STANDUP. Komikern Ahmed Berhan är trippelaktuell under våren, som programledare i TV, skådespelare och med en ny standupturné. Han har också nyligen blivit pappa för andra gången. Jenny Wickberg fick ett samtal om konsten att skämta om känsliga saker och om hur pappalyckan blir en skärm gentemot omvärlden.

Frågesportprogrammet ”Invandrare för svenskar”, som du är programledare för, har kommit på SVT för en andra säsong. Hur gick det till när programmet skapades?

– Producenten Micke Lindgren kontaktade mig och sa att han hade en idé för ett program han tyckte det skulle vara kul att göra. Vi träffades, snackade ihop oss, bildade en liten redaktion och fixade en pilot som spelades in. Och det gick bra, piloten gick rakt in.

Första omgången möttes av mycket ros men också en del ris, där en sak som kritiserades var att ni låtit islamkritikern Chang Frick medverka. Hur väljer ni vilka som får delta?

– Vi satsar på att få så mycket bredd som möjligt. Ett gemensamt drag är att alla medverkande har starka personligheter och tar plats på sitt eget sätt.

Det är ett roligt program, där det är högt i tak och ni skämtar mycket och rätt grovt kring sådant som har med rasism och fördomar mot olika invandrargrupper. Hur ser du på humorn som ett vapen mot intolerans?

– Det är ett jättebra redskap som jag har jobbat mycket med i mina egna standups. Det är också med hjälp av humorn som jag har hanterat mycket i mitt eget liv, som en väg mot ökad förståelse.

Att skämta om rasism kan vara en känslig sak. Hur känner du var gränsen går?

– Var ett skämt landar handlar mest om vad du är ute efter. Om du vill såra någon med ett skämt är det lätt att ta sig dit. Men med skämt som har andra mål än att kränka folk, så känns värmen och det finns en glimt i ögat.

Har du någon gång passerat gränsen och skämtat på ett sätt som du i efterhand ångrar?

– Det har jag absolut, det är en del av jobbet. Som komiker svänger man sig ut där. Det handlar inte om att jag vill vara kontroversiell eller passera gränser. Man testar sig fram och ibland landar det snett. Då går man hem och skriver om, och testar igen.

Du spelar också en av de två bärande rollerna i teaterföreställningen ”8 kvadrat” på Stadsteatern i Husby. Berätta om föreställningen?

– Den handlar om två bröder som delar rum. En är 18 år och den andra 22-23 år, vilket är känsliga punkter i livet. Pjäsen handlar om hur deras relation och vardag påverkas, när de försöker växa upp i det lilla utrymmet, samtidigt som de ska hitta sina platser ute i samhället och världen. Jag spelar storebror som ska hitta en egen väg, medan lillebror kämpar med att bryta sig ur lillebrorsrollen.

Känner du igen något av dig själv i rollen som storebrodern Ermias?

– Inte mer än att jag också har varit på den tumultartade platsen i livet, där man ska hitta sin väg. Han har en annan situation än jag hade, med en ensamstående mamma och där han tvingas ta ansvar i hushållet. Jag var storebror, men hade tur och växte upp med en extremt ansvarsfull lillasyster, och känner mig därför mer som en lillebror.

Du ska dessutom ha premiär för en ny föreställning med humorkollektivet Semst, där temat är ”Medelålderskris?” Vad handlar den om?

– Jag är medelålders men har inte fattat grejen med den där krisen. När jag ser mig om är både jag och mina vänner som har passerat 35 år på bättre platser än vi var tidigare. När det gäller åldersnoja hade jag mer av det tidigare. Jag, Jonatan Unge och Branne Pavlovic har en show om det. Den blir stökig i sann Semst-anda och vi åker ut på en turné med några få stopp.

Ytterligare en stor sak är att du nyligen blivit pappa för andra gången. Hur är du i rollen som förälder?

– Jag älskar den rollen och tycker det är fantastiskt kul. När min första dotter föddes hade jag tur i oturen, då det var mitt i pandemin. Jag fick tillbringa mycket tid hemma vilket gjorde att jag kunde vara i bebisbubblan, och missade inte en dag i hennes liv. Det känns konstigare nu när jag har varit ute och jobbat. Min andra dotter har blivit en månad och jag tittade på henne, och undrade när hon blev så stor. Det känns synd, samtidigt som det händer annat i mitt liv som är bra.

Allt utvecklas inte bra i det samhälle dina döttrar ska växa upp i, där både den öppna rasismen och klyftorna i samhället ökar. Hur är dina tankar och känslor kring det?

– Det är fördelen med att ha blivit pappa, att mitt fokus ligger mer på mina två döttrar än på att oroa mig för omvärlden. Jag satsar på min egen lilla värld, för att hålla den trygg. Där är jag i en lyxbubbla och kan njuta av det liv jag har framför mig. Världen har dessutom gått igenom många tvister och kriser, men mänskligheten är ändå kvar.

Du började utbilda dig till civilekonom, men sadlade om och blev komiker. Det var en kraftig sväng?

– Där finns en koppling till pjäsen jag spelar i. Jag skulle hitta min egen väg och plugget blev ett sätt att göra det på. Jag hade inga planer på att arbeta med underhållning eller media, och att jag började plugga berodde på en press hemifrån. Men det var genom plugget jag träffade Kodjo Kolor, som satte mig i kontakt med den svenska standupscenen.

Så du var inte killen som alltid skulle framträda i skolan?

– Nej inte riktigt. Jag har alltid älskat att skoja, fast inte på det sättet att jag såg det som en möjlig väg in i ett yrkesliv. Kulturvärlden var för mig så främmande den kunde bli. Därför är det kul att spela i en pjäs som ”8 kvadrat”. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Mateios som kommer från Husby och min medskådespelare Sharmake Elmi är också från västerort, och vi spelar för de ungdomar som bor där idag. En sådan pjäs kan förhoppningsvis inspirera ungdomar från området att våga ta steget in i kulturvärlden.

Du har invandrarbakgrund, då dina föräldrar kom från Eritrea. Hur ser du på dina blandade rötter, vad i dig är svenskt och vad är eritreanskt?

– Som alla med liknande bakgrund är det en salig blandning. Jag har tre ben som jag vilar på, där svenskhet och det eritreanska finns med, men att jag är muslim har också spelat stor roll. Som många med annan bakgrund slås jag av hur jag kan känna mig mycket som invandrare när jag är här, och hur svensk jag känner mig när jag är utomlands då andra sidor kommer fram.

Du har själv vuxit upp i en  förort och valde att satsa på en utbildning som civilekonom. Vad var det som fick dig att studera vidare?

– Det kom hemifrån och var inte mycket att diskutera. Jag tog ett sabbatsår efter gymnasiet och tänkte spara pengar och resa runt, men det var svårt att få jobb. Efter ett år sa min pappa att jag inte kunde sitta och hänga mer utan fick börja plugga. Han sa också att även om du inte gillar pluggandet, kan du genom det hitta något annat du vill göra, och det fick han ju rätt i.

Om du fick prata med ditt 14-åriga jag, vad hade du gett honom för tips inför vuxenlivet?

– Stressa inte utan ta det lugnt och njut av att vara där du är och våga satsa när det är något du vill.

Du fick flera hjärtattacker vid 37-års ålder. Vad hände?

– Jag fick massor av små attacker, som kickade igång när jag ansträngde mig fysiskt. Avståndet hemifrån till min dotters förskola var precis lagom långt för att det skulle starta, men när jag kom fram och satte mig ner för att ta av henne ytterkläderna fick jag en paus som fick det att lugna sig igen. Så höll det på tills jag en dag inte lyckades varva ner tillräckligt, utan det slog till på riktigt och jag fick ta ambulans till sjukhuset.

Vad sa de på sjukhuset? Du var ju väldigt ung för att få en hjärtattack.

– (Skrattar) Jag har alltid varit tidig för min ålder, och var det nu också. Det var väldigt många frågetecken kring vad jag hade fått först. Det jag kände var att jag hade ett tryck över bröstet och hade svårt att andas och de trodde först det var hjärnhinneinflammation. Det skulle innebära att jag blev tvungen att vila och ta det lugnt i ett halvår, vilket stressade mig mycket. När de kom och sa att det var hjärtattack fick jag en chock.

Hur mår du idag?

– Bra. Jag hade tur och fick inga permanenta skador på hjärtat. Men jag har en dosett och kan jämföra hjärtmediciner med min svärmor.

Karriärmässigt har du redan hunnit med mycket. Vad är dina framtida mål?

– Det är att fortsätta på den bana jag är på. Det jag känner starkast för är standupen, men hoppas få fortsätta med bredden där jag också får göra fler grejer.

Du har ett fullbokat schema med både pjäsen och en turné med Semst i vår. Ska du ha någon föräldraledighet?

– Det lättar upp framåt sommaren. Då ser jag fram emot att få njuta av att vara pappa.

The post Helgporträttet: ”Om du vill såra med ett skämt är det lätt att ta sig dit” first appeared on Opulens.