PUBLIK. “Risken med att ständigt käka skåpmat är att man glömmer hur gott det är med färskvaror.” Lars Thulin uppmuntrar till att utforska nya artister och berättelser som speglar vår samtid.

Hair, Funny Girl, A Chorus Line, Saturday Night Fever, Tootsie, Body Guard.

Vad är detta för uppräkning? Jo det är exempel på musikteater som satts upp eller ska i Sverige under lite mer än ett år. Kännetecknande för dem är att originalen, som musikaler eller filmer, alla har mer än 30 år på nacken. Och har sålunda gjort succé i en annan tid. Hair kom 1967, Funny Girl 1968, A Chorus Line 1975, Saturday Night Fever 1977, Tootsie 1982, Body Guard 1992. 

Nu repeteras en scenversion av popgruppen Queens musik.  Visst den är magisk, jag är den första att erkänna det. Fast bandet dog i samband med att dess dynamiske frontfigur Freddie Mercury avled i aids 1991. Men innan denna uppsättning haft premiär, har Queens och Mercurys liv blivit film, Bohemian Rhapsody från 2018. Filmen om David Bowie. Moonage Daydream hade premiär förra året. Han var störst på 70- och 80-talet.

Snart ska också filmen Änglagård bli musikal. Kännetecknande för de svenska uppsättningarna är att de i många fall har en kändis som ledande artist. Oavsett hur duktig en Lisa Andersson från Björkvik skulle vara, så måste den tunga rollen gå till någon som är bekant för publiken sedan tidigare. Schlagerstjärna är kanske bäst, men vinnare av en tävling typ ”Idol” funkar också.

Varför är det så här? Finns det inga nya spännande grejer att sätta upp? Nya stjärnor mogna för stora roller? Och modern musik och moderna historier som speglar vår samtid? Det finns det nog, eller skulle enkelt kunna plockas fram med alla de duktiga artister och kompositörer som Sverige har. Ändå satsas huvudsakligen på gammal skåpmat.

Skälet är att allt blivit dyrare och det är mer riskfyllt att sätta upp föreställningar. Ingen har råd med ens en halvflopp. Stålarna måste rinna in. Idag med alla strömningstjänster är det viktigare än någonsin. För inkomsterna från skivförsäljning har krympt till ett minimum. Och ersättningen från sajter som Spotify är nålpengar jämfört med de från skivorna på den gamla goda tiden. Scenen ska stå för brödfödan. 

Biljettpriserna blir därefter. Stegringen av dem får inflationen att framstå som en ytterst mild uppförsbacke. Första popkonserten jag besökte var Wilson Pickett på Konserthuset i Stockholm 1968. Biljetten på tredje raden, mer lyssnar- än tittarplatser, kostade 19 kronor. Det motsvarar 200 kronor idag.

Häromdagen funderade jag på en konsert med Jill Johnson, en skicklig artist jag gillar. Scenen Cirkus i Stockholm. Sämsta platserna kostar 800 kronor. Och Jill i all ära, men en världsartist som Pickett var, det är hon inte. Prisutvecklingen betyder att arrangörerna måste locka publik med de stora kontokorten. De som går på finkrogen före eller efter framträdandet. Eller fyller turistbussar och tar en tur till stora staden för en helg med nöje och shopping.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hur vara säker på att nå dem? Jo genom nostalgi, något som väcker känslan: 

– Oh, tänk när jag såg den första gången. Det måste jag få uppleva igen. Och kanske ska jag ta med barnen. Och varför inte fråga Bengt och Ulla? För tänk när vi såg föreställningen i London tillsammans, så unga vi var då…

Arrangören köper alltså en publik på förhand. De försäkrar sig om besökare, även om recensionerna blir ljumma eller till och med usla. Tricket är delvis detsamma som när en bok ”alla” läst blir film. Skaparna av filmen köper bokläsarna.

Trenden är förmodligen oundviklig. Även i underhållningsbranschen handlar allt i slutet av dagen om att ha större intäkter än utgifter. Men samtidigt dödas nytänkande och kreativitet. Samt att det är det vi inte visste att vi gillade, som vi nog kommer att gilla mest. Denna sanning var för övrigt Apples grundare Steve Jobbs styrka. Han visste precis vilka prylar vi längtade efter. Innan de ens fanns.

Risken med att ständigt käka skåpmat är att man glömmer hur gott det är med färskvaror. Om samma trend gällt för evigt hade vi fortfarande huvudsakligen kikat på grekiska dramer som hade premiär i Aten för några tusen år sedan. Vem hade vågat satsa på den där konstiga typen Shakespeare från märkliga England? Nej, för osäkert. Istället sätter vi upp Lysistrate en gång till. Det funkar säkert. Och Hamlet hade stannat på ett papper.

Så vad ska Kultursverige göra åt detta? För även alternativa pjäser måste betala sina kostnader. Kan vi uppfostra den välbärgade publiken, de som älskar att minnas sin ungdom, att gå på dessa uppsättningar? Måhända inte. Därför måste vi få den yngre publiken, den med de mindre plånböckerna, att se det nya.

I New York finns begreppet off-Broadway, de små scenerna som ligger vid sidan av den stora teatergatan. Det är där spännande berättelser och nya artister föds. Musikalen Hair var ett sådant exempel. Den blev så poppis att den sedan fick flytta in på Broadway för att därifrån göra sitt segertåg över världen och in på filmduken i en makalös version signerad Milos Forman.

Kanske kan samhället i avsevärt högre grad stödja svenska off-Broadway-scener. För där kan nya artister sätta toner till dagens samhälle. Detta kan sedan bli kassapjäserna som dagens unga betalar dyrt för att se igen om 30 år.

The post Upptäck något nytt! first appeared on Opulens.

MUSIKAL. Jonas Lindman har sett den aktuella musikalen “A chorus line” på Kulturhuset Stadsteatern och finner att det hela är, såväl  visuellt som vokalt, mycket tillfredsställande.

”A chorus line”
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Musikalen ”A chorus line” sattes upp första gången på Broadway 1975. I Sverige hade den premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1979 och den spelades senats på Göteborgsoperan 2002.

På Stadsteatern i Stockholm har man utgått från originalkoreografin av Michael Bennett. Koreografen och regissören Roine Söderlundh har satt sin prägel tillsammans med teaterchefen Maria Sid.

Grundmanus står James Kirkwood och Nicholas Dante för och sångtexter av Edward Kleban och musik Marvin Hamlisch. Den ursprungliga broadway uppsättningen blev nominerad till hela tolv Tony Awards, varav den tog hem nio. Dessutom fick den 1976 års Pulitzerpris för drama och Laurence Olivierpriset för bästa nya musikal.

Musikalen handlar om när 17 dansare gör audition till en Broadway- föreställning.

Det ska till slut väljas ut åtta dansare av dessa och vi får följa med på vägen till det. De 17 dansarna består av nio kvinnor och åtta män. Att få jobbet innebär lycka, det betyder allt. De har alla framgångsdrömmar och de har individuella personligheter och karaktärer.

Vi får följa slitet och förnedringen de går igenom. De får slicka sina sår. Bara en kan vara stjärna på scenen.

En efter en faller ifrån. Konkurrensen är stenhård.

Rennie Mirro spelar koreografen Zach som ska sätta upp föreställningen. Han gör urvalet bland dansarna. Han får dem att berätta, dansa och sjunga om vilka de är och vad som fört dem dit. De blottar sig själva.

Alla har de varit med om olika saker. Har olika historier och problem. Fått kämpa mot olika händelser i livet.

Gregory berättar om då han upptäckte att han var homosexuell.

Don minns sitt första jobb på en nattklubb och hur han blev vän med en strippa. Richie berättar hur han nästan blev förskollärare.

En annan har plastikopererat brösten och rumpan för att bli mer attraktiv och få jobb. Någon kan inte sjunga.

Cassie (som spelas av Hanna Lindblad) har haft en relation med koreografen Zach. De får en stund för sig själva när de andra går iväg för att ta en liten paus. Han har regisserat henne tidigare och de har levt med varandra i flera år. Han säger att hon är för bra för ensemblen och att hon inte borde göra audition till uppsättningen. Men hon beklagar sig över att hon inte fått några solistjobb på sistone och att hon gärna vill ”komma hem” och jobba i en ensemble där hon får utlopp för sin passion för dans.

Musikalen forsar fram i högt tempo och det är både visuellt och vokalt mycket tillfredsställande.

Man sitter där i publiken och liksom längtar efter nästa dans och sångnummer.

Hanna Lindblad som spelar Cassie lyfter föreställningen. Hon både sjunger och dansar bra.

I finalnumret ansluter sig en efter en av dansarna i glittrande guldkostymer. Och det går inte att skilja dem åt. Annat var det när de hade träningskläder på sig och alla var enskilda individer, nu är de anonyma och föreställningen i föreställningen börjar.

Den tio-man starka orkestern är anonym, men den dyker också upp i finalnumret iklädd guldglittriga kostymer.

Det finns en 20 minuter lång dokumentärfilm som handlar om skapandet av föreställningen. Den tar upp en audition ett år tidigare och presenterar bygget av scenografi, tillverkandet kostymer och visar de svettiga repetitionerna dansarna går igenom. Regissörens vision och tankar om uppsättningen förmedlas och kompositörens vision med orkestern visas fram.

Scenografin ger en känsla av att befinna sig bakom scendekoren – ”kulisserna”. Viktor Brattström har gjort scenografin och Joonas Tikkanen ljus och bildsättning. De har skapat en naken, men visuellt tankeväckande och en ren inramning med hjälp av skuggor, rök och speglar.  

The post Stark musikal som forsar fram first appeared on Opulens.