MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på sin barndom i 80-talets Sverige och skriver om hur en grå vardag kunde lysas upp av något sådant som en låt med Dire Straits. 

Det var den sista tisdagen i februari i nådens år 1986. Olof Palme hade ännu inte planerat något biobesök och några vitsar om Tjernobyl såg man ännu inte röken av. Det var väl lugnet före stormen skulle jag tro. Och där låg jag, i ovissheten av vad framtiden bar i sitt sköte, i mina föräldrars säng och tyckte synd om mig själv som sjukling i min ensamhet. Det här var långt innan ”vab-ruari” var ett begrepp. För mig handlade det om feber-uari där jag låg i min tristess och längtade. Jag längtade efter sportlovet som skulle ta vid. Längtade efter att åka skidor. Längtade efter att flyga. För på den tiden fick man längta efter en sån sak. Och jag kan sakna det. Själva längtandet alltså.

Men mitt i all denna nu-frånvända tankeverksamhet där jag helt fokuserade kring vad som komma skulle så var det en sak som skrämde livet ur mig. Hur jag, blott 11 år gammal, skulle hantera abstinensen från en viss liveversion av Dire Straits mästerverk ”Sultans of Swing”? Tankebanorna var fullständigt upptrampade i min hjärnbark efter att ha brottats med problematiken hur jag skulle lösa detta dilemma som var att betrakta som en heroinists jakt på dagens ranson. Skulle jag klara mig i nio dagar utan dessa tio minuter av ren eufori som mynnade ut i extas i samband med låtens klimax. Det mesta tydde på att jag inte skulle kunna hantera detta på ett rationellt sätt.

Jag hade kommit i kontakt med låten ifråga via min bror som i sin tur hade spelat av hödjpunterna från skivan ”Alchemy” på ett vitt, omärkt kassettband.

När han för första gången demonstrerade detta skickliga musikaliska trolleritrick framfört på en röd Fender Stratocaster var det kärlek vid första öronkastet. Jag var trollbunden. Kunde inte tro mina öron där tonerna letade sig ut ur hans Hitachi-bergsprängare medan trummisen smattrade fram 16-delar på sin arsenal av tomtoms som en gränsvakt vid Checkpoint Charlie hanterar en Kalasjnikov. För så kändes det. Att detta magiska lilla plastpaketerade fonogram hade förts in i vårt avlånga land i norr utan att Stasi hade någon som helst vetskap om det.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk

Hade de känt till vilket tillstånd den västerländska musiken försatte mig i hade jag förmodligen blivit intagen på någon institution mot min vilja. För på den här tiden fick man inte må så bra.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk och vi ynglingar vallfärdade för att få vår dos av tecknad film i samband med vinjetten till Anslagstavlan. Vi var svältfödda på underhållning och fick nöja oss med Jarl Borsséns gester på lördagskvällen och två minuter Tom & Jerry i samband med Lilla Sportspegeln på måndagen som otaktiskt nog var dubbat av sportjournalisten Jan Svanlund. Kanske med motiveringen ”det får inte bli för amerikaniserat”.

För det här var inte barnens tid. Inte som idag där de animerade storsatsningarna avlöser varandra i strid ström och har tagit över biografernas utbud så till den grad att vi vuxna får gå på smalbiograferna på tidig eftermiddag för att se ett mörkt drama signerat Michael Haneke i jakt på melankolisk egentid.

Men det höll på att vända. Vi hade ju ändå en sportspegel riktad till barn. Och på Go´morron Sverige hade Fredrik Belfrages redaktion sett till att ett inslag med rubriken ”Morgonrock” kunde fånga barnens intresse mellan utrikeskorrespondenten Ulf Nilssons telefonsända kommentarer till aktualiteter och det inslag då vi fick en liten inblick i vad som kunde dölja sig i ett nyckelhål.

Så visst höll det på att vända.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv

I en tv-tablå från den 23 december 1980 hade TV2 (som bytte namn till SVT2, 1996) den goda smaken att sända en dokumentär om tvångsneurosen hos en pyroman. ”Vem är pyroman?” visades på bästa sändningstid mitt under uppesittarkvällen. Kanske att vi ändå höll på att lämna lite av detta bakom oss nu när de vita polisbilarna fick gula slingriga ornament i stället för den svartvita färgskalan vi vant oss vid.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv och inom kort skulle Ericsson lansera sin Hotline. Det var en tid av polarisering mellan det nydanande och det gammalmodiga. Framåtanda och bakåtsträvande på samma gång. Vi var fast i en gråzon med stort G där ubåtar fortsatte att kränka våra vatten samtidigt som vi kunde ta del av amerikanska actionkomedier genom att lägga några Gustaf II Adolf-prydda hundralappar i deposition för att hyra en moviebox. Men gråskalan hade satt sin prägel.

Jag var till exempel övertygad om att Mark Knopfler i sista versen av ”Sultans of Swing” sjöng ”And then the man he steps right up to the microfilm”. För mig var en mikrofilm ett vanligare begrepp än en mikrofon vilket är precis vad Knopfler sjunger om. Det säger en hel del om den här tiden. Och märkligt nog var det just den här tiden jag omhuldade. Och det bästa sättet för mig att föreviga detta nu var genom virtuost dynamiskt gitarrspelande som läkte mina samtida grubblerier om hur det skulle bli att lämna mellanstadiet.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax.

Och bara två dagar senare skulle min bror ge sig i väg på sin första resa på egen hand. Och han skulle kasta mig åt vargarna genom att ta det åtråvärda kassettbandet med sig. Han skulle smita över gränsen vid Checkpoint Charlie och lämna mig i klorna på Stasi.

Nu var goda råd dyra. Jag ringde mina musikaliska livlinor på den fasta telefonen i hopp om att bibehålla det endorfinrus musiken hade frigjort. Jag gick bet. Det närmsta jag kom var min syster som sa att låten ifråga fanns med på Dire Straits skiva ”Communiqué” och att den fanns att tillgå hos mina kusiner som bara bodde ett stenkast från oss.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax. Låten var ju inte alls representerad. Inte ens som studioversion. Djupt besviken fick jag nöja mig med att trycka in ”play” och ”record”-knapparna för att föreviga låten ”Ladywriter” som jag hade hört tidigare och tyckt om. Denna låt fick fungera som någon slags metadonbehandling. Ett substitut att stilla abstinensen med till det att min bror kom tillbaka från sin resa. Vilket han gjorde den första söndagen i mars då han väckte mig vid 23-tiden och jag kastade mig över hans väska för att stilla mitt begär efter gitarrbaserad arenarock.

Efter att bara några timmar tidigare ha landat på Arlanda var jag nu tillbaka i himmelriket. Alla sinnen intakta och en lugn känsla av att vara tillfreds i väntan på att klimaxen skulle ta vid. Vilket den såklart gjorde. Med en ordentlig utdelning av endorfiner.

Trots tortyren och den eviga väntan så vill jag egentligen inte ha det på något annat sätt. När vi nu erbjuds alla former av underhållning genom en palett av strömningstjänster, appar och konton i sociala medier så kan jag sakna den här tiden.

Jag kan sakna det grå som vid enstaka tillfällen får ett stänk av pastell som gör att mina sinnen kan frigöras och jag i extas kan dansa i neon. Medan våra Tiktok-dränerade hjärnhalvor mättar oss på intryck i så pass utsträckning att vi inte längre vet vad vi verkligen behöver känner jag att det saknas abstinens. Så mycket att det gör ont. Lämna oss törstiga! Försätt oss i svält! Låtom oss tråna! För det är något väldigt romantiskt med att längta. Och jag kan sakna det.

The post Gussy: “Jag kan sakna att längta” first appeared on Opulens.

DIPTYK. Thomas Millroth är konsthistoriker, kritiker, konstkurator och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har skrivit en diptyk som, med DDR/Östtyskland som tema, kan ses som ett slags gensvar på Gunnar Lundins tidigare publicerade texter om en dag på 60- respektive 70-talet.

En dag på 80-talet

Två konstläderjackor i dörren till bokbinderiet. Allt slammer upphörde. De nämnde hennes namn. Först en gång för att möta förvåningen sedan befallande.

I förhörsrummet satt hon ensam bakom ett bord. Det första hon tänkte på var klasskamraten som tagit sitt liv i arresten. Hon tittade på klockan innan de tog den ifrån henne. Snart ett. Hon väntade på frågorna. Ingen kom. Bara en konstapel som vänligt och överseende frågade henne om hon inte insåg att hon levde i en arbetare- och bondestat. Vad begärde hon mer? De väntade inget svar från henne. Så kom någon annan och ställde samma frågor. Och ännu en.

Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.

Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.

Du vet väl…

Du vet väl…

När de lämnade tillbaka klockan var det strax före midnatt. Du kan gå nu, sade de.

Middagen hade kallnat. Först framför de kalla potatisarna började hon gråta.

En dag på 90-talet

Satt för att läsa mitt nya häfte med fragment av Novalis på ett ölsjapp vid Kollwitzplatz. I den nikotinbruna halvdagern lade jag märke till en ensam anteckningsbok med grå pärmar och linnerygg. Någon hade uppenbarligen glömt den men på etiketten stod bara obligatoriska uppgifter som ”Holzfrei” och ”EVP 2,05 MDN”. På första sidan löpte en vacker handstil i svart. Därefter var de gulvita sidorna lika ljusa och tomma som framtiden dessa dagar; de blå linjerna tecknade horisonter i oändligheten. Jag tänkte att den nyinköpta skrivboken tillhört en kvinna. Fantiserade hur hon avbrutit sig, stoppat reservoarpennan i fickan för att skynda mot centrum och die Mauer. Detta hade hon hunnit anteckna:

”Idag fick jag besök från en amerikansk stiftelse som köpte alla mina Schaden, Liane, Ariadnefabrik och åtskilliga böcker av konstnärsvänner. Jag har aldrig haft så mycket pengar, men jag ångrar mig. Vem ska nu ta hand om våra tankar?

Jag tror det var Baldwin som hävdade att den svarta människans tillvaro faktiskt är så förnedrad och utarmad som vårt trossystem gör gällande. ‒ Och vi? ‒ Samt vidare att Wrights uppfattning byggde på den inte helt obefogade premissen att amerikanarna så långt det går undviker all autentisk upplevelse och i konsekvens därmed är oförmögna att fatta andras erfarenhet eller förhålla sig till en annan livsform än sin egen. ”

Jag rev ut sidan och lade den till de andra småbitarna i Novalis Reclam-häfte.

The post “En dag på 80-talet” & “En dag på 90-talet” first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Jesper Nordström begrundar ett tv-program, Hylands hörna, Sveriges första talk show som idag den 3 oktober för 60 år sedan hade premiär.

I dag för 60 år sedan konsoliderades folkhemmet. Nej, jag tänker inte på socialdemokraternas dominans i första kammaren. Inte heller på första spadtaget till någon miljonprogramsförort i bländvit framtidsstrålande betong. Nej, jag tänker på att första programmet av “Hylands hörna” började sändas.

Jag kan inte förstå hur samlande det var, även om jag var nio när sista programmet sändes. Om det någonsin funnits ett sånt där helkvällsprogram i min värld var det väl “Razzel”. Ett slags arvtagare till “Hylands Hörna” i och för sig. För millennials är det antagligen rena juratiden, med dinosauriernas herravälde, att en hel familj satte sig ner kring ett tv-program på en bestämd tidpunkt.

Det är bara att tänka på att det nu finns 1,7 miljarder instagramkonton för att helt avskriva tanken om det skulle finnas nåt att samlas runt nu. Men samlande var Lennart Hyland odiskutabelt.

Vem skulle idag få stora delar av Sveriges befolkning att skicka underfundiga rim till en ABC-bok? Vem skulle få igenom något så lika mossigt som progressivt som “frufridagen”? Som mediapersonlighet både liknade han och positionerade sig emot radiolegenden Sven Jerring och det var främst i rösten och tilltalet.

Visst var Jerring också ute på fältet och rapporterade direkt från verkligheten men hans röst var av den mer gammaldags magistrala sorten, som någon av de där gamla skolans skådespelare. Georg Rydeberg för att nu ta ett exempel. Hyland var mer slängig och frän men också kanske mer “Stockholmsarrogant”.

Sven Jerring framstod i mina ögon som geniunt snäll. Lennart Hyland mer på gott och ont som vår förste “slipade medieräv”. Hans mörkare delar av personligheten och alkoholismen har det talats mycket om i efterhand.

Det var på 1960-talet programmet kablades ut först som sagt och det är som om ungdomarna själva som tilltänkt publik är borta. Påfallande ofta var musikinslagen oskyldiga och idylliska och man undrar om det inte mest var den medelålders publiken som tyckte dessa” kvillrande sångfåglar” var fina.

Den ungdomliga publiken var väl ute på stan och hade en samhällsrevolt att sköta. Så blev typiskt nog Carola Häggkvist med sin helyllekristendom ett av de stora genombrotten i programmet.

Jag slås också av en motsättning när jag tittar igenom SVT:s arkiv. Nämligen detta att i monopoltelevisionens tidevarv präglades “Hylands Hörna” stundtals av en rätt irriterande snuttifiering. Fart och fläkt och snabba byten mellan programpunkter. Något som numera är legio i kommersiell teve. Varför lät man inte saker ta lite mer tid? Det fanns ju bara en kanal att se på, så ingen risk att förlora tittare på grund av tempoförlust eller tristess.

Kanske Sveriges Television också gjorde denna reflexion. Den nästföljande stora klassikern i tv-underhållning – “Här är ditt liv” – präglades ju snarast av ett gemytligt sävligt djuplodande med bara en gäst, inte en snabbt förbiflimrande kavalkad av namn.

Även om de svenska ungdomarna kanske inte bänkade sig framför Hylands hörna så sågs programmet av stora delar av såväl de yngre som äldre medborgarna. Jag ringer Ann Jonsson, även känd som mamma… “Jo vi såg det på 60-talet… det fanns ju inte så mycket att se på tv på den tiden och  Gubben i lådan med Carl-Gustaf Lindstedt gillade ju vi barn.” Tack mor, där flyttades det hela från hjärna till hjärta. Var Hylands hörna för de som var barn på sextiotalet alltså lite som anslagstavlan för oss 70-talister som annars  aldrig fick se “tecknat” ? 

The post Tv-showen som enade folket first appeared on Opulens.

POLITISK MUSIK. Eftersom valrörelsen nu går in i slutspurten passar Jesper Nordström på att plocka fram en vinylskiva med titeln “Demokrati”. Han frågar sig också vad som egentligen kan kallas politisk musik.

Vad är egentligen politisk musik? Det mest pinsamt negativa inom genren är ju när någon snusmumrik hjälpligt lär sig tre ackord och sen pratsjunger sig igenom en text som handlar om en hårt arbetande bondkvinna i Peru som minsann också kan byta traktordäck.

I Sverige hade vi på 70-talet en knivskarp skillnad som baserade sig på endast bokstaven ”g”.

Progg eller prog. Linsgrytedoftande hjärtlig amatörism mot ekvilibristiska freeformsakrobatkonster.

Det vete gudarna om det inte är det senare som är mest politiska egentligen.

“Om du förstör musikens harmonier så förstör du också samhällets strukturer” som den svartklädde allvarsmannen Blixa Bargeld uttryckte saken.

Så svingar vi oss då bort från mahjongklänningar och ekologisk havregrynsgröt och landar i sushi och café au lait. Vi har hamnat i 80-talet och hittar två sjutumsskivor från valrörelsen 1985.

Ett slags ideologiskt ödesår då rött verkligen stod mot blått. 1984 var världen nästan lika nära ett kärnvapenkrig som 1961, året för Grisbuktsinvasionen och det misslyckade amerikanska försöket att invadera Kuba. 1985 kom den svårtolkade jokern Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Kanske kan man säga att den sista ideologiska tungvikskampen i Sverige ägde rum samma år. Det parti som idag heter Vänsterpartiet bar då fortfarande namnet ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Sedan kom Tjernobylkatastrofen, 1986, och därefter Berlinmurens fall, 1989, och den allmänna känslan var att nu hade den västeuropeiska liberalismen vunnit på ren walkover.

Så då kan de här skivorna ses som historiska artefakter från en svunnen era. Men så politiska är de här skivorna inte. Det är en ploj-skivserie där alla dåtidens partier finns representerade, men musiken avspeglar inte respektive partis ideologi. Det är samma musik på alla de fem utgåvorna av skivan Demokrati med duon Anis & Oakland. Endast omslagen skiljer sig åt, ett för varje riksdagsparti.

Det rör sig om ett slags syntbaserad samplings-soppa där vi hör röstfragment från den tidens partiledare som Per Ahlmark, Gösta Bohman och Olof Palme. Stora fluffiga ord. Bakom pseudonymen Anis fanns Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Och bakom namnet Oakland fanns Johan Ekelund från Ratata.

Det faktum att en av männen bakom detta tramsprojekt var ljudtekniker åt Lustans Lakejer understryker att vi här har att göra med ett ironiskt distanserat 80-tal.

Lyssna här på Demokrati med Anis & Oakland! Det rör sig om A-sidan på 7-tummaren som släpptes 1985 av skivbolaget Mekano Records.

Låter det kul? Själv vet jag egentligen inte om jag tycker det. Om det nu ska spelas politisk musik så föredrar jag nog ändå en maläten hippie som fortsätter plinka fram visor om det latinamerikanska folkets kamp mot imperialismen.

The post Veckans vax: “Demokrati” first appeared on Opulens.

VINYL. Den här veckan tar Jesper Nordström och dammar av en hitlåt från 1980-talet.

“My heart is beating to the rhythm of love / I need you, baby / Like cold hands need a glove / Slice me nice, slice me nice …”

Dessa textrader på närmast nobelpristagarnivå är hämtade från en låt med Fancy, eurodiscokungen och gayikonen som gjorde sig ett namn på 80-talet. Genombrottet kom med låten ”Slice me nice”, 1984 och jag minns hur Kaj Kindvall i radioprogrammet Tracks lite torrt och diplomatiskt sa att “det här lär väl inte vinna några priser för texten.”

Fast det var ju hela grejen med Manfred Alois Segieth, som Fancy egentligen heter. Att vara så plastig och kalkonartad att det blir ett slags camp-kvalitet.

Sedan föll ju som bekant Sovjetunionen samman och alla dessa främst tyska eurodisconamn som Fancy, Sandra och Alphaville fick en andra andning och chans för en rysk publik svältfödd på allt från västvärlden, och då gärna glittrigt och plastigt.

Mindre känt är nog att Fancy redan på 1960-talet var aktiv inom mer traditionell beatpop och schlager men det där är nog mest för komplettisterna.

Vad han gör för musik nu bryr jag mig allvarligt inte om så noga. För mig är och förblir han det arketypiska 80-tals fenomenet med en enstaka hit som fastnat i minnet och som jag lyssnar till med ett skevt ironiskt och lite reserverat leende.

Men så mycket vet jag om Fancy av idag att han numera också driver ett härbärge för hemlösa katter i Slovakien, och det gör ju inte hans redan roande persona sämre.

The post Veckans vax: Eurodiscokungen Fancy first appeared on Opulens.

HÖSTTIPS. “Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

The post The 80’s – Ett försvarstal first appeared on Opulens.

VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström plockar fram en dansk 80-talsplatta som väl egentligen inte låter särskilt bra…

Bland det danskaste som finns måste vara tv-serien “Matador”. Här får vi en exposé över hela det tidiga 1900-talet i episk och mysig form. Som svensk tittare känner jag dock att det aldrig riktig bränner till. Det danska språket förlänar allt en viss varm puttrighet som lägger sig över de allvarliga konfliktfyllda scenerna.

I serien figurerar skådespelaren och komikern Per Pallesen som pillemarisk och slagkraftig kypare och han kan närmast betecknas som ett slags mainstreamkomiker i mittfåran à la Björn Skifs.

Året var 1984 när han utkom med en numera, bland vinylsamlare, rätt eftertraktad kalkonklassiker, hiphop-parodin “Fodermester Rap“.

Fodermester är ett ord som svårligen låter sig översättas till svenska men det är väl snäppet över en rent råslitande dräng, alltså någon upphöjts till att få lite mer ansvar för utfodring och skötsel av kreatur. Och nej, det är inte bra, men det är så kalkonartat och annorlunda att coola gangsterrappare i Köpenhamns förorter har börjat sampla den gamla låten som ett slags ironisk blinkning till hiphopens intåg i det danska folkhemmet.

I korta ordalag är det fråga om en ganska stabbig och lättköpt humor om en “bondtölp” som inte har framgång hos kvinnor och därför startar nattklubb med disco på gården där grisar och höns får dansa med varandra. Så befrämjas ju fortplantningen på annat håll i alla fall, lyder hans frammumlade budskap. Låten saknar helt driv och rytm och vad som skall framstå som coola samplingar låter närmast som något slags danska radiojinglar.

Nu får det väl sägas till Per Pallesens försvar att han var en mångsidig typ som gjorde än det ena än det andra, lite som vår Janne ”Loffe” Carlsson. Det var spretigt och “hit-or-miss” och den här kalkonklassikern rafsades sannolikt ihop på en eftermiddag. Den kom in i min vinylsamling när Köpenhamns närradio hade en utförsäljning av sitt skivarkiv. Där stod plattan, grovt insorterad bland Kim Larsen och annan lite pliktskyldigt inköpt dansk 80-talsmusik.Och vad jag tycker om den ur rent musikalisk synvinkel har förhoppningsvis framgått.

The post Veckans vax: Dansk hiphop-parodi first appeared on Opulens.

GENERATIONSFLÖDEN.  “Min upplevelse vid läsningen är starkt präglad av en känsla av att jag är förvisad till åskådarplats eller till att vara del i en livlös fondkuliss”, skriver Rabbe Kurtén i sin essä om Lydia Sandgrens omdebatterade roman Samlade verk.

Konstnären Gustav Becker i romanen Samlade verk av Lydia Sandgren är en inkarnation av myten om den gränslösa, geniala konstnären. Han super som ett svin men lyckas ändå på något sätt skapa konstverk som gör honom till en av staden Göteborgs mest framstående konstnärer. Hur och när han hinner med detta mellan fyllor och depressioner förblir förborgat för läsarna.

Gustavs specialitet är porträtt, kvinnoporträtt. Han målar verksamma kvinnor, inte passiva, lojt tillbakalutade kvinnor, inte ens läsande kvinnor nedsjunkna i en bok; han porträtterar aktiva kvinnor vid datorn, koncentrerat sysselsatta med att färdigställa en doktorsavhandling eller upptagna med att skriva en krävande, intellektuell essä. Framför allt porträtterar han en alldeles särskild kvinna, den bästa vännen Martins hustru, Cecilia.

Gustav är en modern arketyp, en av många som visar sig i Lydia Sandgrens roman. Texten flödar av explicita hänvisningar till författare ur samtidens litteraturkanon, till tidsspecifika artister och musiker, till en ungdomligt osmält intellektuell jargong hos en grupp av första generationens studerande på väg in i den akademiska världen. Med ironisk pregnans låter hon sin huvudperson Martin häva ur sig högstämda floskler om kultur och sitt skrivande i en serie fiktiva intervjuer.

Under texten – i själva berättelsen – återkommer ett antal välbekanta mönster som gör att berättelsen hänger ihop trots den fragmentariska arkitekturen. Dessa trådmönster skapar en fängslande väv av sammanlänkade människoöden där människor med olika bakgrunder och från olika generationer möts och växelverkar.

Martin Berg  och Gustav von Becker träffas i gymnasiet. Gustav ber att få sitt ”von” struket ur namnet och de hamnar efter varann i klasslistan. Mer behövs inte för att en livslång vänskap ska uppstå. De följs åt genom gymnasiet; går på fester tillsammans och grundlägger gemensamma alkoholvanor som så småningom blir den enes undergång; reser bort för att ta del av de intellektuella och konstnärliga kafésamtal som de tror förs på vart och vartannat kafé på vänstra stranden i Paris; påbörjar högskolestudier, Gustav på Valand, Martin på Filosofiska institutionen vid Universitetet. Gustav klagar över att det pratas för mycket på skolan, han vill bara måla. Martin drömmer om Den Stora Romanen han vill skriva.

Berättelsen om Gustav och Martin är på många sätt arketypisk. Det kunde handla om Don Quijote och Sancho Panza eller om Sherlock Holmes och Doktor Watson.

Det finns mycket i berättelsen om vänskapen mellan Gustav och Martin som jag känner igen. Jag hade själv en nära vän under hela läroverkstiden, från tio års ålder upp till aderton när vi tog studenten. Vi delade ett intensivt intresse för böcker och läsning, cyklade ofta runt till stans alla bokhandlar för att se om de fått in något nytt, såg alla amerikanska musikaler när de visades på stans biografer, lyssnade på skivor tillsammans även om vår musiksmak inte helt sammanföll – han gillade Doris Day, jag drogs mer åt jazzhållet. Vår vänskap bleknade när vi fortsatte på universitetet. Vi slutade gå på samma fester, jag trivdes bäst där jag var, han trodde alltid att det var roligare någon annan stans och ville dra vidare.

Även kring kring den vänskapen fanns ett homoerotiskt nimbus även om man inte talade om sådant i Finland på 50-talet. Senare samtal med klasskamrater har visat detta. Själv hade jag inte en tanke åt det hållet, blev uppriktigt förvånad när min vän långt senare berättade om sin homosexualitet. ”Du är inte min typ”, tillade han.

Berättelsen om Gustav och Martin är på många sätt arketypisk. Det kunde handla om Don Quijote och Sancho Panza eller om Sherlock Holmes och Doktor Watson. Närmast ligger dock berättelsen om Mozart och Salieri, den ena gränslös och genialisk, den andra jordbunden och strävsam och uppfylld av orealiserade drömmar. Martin fyller skåp och lådor med ofullbordade noveller och romanuppslag samtidigt som han går in i ett ordnat vuxenliv, gifter sig, startar och driver ett förlag, får barn. Gustav hittar på något sätt sin nyktra, produktiva nisch mellan alla utsvävningar.

Inte bara bildkonstnärer lever idag ett intensivt självförbrännande liv, så gör även andra konstnärstyper, författare, kompositörer, musiker. Många författare har beskrivit de där viktiga, nyktra timmarna i början av dagen medan de ännu är produktiva. Sandemose berättar att han har ett sherryglas stående bredvid skrivmaskinen. Han vet att när han tar en första klunk ur glaset ska han sluta skriva, det som hamnar på papperet efter detta är värdelöst. I det längsta försöker han låta glaset stå orört.

Konstnärer har inte alltid behövt utmärka sig genom ett gränslöst och utsvävande liv. En gång i tiden bedömdes konstnärlig verksamhet för den hantverksskicklighet konstnären visade i sina verk. Feodalherrar fungerade som mecenater och höll sig vid hoven med fast avlönade gycklare, musiker, målare. Kyrkan behövde musiker och målare för att förgylla gudstjänstlivet och smycka kyrkorummet. Städer höll sig med stadsmusikanter och konstmålare. Vad har hänt, vart har alla dessa mecenater tagit vägen?

Mönstret i berättelsen om Martin, Gustav och Cecilia påminner mig om andra liknande trianglar i litteratur och film.

Den ärftliga överklassen förlorade i betydelse, och därmed försvann det självklara i att samhällets kultur och konstliv skulle underhållas. Ansvaret övergick på den nyrika köpmannaklassen. Borgarna höll inte hov, deras moral var strängt puritansk. Rikedom skulle användas till att skapa ännu mer rikedom, inte förslösas på nöjen och flärd. Helt nya krav ställdes på konsten och konstnärerna. De skulle utmärka sig som individer, genom sin virtuositet, genom verk som provocerade, i värsta fall genom ett utsvävande, gränslöst leverne som lät tala om sig. Konstverken har blivit investeringsobjekt, deras värde ligger numera i att de är kända och efterfrågade, om någon dessutom njuter en konstupplevelse är detta bara en oavsiktlig sidoeffekt.

Där står vi i dag och detta levandegör Lydia Sandgren i berättelsen om Gustav Becker, geniet, och Martin Berg, den strävsamme, som aldrig lyckas förverkliga sin dröm om virtuositet.

Om Martins och Gustavs vänskap kan sägas bilda en bas, så har triangeln även en spets, Cecilia Wikner, hon som Martin gifter sig med. Martin möter henne, förälskar sig och bjuder in henne. Hon tar plats i deras gemenskap och rubbar balansen men spränger den inte. Vem hon egentligen är förblir obestämt.

Hon blir Gustavs musa, mångfalden porträtt föreställande Cecilia dominerar Gustavs retroaktiva utställning när han ska fylla 50 år. Kritiker säger att Gustav aldrig målat så bra som när han målade Cecilia medan triangeln ännu var intakt. Hon föder Martin två barn. Hon genomgår en havandeskapspsykos i samband med det andra barnets födelse. När hon tillfrisknat gör hon klart sin doktorsavhandling och försvinner sedan spårlöst.

Mönstret i berättelsen om Martin, Gustav och Cecilia påminner mig om andra liknande trianglar i litteratur och film. Felicia försvinner utan spår i Aksel Sandemoses två böcker ”Varulven” och ”Felicias bröllop”. Det försvinnandet ger eko till och med i trubaduren Cornelis Vreeswijk sång om Felicia som försvann. Frågan ställs: ”kan någon säga hur?”

I Truffauts 60-talsfilm ”Jules och Jim” försvinner Catherine (Jeanne Moreau) ur triangeln när hon vinkar farväl åt sina två älskare och kör sin bil över brokanten ner i floden.

Cecilias roll i Lydias berättelse är att förbli det stora frågetecknet för både Martin och dottern Rakel. Berättelsen tycks vilja säga att det inte är möjligt för en kvinna i dag att kombinera den biologiska funktionen att ge liv och föda barn med ett krävande, intellektuellt arbete. Gustav, vännen, avbildar henne när hon är som mest produktiv intellektuellt, absorberad av sitt arbete. Är det verkligen så att de två funktionerna är oförenliga.

Jag kommer att tänka på min egen mor. Hon ”hade läshuvud” och fick bli både student och läsa sig till en magisterexamen, något som inte var särskilt vanligt bland kvinnor födda 1914. I sin ungdom föreställde hon sig en yrkeskarriär utan man och barn. Hade inte min far varit så enträgen i sin uppvaktning och hade inte kriget kommit hade jag knappast blivit född. Jag blev till dagen före min fars avfärd till fronten ”för jag ville ha någonting kvar efter  honom ifall han inte kom tillbaka” har min mor förklarat långt senare. Men det var fortfarande inte lätt för henne, förlossningen blev utdragen; de fick dra ut mig med tång.

Författaren Lydia Sandgren är född 1987; Martin, Gustav och Cecilia tillhör hennes föräldrars generation, födda i början av 60-talet, tonåringar och unga vuxna på 70- och 80-talen. I dottern Rakel har författaren ett jämnårigt alter ego och språkrör. Rakel letar efter sin försvunna mor och längtar efter att förstå sina föräldrar. Inför Gustavs utställning ser hon moderns porträtterade ansikte på alla affischer på stan. Vem var hon? Vad hände? Varför lämnade hon oss? Frågorna är många. Även faderns reaktioner är svårbegripliga. Hur kan Martin bara fortsätta att leva år efter år som om ingenting hade hänt. Vad stod egentligen i brevet som Cecilia lämnade efter sig när hon försvann? Varken Rakel eller läsaren får någonsin veta. I en uppgift hon fått att för faderns och förlagets räkning bedöma en utländsk roman stöter Rakel på en ledtråd till moderns fortsatta öde och gör ett försök att följa det spåret.

När jag läste min fars minnesanteckningar insåg jag hur litet vi egentligen vet om varann över generationsgränserna. Inte bara så att han avslöjade saker jag inte visste om hans eget liv. Jag såg också hur litet han egentligen visste om mitt liv som vuxen. Och jag förstod att detsamma även gäller mig. Jag ser bara glimtar av det liv mina vuxna barn lever. I ett samtal med min dotter som tillhör samma generation som huvudpersonerna i Lydias Sandgrens roman frågade jag henne om de verkligen söp så våldsamt, hennes generation på 80-talet, som Gustav och Martin gör i Samlade verk. Med en försiktig sidoblick på sin egen 20-åriga dotter som satt med vid bordet nickade hon bekräftande,

I mitt förråd har jag ett antal kartonger med olästa brev som mina föräldrar skrev till varann innan de ännu hade barn eller ens var gifta, brev som väntar på att bli utforskade. Efter min mors död diskuterade jag breven med min far. Tillsammans hade de haft ambitionen att själva gå igenom och kanske censurera en del av breven. Min mors sjukdom gjorde att de aldrig hann fullfölja projektet. På min fars fråga lät jag honom förstå att han absolut inte fick förstöra breven. Jag tyckte vi hade rätt att i efterhand lära känna våra föräldrar. Om han inte ville att vi, hans barn, skulle få läsa dem, kunde han på sin höjd förordna att först barnbarnen skulle få tillgång till dem. Nu finns de i alla fall där för mig och mina syskon att botanisera i. Det lilla jag redan hunnit läsa har visat föräldrarna i en helt annan belysning och på en helt annan scen än den där jag varit van att se dem, i rollen som föräldrar.

Min upplevelse vid läsningen av Lydia Sandgrens roman Samlade verk är starkt präglad av en känsla av att jag är förvisad till åskådarplats eller till att vara del i en livlös fondkuliss. Hela romanen handlar om Rakels och därmed författarens strävan att förstå sin föräldrageneration, 60-talisterna. Mor- och farföräldrarnas generation finns där bara i bakgrunden, skymtar fram just så mycket som deras barn känner till och är intresserade av dem och deras liv. Jag får en påtaglig känsla av livets framfart. Flödet av nya generationer tar över och lever vidare. Världen är inte längre min värld. Det är med en stark känsla av vemod och saknad jag lägger boken ifrån mig.

The post Essä: Några trådar i en oändlig väv first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Uttömmande läsningar tror jag inte på. En god bok finns det alltid skäl att återkomma till – för att erfara på nytt, låta sig överraskas, omformas samt för att omforma, skriver Erik Bovin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Första gången jag läste Torkar aldrig tårar utan handskar-trilogin av Jonas Gardell var jag ung och ny i Stockholm, liksom några av romankaraktärerna. Detta präglade min läsning. Liksom dessa karaktärer kom jag från en mindre ort och hade flyttat till Stockholm för att börja ett nytt liv, med siktet inställt på att leva ut detta – mitt nya, självständiga liv.

The post Helgessän: Läsaren som medkreatör first appeared on Opulens.

KRÖNIKA. “Själva wrestlingen blir som ett skådespel i skådespelet, men det verkliga dramat handlar om interaktionen kvinnorna emellan och gruppdynamiken som utvecklas”, skriver Clemens Altgård om tv-serien GLOW.

Det händer att tv-serier fångar mitt intresse i så hög grad att jag ser alla avsnitten rakt av om möjligheten finns. Men då måste det förstås vara något speciellt som får mig att behålla intresset. GLOW är en sådan serie.

GLOW är egentligen en förkortning och står för “The Gorgeous Ladies of Wrestling”. Den fiktiva handlingen i tv-serien bygger på en välkänd Las Vegas-baserad wrestlingshow med samma namn, som startade 1986, sändes på tv under fyra år och fortsatte även efter att tv-sändningarna upphört.

En man vid namn David B McLane startade verksamheten och värvade sina kvinnliga wrestlers i Hollywood. Många var följaktligen kvinnor med anknytning till filmbranschen. Vilket naturligtvis var logiskt eftersom den speciella saken med wrestling är att det inte är en sport i vanlig mening. Matcherna är riggade och de tävlande rollfigurer i en berättelse där var och en förses med en fiktiv identitet och lika påhittad bakgrund. Till det kommer olika intriger som skapas för att bibehålla publikens intresse för de tävlande.

Jag är verkligen ingen kännare när det gäller wrestling men har sett att denna speciella kulturyttring sedan många år förekommer även i Sverige. Fast om wrestling är en del av den amerikanska mainstreamkulturen så är det fortfarande något av en obskyr subkultur här.

Eftersom jag tyckte att The Wrestler av Darren Aronofsky med Mickey Rourke var en riktigt bra film, när den kom för snart tio år sedan, så väckte en tv-serie om GLOW mitt intresse. Jag hade ju så att säga redan övertygats om att wrestlingtemat kan omvandlas till bra filmberättande.

Jag blev inte heller besviken när jag denna sommar började se de första avsnitten av GLOW på Netflix. Faktum är att tv-serien överträffade mina förväntningar. Det här är en tv-serie som handlar om så mycket mer än wrestling, nämligen. Liz Flahive och Carly Mensch, som skapat dramakomedin lägger egentligen tonvikten mer på allvaret än humorn och har därtill åstadkommit en rad nyansrika och intressanta rollfigurer. Själva wrestlingen blir som ett skådespel i skådespelet, men det verkliga dramat handlar om interaktionen kvinnorna emellan och gruppdynamiken som utvecklas.

I centrum för handlingen finns Ruth (ypperligt spelad av Alison Brie) och Debbie (som görs av Betty Gilpin, mycket övertygande) — två väninnor som kommit på kant med varandra. I wrestlingskådespelet tilldelas Ruth skurkrollen medan Debbie får spela en all-american-hjältinna. Men som sagt är det inte vad som sker i ringen som är det intressanta, utan de psykologiska förvecklingarna. Ståuppkomikern Marc Maron gör också en intressant roll som den cyniske och moraliskt tvivelaktige, men i grunden varmhjärtade, producenten Sam Silvia.

Dessutom tar GLOW upp en rad teman som är aktuella och belyser hur olika fördomar och stereotyper förmedlas enligt ett etablerat mönster. Samtidigt så visas på ett raffinerat vis hur falska dessa uppfattningar är. Och där uppstår ett slags klarsyn som kan få åskådaren att fundera vidare över olika mönster i underhållningsbranschen och samhället i stort.

Sammantaget känns GLOW som en riktigt frisk fläkt i sommarens utbud av tv-serier.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Det intressanta är de psykologiska förvecklingarna, inte det som sker i ringen first appeared on Opulens.