Emma Gyllestad/TT

The post Abbas “Voyage” – värt väntan? first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström berättar idag om sina blandade känslor när det gäller Abba. Och så handlar det förstås också om synt och kanske inte så kända Blancmange.

Vem hade kunnat ana? Efter så här lång tid är det inte fråga om “nästa skiva” utan Abbas reunion. Men jag är lite skeptisk. På samma vis som jag kände mig när jag slutade se Bondfilmer efter Roger Moores sorti.

Hur länge kan man driva något utan att det blir urvattnat?

Men min skepsis är ändå ljum jämfört med det snobbiga hat jag hyste tidigare. På samma vis som jag ogillade 70-talets proggiga vänstermusik var detta för mig förhatligt och dessutom höjden av sellout. Vi svartklädda, identitetssökande men i vårt inre sköra ansåg oss för smarta att ha kul. När lokala rockpuben körde rysk balalajka och piroger med te som alkoholfritt alternativ till stadsfestivalens E-Type och bärs i plastmugg fylkades vi där i våra noppriga koftor och uff-kavajer.

Men sen kom ett stort hack i vårt gemensamma pansar och frågetecken infann sig. Erasure släppte covers på Abba!? En i “vårt läger” gillade alltså detta. Så inträffade ett ungdomspsykologiskt fenomen; syntarna på mitt gymnasium var för eller emot.

Vi som försiktigt var för insåg att det fanns samma plastighet och kyla och melankoli hos Abba som hos de grupper vi accepterade i vår trånga värld.

Men det är typiskt att det inte finns någon platta med Abba i min numera vidöppna skivsamling med allt från Mats Paulsson till Einstürzende Neubauten. Däremot en maxisingel med en Abbacover av Blancmange, synthpopparna som är en smula bortglömda. En cover som inte direkt tillför något nytt, ska sägas. Men som är synt och inte ett förräderi mot den genre jag trångsynt (oavsiktlig ordvits!) bara lyssnade på förr.

Men albumet med Abba som släpps i morgon, Voyage, kommer in i min samling, fast det kommer dock antagligen aldrig lyssnas till av mig. Jag gjorde nämligen det så slugt insnöat att jag förbeställde den på… kassettband! Inplastat och plomberat kan det kanske bli ett investeringsobjekt med en grupp som hittills aldrig riktigt fått något samlarvärde.

Sist men inte minst; nu när Abba har valt att framträda som fyra “abbatarer” så är det tankesvindlande för oss gamla slips-synthare med vattenkamning att de framstår som en inkarnation av självaste Kraftwerk. Men 40 års väntan mellan albumsläppen får Kling Klang-studion i Düsseldorf att framstå som rena löpande band-produktionen.

The post Veckans vax: Blancmange och “abbatarer” first appeared on Opulens.

ABBA-ALBUM. Snart har världen väntat färdigt på det som aldrig skulle hända – återförenade Abba släpper sitt första album på 40 år.

– Det är klart att jag är nervös inför hur det ska tas emot, säger Björn Ulvaeus.

Det växlar snabbt mellan sol, blåst och regn i Västervik, staden som har fostrat en av Sveriges största musiker. Björn Ulvaeus sippar på kaffet, men tackar bestämt nej till det stora uppbåd av kakor och bakverk som står uppdukat.

Abbas återförening beskrivs som en historisk musikhändelse både i Sverige och internationellt. Men trots att världens alla medier just nu sliter i de fyra abborna kan Björn Ulvaeus inte riktigt ta in storheten i det.

– Det är så svårt att förstå att det vi gör är fullständigt globalt och att människor runt hela jorden lyssnar på våra låtar. Intellektuellt fattar man givetvis, det är ju statistik, men känslomässigt är det konstigt, säger han.

Han hävdar att Abba aldrig varit i närheten av att återförenas tidigare, inte ens lite, trots flera pengatunga erbjudanden. Det mest kända kom år 2000 när gruppen skulle få en miljard dollar, nästan nio miljarder svenska kronor, för en konsertturné med 100 datum.

Att de fyra popstjärnorna knappt har setts ihop offentligt sedan splittringen har också bidragit till en mytbildning – trots att de faktiskt träffas relativt ofta. Björn Ulvaeus berättar att alla är vänner, och ex-frun Agnetha Fältskog firar han både jul med och träffar på släktkalas.

“Det lät som Abba”

Det var när Abba påbörjade arbetet med att digitalisera sig själva som avatarer, som idén att även återförenas musikaliskt uppstod. Benny Andersson påpekade att de aldrig tidigare har gjort en show utan nya låtar.

– Vi frågade Agnetha och Frida vad de tyckte, båda var på att helt förutsättningslöst gå in i studion och se om det var tillräckligt bra för att ge ut. Det kan man inte veta efter 40 år, säger Ulvaeus.

De forna äkta makarna möttes, texthäften delades ut till Agnetha och Frida och “omedelbart var allt som förr”, säger Björn Ulvaeus.

– Efter ett tag gick de in i studion, och det lät som Abba!

“Smärtfritt”

När popgruppen splittrades i början av 80-talet var samtliga i 30-årsåldern, nu får världen i stället höra ny musik från ett gäng 70-plussare. Björn Ulvaeus tror att den långa mellantiden har lett till ett större djup i både text och musik.

– Det var så märkbart i studion vilket band vi har mellan oss, som kommer från hur vi träffades, hela den här resan, men också vad som har hänt efter att vi tog vårt “break”. Ingen har upplevt det här ihop som vi har, just därför knyts man samman på ett unikt sätt och kan lita på varandra till 100 procent, säger han.

TT: Uppstod det några konflikter när ni gjorde skivan?

– Nej, nej, nej, inte det! Det var mer “Nu har Frida två låtar, då är nästa låt Agnethas”. Det har gått fullständigt smärtfritt.

Kan styras med AI

Samtidigt som Björn Ulvaeus och Benny Andersson gör promotion för den kommande plattan, arbetar runt tusen personer runt om i världen för att få till Voyage-konserterna i London nästa år.

Specialeffektsföretaget Industrial Light & Magic (ILM), som är intimt förknippat med “Star wars”, ligger bakom de digitala versionerna av 1979 års Abba, som ska underhålla publiken flera dagar i veckan i den specialbyggda arenan.

Björn Ulvaeus är märkbart lyrisk över projektet.

– Det kan vara någon som jobbar med mina ögonfransar just nu i San Francisco eller Shanghai. Och det är så minutiöst och noga att man skulle kunna ta en närbild på mitt öga med full upplösning på en skärm på 10 gånger 30 meter, säger Björn Ulvaeus.

Han fortsätter:

– När man väl byggt en sådan kommer det att gå att styra med AI (artificiell intelligens). Det är lite läskigt.

Den som hoppas på att få uppleva 2020-talets Abba i kött och blod på livescenen, den får fortsätta vänta.

– En sak kan man hålla sig i, det blir ingen återförening på scenen, det kan man vara säker på. Det är ett axiom numera, säger Björn Ulvaeus.

Filosofsamtal

Björn Ulvaeus har länge intresserat sig för det existentiella, vilket har lett till att han numera avsätter två timmar varje onsdagsmorgon för att samtala med en filosof och vän om livets ovissheter.

– Den som aldrig reflekterar över sådana frågor kommer att skriva platta låttexter, inbillar jag mig, säger han.

Låten “I still have faith in you” beskriver Ulvaeus som en skildring av gruppens resa, men också som en mer existentiell berättelse med många bottnar.

Spåret “Ode to freedom” undersöker frihetsbegreppet och i låten “Bumblebee” är humlan en symbol för den sårbara naturen – vilken sorts ensamhet kommer att uppstå när djurarterna dör ut och människan blir kvar?

TT: Var har du kommit fram till?

– Sökandet efter begreppet frihet har jag inget svar på. Och jag vet inte vad medvetande är, men det är det ingen annan som gör heller. Att det skulle vara någon mening med livet, det har jag för länge sedan passerat, det tror jag inte. Inte annat än det som skapar mening just nu, säger Björn Ulvaeus.

Åter till det nya släppet. Den 5 november når musiken lyssnarna, och Björn Ulvaeus berättar att han är nervös.

– De två första låtarna har tagits enormt väl emot och jag vet inte om kritikerna är väldigt snälla, men jag tror att många har förstått att det här inte är gjort med vänsterhanden, säger han.

Sofia Sundström/TT

The post Björn Ulvaeus: Klart att jag är nervös first appeared on Opulens.

ALBUMSLÄPP. Intresset för Abbas kommande album “Voyage” är stort – och förhandsförsäljningen har nu tagit fart rejält.

Det berättar Björn Ulvaeus för TT i hemstaden Västervik, där han precis invigt Storholmens Warmbadhus som han investerat i tillsammans med dotter Anna Ulvaeus.

– Jag ser väldigt mycket fram emot den 5 november, våra förhandsorder är fullständigt enastående, till och med fysiska produkter. Det här ska bli jättekul, säger han.

Björn Ulvaeus konstaterar att engagemanget i barndomsstaden är en stor kontrast till arbetet med det länge efterlängtade albumsläppet och “abbatar”-konserterna i London, som äger rum nästa år.

Men entreprenörsandan är samtidigt en viktig egenskap för en musiker, menar han.

‒ Redan från början har jag insett att för att vara i musikindustrin måste man vara entreprenör också. Det finns de som bara kan vara artister och sångare. Men jag och Benny kände tidigt att om det ska bli som man vill så måste man vara med från ax till limpa. Det är ett entreprenörskap som går hand i hand med det artistiska.

TT NYHETSBYRÅN

The post Björn Ulvaeus om förhandstrycket: Enastående first appeared on Opulens.

ABBA. Redan för ett par år sedan kom ett glädjebesked för alla Abba-fans, bandet skulle släppa ny musik.

Men det sköts upp och sedan kom en pandemi i vägen, men i kväll var det äntligen dags.

I ett direktsänt evenemang från Gröna Lund i Stockholm, samkoordinerat med bland annat Berlin, London och New York, avslöjades att Abba släpper sitt första studioalbum på 40 år.

Hemlighetsmakeriet har varit på topp, inte minst från de forna Abba-medlemmarna själva som nyligen skrev på Twitter: “Tack för att du väntar, resan börjar snart.”

Ingen av de fyra huvudpersonerna, Björn Ulvaeus, 76, Benny Andersson, 74, Anni-Frid Lyngstad, 75, och Agnetha Fältskog, 71, fanns på plats på Gröna Lund. Björn och Benny befann sig däremot i London där de via videolänk intervjuades och berättade om den nya plattan “Voyage”.

– Först var det bara två låtar, kanske vi skulle göra några fler, vad säger ni tjejer? Varför gör vi inte ett helt album, säger Benny Andersson i sändningen.

Rördes till tårar

Under evenemanget premiärvisades den nya Abba-låten “I still have faith in you”, en riktig powerballad med Frida som leadsångerska. Musikvideon till låten visade bilder och filmklipp från Abbas karriär – ett ganska rörande ögonblick där flera av de inbitna Abba-fansen diskret sågs torka en och annan tår.

– Folk har tjatat och längtat efter en Abba-platta. Om den inte är helt misslyckad, vilket jag inte tror, så kommer det att gå jättebra, säger musikjournalisten Stefan Wermelin till TT.

Albumet “Voyage” släpps den 5 november och innehåller tio nya låtar.

– En liten jullåt och några poplåtar, lovar Benny Andersson.

– Det har gått nästan 40 år men det var som att ingen tid gått alls. Rätt fantastiskt, säger han.

Abbas senaste studioalbum “The visitors” kom 1981, men bandet släppte även låtar 1993 och 1994.

– Det sägs att det inte ska vara mer än 40 år mellan albumen, säger Björn Ulvaeus i torsdagens livesändning.

Perfekt pop

Under kvällens evenemang visades inslag från Abba-fester i Reykjavik, Berlin, Rio de Janeiro, Wien, London och från Central Park i New York.

– Jag trodde aldrig att det här skulle hända, helt fantastiskt, säger Terese Wedelin, som är på plats i publiken på Gröna Lund.

Musikjournalisten Jan Gradvall är också på plats på evenemanget i Stockholm.

– När man hör Abbas melodier vill man skratta dansa och gråta samtidigt. Abba slutar aldrig överraska, inte ens i dag, säger han.

– Abba är perfekt pop. Ingen gör bättre pop i sin sanna form som Abba gör.

Sändningen från torsdagens evenemang avslutades med att även den andra nysläppta låten påannonserades och visades.

– Vill ni höra en till låt? Den heter “Don’t shut me down” säger Benny Andersson och Björn Ulvaeus från studion i London.

Virtuell konsert

Bandet lanserar också en virtuell konsert som får premiär i London i maj nästa år. Abba-medlemmarna ska uppträda som avatarer tillsammans med ett liveband med tio personer.

De digitala kopiorna av Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog ska framföra den nya musiken i en virtuell föreställning som får premiär i en specialbyggd arena i London i maj 2022.

– Det är svårt att säga vad som har varit mest lustfyllt. Att vara involverad i skapandet av arenakonserten eller att vara tillbaka i studion tillsammans med de andra tre igen efter 40 år, men att få höra Frida och Agnetha sjunga igen är ju svårslaget, säger Benny Andersson.

“Så glädjefullt”

I ett pressmeddelande från skivbolaget Mono Music säger uttalar sig Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog om inspelningarna.

“Jag hade så roligt under våra första inspelningsdagar för några år sedan, att när Benny ringde och frågade om jag kunde tänka mig att sjunga lite mer så tvekade jag inte ett ögonblick!”, säger Frida och fortsätter:

“Det var så glädjefullt att arbeta med gruppen igen. Jag är lycklig över det som vi har gjort och jag hoppas innerligen att våra fans känner detsamma.”

“När vi samlades i studion igen hade jag ingen aning om vad jag hade att vänta. Jag kan knappast tro att det här ögonblicket kommit till slut. Att vi nu ska dela det här med hela världen!”, säger Agnetha Fältskog.

Vi är tillbaka

I samma pressmeddelande säger Björn Ulvaeus säger att Voyage-projektet har ingjutit nytt liv hos dem på flera sätt.

“De där två är så fantastiska sångerskor och återigen formligen golvades jag av deras unika sound och det där självklara sättet de sjunger våra låtar. Vi har fyllt våra avatarer, våra digitala alter egon, med så mycket vi kan av våra själar. Det är inte en överdrift att säga att vi är tillbaka.”

Veronika Åström/TT

Kristina Erkenborn/TT

The post Abba släpper ny musik efter 40 år first appeared on Opulens.

MUSIKAL. Teatrarna i Londons West End börjar så smått öppna upp verksamheten efter pandemin och den 25 augusti är det nypremiär för “Mamma mia” på Novello, skriver Variety.

Musikalen om en mor, en dotter och tre möjliga pappor utspelas på en grekisk ö till ett pärlband av Abba-hits, och hade ursprungligen premiär i London på Prince Edward Theatre 1999. 2004 flyttade den över till Prince of Wales-teatern och sedan 2012 har långköraren spelats på Novello i Covent Garden.

Londonproduktionens 8 500 föreställningar har setts av över nio miljoner människor och slagit biljettrekord på samtliga tre teatrar där den spelats.

TT Nyhetsbyrån

The post “Mamma Mia” tillbaka i Londons West End first appeared on Opulens.