KATASTROF. Idag är det tjugo år sedan 11 september-attentaten i USA. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver om de negativa konsekvenser för oberoende medier som följt i terrordådens fotspår.

2001 var katastrofernas år i plural. I alla fall för mig med hela tre omskakande händelser under detta märkesår – en privat, en nationell och så den globala.

Den privata sker under mellandagarna. En otäck brandolycka i vår sommarstuga i Umeå skärgård då vi tvingades fly ut på isen i bara strumplästen med vår äldsta dotter, då en bebis, insvept i en filt. Stugan brann ner till grunden men ingen skadades i alla fall. Den nationella katastrofen tar sin början i Malmö och Göteborg under våren och sommaren samma år – kravallerna i samband med EU:s toppmöten. Våldet, massgripandena och den efterföljande repressionen och rättsrötan slog en hel generation unga svenska aktivister i spillror.

Den globala katastrofen, terrorattackerna i USA den 11 september 2001, har idag sin tjugoårsdag. En katastrof på många olika plan förstås men i denna mediekolumn håller vi oss till journalistiken och attentatens efterverkningar för den är bedrövliga. Något tidningen Journalisten tydliggjorde i onsdags.

Journalisten hade gått igenom Committee to Protect Journalists arkiv över frihetsberövade journalister. Under slutet av 1990-talet minskade antalet fängslade journalister i världen stadigt. Knappt ett år före terrorattackerna i USA satt färre journalister fängslade globalt än någonsin under de 30 år tidningen undersökte. Sedan 2001 går siffrorna i rakt motsatt riktning med en toppnotering 2020 då den senaste mätningen gjordes.

Med ”kriget mot terrorismen”, de ursinniga bombmattorna över Afghanistan och Irak, följde ett nytt världsläge med ökade hot mot såväl den enskildes rättssäkerhet som pressfriheten. ”Det räcker med att se hur Assange, Manning och Snowden hanteras av USA för att inse att det är en annan tid. Och andra länder apar efter” sa Erik Halkjaer, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, till Journalisten.

Ny terroristlagstiftning har försvårat de fria mediernas arbete i såväl demokratier som auktoritärt styrda länder och rena diktaturer. Lägg till hoten mot journalister från islamistiska och högersinnade extremiströrelser, vilka delvis förstås också växt fram på grund av attentatens verkningar och de politiska reaktioner som följde, och en mörk bild framträder…

Under tjugo år har vi runt om i världen sett återkommande attacker mot den oberoende journalistiken och att inget tyder på en motsatt utveckling inom den närmaste tiden.

The post Tjugo år av attacker mot journalistiken first appeared on Opulens.

FILMKARRIÄR. Under de senaste tio åren har Jodie Foster bara gjort fem filmroller. Anledningen till det är dubbel, säger hon.  – Dels så går karriären lite långsammare när man blir äldre, och jag visste att det skulle hända. Men det är också så att jag vill göra filmer som känns meningsfulla för mig. Och jag måste också få ha ett liv.

The post Jodie Foster: Jag måste också få ha ett liv first appeared on Opulens.

KRIGSRAPPORT. Jag skrev nyligen i Opulens om Fredrik Reinfeldts bok om USA där han försvarar den Pax Americana som enligt min åsikt innebär krig som också orsakar flyktingströmmar. Nu har Watson Institute vid Brown University i USA, undersökt saken vetenskapligt. I en rapport från den 8 september kommer man fram till att mellan 37 och 59 miljoner människor drivits på flykt inom eller utom sina hemländer i de våldsammaste åtta krig som USA har fört sedan den 11 september 2001. I rapporten finns en genomgång av krigen med källhänvisningar.

Här en länk till den som vill sätta sig in i hela det omfattande projektet vid Watson Institute. Till och med New York Times, som på ledarplats har försvarat krigen, skrev om rapporten och intervjuade en av rapportförfattarna.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rapporttips first appeared on Opulens.

IRAKKRIGET. “Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av”, skriver Lars Borghem som läst Robert Drapers To Start a War.

To Start a War: How the Bush Administration Took America Into Iraq
Av Robert Draper
Penguin Press

Robert Draper inleder sin bok To Start a War med att konstatera att den 11 september 2001 blev USA oprovocerat attackerat. Det var en attack som orsakade nära 3 000 döda. 18 månader senare attackerade USA Irak, en nation som varken hotat USA eller var på något som helst sätt inblandad i attacken den 11 september.

Kriget i Irak skulle orsaka mer än 100 gånger så många döda som den första attacken. Det andra huvudargumentet, att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, visade sig också vara falskt. Han hade förstört dem redan 1991.

President George W Bush, vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och dennes närmaste man Paul Wolfowitz var de ivrigaste när det gällde att börja kriget. Storbritanniens premiärminister Tony Blair, utrikesminister Colin Powell, chefen för CIA George Tenet och den säkerhetspolitiske rådgivaren Condoleezza Rice hade under olika tidpunkter i processen som ledde fram till kriget alla sina dubier när det gällde något eller några av argumenten för krig. Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av. Även demokrater i kongressen som Hillary Clinton, Joe Biden, John Kerry och många andra hjälpte till att bana väg för kriget.

De ledande medierna spelade också med. Det fanns enskilda personer, särskilt i utrikesdepartementet, CIA och New York Times som visste att argumenten för krig som presenterades var ihåliga, men deras chefer var inställda på att det skulle bli krig och så blev det också. Allmänheten duperades både före, under och efter kriget och tio år efter den 11 september 2001 trodde fortfarande cirka 40 procent av den amerikanska allmänheten att Saddam Hussein var inblandad i 11 september-attackerna och samarbetade med al-Qaida.

Utrikesminister Colin Powell höll sitt för kriget kanske avgörande tal i FN den 5 februari 2003. Powell och hans medarbetare hade jobbat med talet i en lokal på CIA och chefen George Tenet hade också varit på plats och övervakat arbetet. Tenet satt snett bakom Powell under det 76 minuter långa talet i FN. I en intervju med Draper berättar Hans Blix att han under talet fällde kommentaren ”This is just shit”. Men många, även i Sverige, övertygades av talet som nästan helt byggde på fabricerade bevis.

Alla de som hjälpte George Bush att vilseleda allmänheten blev dekorerade och belönade i sina karriärer medan de som varit skeptiska eller känt till lögnerna fick problem i sina, skriver Draper. Kriget i Irak skulle ta mer än 4 400 amerikaners liv och såra över 32 000. Av de 1,5 miljoner amerikanska soldater som tjänstgjorde i Irak skulle 300 000 komma hem med posttraumatiska stressymptom.

Kriget som Wolfowitz sa skulle finansieras med den irakiska oljan och som Rumsfeld inte kunde föreställa sig skulle kosta mer än en miljard dollar skulle slutligen kosta över 2 biljoner (2 miljoner miljoner) dollar. Det beräknas att 405 000 Irakier dog som en följd av invasionen. I stället för Saddam Hussein frambringades nu andra brutala ledare,  först för al-Qaida i Irak och därefter IS.

The post Konsten att starta ett krig first appeared on Opulens.

KRIG. Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord idag till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Och tvivlet på etablerade institutioner växer – då som nu inte utan fog, skriver Mattias Svensson.

Många talar i dessa dagar om paralleller till 1930-talet. Jag undrar varför inte fler drar paralleller till 1970-talet. Det decenniet  var också en dyster tid av tankemässig vilsenhet, terrordåd och politisk radikalisering.

Klagovisan från de intellektuella var faktiskt fascinerande lik hur det låter från samma håll idag. När en sociolog och en socionom 1975 studerar Malmö på uppdrag av kommunen tar de i bakgrundsbeskrivningen upp alla de samhällstendenser de oroar sig för. Det är ökad individualism och kommersialism, familjebandens och gemenskapernas upplösning, makthavare som fjärmat sig från folket och är på tok för avlägsna, nya medier som tar över tillvaron för människor som inte kan hantera det – ja och så är det invandrarna förstås: ”De kommer med ett annat kulturarv och är främmande för det svenska livsmönstret”. Vi kanske inte i efterhand betraktar 1970-talet som individualismens, kommersialismens och massinvandringens decennium, men så verkade det uppenbarligen för betraktare på 70-talet.

Framför allt lever västvärlden nu som då under tyngden av ett misslyckat amerikanskt krig – då Vietnam, nu Afghanistan och Irak.

Krigen långt bort har påverkat också oss på fler sätt än vi egentligen tänker på, och mer den här gången än på 1970-talet. Antalet flyktingar till Europa är ett flagrant exempel, det rör sig om betydligt fler till följd av krigen i Irak och Afghanistan än till följd av Vietnamkriget. Att ta emot människor som hamnat i krigsrelaterade nödsituationer är humanitärt rimligt, men har inneburit ekonomiska och sociala påfrestningar som över tid nött ner solidariteten. Också på så sätt märks krigströttheten.

Krigen har också påverkat vår säkerhet. Visst var invasionen av Afghanistan en respons på al-Qaidas terrorattentat i USA 2001 och det islamistiska hotet mot väst var påtagligt redan med dödsdomen mot Salman Rushdie 1989, men kriget mot terrorismen har i många delar, särskilt de mest brutala och vidlyftiga, varit kontraproduktivt. IS bildades och radikaliserades efter USA:s ockupation av Irak. Övergreppen i väst mot människor som satts i fångläger världen över där de torterats och spärrats in i minimala isoleringsceller under 2000-talets första år har också bidragit till hat mot väst. Detta må ha tystats ner i västs egna mediekanaler – trots att 21 europeiska länder, inklusive Sverige, var behjälpliga med kidnappningar och att sända folk till tortyr och fångenskap utan rättegång – men i den islamistiska propagandan är fångarna på Guantanamo fortfarande aktuella. De hårda tagen och övergreppen har fött och gött radikalisering och säkerhetshot.

Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Vid sidan om hotet från islamistisk terror finns andra aktörer. Då var terrorismen vänsterextrem, medan ett växande antal liknande politiska mord och terrorattentat på senare år snarare haft högerextrema och främlingsfientliga motiv, en skillnad som egentligen mest illustrerar likheterna mellan de båda rörelserna.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog.

Ytterligare en påtaglig krigseffekt är ekonomisk. Vietnamkrigets kostnader knäckte Bretton Woods-systemet (ett fastkurssystem där växlingskursen för länders valutor gentemot den amerikanska dollarn fastslogs, reds. anm.) och den amerikanska guldmyntfoten. Dollarns värde kunde inte längre garanteras när USA lånefinansierat sitt krig. Den ekonomiska krisen på 1970-talet, förvisso också förstärkt av Opec-ländernas dyrare olja, var så tung att den ledde till en identitetskris för den dominerande makroekonomiska inriktningen: keynesianismen. Vi är alla keynesianer, sade Richard Nixon en bit in på 1970-talet. Han körde den teorin så grundligt i botten att i stort sett ingen var keynesian tills teorin återuppstod efter 11 september 2001.

Krigen i Irak och Afghanistan är de dyraste i USA:s historia, notan ligger i skrivande stund på omkring 6,4 biljoner dollar. Att de finansierats via lån märks förvisso bara indirekt eftersom räntorna hållits konstlat låga. Där finns en bidragande orsak till bubblan på den amerikanska bostadsmarknaden som sedan sprack och blev finanskrisen. En kris som ledde till ännu mer belåning till ännu lägre räntor. Detta “nya normala” påverkar hela världen och har gynnat skuldsättning och skenande inflation på bostads- och tillgångsmarknader. Vi ser återigen en kris där tidigare etablerade ekonomiska tankar ifrågasätts – även om det i mitt tycke är helt fel att ifrågasätta värdet av global handel och det kapitalistiska systemet, när det snarare är penningpolitiken och den huvudlösa belåningen som är fel. Och även om statlig belåning av andra skäl tillkommit så hade penningpolitiken inte kunnat få denna permanent nya inriktning utan USA:s krigsskuld.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog. Den tyske socialdemokraten Willy Brandt såg 1974 demokratierna som en utslocknande låga. Nu utmanas väst av korrupta oligarkstyren och av Kinas auktoritära modell.

Vilket värde finns då i att dra historiska paralleller? Det kan diskuteras och det betyder förstås inte att det kommer att sluta likadant nu som det gjorde då. Skillnaderna är alltid betydande. Men i bästa fall kan vi med andra perspektiv få syn på saker som vår samtid gjort oss blinda för. Jag tror att en av de sakerna är krigströttheten, och den enorma skada som långvarig krigföring innebär också om själva skjutandet och bombandet sker långt bort från USA och Europa. Krig brutaliserar både vänner och fiender, de skapar mandat för övergrepp också på hemmaplan, och de kostar enorma summor som förr eller senare, på ett eller annat sätt, måste betalas.

The post Förmodligen är det snarare 70-tal än 30-tal first appeared on Opulens.