RETROKULTUR. Jesper Nordström känner att det är vår i luften och plockar fram en maxisingel i 80-tals-genren “Italo space disco” med Koto.

Så är det äntligen vår igen. Man vill göra allt samtidigt. Nytt liv, ny frisyr, ny kost, godare viner och fler räksmörgåsar och mer glamour. Fast man fastnar väl lätt i något slags kvillrande melankoli och ett inte alltför trängande behov att putsa fönster. Fast vill man ändå kittla reptilhjärnan och känna att det går majonnäs och paraplydrinkar rakt in i cerebrum är det bara att lägga på Kotos maxisingel  “Visitors“. Om det liksom luftgitarr kommer anordnas luftsynt hoppas jag denna låt blir den officiella VM-låten.

Mer än en gång har jag stått på dansgolvet på 80-tals-retrofester och haft snötvättade jeans och laxrosa spencerkavaj och trott att jag är bandet och följt melodislingan med fingrarna i luften till denna låt som är lika 1980-tal som en vit Ferrari Testarossa och kokain.

Tillhörande genren “Italo space disco” är Koto min främsta guilty pleasure.

Det finns kännare av genren som sen delar in det i Milanoskolan eller stilen från Rom men låt oss tala klarspråk, det här är inte en musik som skall in på universitetet och analyseras.

Fast jag läser ändå lite on gruppen och förvånas över att de fanns in på 2000-talet. För mig är de så mycket 80-tal att jag trodde de automatiskt löstes upp i atomer en minut i midnatt 1989.

Skickliga exploatörer av den episka rymdiga synt som Vangelis och Jean-Michel Jarre excellerade i på 70-talet passar de väl in i yuppiens era.

The post Veckans vax: Vårkänslor och italo space disco first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström plockar fram en svensk raritet från 80-talet och berättar om en mångsidigt begåvad konstnär av det mera udda slaget.

Naivism. L’art brut. Brutalism… etiketterna är många när det gäller den konst som Calle Örnemark (1933–2015) ägnade sig åt.

Han jobbade med drivved, plank från rivningskåkar och rostigt skrot i ett slags folklig rå stil som både väcker associationer till Döderhultaren och Georg Baselitz motorsågsskapande. Med sina kolossalformat och sin färgprakt lyckades han vara en folklig offentlig skulptör som inte var banal. Han skapade även installationer i slottsmiljö där det grova uttrycket förmedlar känslan av alla anonyma slitsamma levnadsöden.

Fast hyran skulle betalas och maten stå på bordet så han var även verksam som glaskonstnär i det småländska glasriket. Men av alla mer djärva okommersiella projekt han kastade sig in i tar verkligen det musikaliska projektet “Bounty” priset. Han bygger en båt, skulpterar gubbar och sätter ihop en helt egen musikal och spelar många roller själv, gör musik och ger ut det hela i form av en lp-skiva, inspelad 1984, pressad i privat regi. Följande år kom dessutom en uppföljare.

Eftersom jag inte har råd att betala för hans glaskonst kändes det som ett bättre alternativ att inskaffa en vinylskiva  med honom. Vid senare tillfälle köpte jag dessutom även ett vykort kring projektet att ha i konvolutet.

Musikaliskt är det dock sådär bra.

Hans musicerande här får mig mest att tänka på en salongsberusad sällskapsbroder som sätter sig vid klaviaturen och drar iväg slinga efter slinga. Det visar på att hantverksskicklighet och teknik är något helt annat än den råa charmiga naivism denna unika konstnär uppvisade i musikaliskt avseende.

Ändå tycker jag det är befriande att det kan finnas kulturpersonligheter som är så yviga i en “hit-or-miss”-anda i ett tidevarv när allt handlar om bygga varumärke och jaga saker som går att addera till CV:t. Vill du ha ett smakprov på hur “Bounty” låter? Lyssna här!

The post Veckans vax: Calle Örnemark och Bounty-projektet first appeared on Opulens.

VINYL. Äntligen torsdag och dax för ärtor och punsch och Veckans vax! Jesper Nordström gör i dag ett nedslag i den schweiziska sektionen av vinylsamlingen. Han plockar fram ett album från 1983 med gruppen Yello.

Tillåt mig vara gravt kategorisk och säker på mitt omdöme när jag säger att det verkligen inte finns någon annan grupp som liknar Yello. Deras sound och image har en unik prägel. Dessutom kommer de från Schweiz, det där lilla landet som väl mest är känt för choklad, gökur och direktdemokratins baksida där allt stannar i en stabbig blåbrun reaktionär Bullerby-mentalitet. Fast Schweiz är ju också synonymt med investment och business, och sångaren Dieter Meiers bakgrund som finanspamp, pokerspelare och medlem i nationella golflaget är minst sagt långt från rockmyten. Lägg sedan till att han är delägare i en boskapsranch i Argentina och varit performancekonstnär som sålde “ja” och nej” på Manhattans gator. De som gick förbi fick köpa ett ”ja” eller ”nej” av honom och själva konceptet handlade om hur man ska förhålla sig till livet.

The post Veckans vax: Schweizisk syntmusik first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström tipsar om en artist som egentligen inte var så bra sångerska och bara gjorde två album. Ändå lyssnar han gärna på hennes syntpop när det är sommar och cocktaildags.

Så var det då dags för så kallad hemester i någon syrenberså eller på en tillkämpat grön balkong. Då är det i alla fall, ur mitt manliga perspektiv, dags för lite lättsam pop. Jag lyssnar gärna på något som för tankarna till 60-talets popelegans och eye candy-skivomslag.

Då plockar jag fram ett av de två existerande lp-albumen med Virna Lindt, nämligen Play/Record från 1985. (Den andra är Shiver från 1983). Hon är den mystiska blondinen som kom, sjöng för oss och försvann.

Sportjournalisten och krönikören Mats Olsson är nära vän med henne, och har vid ett antal tillfällen agerat gatekeeper som avvisat närgångna journalister som velat intervjua. Det har varit: nej, och åter nej tack.

Fast denna mystik är närmast helt i linje med konceptet hon drev på sina två 80-tals plattor och hela hennes image. Som om hon var huvudperson i en cool spionfilm med hemliga möten på stan, uppfälld trenchcoat och en tidning att gömma sig bakom.

Hur det låter? Som om Art of Noise sammarbetat med John Barry och haft lite väl mycket lekstuga i studion. Det hörs att de köpt någon dyr och stor synt, Fairlight eller Synclavier, månne? Lyssna på ”Under the stars…”

Ska man vara lite kritisk så kan hon egentligen inte sjunga särskilt bra, men just detta är en tillgång på en del låtar där det låter lite vitvinsberusat melankoliskt släpigt.

När jag hör låten ”Any color but red” får jag bilden av en scen ur nån Dudley Moore- eller tidig Woody Allen-film där en kvinna med läppstiftet på svaj klinkar ur sig en jazzstandard men på grund av några dry martinis för mycket inte får munnen med sig riktigt. Det vill säga utmärkt bakgrundsmusik till ens daydrinking i sommarstugan.

Jag får säga att det hedrar henne att hon gjorde två mystiska skivor som är lite experimentell hit-or-miss och sedan dök under radarn. Rent ut sagt tror jag inte det hade funnits kapacitet till ett mer långvarigt musikerskap, samtidigt som det hemlighetsfulla som omgärdar henne bevarar hela upplevelsen.

Det hade varit tråkigt att få veta om hon nu jobbade som…tja… till exempel handläggare på Försäkringskassan i Åtvidaberg.

Till skillnad från alla andra prydligt sorterade skivor i backarna har denna väckt min inre Ernst Kirchsteiger. Omslaget till Play/Record utgör ett av inslagen i det inredningshörn där jag ställt fram en benvit transistorradio och cocktailglas.

The post Veckans vax: Den mystiska Virna Lindt first appeared on Opulens.