ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den andra delen.

Väsentliga byggstenar i Burgess litterära katedral

Trots att Burgess redan skrivit två eller (nästan) tre romaner blev hans första utgivna verk trilogin från Malaysia: The Long Day Wanes: A Malayan Trilogy: The Time For A Tiger (1956), The Enemy In the Blanket (1958), Beds in The East (1959). Hans tidigare skrivna verk gavs ut senare. När man läser hans självbiografi, får man klart för sig hur mycket av de absurda händelserna i Trilogin som faktiskt är sanna. Jag tycker också att trilogin är ett av Burgess allra bästa verk. Tyvärr föreligger det ännu inte på svenska.

The Malayan Trilogy är en, åtminstone till stor del, men inte helt, komisk serie av romaner, skrivna under och mot bakgrund av Malaysias 50-talskriser och befrielse från britternas kolonialvälde.

Trilogin utgör en tolkning, om än fiktiv, av effekterna av just dessa förhållanden. Samtidigt är berättelserna både roliga och – ibland – bisarra och tragiska.  Triptykens amerikanska titeln  tillkom på förslag av Burgess själv. Den är hämtad från Lord Tennyson’s poem ”Ulysses”.

Trilogin är knuten till, eller bottnar i, historieläraren Victor Crabbes (Burgess?) öden och äventyr. Hans problem på jobbet, i äktenskapet och när han helt enkelt försöker göra sin plikt.

Time for a Tiger

Time for a Tiger är, med Jawiskrift på bokens första sida, tillägnad  “all my Malayan friends” (“Kepada sahabat-sahabat saya di Tanah Melayu“). Och detta var alltså Burgess allra första publicerade fiktiva verk. Titeln alluderar på en reklamslogan för ölet Tiger, då som nu populärt i Malaysia. Den åtminstone ytliga och mer direkta handlingen är centrerad runt Crabbes växlingsrika liv vid en elitskola för Malaysiahalvöns större grupper (malajer, kineser och tamilska indier).

”The  Mansor School”, i Kuala Hantu, har ”The Malay College” i Kuala Kangsar, Perak, som förebild (kort sagt: Burgess första skola).

Victor Crabbe, som både undervisar och bebor Mansor School, försöker bland annat tackla det hot som en ung och radikal kommunist, med sina nattliga indoktrineringsmöten, utgör. Men rektorn, Boothby, negligerar Crabbes varningar.

Nabby Adams, en alkoholiserad polis, som föredrar varmt öl (“he could not abide it cold”), övertalar Crabbe att köpa en bil, som egentligen skall tjäna Adams själv.” This is despite the fact that Crabbe will not drive because of a traumatic car accident in which his first wife died, and he was the driver”.

Crabbes äktenskap med den blonda Fenella fungerar illa, vilket bland annat resulterar i att Crabbe har en utomäktenskaplig affär med en malajisk änka, som arbetar på en nattklubb. En yngre polis, som arbetar under ovan nämnde Adams, Alladad Khan, (som är olyckligt kär i  Fenella) blir sällskapets chaufför. Ibrahim bin Mohamed Salleh, en homosexuell, ehuru gift, kock, arbetar åt makarna Crabbe, men har svårigheter med den fru han tvingats gifta sig med, och flytt från, varför inte heller han är ”i form”.

Dramats trådar samlas när Alladad Khan kör Crabbe, Fenella och Adams till en näraliggande by, längs en rutt där kinesiska terrorister kanske ligger i bakhåll. Beroende på oförutsägbara omständigheter, återvänder de sent till skolan, och en oväntad kedja av händelser följer, som förvandlar alla inblandades liv. Ja, redan här vet en som läst några böcker av Burgess, och i synnerhet hans Confessions, att han själv, liksom flera av hans övriga verk, är närvarande

The Enemy in the Blanket

Titeln är en bokstavlig översättning av det malajiska uttrycket  “musuh dalam selimut“, som betyder att bli förrådd av en intim partner (ungefär, men inte exakt, detsamma som engelskans “sleeping with the Enemy”), vilket här anspelar både på äktenskapliga besvär och mer reella förräderier. Romanen fortsätter att spegla Crabbes öden. Han blir rektor för en påhittad skola i sultanatet Dahaga (som betyder ”törst” på malajiska och avser att anspela på Kelantan) under den tid Malaysia blir, åtminstone mer eller mindre, självständigt.

Burgess var missnöjd med omslaget till denna bok, i 1958 års Heinemann-upplaga. Detta omslag visar en sikh som arbetar som riksha-dragare, något som var helt okänt såväl i Malaysia som på annat håll.

Burgess skrev sålunda (i Little Wilson and Big God): “The design on [the] dust-jacket showed a Sikh pulling a white man and woman in a jinrickshaw. I, who had always looked up to publishers, was discovering that they could be as inept as authors. The reviewers would blame me, not the cover-designer, for that blatant display of ignorance.”

Beds in the East

Titeln är hämtad från ett uttalande av Markus Antonius i  William Shakespeares Antony and Cleopatra: “The beds i’ the east are soft; and thanks to you,/That call’d me timelier than my purpose hither;/For I have gain’d by ‘t.”

Trilogin blev mycket väl mottagen av kritiker och läsare. För övrigt bör här nämnas, att detta gedigna förstlingsverk av Burgess kan läsas mot fonden av det som redan i England skrivits om Malaysia – främst av W Somerset Maugham och Joseph Conrad, två författare som Burgess hade ett ambivalent förhållande till.

A Clockwork Orange

A Clockwork Orange (1962) fick på svenska titeln En apelsin med urverk, i översättning Caj Lundgren, och utkom på Wahlström & Widstrand, 1972.

A Clockwork Orange är ju en av de böcker av Burgess man helt enkelt inte kommer ifrån. Det beror dels på boken (som är stark), dels på Stanley Kubricks filmatisering av densamma (som delvis är en förvanskning) och dels på Burgess kritik av Kubrick.

Burgess berättar historien om Alexander DeLarge, en tonåring i ett dystopiskt Storbritannien, som lever rövare under nätterna och utför allsköns övervåld mot sina medmänniskor. Till slut blir han dock förrådd av sina kumpaner och hamnar i polisens och Statens klor.

Alex döms till 14 års fängelse för mord men släpps två år senare efter att ha genomgått en ny vetenskaplig beteendebehandling – en sorts betingning – som inom loppet av två veckor får honom att bli kraftigt illamående bara av tanken på våld eller sex. Alex är så i slutet av boken reducerad till en för sin omgivning helt ofarlig person, oförmögen att välja att göra onda gärningar, om än han som i grunden ond skulle vilja, men därigenom är han också reducerad som människa. I den amerikanska versionen, alltså. Utan kapitel 21.

Romanen, vars handling utspelar sig i det framtida (1995), mörka och av rysk kultur influerade England, är skriven i form av en förstapersonsberättelse berättad på ett ofta förskönande eller insmickrande sätt av Alex, en ung (15 år) man med sociopatiska böjelser för överdrivet, omotiverat personvåld, sexualbrottslighet, spetsade mjölkdrinkar — och klassisk musik (inte minst Beethoven).

Burgess bad helt enkelt världen att glömma A Clockwork Orange

Burgess började skriva romanen 1961. Efter att ha återvänt till England efter sina år i Malaysia och Brunei tyckte han sig se att landet hade förändrats genom framväxten av en ny ungdomskultur präglad av popmusik, droger och omotiverat våld. Han inspirerades även av dystopiska författare såsom Orwell, Zamjatin och Huxley. Den fria viljan utgör i mycket bokens fixpunkt.

Till romanen uppfann Burgess ett påhittat slangspråk, nadsat, influerat av ryska och med inslag av bland annat romani, cockney och malajiska. Syftet var att ge framtidsskildringen en tidlös karaktär. Många utgåvor har en förklarande ordlista, trots att Burgess själv motsatte sig detta.

Burgess hävdade att titeln på romanen anspelar på en cockneyfras, “as queer as a clockwork orange”, som han hört i sin ungdom och fastnat för. (Att man är korkad eller utflippad, alltså).

Vid sin utgivning 1962 fick romanen ett blandat mottagande. De flesta brittiska kritiker berömde den språkliga uppfinningsrikedomen, men gillade inte det våldsamma innehållet. Burgess hyllades däremot av författarkollegor som Kingsley Amis och Roald Dahl och i USA fick romanen ett mer positivt mottagande. Någon publikframgång blev dock inte romanen till en början, men delvis beroende på Stanley Kubricks filmatisering växte dess rykte och popularitet efterhand.

A Clockwork Orange betraktas – numera – som ett av 1900-talets litterära mästerverk som fortsätter att hitta nya generationer av läsare. Men man glömmer oftast bort kapitel 21. Som Kubrick på eget bevåg strök.

Den övervägande tolkningen är att Alex förkroppsligar synden: Oavsett vad som händer med honom under hans “behandling” är Alexs vilja så bunden till våld att ingen statligt sanktionerad kraft skulle kunna förändra honom.

Det var också så här den första amerikanska utgåvan, publicerad 1962, slutade. På den tiden bestämde de amerikanska redaktörerna att det var bäst att utelämna det tjugoförsta kapitlet, där Alex växer upp och drömmer om att bosätta sig och ha en familj – med andra ord utvecklar en preferens för det högre moraliska valet. Enligt Burgess trodde de amerikanska redaktörerna att detta slut var “intetsägande och att det visade en pelagiansk ovillighet att acceptera att en människa kunde vara en modell av oåterkalleligt ont”. Det var filmen som populariserade Alexs slutliga, sarkastiska ord: “Jag var botad okej.”

Femton år efter den första utgåvan skrev Burgess ett tillägg med titeln A Clockwork Orange Restucked. Burgess bad helt enkelt världen att glömma A Clockwork Orange, eftersom dess populariserade version porträtterade mänskligheten som moraliskt bakbunden. Här skriver han bland annat:

”Per definition är en människa utrustad med fri vilja. Han kan använda denna för att välja mellan gott och ont. Om han bara kan utföra gott eller bara utföra det onda, så är han en ”clockwork orange”. Det är lika omänskligt att vara helt god som att vara helt ond. Det viktiga är att göra moraliska val. Det onda måste existera tillsammans med det goda för att ett moraliskt val skall kunna komma till stånd. Men det här är inte vad tv-nyheterna handlar om. Tyvärr finns det så mycket arvsynd i oss alla, att vi tycker att det onda är ganska attraktivt. Att förstöra är lättare och mer spektakulärt än att skapa.”

I själva verket såg emellertid Burgess staten som ondare än Alex. I kapitel 21 utvecklas också Alex till en välanpassad medborgare som dessutom blir framgångsrik musiker. Poängen i A Clockwork Orange – som i så många av Burgess verk – är definitivt etisk.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 2 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, kommer i en essä som delats upp i sex delar att berätta om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är första delen.

Intonation

John Anthony Burgess Wilson (1917–1993), var, hur man än ser på honom och allt det han på olika områden presterade, ett fenomen. Hans litterära universum, som hans musikaliska, präglas ofta, kan man tycka, av splittring och inkonsekvens, men minst lika mycket – och mer – av enhetlighet och konsekvens. Både hans liv och skriftställarskap bjuder på såväl intrikata motsägelser som ett nystan av röda trådar.

Böckerna, som blev många, sträcker sig över gängse genregränser, samtidigt som här finns en grundläggande struktur och tematisk palett. Han kan på många sätt framstå som en pessimistisk misantrop, men också som en livsbejakande humanist och filantrop. Han förfaller politiskt konservativ, ibland rentav reaktionär, på samma gång som han sitt vuxna liv igenom hyllade liberalismen, humanismen och de borgerliga fri- och rättigheterna.

Partiellt kunde han vara starkt kritisk till vissa drag inom judendomen och delar av den svarta medborgarrättsrörelsen under amerikanskt 60- och 70-tal – men visade både i ord och handling ständigt prov på sitt förakt för antisemitismen, rasismen, etnofobin, etcetera. Han var en polyglott globetrotter; ett genuint språkgeni och en jorden runt-resenär. Han kunde, särskilt i frågor om moral och religion, framstå som en försvarare av ett svart-vitt och dualistiskt tänkande, men kämpade de facto i hela sitt värv med att överbrygga denna klyfta. Ja, faktum är, att han i ett samtal med Isaac B Singer, i SVT, plötsligt sade sig vilja vara jude, eftersom judarna står för en mer enhetlig teologisk och moralfilosofisk syn än vi mer kluvna kristna. Han blandade högt och lågt. Han ställde det monomant humoristiska och underhållande mot det stramt moraliska och djupt allvarliga. Han var extremt produktiv.

Trots kvantiteten höll åtminstone merparten av Burgess litterära verk en förvånansvärt hög kvalitet. I den andra delen av sin dubbelbiografi, Din tid är ute, kom han också själv, med egenartad ironi, fram till att hans böcker (innan de började bli populära runtom i världen) ju faktiskt låg på en hög konstnärlig nivå:

“Det var ju uppenbart: Mina små upplagesiffror bevisade det”. En karaktäristisk fras, för övrigt, hos denne onelinerns lakoniskt lagde mästare, som sällan missade en dräpande poäng eller slutreplik. Att Burgess alltså med förkärlek kunde vara lakonisk, är i sig ett intressant faktum. Lite tillspetsat uttryckt kunde man eventuellt påstå att hans monumentala produktion av textmassa parallellt utvecklade en föredömlig förmåga att uttrycka sig kortfattat.

Hans pessimistiska inställning till människosläktet resulterade inte bara i obetalbart roliga romaner, utan också i några som det var lättare att hålla sig för skratt inför. Bland annat skrev han en rad  hisnande dystopier. I En lust att leva är jorden överbefolkad och lösningen på världssvälten är – homosexualitet och kannibalism. I 1985 gör han en satirisk parafras på Orwells 1984, men i Burgess socialistiska framtidsmardröm är det fackföreningarna som har tagit över. På svenska LO och SAP. Mest känd av Burgess dystopier är ju annars A Clockwork Orange. Här ägnar sig nihilistiska ungdomsgäng åt “ultravåld” – misshandlar, våldtar och mördar ”helt utan anledning”.

Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.

Fast: ett av de mer originella dragen i Burgess verk, bland en mängd andra originella drag, är väl att han förmådde förena det ohyggliga med det komiska?

Få författare finner det enkelt att börja skriva. De måste rentav arbeta länge med berättelsernas första mening. Och det tar tid innan de blir nöjda. Hur länge Burgess filade på sin världsberömda inledning till mästerverket Jordiska makter skall jag låta vara osagt, men slutresultatet blev hursomhelst detta (på svenska, och i översättning av Caj Lundgren):

“Det var på eftermiddagen av min åttioförsta födelsedag och jag låg i sängen med min manliga konkubin när Ali förkunnade att ärkebiskopen hade kommit för att träffa mig.”

John Anthony Burgess Wilson – sedermera bara Anthony Burgess – var alltså en unik och gränslös författare och kompositör. I backspegeln har det också blivit allt mer erkänt, att han var en av 1900-talets allra främsta författare.

Låt mig emellertid redan här konstatera följande.  Jag har i sysslat med Burgess i ungefär 35 år, och läst (i princip) allt som han skrivit, och det mesta av det bästa som skrivits om honom. Samt besökt Manchester. Samt intervjuat och samtalat med den bästa expertisen på området.

I en något längre essä (cirka 150 sidor) skriver jag inte bara om Burgess verk, utom också om hans liv (som är nog så intressant). I essän är jag också mer utförlig om inte bara de böcker som hastigast nämns i det följande, utan om fler. Vad som måste sägas här, menar jag, är emellertid följande:

1. Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.

2. Burgess förstod, talade, läste och skrev (mer eller mindre bra, men oftast fantastiskt bra) på en lång rad språk: exempelvis engelska (givetvis), italienska, spanska, franska, hebreiska, klassisk grekiska, latin, ryska, kinesiska, malajiska, anglo-saxiska (!), norska och – mot slutet, men han fann att han inte hann med – japanska.

3. Ett mycket betydande verk som bara antyds här, är hans formidabla dubbelbiografi (om cirka 1 000 sidor), som både kan läsas som just (till kanske 85 procent sann) biografi och som litteratur. Här nämns dock en så stor mängd detaljer, att de inte får plats här. Den första delen heter på svenska Lille John Wilson och store Gud, den andra Du har haft din tid (båda i excellent översättning av Caj Lundgren). Ofta omnämns detta dubbelverk enbart som Confessions (underrubriken) eller Confessions I + II.

4. Burgess komponerade omkring 250 musikverk (som just nu är under kontinuerlig utgivning av Naxos), och ibland gjorde han rentav gällande, att han ville betraktas som en kompositör som vid sidan om skrev böcker, snarare än tvärtom; en författare som vid sidan om komponerade musik.

5. Burgess föddes och växte upp i de fattiga katolska kvarteren i Manchester (och hette alltså då John Wilson). Senare studerade han vid Xavier College och University of Manchester (där han för övrigt skrev en avhandling om Marlowe). På universitetet träffade han också sin första fru, walesiskan (Lewellyn) Lynne Jones. Under åren som kom – fram till andra världskriget – arbetade han bland annat som lärare. Kriget kostade honom sex år, framför allt i Gibraltar. Under mitten av 50-talet fick han en lärartjänst i Malaysia. I England växlade han efter 1960 mellan skrivandet, komponerandet och läraryrket. 1968 dog hans första fru, och han träffade (på nytt) sin andra, den italienska lingvisten och översättaren Liana (Liliana Macellar). Samma år lämnade han (i princip) England för gott. Under perioden 1968–1978 reste han jorden runt ett par varv, arbetade som professor i USA och blev gäst i otaliga TV-shower. Sina sista 15 år blev han på nytt en extremt produktiv person.

Mitt första möte med Burgess: Enderby

Enderby gavs ut på svenska 1975. Den består av de i original separata romanerna Inside Mr. Enderby (1963) och Enderby Outside (1968). På engelska finns ytterligare två delar av kvartetten om Enderby: The Clockwork Testament, or Enderby’s End (1974) och Enderby’s Dark Lady, or No End to Enderby (1984).

1978 fick jag den svenska dubbelversionen i present av en av mina då bästa vänner, Göran Hamrin – som ungefär 20 år senare tyvärr försvann ur mitt blickfält. Likafullt hade Göran en stor betydelse i sammanhanget. Han – och jag – var litteraturnördar med mycket hög, alltför hög, svansföring.

Göran hade, i motsats till mig, en mycket trasslig barn- och ungdomstid, och fick per socialförvaltningen en egen lägenhet nära vår gemensamma skola, Majornas Gymnasium, eller Majornas H.A.L., redan vid 15 års ålder. (Jag studerade där i sex år, dvs. både i grundskolan och på gymnasiet).

Vi träffades, i mer allvarlig mening, dock först på gymnasiet vid 17 års ålder – men fann då varandra direkt. På mycket gott och mycket ont. Jag, som var ganska bra i skolan, började gå dit alltmer sällan (och sänkte mitt betyg med ett helt steg, från 4,7 till 3,7), medan Göran över huvud taget inte gick i skolan, annat än högst sporadiskt, eftersom han ”inte hade tid”. Trots hans svensklärares, och klassföreståndares, varningar gick det inte. Nej. Och vi framlevde våra liv i hans lägenhet på Karl Johansgatan 26, varvid han (endast ett år äldre än jag) blev en sorts ”Baudelaire”, medan jag blev ”Rimbaud”.

Tillsammans föraktade vi ”de andra”. Och inte blev det bättre av, att vi vid ett tillfälle faktiskt besökte skolan för att begå något slags centralprov i svenska, där uppgiften var att skriva en litterär text. De flesta valde uppsatsämnen i stil med ”Om jag hade en miljon!” (Detta var under slutet av 60-talet; idag hade väl ämnet hetat ”Om jag hade en miljard!”). Hursomhelst skrev vi båda högst speciella texter om klockor sedda från sidan och djupet i ”Homeros brunn” (jag) – och fick båda, kanske olyckligt nog, högsta betyg, det vill säga en femma. Detta innebar för Görans del att han helt slutade att ”besöka” skolan. Dock flyttade han bara ett knappt år senare till Norrköping, för att utbilda sig till dramapedagog. För mig innebar detta, turligt nog, att jag åtminstone fick gymnasiets tredje år på mig för att höja mina betyg till i princip tidigare nivåer.

Hursomhelst umgicks vi ju åtskilligt, i Stockholm mest (dit Göran flyttade efter Norrköping), men också i Göteborg. Och när jag fyllde 25 år, den 15 april 1978, fick jag alltså i present av honom Anthony Burgess svenska – av Caj Lundgren briljant översatta – tvåbands-Enderby. Som åtminstone då gjorde ett (helt barockt) stort intryck på mig! Och jag har alltså sedan dess, det vill säga i ungefär 40 år, av och till haft Burgess – allra mest dennes löjlige Enderby – i huvudet. Om än kanske mest som kuriositet. Men, varför det? Egentligen?

Man kan ju exempelvis tycka att själva ”storyn” i Enderby är rätt banal – särskilt om man, som vi, sedan rätt många år läst mer avancerad litteratur, i synnerhet poesi. Och vi såg inte Burgess som avancerad, vi såg honom som en provocerande motvikt till – ja – Vilhelm Moberg.

Förenklat uttryckt handlar Enderby om följande: Huvudpersonen Francis Xavier Enderby är en medelålders poet som lever ett mycket tillbakadraget liv helt ägnat åt att skriva dikter. (Namnet Xavier återkommer förresten på många håll i Burgess liv och verk; och inte utan skäl). Han övertalas att lämna sitt ensamma men litterärt produktiva ungkarlsliv av Vesta Bainbridge, redaktör för en kvinnotidning, sedan han av misstag har skickat henne en kärleksdikt istället för ett klagomål på ett recept (Vilket i sig är bisarrt!). De gifter sig, men äktenskapet varar inte länge. Enderby drabbas av skrivkramp, försöker begå självmord och inleder sedan en ny karriär som bartender.

I den andra delen arbetar han som bartender på ett hotell i London och får reda på att hans dikter har plagierats av popsångaren Yod Crewsy, vars band Crewsy Fixers (ja, ni ser ju!) har hans före detta hustru som manager. Crewsy mördas och Enderby blir misstänkt för mordet. Fastän oskyldig flyr han till Tanger och inleder där en jakt på poetrivalen Rawcliffe, som har stulit intrigen i ett av hans diktepos och gjort om den till en skräckfilm.

Dock. Enderby fascinerade oss inte minst för det ”sjaskiga” liv han levde. Presenterat på ett (kom det att visa sig) omisskännligt Burgess-språk. Här förväxlade vi nog sjaskigheten med något eftersträvansvärt bohemiskt, och romantiserade naturligtvis Enderbys misär. Den (med ett typiskt adjektiv à la Burgess) dyspeptiske (det vill säga magklene, som för övrigt Burgess själv) Enderby skrev sina dikter på toaletten. Han kunde inte bada, ity badkaret var fullt av diktmanus. Hans mathållning var något speciell: matlagningen bestod i att successivt lägga i lite av varje i en på spisen kokande evighetsgryta.

Att han alltså (trodde sig) ha skickat Vesta Bainbridge ett klagomål på ett recept framstår alltså därför som mycket märkligt, som så mycket annat i Enderby-kvartetten, och i de flesta av Burgess böcker. Hans misslyckade samliv med Vesta, hans misslyckade självmordsförsök i Rom, och hans karriär som bartender på flykt till Tanger är inslag som flätar in sig i samma bisarra – eller surrealistiska – ramverk. Vare nu hursomhelst med detta, men har man en gång läst Enderby (och det bör man ha gjort) har man oftast (åtminstone jag) mycket svårt att bli av med ”fanskapet” Burgess.

1978, förresten. Vietnamkriget var över. Båda bröderna Kennedy – och även Dr Martin Luther King – var mördade. Det kalla kriget var verkligen iskallt. Här i Sverige hade ett politiskt maktskifte ägt rum. Själv läste jag praktisk filosofi och sociologi på universitetet. Litterärt hade jag debuterat med några dikter, och läste mycket av sydamerikanska och afrikanska epiker och poeter. Burgess befann sig i USA, som gästprofessor, och var, med sina mått mätt, relativt improduktiv.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 1 first appeared on Opulens.

LITTERATUR. A Clockwork Orange spelas på scener i London och New York. Ett manus om förutsägelser inför 2020 har hittats. Den 25 februari skulle författaren Anthony Burgess ha fyllt 103 år. Flera av hans tankar speglar vår samtid mer än någonsin. Carsten Palmer Schale gör ett svep över författarens liv och verk.

John Wilson – som han hette i 40 år – och sedan Anthony Burgess (som han för en bredare publik är känd som) var mycket komplicerad och gränslös. Naturligtvis både på gott och ont. För mig har han, rent personligt, varit en avgörande del i min uppfattning om litteraturen och även, och mer, livet (även om vi på en en lång rad punkter skiljer oss åt).

Var stod han, Burgess, religiöst och politiskt? Mycket kort skulle jag vilja påstå att detta i stor utsträckning handlade om vad han egentligen ville och vad han tyckte sig se, det vill säga beträffande det önskvärda och det realistiska. Bör och kan/veta, med andra ord, för att uttrycka det i moralfilosofiska termer. Eller religiöst: på eggen mellan Augustinus och Pelagius.

Och politiskt; mellan – eller inemellan – det konservativa, det liberala och det – rentav – syndikalistiska. Samt att hans uppväxt, och senare erfarenheter i England, Europa, Malaysia och USA, hade stor betydelse. Komplicerat? Ja. Vilket han också själv var högst medveten om.

Burgess föddes i Manchesters norra delar, växte upp där, utbildade sig och blev i slutet gift med sin första fru, walesiskan Lynn (Llewellynn Jones Isherwood). Hans far, Joe, var främst bar- och pubpianist, men även en inte helt oäven kompositör (han hjälpte Burgess med sådant från det att Burgess börjat drömma om att bli en berömd kompositör vid pass 13 års ålder).

Hans biologiska mor, från skotska högländerna, varietéartisten Elisabeth ”Bell” Burgess, och hans biologiska syster Muriel, dog i spanska sjukan då Burgess bara var ett drygt år gammal. Fadern gifte då om sig med den driftiga Maggie Dwyer (före detta Byrne), som Burgess ogillade på alla sätt, utom när det gällde hennes mat: ”hon lagade god koklövssoppa och läckra Eccleskakor”. Däremot förde styvmodern med sig två döttrar i boet, och indirekt också en radda kusiner. Dessa styvsystrar och styvkusiner kom att stå Burgess nära. I synnerhet om George Dwyer, som sedermera blev en katolsk ärkebiskop i Birmingham, uttryckte han stor beundran för.

Styvmoderns driftighet bidrog dock kraftigt till att Burgess som liten och ung tvingades flytta runt en hel del. Till slut hade familjen stadgat sig som lägre medelklass. Flyttningarna gjorde också att Burgess bytte skolor titt som tätt, tills han kom in på jesuitskolan Xavier College (där han vistades i två omgångar).

Burgess var brådmogen och debuterade erotiskt redan vid nio års ålder (då han naken vänslades med sin styvmors tjänsteflicka), samt som skicklig tecknare (han vann flera priser under tonåren). Och Burgess sysslade alltså försöksvis med musik från sina tidiga tonår, och senare med journalistik: först vid Xavier College, senare som redaktör för tidskriften The Serpent vid The University of Manchester. Redan här började Burgess odla sina religiösa grubblerier, drabbades av skuldkänslor för allehanda och kände sig politiskt vilsen. Han började närmast maniskt att bikta sig.

En intressant iakttagelse är här, att den gränsöverskridande mångsysslaren Burgess, tidigt började skriva och komponera, men också, som vi sett, teckna. Det sistnämnda, konsten i en mer målerisk bemärkelse, försvann emellertid från Burgess horisont ända fram till hans sena möte (runt 1968-70), när han fick en ”konstnärlig chock” vid mötet med Gaudis Sagrada Familia i Barcelona. Varför då detta? Ett skäl har sannolikt att göra med att Burgess var färgblind. Ett annat, och mer besynnerligt, är att han förefaller ha betraktat alla ”stora konstverk ” (från renässansmålarnas verk och framåt) som på något sätt ”orörliga” eller ”frusna”. Efter mötet med Gaudi, i italienska Bracciano, försökte han sig dock på att skulptera (betänk här Toomeys syster Hortense i Jordiska makter!), om än inte måla.

Runt 20 års ålder kom han in på The University of Manchester, och började där raskt och frenetiskt, som alltid, fördjupa sig i sina huvudämnen och andra näraliggande: engelsk litteraturhistoria och fonetik mest, men också anglosachsiska, Beowulf och Chaucer. Tre år senare tog han examen, Bachelor of Arts, innehållande bland annat en tidig uppsats om Marlowe (som han drygt ett halvsekel senare återvänder till i Döden i Deptford). Lynne, två år yngre, hade då också presterat sina läroår vid universitetet (hon studerade bland annat statskunskap). 1939, vid 22 respektive 20 års ålder, gifte de sig, knappt innan Burgess (i januari 1940) inkallades till några bisarra år i armén; först under tre år i England, därefter under tre år i Gibraltar (som låg till grund för hans sent utgivna, men tidigt skrivna, A Vision of Battlements).

Burgess återvände inte, på grund av viss mycket märklig byråkrati (en erfarenhet!), till England förrän 1946. Då hade han och Lynne alltså, i praktiken (viss permission hade Burgess i London under Englandstiden, då han ihop med den ginsugna Lynne satt och söp tillsammans med bland andra Dylan Thomas och George Orwell, som filade på en bok om den engelska staten under 40-talet; en erfarenhet till!) inte träffats på riktigt under sex år.

Samtidigt sökte han jobb ”mer eller mindre på heltid”, bland annat en natt, på fyllan och villan, då han skickade iväg en intresseanmälan om ett lärarjobb i – Malaysia! Som han glömde bort! Men fick!

Bortsett från några episodiska hembesök lämnade makarna Burgess Manchester 1939. Och därpå följde sex militärår för båda (Lynne arbetade i London för krigsbyråkratin). Därefter kom perioden 1947-1954 – åtta år, när Burgess växlade mellan lärarvikariat och arbetslöshet. Som lärarvikarie på bland annat Banbury Grammar School, om vilket han skrev en impertinent skrift – The Worm and The Ring.

Samtidigt sökte han jobb ”mer eller mindre på heltid”, bland annat en natt, på fyllan och villan, då han skickade iväg en intresseanmälan om ett lärarjobb i – Malaysia! Som han glömde bort! Men fick!

Därmed är vi i Malaysia och Brunei, med ett kort hembesök, under tiden 1954-1959 (i november/december). Berättelserna från Östasien är fullkomligt surrealistiska, komiska och frätande kritiska. Man kan se Burgess som den i trilogin genomgående huvudpersonen, läraren och rektorn Victor Crabbe.

Framträdande är myllret: av folkgrupper (kineser, malaysier, tamiler, thailändare); insekter, sjukdomar, magiker, galningar; korrupta politiker och tjänstemän (en erfarenhet!), sexuella utsvävningar (vari både Burgess och Lynne ingår); rebeller, djungelresor och tristess.

I motsats till W. Somerset Maugham, som i stort sett bara umgås med bridge- och golfspelande brittiska kolonialister, eller anti-kolonialisten Joseph Conrad, som dock mest ägnar sig åt sina (moraliserande och naturförtätade) sjöberättelser, är Burgess inte en i mängden av lokala brittiska kotterier.

I motsats till Maugham och Conrad lär han sig dessutom språket (och viss kinesiska och arabiska) i tre steg: och förstår, talar, skriver malajiska. I ett långt BBC-program bekräftar en kollega från tiden att detta är sant. Burgess är bekymrad över de etniska konflikterna, kolonialismen, den ytliga ”amerikanismen”, men tycks sätta sitt hopp till att det bästa från väst och öst skall syntetiseras i det kommande, och fria, Malaysia. Samtidigt är både han och Lynne flitiga sexualatleter (men inte med varandra). Lynne ökar sin redan tidigare kraftiga ginkonsumtion (”en GT var sjunde minut”) och drabbas dessutom av svårartad anorexi. Burgess förfaller mig här, som tidigare och senare, som mycket naiv.

I vilket fall som helst debuterar nu, 1956, Burgess som verklig författare, i och med utgivningen av trilogins första del – Time for a Tiger (som även om den inte finns på svenska, rekommenderas synnerligen varmt). Vid sitt korta hembesök under tiden intervjuas för övrigt Burgess för första gången, och nu också för första gången under namnet ”Mr. Burgess”. Trilogin får mycket goda recensioner.

Men så kommer julen och nyåret 1959, när Burgess feldiagnostiseras: ”du har en obotlig hjärntumör och kommer att dö inom ett år!” (säger läkaren och löparlegenden Roger Bannister). Ett år. För att ”försörja sin änka” (så typiskt Burgesskt) beslutar sig därför Burgess för att skriva maniskt. Året 1960 blir det fem och en halv böcker. 1960-66 åtta eller nio. Men han dör ju inte! Istället kommer Lynne att, vid 48 års ålder, att dö av sin alkoholism senvåren/försommaren 1968. ”Tar hon ett glas till dör hon” låter en leverspecialist meddela. Vilket paret givetvis firar på krogen!

Av de böcker Burgess skriver under denna hektiska period sticker några särskilt ut: A Clockwork Orange (1962) (En apelsin med urverk, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1972)
The Wanting Seed (1962) (En lust att leva, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1976), Inside Mr Enderby (1964; del ett av serien Enderby) (tillsammans med Enderby Outside som Enderby, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975), Nothing Like The Sun: A Story of Shakespeare’s Love-Life (1964) (Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv, översättning Åke Ohlmarks, Bonniers, 1964) och Tremor Of Intent: An Eschatological Spy Novel (1966) (Skuggan av ett svek, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975).

Av rent principiella skäl, men också stilistiska och konstnärliga i vidare mening, håller jag tre av dem högre än de andra (främst på grund av deras moralfilosofiska innehåll): A Clockwork Orange (som den numera heter också på svenska), En lust att leva och Skuggan av ett svek. I tur och ordning utgörs centrum här av den fria viljan, konflikten mellan Augustinus och Pelagius samt ”den fientliga symbiosen” mellan USA och Sovjet. Kanske också, förresten, som nummer fyra – jo – Enderby. Och – jo igen – som nummer fem: Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv. Och – jo… – som nummer sex: Skuggan av ett svek. Ja, ni ser ju!

Efter det att Lynne dött – men under det senaste dryga decenniet har man inte haft mycket till samliv, dröjer det inte mer än några månader förrän Burgess för andra gången (den första var under ett hastigt knull 1963) träffar forskaren i lingvistik vid Cambridge, översättaren och affärskvinnan Liana M. Från Italien. Och: sonen Paolo Andrea! Per en Bedford Dormobil går därefter flykten från England – för gott, med undantag för några kortare studiebesök – till Italien och Malta. Även denna historia är, naturligtvis, både komisk och en aning surrealistisk: ”det dröjde ända till Avignon innan vi blev rånade”; ”De ludna maffiatyperna vid gränsstationen i Ventemiglia älskade i varje fall barn”; hemma väntade en ”ärgad grevinna med storhetsvansinne”.

1968 är med andra ord ett verkligt märkesår för den 51-årige Anthony Burgess och hans blivande, yngre, fru Liana. Nu börjar ett eller ett par nya kapitel. Som kommer att sträcka sig över nästan exakt 25 år.

Och? Ja, till att börja med: Liana tycks vara en tuff brud i lyxförpackning. Dessutom mycket mer på samma våglängd som Burgess än vad Lynne var. De bosätter sig först på Malta, lockade av regeln för så kallade ”six pence settler”. Lik förbannat! Denna mystiska ö har en sträng censur, vilket exempelvis innebär, att Burgess inte får ta emot mer än en bråkdel av de böcker han beställt, fått eller rekvirerat.

Som polyglott globetrotter undervisar och föreläser Burgess mer eller mindre konstant. Samtidigt ”ringer Hollywood” och han vecklas in i surrealistiska dialoger med producenter och regissörer.

Dessutom anmäls Burgess av ogina grannar som sett honom – arbeta! (Vilket man alltså inte fick göra enligt reglementet.) Kort sagt går det åt h-e, och inte heller här får friden råda (en erfarenhet!). I fortsättningen befinner man sig sålunda sällan på Malta. Istället befinner sig globetrottern och ”polyglotten” Burgess mer eller mindre på ständigt resande fot. Å andra sidan: han bor mycket i Italien, USA (där Burgess ofta blir visiting fellow eller gästprofessor), samt – slutligen – i Monaco. Där Burgess för övrigt blir mycket god vän med Grace Kelly.

Som polyglott globetrotter undervisar och föreläser Burgess mer eller mindre konstant. Samtidigt ”ringer Hollywood” och han vecklas in i surrealistiska dialoger med producenter och regissörer.

”Kontrakten var som telefonkataloger”. Ändå blir det inte så mycket med Burgess Hollywood-manus, även om han, på sedvanligt manér, levererar hekatomber av dylikt. A Clockwork Orange filmatiseras dock slutligen av trätobrodern Kubrick, och Jesus från Nasareth av vännen Zeffirelli. Men Burgess är ju inte Burgess för inte. Han blir en ”kändis” och blir en ständig gäst i ett otal tv- och radioshower i bland annat England, på Irland, i Italien, Spanien och USA, Sverige och Norge.

Too much! faktiskt. Ändå förmår han, ibland åtminstone, hålla fanan högt, och gör bejublade framträdanden som programledare för BBC och Irländsk tv. Inte minst om Joyce 1982 och senare. Han accelererar också som – ännu ej riktigt erkänd, men det kommer – kompositör och skriver mängder av artiklar och recensioner och dylikt. Vad som börjar gnaga i honom, efterhand, är dock att han sviker sig själv som romanförfattare. Framför allt tycker han att han borde skriva något ”stort”.

Sedan kommer också hans – vid sidan om 60-talet – andra grandiosa skrivarperiod. Hans verkligt stora mästerverk – som dessutom får enormt med beröm och överöses av priser förutom i England (och i Italien, ”eftersom italienarna förstod vad boken handlade om” – Jordiska makter (1980), dubbelbiografin Confessions (1986 och 1990) samt A Dead Man In Deptford (1993). Plus – som vanligt – en mängd annat.

Men mitt i all denna uppsjö av superlativ bör vi också besinna oss. Burgess var en gnällspik! En fåfäng narcissist! En – ibland – jobbig typ. Dock och ändå: ack, ack, ack! Ett gränslöst geni. En polyglott globetrotter. En inkonsekvent man med ibland konsekventa åsikter. Oemotståndlig. Komplicerad och komplex.

Eftermälet har ju också blivit därefter. Och just i detta nu gäller det också hans enorma musikaliska produktion (Naxos håller som bäst på att systematiskt ge ut merparten av Burgess cirka 250 verk). Detta kunde dock knappast inträffat utan Liana Burgess och Andrew Biswell – med flankstöd från exempelvis Graham Foster, Borges, Erica Jong, Gore Vidal osv. Men nu är vi där – och här sitter jag och beundrar utsikten över min flik av Atlanten.

The post Anthony Burgess: ett svep first appeared on Opulens.